Resultatdiskussion

Specialpedagoger anstränger sig för att bygga upp förtroendefulla relationer till elevernas föräldrar. Det är det sätt som specialpedagogerna i undersökningen medvetet arbetar på för att åstadkomma god samverkan. Det blir till och med svårt att arbeta om det inte finns en relation som är förtroendefull till föräldrarna anser de. Andersson (2004) är av samma åsikt och menar att föräldrar är en bortglömd resurs. Hon anser vidare att föräldrar är de viktigaste personerna för eleven även om de är ”svaga”. Detta faktum verkar specialpedagogerna i undersökningen vara medvetna om och de betonar samtliga vikten av att föra en dialog med föräldrar och att ta vara på den kunskap som föräldrar har om sina barn och om hur de reagerar i olika situationer. Kanske ser inte verkligheten fullt så positiv ut som den beskrivs men min tolkning är att specialpedagogerna i undersökningen har en ärlig avsikt att samverka på det sätt de beskriver. Specialpedagogernas upplevelser av samverkan mellan dem och föräldrarna, det som enligt Bronfenbrenner (1979) består av mesosystemet, är studiens fokus. Eftersom alla påverkar varandra i ständiga interaktioner, spelar även exosystemet där t.ex. skolledning och arbetslag ingår, en viktig roll.

Flera forskare som studerat föräldrasamverkan bl.a. Boukaz (2007) menar att lärare inte är så intresserade av att föräldrar har inflytande över verksamheten. Föräldrar ska stötta och vara engagerade menar lärare men inte vara med och fatta beslut om undervisning visar flera studier. I specialpedagogens uppdrag ingår att vara en agent för förändring. De kunskaper som specialpedagogerna i undersökningen visade prov på när det gäller att skapa förtroendefulla relationer till föräldrar anser jag borde komma till nytta för alla pedagoger på skolan. Föräldrar förlitar sig på specialpedagogen i sina kontakter med skolans övriga personal fann Ahlefeld Nisser (2009) i sin avhandling. Det kan i värsta fall leda till konflikter och svårigheter med lojalitet för specialpedagogen som det gäller att vara uppmärksam på enligt min uppfattning. Westling Allodi (2005) menar att det måste skapas mötesplatser där framgångsrika specialpedagogiska erfarenheter kan presenteras och där ett gemensamt förhållningssätt i olika pedagogiska frågor kan utvecklas. Det tror jag är viktigt för att inte god samverkan med föräldrar bara ska vara förbehållen specialpedagogen.

Det Höstfält (2006) fann i sin studie var att för att få en förtroendefull relation krävs ett synsätt som inte är mästrande mot föräldrar från skolans sida, och även hon förordar dialog. Det är dock inte alltid lätt att bygga upp ett förtroende, särskilt som

specialpedagogens kontakter ofta tas i samband med någon problematik. Därför anser specialpedagogerna i undersökningen att det är särskilt betydelsefullt för dem att anstränga sig att redan från början att skapa goda relationer. De menar att om relationen inte blir bra från början är det svårt att göra något åt det. Egentligen är det inga revolutionerande metoder som behövs utan bara vanligt hyfs och att vara allmänt trevlig. Jag kan tycka att det är ganska självklara förhållningssätt som beskrivs men eftersom flera av respondenterna betonar detta så förstår man att enligt deras erfarenhet har föräldrar inte alltid blivit bemötta så i skolans värld, vilket är nedslående att höra. Ett enkelt sätt att visa föräldrar respekt menar Kimber (2008) är hälsa på dem och att tilltala dem med deras förnamn vilket låter jag tycker låter som självklart. Flising m.fl. (1996) beskriver de olika roller som föräldrar respektive pedagoger har och menar att det kan vara ett hinder för god samverkan. Specialpedagogerna i min undersökning var trygga i sin yrkesroll och medvetna om den känslomässiga aspekt som är en av flera orsaker till att föräldrar kommer i underläge i kontakten. I specialpedagogens yrkesroll är det professionella samtalet den viktigaste arbetsuppgiften anser von Ahlefeld Nisser (2009) och det framkom även i min undersökning att specialpedagogen har stor användning av sin samtalskompetens. Det räcker inte med att specialpedagogen har samtalskompetens, alla lärare behöver kunna samtala om svåra frågor med föräldrar anser en av respondenterna. Det svåra är att kunna vara ärlig och beskriva även svårigheter på ett respektfullt sätt så att inte föräldern går i försvarsposition för om relationen skadas är det svårt att reparera framkom i undersökningen.

Det sätt som specialpedagoger samverkar med föräldrar på, skiljer sig inte från hur andra lärargrupper samverkar med hemmet anser en av mina respondenter. Det som skiljer sig är att specialpedagogen oftast har att hantera olika sorters problem som uppstår kring eleven och där specialpedagogens kompetens är viktig. Det är just när det uppstår problem i skolan som samverkan är särskilt viktig anser Andersson (2004). Även om specialpedagogerna i undersökningen inte själva tyckte att de samverkade på ett annat sätt med föräldrar än andra lärarkategorier så framkom att de hade flera fördelar som de utnyttjar. Den ena faktorn är tid att kunna möta och diskutera med föräldrar i nästan obegränsad omfattning och att de använde den möjligheten. Just bristen på tid återkommer som ett hinder för samverkan med föräldrar hos flera forskare. Webster-Stratton (2004) är en av dem och hon betonar att samverkan måste få ta tid. Specialpedagogerna i undersökningen arbetar med få elever antingen det är i särskolan, på resursskola eller grundskola. De anser att gruppens storlek är en fördel när det gäller att samverka med föräldrar, ju färre elever desto mer utrymme, kraft och tid för samverkan finns det. Samma sak gäller även klasslärare anser jag och att många skolor med elever i de äldre åren har minskat det antal elever som varje lärare ansvarar för är en positiv utveckling för bättre samverkan med föräldrar.

Andersson (2004) menar att positiva kontakter med föräldrar bygger på positiva kontakter med deras barn. Jag fann att specialpedagoger upplever att det motsatta förhållandet också stämmer. Får pedagogen en bra kontakt med föräldern så går arbetet med eleven mycket lättare, resultaten blir bättre och eleven mår bättre. Föräldrarnas inställning till skolan har stor betydelse för hur deras barn trivs och utvecklas. Pratar föräldrarna illa om skolan hemma, finns det en risk att barnet hamnar i en lojalitetskonflikt anser Liljegren (2000). Å andra sidan strävar en del elever efter att hålla isär hem och skola enligt Erikson (2006) som beskriver

”isärhållandets princip”(s.4). Eleverna försöker motverka att föräldrar och lärare har en bra relation för att bygga sin egen identitet och bli självständiga. Ett exempel på detta kan vara när elever försöker hindra föräldrar från att komma på besök i skolan menar han och varnar för följderna av att samverkan inte ifrågasätts utan ses som enbart av godo. Jag tolkar mina respondenter som att de mest ser fördelar i att få med sig föräldrar och att dra nytta av samarbetet när det gäller elever i behov av stöd i skolan.

Specialpedagogerna i undersökningen upplevde inte att föräldrar var ointresserade av samverkan, däremot att det skiljde sig i vilken omfattning och på vilket sätt föräldrar vill samverka. En orsak till brist på intresse från föräldrars sida som Flising (1996) beskriver är att en del föräldrar känner sig illa behandlade av skolpersonal eller har dåliga erfarenheter från sin egen skolgång. Att inte den aspekten kom fram vid intervjuerna kan tydas som att föräldrar har större förtroende för specialpedagogens kompetens och att dessa har varit framgångsrika i sina bemödanden att skapa förtroendefulla relationer. Jag blev överraskad av att flera specialpedagoger beskriver hur de känner sig som stödpersoner även för föräldrarna. Föräldrarna har fått så stort förtroende för specialpedagogen att de vänder sig till henne eller honom med andra spörsmål än sina barns skolgång. Ett dilemma som bl.a. Andersson (2004) beskriver, är att pedagogen då kan ta på sig ett för stort ansvar för familjen. Risken med det kan vara att föräldrarna känner att de inte duger. Specialpedagogerna i studien är väl medvetna om den balansgång de måste gå och beskriver som sin uppgift att stötta och lyfta föräldrarna och visa att de duger som de är. De beskriver sig också som elevens och föräldrarnas talesman vilket kan vara en svår uppgift gentemot övriga lärare på skolan.

Det gjorde mig en aning förvånad att skolans förhållande till föräldrar faktiskt kan diskuteras utifrån de fyra principer om föräldrars inflytande och samarbete mellan hem och skola som Erikson (2006) beskriver. Det ligger annars i tiden att ta föräldrasamverkan som något positivt för givet, åtminstone i teorin. Jag trodde inte att det fanns något ifrågasättande överhuvudtaget. Specialpedagogerna i undersökningen antyder att föräldrar ibland kan vara krävande, på så sätt att de tar kontakt ofta och ibland om småsaker. De ifrågasätter ändå inte att samverkan i sig är positivt för eleven och det är elevens bästa som specialpedagogerna betonar att de arbetar för.

Skolans organisation ser specialpedagogerna som en viktig faktor för god samverkan och nämner skolledningens inställning som betydelsefull. Jag tolkar det som att stöd från skolledning när det gäller att få övriga lärare och arbetslag positiva till att se föräldrar som en resurs och inte som ett hinder, uppskattas av specialpedagogen, som ofta drar ett stort lass själv. Enligt min uppfattning är det av stor vikt att skolans ledning både lokalt och centralt, såväl inom exo- som makro-systemet, är tydlig med att visa vägen och då utgå från teorier som t.ex. Bronfenbrenners som betonar samspelet mellan individ och miljö. Att detta synsätt debatteras på skolan och att personal får fortbildning som ger möjlighet att se andra än individuella orsaker till en elevs svårigheter i skolan, skulle leda till en mer positiv syn på samverkan med hemmet hos alla som arbetar i skolan.