Vårt syfte med denna studie var att studera hur vårt urval av vägledare och lärare rustar eleverna för övergången mellan skola, eftergymnasiala studier och arbetsliv. Utifrån att elever idag har många alternativ att välja mellan olika studie och yrkesval så kan de behöva verktyg som hjälper dem att navigera i detta befintliga utbud. Skolverket lyfter att den samhälleliga attityden mot estetiska ämnen som mindre viktiga kan vara en bidragande faktor till att elevantalet till estetiska programmet har minskat varje år sen införandet av GY11.
Vi upplever att vi genom studien fått en större förståelse för hur det vårt urval arbetar med att rusta eleverna på estetiska programmet inför övergången mellan skola, eftergymnasiala studier och arbetsliv. Vår förhoppning är att läsaren också fått en inblick i samt en fördjupad kunskap om vår studies undersökningsområde. Genom genomförd studie har vi som författare sett att studie- och yrkesvägledarrespondenterna i större utsträckning fokuserar på eftergymnasiala studier medan lärarrespondenterna fokuserar på att rusta eleverna inför ett kommande arbetsliv. Professionerna kompletterar varandra omedvetet i arbetet med att rusta eleverna men det finns inget uppstyrt samarbete kring detta. Här tänker vi att det finns utrymme att gemensamt arbeta för att stärka elevernas valkompetens. En av respondenterna efterlyste ett tätare samarbete för att öka stödet till eleverna samt det kollegiala lärandet.
Utifrån exempelvis en modell i stil med den CMS-modul som Taylor och Hooley (2014) presenterar i sin studie ser vi en möjlighet att utveckla fram ett mer uppstyrt arbete med att rusta eleverna med förmågor som underlättar att navigera sig fram i det kommande studie- och yrkeslivet. Vidare ser vi här en möjlighet för vägledare och lärare att samverka i detta arbete i form av en modell som bygger på att utveckla valkompetens (CMS).
Lärarrespondenterna förbereder eleverna att bli anställningsbara ökad valkompetens men arbetar även med personlig och social utbildning (PSE). Detta genom att rusta dem med att utveckla förmågor som social kompetens, bygga nätverk samt jobba hårt vilket eleverna kan ha användning för då de navigerar sig fram till vidare studier samt hantera
42
sin roll på arbetsmarknaden och i livet som stort. Lärarrespondenterna ger därutöver eleverna möjlighet att i undervisningen utveckla ledarskapsförmågor samt branschkännedom, vilket enligt Löfbom & Sonnerby (2015, 152) generellt saknas hos unga som ska ut på arbetsmarknaden. Synen på vad som är relevant att prata med dem om i den här åldern påverkar också hur, respondenterna talar med eleverna, vilket i sin tur kan påverka elevernas egen valkompetens (Bridgstock 2009, 35-36).
Det som framkommer i studien är att respondenterna är medvetna om hur arbetsmarknaden inom kulturbranschen ser ut och att dem därav vill att eleverna följer sina karriärdrömmar/ mål men att de garderar sig med en “plan B”. Detta ser vi kan bero på att respondenterna vill att eleverna håller drömmarna realistiska. Men när i samtalet är det klokt att lyfta in det respondenterna ser som förnuftigt? Är det studie- och yrkesvägledare- och lärares uppgift att bedöma för vem karriärmålet/drömmen är realistiskt och förnuftigt och vem som kommer att lyckas?
Respondenterna “hamnar oftast i diket att uppmuntra” och kan ses arbeta mer efter att utvidga elevers möjligheter, där de försöker motivera eleverna att arbeta mot att nå sina drömmar även om det uppstår tillfällen vid diskussion om en alternativ “plan B” som kan riskera att begränsa elevers möjligheter. Vår upplevelse är att det är en hårfin gräns mellan att försöka få eleverna att följa sina drömmar, fast på ett realistiskt sätt, och att bli en institutionell aktör (Sawyer 2006, 195) som genom sina egna tankar om hur förnuftigt karriärdrömmen/målet är riskerar att bli en person som kan släcka drömmar.
Utifrån det Peavy (2014, 40) menar, att det krävs individuell anpassning då varje individ är unik, ser vi här att det kan råda en obalans i vem som får möjligheten att utveckla förmågor att navigera sig fram i ett kommande arbetsliv, om det endast diskuteras med vissa elever vilket en av lärarrespondenterna påtalar:
“Alltså de få som jag tror har överhuvudtaget en chans på arbetsmarknaden pratar jag med om arbetsmarknaden [...] det är så stort glapp mellan dem som verkligen lever för innehållet och de som är här för att dem inget annat har att göra”
Enligt vår mening finns här utrymme att integrera mer utav detta arbete i den ordinarie undervisningen likt en annan av lärarrespondenterna gjorde i större utsträckning. Detta kan enligt Frenette (2010, 3) medföra att relevansen mellan eftergymnasiala studier och karriärplanering synliggörs och kan vara effektivt för gymnasieelever som har ett intresse för sina möjligheter till olika karriärvägar. Att elever i olika utsträckning är
43
uppsökande kan bero på annat än att de inte är intresserade, därför kan det underlätta om det finns mer gemensamma tillfällen som samtliga elever kan ta del av.
Synen på arbetsmarknaden inom kulturbranschen kan påverka hur lärare och vägledare talar med eleverna om den eller inte talar om den, respondenten kan riskera att fungera som en institutionell aktör när det kommer till vad hen ser som förnuftiga och realistiska studie- och karriärval att göra inför framtiden (Sawyer 2006, 195). Har eleven en lägre uppfattad självförmåga så kan behovet av uppmuntran i ett tidigare skede vara viktigt för elevens process för att uppnå en högre uppfattad självförmåga (Lent 2002, 262). Därför krävs det att en individ med talang även får ett positivt stöd av omgivningen för att uppnå målet samt att individen lägger ner arbete och träning för att uppnå målet (Lent 2002, 262). Samtidigt som Peavy (2014, 89-90) menar att det måste finnas realistiska planer. Här är det enligt vår mening viktigt att hitta en balansgång i samtalet med en elev då risken finns att vägledaren och läraren blir en institutionell aktör om de ska avgöra vad som är förnuftiga val eller inte (Sawyer 2006, 195).
När respondenterna ser på arbetsmarknaden som svår finns en risk att deras negativa känslor förs över på eleven vilket kan påverka elevens förväntade utfall som hen tror är möjligt (Lent 2002, 262). Respondenten kan här sägas försöka ge en realistisk bild till eleven i dennes process att konstruera sin framtid (Peavy 2014, 89) utan att, likt en institutionell aktör, släcka drömmar (Sawyer 2006, 19).
Slutsatsen vi anser att vi kan dra utifrån vår genomförda studie är att våra respondenter till största delen utvidgar elevernas möjligheter att sträva mot sina karriärdrömmar/mål att arbeta inom kulturbranschen. De rustar dem väl inför övergången från skola till eftergymnasiala studier och arbetsliv. Detta problematiserar det Löfbom & Sonnerby (2015, 166) nämner om att det generellt saknas såväl stöd för karriärplanering som en utvecklad arbetsmarknadsanknytning på gymnasiet. Det framkommer att vårt urval av respondenter på estetiska programmet aktivt arbetar med att stötta eleverna i deras karriärprocess samt att lärarrespondenterna i stor utsträckning arbetar med arbetsmarknadsanknytning i undervisningen. Detta ser vi skulle vara gynnsamt för alla elever att få ta del av på övriga högskoleförberedande program på gymnasiet. Utifrån respondenterna får eleverna möjlighet att utveckla förmågor som att marknadsföra sig själva, bygga nätverk, social kompetens och att arbeta hårt vilka enligt Löfbom & Sonnerby (2015, 152, 153) är karaktärsförmågor som efterfrågas på dagens arbetsmarknad. Genom att individer utvecklar sin valkompetens (CMS) kan dessa förmågor även fortsatt utvecklas utifrån personlig och social utbildning (PSE), och kan
44
ses som fördelaktiga att inneha för etablering såväl inom som utom kulturbranschens arbetsmarknad och i livet i stort.
Vi ser att det finns utvecklingsmöjligheter vad gäller en organiserad samverkan mellan lärare och vägledare i detta arbete där samtliga elever kan få ökade möjligheter att utveckla verktyg som kan hjälpa dem i sitt studie- och yrkesliv. Vi reflekterar över hur stor betydelse det kan ha att vägledarrespondenterna informerar opartiskt och neutralt om gymnasieprogrammen, estetiska programmet i synnerhet, om eleverna ändå kan påverkas av de samhälleliga attityderna mot estetiska ämnen som mindre viktiga och som förnuftiga val (Skolverket 2013, 33). Vi kan bara spekulera i att detta påverkar att sökande inte ser programmet som det högskoleförberedande program det är när de ska göra sitt gymnasieval.
Vi reflekterar över att det kan vara klokt att det estetiska programmet är högskoleförberedande då kulturbranschens arbetsmarknad enligt Arbetsförmedlingens (2015) prognos är svår att etablera sig på och arbetslöshetssiffrorna är höga. Dock borde man utöka möjligheterna till praktik inom programmet detta då det kan medföra att eleverna får en klarare bild av hur ett kommande arbetsliv kan se ut vilket kan vara ett verktyg för dem i deras kommande väljandeprocess. Detta ser vi skulle vara gynnsamt för elever på alla högskoleförberedande program i syfte att få arbetsmarknads- anknytning, utveckla social kompetens samt få tillämpa det teoretiska lärandet i praktiken. En avslutande reflektion är att om professionerna på skolan använder rätt verktyg och samverkar i vägledningsuppdraget kan detta i likhet med det Peavy (2014, 44) lyfter bli en personlig metod för elevernas livsplanering och sätta kursen för dem att ta sig framåt i livet efter gymnasiet.