Resultatdiskussion

I det insamlade materialet som ligger till grund för denna studie visade det sig att vad som kännetecknar ett behov av särskilt stöd utgjordes av de kategoriseringar av barnen som förekom i handlingsplanernas problembeskrivningar. Börjesson (2003) beskriver kategoriseringar som antaganden av det normala och avvikande. Kategoriseringar är kopplade till handlingsmönster där oönskade handlingsmönster talar om vem som ska definieras som avvikande. I min studie framkom det att det var de barn som uppvisade kommunikativa och sociala svårigheter och vars handlingsmönster gjorde att de blev mindre delaktiga i förskolans aktiviteter som utgjorde det som avvek från det normala. Dessa oönskade handlingar var sedan det som hamnade i fokus i handlingsplanernas problembeskrivningar och blev på så vis det som ansågs vara ett behov av särskilt stöd. Ställt i relation till ett specialpedagogiskt perspektiv blev åtgärdsbeskrivningarna intressanta eftersom de kunde säga något om vilken syn på svårigheter som blev framträdande i handlingsplanerna. Här låg fokus på förskollärarna som skulle fungera som ett stöd och med hjälp av olika metoder och strategier skulle hjälpa barnet att klara av olika situationer och på så vis komma framåt i sin utveckling. Palla (2011) menar att det blir tydligt i åtgärderna att det handlar om att hitta individuella lösningar där förskollärarna ska kompensera för barns svårigheter så att det blir lättare för barnen att ingå i förskolans verksamhet, de ska bli delaktiga. I min studie framkom det i åtgärdsbeskrivningarna att synen på en svårighet var av kompensatorisk karaktär då åtgärderna tog sin utgångspunkt i problembeskrivningarna och skulle verka för att kompensera för barnens svårigheter. Detta genom att förskollärarna lyftes fram som en del i omgivningen runt barnen och som med hjälp av speciella metoder blev en del av lösningarna. Även i min studie skulle åtgärderna mynna ut i att barnen blev mer delaktiga. Även om det i intervjuerna förekom förklaringar kring svårigheter som kunde förstås i relation till omgivning och miljö blev dessa inte beskrivna i åtgärdsbeskrivningarna.

Vidare menar jag att det finns ett behov av att diskutera innebörden av det relationella perspektivet. Det behövs ett fokusskifte, inte bara från barn till omgivning utan också från vuxna till omgivning för att situationer istället ska hamna i centrum för diskussioner kring eventuella lösningar. En förklaring till varför förskollärarna hamnar i fokus kan vara att barns utveckling utgår ifrån en slags norm där barn jämförs med varandra. Samtidigt framkommer en syn på barn som utvecklas olika i intervjuerna Jag tror att även om det idag finns en större

34

medvetenhet kring barns utveckling som en social konstruktion och att barn utvecklas olika hamnar de barn som uppvisar bristande förmågor lätt i fokus för kompensatoriska åtgärder, de blir ett utvecklingsobjekt. I min studie blir detta som mest tydligt i andra analysdelen där barnet positioneras som subjekt i relation till handlingsplanerna och till förskollärarnas syn på lärande och utveckling. I handlingsplanernas utformning låg fokus på det enskilda barnet även om syftet med handlingsplanerna var att den skulle fungera som ett medel för att utveckla verksamheten. Begreppet normalitet fick här en framträdande roll. Markström (2005) menar att normalitet är ett begrepp som anger förhållandet mellan hur något är och brukar vara, det kan då tala om vad som är önskvärt och vad barn kan förväntas sträva och förändras efter. I min studie var konstruktionen av det kommunikativa, sociala och delaktiga barnet som visade sig vara det önskvärda och eftersträvansvärda i ett barns utveckling. Det framkom också i intervjuerna att det fanns en syn på att barn med rätt stöd och stimulans av förskollärarna kunde utveckla dessa förmågor. Där av trädde bilden av det utvecklingsbenägna barnet fram och det blev också den position som barnet som subjekt positionerade sig som. Jörgenssen och Pillips (2000) menar att människor genom språket konstruerar en social position för en individ, till exempel att vara i behov av särskilt stöd. Detta blir individens subjektposition. Subjektspositionen anger sedan vilken identitetsmöjlighet som en individ får och identiteten bestäms av de kategorier som en individ låter sig representeras av. I min studie talade handlingsplanerna via sin utformning om vad som var viktigt att fokusera på. Detta ledde fram till kategoriska problembeskrivningar som tog sin utgångspunkt i det enskilda barnet. Utifrån dessa positionerade sig barnet som att vara i ett behov av särskilt stöd och barnets identitet blev representerade av de kategorier som trädde fram i beskrivningarna. Vidare angav handlingsplanerna i åtgärderna en annan identitetsmöjlighet där barnet med hjälp av rätta metoder och vuxenstöd skulle kunna lära och gå framåt i sin utveckling. Här skulle man kunna säga att barnets diskursiva subjektsposition trädde fram. Jörgenssen och Phillips (2000) beskriver att en identitet också kan förstås som ett diskursivt subjekt. Det innebär att identiteter inte ses som fasta utan som något socialt som uppstår och omformas i sociala praktiker. Identiteter är alltid öppna för förändring och kan alltid upplösas och skapa nya. Jag vill hävda att barnens subjektsposition att vara i behov av särskilt stöd förändrades i åtgärdsbeskrivningarna då barnen gavs en identitetsmöjlighet som det utvecklingsbenägna barnet.

I relation till förskollärarnas syn på utveckling och lärande trädde också bilden av det utvecklingsbenägna barnet fram. Framförallt genom att förskollärarna själva poängterade

35

vikten av att veta vart ett barn befinner sig i sin utveckling så att rätt stöd och stimulans kunde sättas in. I analysen får LpFö98 (reviderad 2010) en framträdande roll eftersom den ligger till grund för förskolans verksamhet och talar om vad som är viktigt i det pedagogiska arbetet. Förskollärarna gav i intervjuerna uttryck för att läroplanen låg till grund för allt deras arbete med barnen. LpFö98(reviderad 2010) visade också på en liknande syn på barnet som utvecklingsbenäget eftersom den förklarar att förskolan ska erbjuda de barn som är i behov av mer stöd det stöd de behöver så att barnen kan utvecklas så långt som möjligt. Vidare framkommer en annan identitetsmöjlighet för barnet i denna analysdel. I intervjun med förskollärarna framkom att observationer var en viktig metod i arbetet eftersom det kunde leda till att eventuella behov upptäcktes. Vallberg Roth och Månsson (2008) menar att när barn observeras intar barnet en svagare position eftersom det är den som observerar som ofta har definitionsmakten av vad ett behov innebär. Palla (2011) menar att observationer också kan fungera som ett verktyg för att finna lösningar på upplevda problem. I min studie blev förskollärarna som en del av lösningarna framträdande i åtgärdsbeskrivningarna men också i intervjuerna där förskollärarna tryckte på sin roll som den närvarande vuxna som med hjälp av olika metoder kunde stötta och stimulera barnet i sin utveckling. Enligt Palla (2011) är det när förskollärare blir en del av lösningen som ska hjälpa och stötta som barnet hamnar i en underordnad position som blir beroende av den vuxna. Barnet ges då en position som ett behövande subjekt. Således skulle samma bild av det behövande barnet kunna träda fram även i min studie.