Resultatdiskussion och slutsatser

Syftet med föreliggande studie var att undersöka hur den nyliberala och socialdemokratiska utbildningspolitiska diskursen inverkar på lärare praktiska arbete samt vilka konsekvenser det får för genomförandet av en skola för alla. För att besvara detta utgick jag från följande frågeställningar: Hur manifesterar sig den socialdemokratiska diskursen ”en skola för alla”

och den nyliberala diskursen i lärare praktiska arbete? Vilka möjligheter och hinder menar lärare att det finns i deras praktiska arbete för att kunna genomföra en skola för alla?

Utifrån resultatet av undersökningen synliggörs det att skolan utgörs av både en socialdemokratisk diskurs och ekonomiskt marknadsmässig diskurs. Dessa diskurser gör sig påminda inom skolans utbildning på olika sätt och är, i överrensstämmelse med Foucault (2011: 89-92), både i motsatsförhållande till varandra och kompatibla med varandra.

Genom den innebörd som lärarna tillskriver begreppet en skola för alla framkommer det att alla elever ska ha lika tillgång till skolan och därtill, att skolan ska bejaka elevers olikheter. Resultatet av undersökningen påvisar att lika tillgång till utbildning kan härledas till den nyliberala diskursens förutsättningsjämlikhet, att elever ska ha rättighet till att gå i skolan men att det är upp till varje individ att ta ansvar för internaliserandet av den kunskap som ska uppnås oavsett vilka förutsättningar som individen har från början, medan bejakandet av elevers olikheter kan sammankopplas med den socialdemokratiska diskursen utfallsjämlikhet som avser att hjälpa alla elever oberoende av de strukturella villkor som finns i samhället (Brown 2008: 179-184, Giddens 1999: 19). Det innebär följaktligen att lärarna inte är helt eniga om det ska vara ”en skola för alla” eller ”en skola för alla” (Gerrbo 2012: 33). Sålunda kan visionen, såsom Gadlers (2011: 137-141) forskning påvisar, urholkas och inte omsättas i praktiken på grund av det tolkningsutrymme som styrdokumentens imperativ ger upphov till. Detta står emellertid inte studien sig enig i då den istället menar att problematiken med genomförandet ligger på en högre strukturell nivå, vilket kommer att tydliggöras nedan.

Undersökningen identifierar att såväl den socialdemokratiska diskursen som den nyliberala diskursen anser att skolan har ett vidare syfte att utbilda elever till arbetsmarknaden. Den socialdemokratiska diskursen menar att det är viktigt för att motverka sociala klyftor i samhället

30

medan den nyliberala diskursen istället lägger fokus på den ekonomiska tillväxt som elever kan tillföra samhället (Giddens 1999: 12-13, Brown 2008: 179-190). Resultatet åskådliggör följaktligen att elever ska förses med särskilda färdigheter som kreativitet, självständighet, flexibilitet och social kompetens men även att utbildas till entreprenöriella subjekt. Att skolan är till för arbetsmarknaden samt avser att utbilda elever enligt ovanstående kompetenser framkommer även i Carlbaum (2012: 1-2), Dahlstedt & Olson (2014: 13-18), Dahlstedt & Hertzberg (2011: 195), Lofors-Nyblom (2009: 193-205), Vingaard Johansen et al. (2017: 274- 275) och Mitchell (2006: 389, 397, 403) forskning. Enligt Dahlstedt & Hertzberg (2011: 195) och Gustavsson (2014: 277-278) är efterfrågan på särskilda kompetenser ett resultat av att skolan i allt högre grad marknadsanpassats och blivit ett medel för att skapa ekonomisk vinning. Detta är även förenligt med resultatet i den här studien som pekar på att de gemensamma kompetenserna kan härledas till nyliberalism, att skolan ska skapa homogena elever som är attraktiva på arbetsmarknaden för att därigenom bidra till samhällets tillväxt (Brown 2008: 179- 190).

Resultatet av undersökningen synliggör följaktligen även hur elever ska nå samma mål under samma tid. Persson (2007: 129, 147) betonar, i likhet med studiens resultat, att det finns en diskrepans i att skolan ska bejaka olikheter samtidigt som alla elever ska nå upp till samma kunskapsmål. Genom resultatet tydliggörs det att alla elever inte förmår nå upp till de krav som skolan ställer. Dessa elever har, enligt Skolverket (2011: 8), rättighet att få en individanpassad undervisning. Däremot anger Persson (2007: 129, 147) att skolans utformning sätter gränser för hur långt en individanpassad undervisning kan gå då kurs- och timplaner är lika för alla. Detta är kompatibelt med studiens resultat som påvisar att individanpassningen inte alltid räcker till. Därtill identifierar undersökningen att individanpassningen inte verkar för den jämlikhet som den socialdemokratiska diskursen förespråkar, att strukturen ska anpassa sig efter individen, utan bör istället betraktas utifrån nyliberalism då den avser att anpassa individen efter strukturen. Det innebär att individanpassningen är ett verktyg för att kunna förlägga ansvaret och utfallet på individen själv (Giddens 1999: 19, Brown 2008: 179-185). Mer specifikt har individanpassningen ett bakomliggande motiv som går ut på att dölja underliggande diskursiva och strukturella maktförhållanden där elever emellertid ges extra stöd för att klara skolans mål, men den diskursiva logik som från början gör eleven till en avvikare ifrågasätts inte utan förstärker istället det normaltillstånd som marknadens värden stipulerar.

Fortsättningsvis påvisar Andreassons (2014: 359-363) och Bartholdssons (2008: 186-193) forskning, i likhet med studien, hur skolan genom olika former av utvärderingar, känsloarbete och självkritiskt förhållningssätt avser att modellera elevers beteende utifrån kunskapskraven. I

31

överrensstämmelse med Bartholdsson (2008: 186-193) styr elever sig därmed självmant till att verka i enlighet med nyliberalism och dess marknadsvärden genom något som kan beskrivas som en osynlig och vänlig maktutövning. Att elever ska medvetandegöras om vad dem behöver utveckla pekar enligt undersökningen på ett nyliberalt perspektiv då det avser att förhindra att individen blir utesluten ur samhället och hamnar i bottenskicket vilket återigen påvisar att problemet förläggs på individen och inte samhället omkring (Brown 2008: 179-184).

Resultatet synliggör sedermera att elever som, trots individanpassning och utvärderingar, inte klarar av målen blir föremål för diagnostisering. Det tyder på att nyliberalismens normativa styrning avser att definiera det som avviker i förhållande till det som anses vara önskvärt för att därigenom upprätthålla marknadens värden (Brown 2008: 179-190). Lofors-Nyblom (2009: 193-205) styrker detta genom att framhäva att det som betraktas som normalt och önskvärt även resulterar i det avvikande och oönskade. Även Dahlstedt & Olson (2014: 8), Carlbaum (2012: 240-243, 151-152) och Mitchell (2006: 389, 297, 403) framhäver hur det normaltillstånd som marknadens värden stipulerar föranleder såväl inkludering som exkludering. Mitchell (2006: 389, 397, 403) förtydligar detta genom att lyfta fram att utbildningens eftersträvan på en medborgare med entreprenöriella färdigheter föranleder att de som är långsamma, annorlunda eller som av olika anledningar inte klarar av att uppnå dessa krav utesluts. Enligt Lofors-Nyblom (2009: 206) är skolan inte lika benägen att acceptera mångfalden när det krockar med det som anses vara normalt.

Vad som är anmärkningsvärt är att de flesta lärare inte ifrågasätter individanpassningen eller diagnostiseringarna. Detta tyder på att även lärarna är påverkade av marknadens värden. Det föranleder att den strukturella miljö som eleverna verkar inom i skolan inte kan förändras. Brown (2008: 11) betonar vikten att det finns aktörer som begär jämlikhet då det är ifrågasättandet av institutionernas varande och diskursernas vetande som kan bidra till en förändring inom skolans system.

Resultatet åskådliggör även att skolan inte får de resurser i form av tid, utbildning och material som den behöver för att kunna hantera de olikheter som finns och därtill, att elevers olikheter betraktas som ett bekymmer. Det beror enligt studien på att nyliberalism avser att göra en vinstmaximering och om jämlikheten blir kostnadskrävande försakar man hellre denna än att minska profiten (Brown 2008: 179-190). Att skolan drivs av vinstintresse istället för bejakandet av elevers olikheter framkommer även i Mitchell (2006: 394) och Menezes (2017: 17) forskning. Genom resultatet av undersökningen framkommer det sålunda att den nyliberala diskursen har en överbetoning i förhållande till den socialdemokratiska diskursen vilket studien grundar på det faktum att skolan i allt högre utsträckning tycks verka utifrån ett vinstintresse (Brown 2008: 179-

32

190). Detta styrks även av Dahlstedt & Hertzberg (2011: 195), Dovemark (2017: 82-83), Gustavsson (2014: 266), Menezes (2017: 18-19) Mitchell (2006: 394, 396, 403) och Vingaard Johansen et. Al (2017: 274-275) forskning vilka alla framhäver hur den nyliberala diskursens vinstintresse sker på bekostnad av den socialdemokratiska diskursens jämlikhet. Studien synliggör även hur den jämlikhet som den klassiska socialdemokratiska diskursen förespråkar omdefinierats och istället kommit att definieras i form av skyldigheter och rättigheter. Det har lett till att skolan innehar rester av den klassiska socialdemokratins jämlikhetssträvan men att det, i och med samhällets liberala marknads påverkan, blivit allt vagare (Giddens 1999: 14-15, 32). Sålunda påvisar studien istället hur den klassiska socialdemokratin, i enlighet med Giddens (1999: 14-15, 73), tagit en ny väg och allt mer influerats av marknadens värden. Mitchell (2006: 393, 403-404) belyser därför, i likhet med studien, hur den socialdemokratiska diskursen inlemmats i den nyliberala diskursen och därigenom bildat en tredje vägens retorik.

Studien tyder därmed, i analogi med Brown (2008: 179-190), på att det är viktigare att internalisera den nyliberala diskursens värden hos eleverna än vad det är att bejaka deras olikheter. Därtill, eftersom skolans utformning i form av gemensamma mål och krav på anpassning står i motsättning till socialdemokratins jämlikhetssträvande men även på grund av att socialdemokratin tycks ha tagit en ny väg, kan därför det skolpolitiska uppdraget en skola för alla, i överrensstämmelse med Brown (2008: 188-195) betraktas som underordnad den nyliberala diskursen. Därför blir en skola för alla, i överrensstämmelse med Brown (Ibid), enbart formellt och diskursivt garanterad på grund av den nyliberala styrning som skolan verkar beroende av.