Resultatdiskussion

I resultatdiskussionen har jag studerat likheter och skillnader i intervjupersonernas diskussioner. Jag använder mig av samma övergripande teman för att presentera dessa. I resultatdiskussionen kopplas mitt resultat till den litteratur och forskning som jag använt mig av i bakgrunden.

5.2.1 Arbetssätt

När det kommer till barn som är i behov av särskilt stöd betonar samtliga pedagoger som deltagit i studien att deras tidigare erfarenheter av barn med samma problematik har en stor betydelse för dem i deras pedagogiska arbete. Sommer (2005) hävdar att människor alltid har med sig egna synpunkter som de skapat i deras tidigare erfarenheter med barn som finns runt omkring dem i deras omgivning. Den professionella pedagogen har med sig erfarenheter i form av utbildning och kunskap kring barns utveckling och lärande. Många av pedagogerna som deltog i studien hade en lång yrkeserfarenhet, detta skiner igenom i deras intervjusvar. De talar om den utveckling som skett, om möjligheter som finns idag som de inte hade tillgång till förr i tiden. De talar om den utveckling som skett när det gäller arbetet med barn som är i behov av särskilt stöd och hur denna utveckling har påverkat dem i deras pedagogiska arbete. Jag tycker att det är bra att pedagoger kan använda sig av sina tidigare erfarenheter i deras pedagogsiska arbete, jag anser dock att man bör reflektera kring hur och på vilket sätt man använder sig av dessa tidigare erfarenheter. Man kan inte anta att alla barn med samma problematik fungerar på samma sätt i alla situationer. Varje barn bör ses som en unik individ, detta kräver att pedagogerna lär känna barnet utifrån hans/hennes unika förutsättningar. Pedagogernas tidigare erfarenheter av barn som är i behov av särskilt stöd kan

26

absolut vara viktiga i deras arbete, jag anser dock inte att man kan se på olika barn på samma sätt bara för att man besitter kunskap i form av tidigare erfarenheter av andra barn. Jag tycker att pedagogerna bör anta ett kritiskt förhållningssätt till sitt egna agerande i mötet med dessa barn som är i behov av särskilt stöd.

Vid vissa tillfällen i intervjuerna kan jag tycka att pedagogerna säger emot sig själv. De pratar om hur de använder sig av sina tidigare erfarenheter när de använder sig av samma metoder och arbetssätt med olika barn. Samtidigt poängterar de ibland att man inte kan jobba på samma sätt med olika barn. När pedagogerna diskuterar kring den utveckling som skett under tidens gång låter det som att de är väl insatta i ämnet. Samtidigt får jag känslan av att de inte på något sätt strävar efter en utveckling i deras egna arbete. Jag tror att det pedagogiska arbetet kan påverkas på ett negativt sätt om man hela tiden strävar efter att arbeta med samma metoder och arbetssätt som fungerat tidigare med något annat barn, om man hela tiden söker svaren bakåt i tiden. Om man ser till den utveckling som skett när det kommer till arbetet med och synen på barn som är i behov av stöd så bör man förstå vikten av att hela tiden sträva efter en positiv utveckling, en utveckling framåt. Jag tror att om pedagogerna kontinuerligt skulle reflektera kring de metoder och arbetssätt som de använder så skulle de snabbt märka en utveckling hos dem själva. Jag tror att nya metoder och nya arbetssätt kan skapa ett förnyat förhållningssätt gentemot dessa barn som är i behov av särskilt stöd hos verksamma pedagoger inom förskolans verksamhet. Jag tror att detta förnyade förhållningssätt skulle kunna utveckla pedagogernas barnsyn och pedagogiska arbete på många olika sätt.

Många pedagoger lyfter det faktum att man bör möta varje barn som en unik individ, detta gäller även de barn som är i behov av särskilt stöd. Skolverket (2010) menar att verksamheten skall anpassas till alla olika barn på förskolan. De barn som behöver mer stöd än andra, tillfälligt eller varaktigt, ska få detta stöd utformat utefter deras egna förutsättningar och behov så att de kan utvecklas på ett positivt sätt. Vidare kan man i läroplanen läsa att arbetslaget ska erbjuda barnen en passande miljö för utveckling och lärande och särskilt uppmärksamma de barn som behöver särskilt stöd i sin utveckling.

En av pedagogerna poängterar vikten av att lära känna barnet, vikten av att se till hur olika situationer fungerar på olika sätt. En annan pedagog menar att när man ser till olika situationers funktion kan man utifrån dessa bilda olika strategier för att skapa en fungerande vardag. Pedagogerna i detta arbetslag diskuterade det faktum att det inte finns någon universal lösning som fungerar på alla barn. De anser att man måste möta alla barn som unika individer. Många pedagoger poängterade vikten av att se till de situationer som barnet befinner sig i. När, var och hur fungerar barnet? Hundeide (2008) beskriver människor som tolkande och meningssökande, när man studerar barn på detta sätt försöker man förstå barnets utgångspunkt och situationsuppfattning, tolkande synsätt strävar efter ett inifrånperspektiv av barnets upplevelser. Björck-Åkesson, m.fl. (2010) anser att om man ska identifiera barns speciella behov måste man individuellt utvärdera barnens funktion i förskolans aktuella miljö. Iglum (1999) förklarar att det är betraktarens ögon som fastställer vad som är ett avvikande beteende. De människor som ser och tolkar barnens beteende påverkas av omgivningens förväntningar och normer, det är omgivningen som bestämmer om ett barn är avvikande eller normalt. Jag tycker att pedagogerna på ett bra sätt kan redogöra hur de skapar situationer som barnen får möjlighet att lyckas i. När de fokuserar på det positiva hos varje barn så minskar alla problem, jag tror att detta positiva arbetssätt är viktigt för både barn och pedagoger. Vissa pedagoger i studien menade att man bör tolka barnets beteende utifrån de situationer som barnet befinner sig i. Detta synsätt tycker jag går att koppla till det relationella

27

perspektivet på barns lärande. Persson (2008) lyfter hur det relationella perspektivet tar hänsyn till vad som händer i förhållandet, interaktionen och samspelet mellan olika personer och miljöer. I det relationella perspektivet förstås inte individen utifrån sitt uppträdande eller beteende, elevens förutsättningar och handlanden ses i relation till omgivningen krav och mål. Vidare förklarar Persson att det relationella perspektivet strävar efter att hitta långsiktiga lösningar som fokuserar på skapa förändringar i skolan och förskolans verksamhet.

Båda fokusgrupperna lyfte det faktum att barn ofta får sin diagnos när de kommer upp i skolåldern, de ansåg att denna diagnostisering hängde ihop med de krav som ställdes på barnen. Detta tycker jag går att koppla till Anderssons (2007) resultat, hon anser att pedagoger kan se till relationen mellan barnens svårigheter i förhållande till de krav som finns runt omkring dem, i ett relationellt perspektiv anses barnen ha svårigheter i vissa sammanhang men inte i andra. Lutz (2009) anser att pedagoger ofta har en relationell utgångspunkt när de arbetar med barn som är i behov av särskilt stöd, men att de samtidigt tar hänsyn till de olika tekniker som kräver en individbaserad syn, en syn där problemen placeras hos barnen.

Vissa pedagoger beskrev uttryckligen att de ibland var tvungna att segregera vissa barn från en del situationer som inte fungerade för dem. Man ansåg att barnets beteende inte fungerade i just den speciella situationen. Detta arbetssätt tycker jag visar på ett kategoriskt och kompensatoriskt synsätt där barnens problemtik anses vara individbundna förmågor, man genomför insatser som riktas direkt mot det enskilda barnet. De pedagoger som berättade om dessa segregerande aktiviteter betonade att de alla visste att detta arbetssätt inte var ultimat, varken för barnen eller för dem som pedagoger. Jag anser att de rättfärdigade deras handlanden med hjälp av deras egna reflektioner, de kunde alla motivera varför de agerade på detta sätt men de kunde inte resonera kring om man eventuellt skulle kunna lösa det på något annat sätt. Hjörne och Säljö (2008) beskriver hur man förut kunde rättfärdiga segregering av olika slag i skolans värld om man kunde rättfärdiga det med pedagogiska syften. Jag anser att utveckling har gått för sakta om dessa metoder fortfarande lever kvar. När pedagogerna dessutom menar att de alla vet att detta arbetssätt inte är till fördel för någon så anser jag att det är väldigt fel och onödigt att fortsätta jobba på detta sätt i vissa situationer. Jag tror att vissa pedagoger i dagens verksamheter tar till den snabbaste och effektivaste lösningen utan reflektera kring alternativa arbetsmetoder. Jag tror att om pedagogerna antog ett kritiskt förhållningssätt till sina egna handlanden skulle de agera på ett annorlunda sätt i dessa situationer.

5.2.2 Diagnosernas betydelse

När pedagogerna använder sig av barnets diagnos som en förklaring till deras tidigare misslyckade arbete med detta barn kan det eventuellt leda till en syn där barnets ses som ensam problembärare. Jag anser inte att man kan förstå ett barns beteende enbart genom en diagnos, denna åsikt stödjer Andersson i sitt resultat. Andersson (2007) menar att pedagoger ibland kan låsa sin syn på barnen när en diagnos kommer in i bilden. Om pedagoger inte kan se över diagnosen kan det ha en negativ påverkan på barnets utveckling. Att enbart tolka barnets beteende genom hans/hennes diagnos leder ofta till en individcentrerad syn på barnets svårigheter. Jakobsson (2002) menar att riskerna med att enbart förlita sig på diagnosernas förklaringar av barnens problem är att den individbaserade undervisningen ökar. Man slutar att ta hänsyn till den allmänna situationen på skola och förskola. Jakobsson (2002) fann i sin studie att vissa pedagoger kunde använda sig av diagnosen som en förklaringsmodell för barnens beteende. Jag tycker mig kunna se denna syn i mina intervjupersoners diskussioner kring diagnosens roll. Johannisson (2006) hävdar att en diagnos berättar hur barnet skall uppfatta sig själv och även hur människorna runtomkring skall uppfatta barnet. Vissa pedagoger som deltog i studien hävdade att de förstod barnet utifrån hans/hennes diagnos.

28

Vissa andra pedagoger menade att diagnosen i sig inte påverkade deras förståelse av barnet på något sätt. Jag anser att detta resultat är väldigt viktigt att belysa, jag tror att denna diagnosbaserade syn påverkar pedagogernas arbete med barn som är i behov av särskilt stöd i en väldigt stor utsträckning. Om man använder sig av diagnoserna som en förklaringsmodell tror jag att man glömmer att ta hänsyn till andra omgivande faktorer som påverkar barnens beteende på olika sätt.

Pedagogerna i fokusgrupperna betonande ofta under intervjuns gång att man ej bör förlägga problemen hos det enskilda barnet, samtidigt använder sig vissa av barnens diagnoser som en förklaring om de misslyckats i sitt arbete med dessa barn. Jag tycker att detta går att relatera till det kompensatoriska perspektivet. Nilholm (2007) menar att detta perspektiv grundar sig medicinska och psykologiska förklaringar, diagnoserna anses vara viktiga eftersom att det underlättar lokaliserandet av olika problemgrupper. Jag tycker att dessa pedagogers syn går att koppla till det resultat som Jakobsson (2002) kom fram till i hennes studie där hon menar att vissa pedagoger ansåg att barnens diagnoser hjälpte dem att förhålla sig till barnens problematik på ett professionellt sätt. Diagnoserna ger vissa pedagoger en förnyad syn på barnens problematik.

Vissa av pedagogerna i intervjuerna såg diagnosen som en arbetsförklaring, detta synsätt tycker jag går att koppla till Jakobssons (2002) resultat som hon redovisar i sin doktorsavhandling. Lärare i dagens samhälle har en stor tilltro på diagnosernas funktion i skolans verksamheter. Pedagogerna förlitar sig gärna på olika arbetssätt som dessa diagnoser för med sig. Ett av arbetslagen som deltog i denna studie menade dock att deras pedagogiska arbete inte påverkades på något sätt när en diagnos kom in i bilden, de menade att de redan jobbat med barnens problematik under en längre tid när diagnoserna väl ställs. Pedagogerna menar att de i ett tidigt skede kan se om barnen visar någon slags problematik som går att koppla till någon diagnos. I denna fråga skiljer sig de olika fokusgruppernas åsikter. Här tycker jag mig se en tydlig skillnad i diagnosens funktion för de verksamma pedagoger som deltagit i studien. De pedagoger som menar att barnens diagnoser inte påverkar deras pedagogiska arbete på något sätt förlitar sig på deras egna arbete med dessa barn. För dem har den medicinska diagnosen ingen större betydelse. Jag tror att dessa pedagoger är trygga i sitt egna arbete och i sin egna barnsyn. De utgår från och är trygga sin egna professionalitet när de möter dessa barn i verksamheten, oavsett om dessa barn har någon diagnos eller ej.

De pedagoger som har en stor tilltro till diagnosens roll är säkerligen säkra i sin yrkesroll men jag tror att diagnosen påverkar deras pedagogiska arbete på många sätt. Om man använder barnens diagnoser som förklaringsmodeller för barnens beteende tror jag att man mister synen på barnet som en egen individ. Jag tror att diagnoser ibland kan skapa en blockad mellan pedagoger och barn, både barnen och pedagogerna kan gömma sig bakom diagnosen och använda den som ett förklaring till misslyckande och felsteg av olika slag. Jakobsson (2002) kom i sin studie fram till att pedagoger i vissa fall blint förlitar sig på de arbetssätt som en diagnos för med sig. Jakobsson menar att detta kan leda till att pedagogerna mister helhetsbilden av barnet och att de börjar se barnens problem som individbundna. Jag tycker att det är oerhört viktigt att pedagoger i dagens förskolor kritiskt reflekterar kring hur de ser på diagnosen och hur denna syn påverkar deras pedagogiska arbete.

Andersson (2007) redovisar hur lärarna i hennes forskningscirkel diskuterade kring de barn som var odiagnostiserade men ändå i behov av särskilt stöd. Om pedagogerna misstänker att ett barn har någon neuropsykiatrisk funktionsnedsättning bemöter de ofta detta barn på ett speciellt sätt, de ställer ”egna diagnoser” och jobbar med barnen utifrån dem. Kyunghwa (2008) uttrycker att lärarna som deltog i hennes studie beskriver själva att de tenderar att ge

29

barn olika diagnoser beroende på deras beteende, även när en diagnos inte kunnat ställas. Pedagogerna som deltagit i denna studies fokusgruppintervjuer menar att de ofta ställer egna diagnoser som de grundar på deras tidigare erfarenheter. Jag anser att detta arbetssätt visar ett behov hos pedagogerna, ett behov av att kunna förklara barnens avvikande beteende med en diagnos. Jag anser personligen att man ej kan säga att man möter varje barn som en unik individ om man tenderar att ställa egna diagnoser på barn som man grundar på sina tidigare erfarenheter. Agerar man på detta sätt är barnet inte en unik individ med egna behov och förutsättningar, då har barnet samma behov och samma förutsättningar som de barn som pedagogerna tidigare har mött i deras yrkesverksamma liv.

Vissa pedagoger lyfte det faktum att det kan vara svårt att ställa diagnoser på barn som är i förskoleåldern. De menar att beteendet för barn i dessa åldrar sällan är bestående. Kyunghwa (2008) nämner liknande känslor hos lärarna i hennes studie, de var överens om att en diagnos är svår att ställa eftersom att barnens beteende ofta inte är konstant. Vissa pedagoger som deltog i denna studies fokusgruppintervjuer gav uttryck för barnens skiftande beteende och menade samtidigt att de såg diagnostisering av barn som något positivt. Jag tycker att dessa pedagoger ger uttryck för en stor problematik när de diskuterar kring barnens skiftande beteende. Jag anser att de säger emot sig själva när de pratar om de positiva faktorerna kring diagnostisering av barn i förskoleåldern och samtidigt förklarar de att barnens beteende i denna ålder väldigt sällan är konstant. Dessa pedagoger diskuterade hur vissa barn ibland kunde behöva extra stöd under en viss period på grund av deras ”problematiskt beteende” men att detta beteende ofta upphört med tidens gång. När dessa pedagoger pratade om diagnosens positiva sidor lyfte dem det faktum att diagnosen kan skapa en förståelse för barnens problematik hos dem som pedagoger. Jag frågar mig själv om dessa pedagoger inte kan förstå denna problemtik utan att behöva använda diagnosen som en förklaringsmodell. På en av förskolorna där jag genomförde en fokusgruppintervju diskuterades resursbiten i förhållande till diagnosens roll, det finns belägg för dessa tankar i tidigare forskning. Lutz (2009) redovisar i sin studie att de barn som har en medicinsk diagnos får idag tillgång till ett omfattande stöd, dessa barn har ofta extraresurs 50-100 % av sin vistelse på förskolan. Om diagnoser alltid skulle generera i extraresurser tror jag att det skulle påverka det pedagogiska arbetet på ett betydande sätt, så är ej fallet i dagens samhälle. De pedagoger som var positivt inställda till diagnosens roll menade att barnens diagnoser kunde leda till extraresurser i form av extra personal. Jag tror att deras positiva inställning är starkt kopplad till hoppet om extra stödresurser. När en diagnos genererar till utökade resurser påverkar det pedagogernas arbete på ett betydande och avgörande sätt. Denna syn tycker jag går att koppla till Tidemans resultat. Tideman (2000) menar att det i dagens samhälle finns ett ökat tryck att placera barnens svårigheter på den enskilda individen för att eventuellt få tillgång till utökade resurser. Jag tycker även att detta arbetssätt går att koppla till Hjörne och Säljös resultat. Hjörne och Säljö (2008) menar att när det finns en koppling mellan diagnoser och resurser påverkar det pedagogernas arbetssätt. Författarna anser att intresset i neuropsykiatriska diagnoser kan grunda sig i pedagogernas önskan om utökade resurser. I den kommun där jag genomförde fokusgruppintervjuerna får förskolorna inga extraresurser enbart för att något barn har eller får en diagnos. De pedagoger som gav uttryck för dessa extraresurser har aldrig fått tillgång till extraresurser när de haft något barn med någon diagnos. Jag frågar mig själv när de tror att dessa extraresurser ska frigöras?

Kärfve (0000) menar att det alltid kommer finnas barn inom skolan som inte når upp till målen och att vi i skolans värld måste ha införlivade hjälpprocesser som fungerar som ett stöd för dessa barn som inte kan nå upp till omgivningens krav. Pedagogerna ger uttryck för att barnens diagnoser ibland kan fungera som en förutsättning för att barnen ska få tillgång till

30

dessa olika hjälpprocesser. Jag anser att pedagoger i dagens förskolor bör reflektera kring hur de som professionella pedagoger använder sig av barnens diagnoser, hur diagnosen påverkar deras barnsyn och hur den påverkar deras arbetssätt. Jag tycker att pedagogernas positiva inställning går att koppla till Jakobssons (2002) administrativa kategori där diagnosen fungerar som en bas i sökandet av särskilda resurser.

Många pedagoger lyfte det faktum att deras relation till föräldrarna förbättrades när barnet fick en diagnos. Lutz (2009) hävdar i sin studie att barnens diagnos får en stor betydelse när pedagogerna ska diskutera barnens situationer på skola och förskola med föräldrarna. Diagnoserna blir ett verktyg som pedagogerna kan använda sig av i föräldrasamtalen. Denna syn går att koppla till Jakobssons (2002) beskrivning om hur en diagnos kan leda till ett professionellt förhållningssätt. Diagnoser kan i vissa fall göra det lättare för pedagogerna att på ett professionellt sätt förhålla sig till barnens problematik. Barnens diagnoser kan ge pedagogerna och lärarna en gemensam referenspunkt som de kan diskutera kring. Lahdenperä (1999) menar att barnens diagnoser kan bidra till en befrielsekänsla hos föräldrarna när de inser att det inte är deras eller barnets fel att svårigheterna existerar. En diagnos kan göra det lättare för föräldrarna att samtala med pedagogerna kring barnets utvecklig.

5.2.3 Åtgärder och stödbehov

Alla pedagoger som deltog i studien lyfter observationernas roll när det kommer till åtgärder