Resultatdiskussion

Det gick att urskilja vissa olikheter i vår studie jämfört med tidigare forskning. Det som var intressant och främst utstickande var att personer som skattade högt på egenskapen känslomässig instabilitet också skattade högt på aktiv coping. Detta var något som säger emot i princip all tidigare forskning som hittades och inkluderas i denna uppsats (Kaiseler, Polman & Nicholls, 2012., Geisler, Wiedig-Allison & Weber, 2009., Penley & Tomaka, 2002).

I kapitel 2.4 redogjordes det för hur forskare hade delade meningar kring hur valet av copingstrategier uppstår, där Carver och Connor-Smith (2010) menar på att individen inte kan vara flexibel i copingstrategier utan att valet av strategi har att göra med det inlärda beteendet eller den medfödda personligheten. DeLongis och O’Brien (1996) och Armeli et al. (1999) menar å andra sidan på att personlighetsegenskaperna kan påverka i vilken mån individen faktiskt är flexibel i sin förmåga att kunna hantera de stressorer som uppstår. Låt oss ponera att

Carver och Connor-Smith (2010) har rätt i sina teorier kring copingstrategier. Detta skulle i så fall innebära att en individ kommer att använda sig av samma copingstrategi oberoende situation, och därmed har den givna situationen ingenting med copingstrategier att göra. Individen kommer, oavsett vad, handla likadant då den medfödda personligheten eller det inlärda beteendet ligger till grund för valet. Vi argumenterar för att detta skulle innebära att personer med exempelvis hög grad av egenskapen utåtriktning, alltid kommer att använda sig av, låt säga aktiv coping. Resultaten emellan alla de studier som var gjorda inom fältet skulle därför samvariera med varandra.

Låt oss istället ponera att DeLongis och O’Brien (1996) och Armeli et al. (1999) har rätt. Detta skulle då innebära att en individ kan använda sig av olika strategier beroende på situation, men att beroende på vilka personlighetsegenskaper individen besitter, kommer förmågan av flexibilitet kring valet av copingstrategier att påverkas. Detta skulle i så fall innebära att de personer som besitter personlighetsegenskaper där flexibla strategier är mer relevant, kommer individen att kunna avgöra vilken typ av copingstrategi som är mest användbar för den givna situationen. Om DeLongis och O’Brien (1996) och Armeli et al. (1999) istället har rätt i sin teori, skulle det innebära att det är individens personlighetsegenskaper som i första hand påverkar i vilken grad personen är flexibel nog för att kunna hantera stressorn som uppstått. Valet av copingen som kommer till uttryck kan påverkas av individens förmåga att avgöra vilken strategi som är mest effektiv i den givna situationen. Forskarna menade på att personer med hög känslomässig instabilitet tenderade att vara mindre flexibla vilket leder till att de tenderar använda sig av samma coping oberoende situation, (Armeli, Cohen & Gunthert, 1999; DeLongis & O´Brien, 1996) till skillnad från individer som besitter de andra personlighetsegenskaperna (DeLongis et al., 2005). Olika teoretiker säger alltså emot varandra. Vi vill nu föra en diskussion angående hur vår studie kommer in i forskningen som ett komplement till tidigare. Utifrån tidigare forskning utformades våra hypoteser på så sätt att personer som skulle skatta högt på känslomässig instabilitet även skulle skatta högt på emotionell coping och lågt på aktiv coping. Vad som överraskade oss var att vår studie gav signifikanta resultat på att egenskapen känslomässig instabilitet positivt predicerade aktiv coping, vilket motsäger tidigare studier som gjorts inom området (Kaiseler, Polman & Nicholls, 2012., Geisler, Wiedig-Allison & Weber, 2009., Penley & Tomaka, 2002). Hur kommer då tidigare stycke in i detta resonemang? Jo, med denna studie i beaktning vill vi diskutera kring de olika forskarnas teorier angående hur en person väljer copingstrategi. Eftersom tidigare studier visade på att personer med känslomässig instabilitet inte tenderade använda sig av

problemfokuserad coping, utan snarare mindre effektiva strategier och eftersom vår studie visar på motsatsen, kan vi därför argumentera för att valet av copingstrategier främst är situationsanpassat, snarare än ett inlärt eller medfött beteende. Om det hade varit ett inlärt beteende där individen väljer samma strategi oberoende situation, skulle personer med känslomässig instabilitet inte skatta högt på aktiv coping i vår studie. Istället kan vi se en förändring i valet av strategi och vill därför slå ett slag för att valet av coping är situationsbundet.

Vad som kan ha påverkat studien till att se annorlunda ut mot tidigare, kan ha att göra med den nya kontexten som vi nu befinner oss i, det vill säga den pågående covid-19-pandemin. Våra resultat låter oss argumentera för att den nya kontexten kan ha påverkat individer till att anpassa valet av copingstrategi utefter situation. Det kan även ha att göra med vilken population som vi valt att undersöka, det vill säga universitetsstudenter i Sverige. Tidigare forskning på detta fält är sällsynt, vilket kan vara en anledning till åtskilda resultat. Trots detta vill vi slå ett slag för att vilken copingstrategi en person väljer, främst är situationsanpassat. Vår studie styrker även detta argument.

Vidare kan vi se att resultaten för personlighetsegenskaperna hög målmedvetenhet och hög utåtriktning som samvarierade med mer problemfokuserad coping, låg i linje med tidigare forskning (Grant & Langan-Fox, 2006). Likväl kunde även vi, precis som andra studier (Grant & Langan-Fox, 2006), se att personer med låg målmedvetenhet tenderade att röra sig mot en mindre problemfokuserad coping. Detta eftersom våra resultat visade på att desto högre grad av målmedvetenhet en person hade, desto lägre grad av undvikande coping hade personen. Vår studies resultat visade att egenskaperna utåtriktning, målmedvetenhet och vänlighet kunde förknippas med mer effektiva copingstrategier i form av aktiv och emotionellt inriktad coping, vilket var något som låg i linje med tidigare studier från Kaiseler, Polman och Nicholls (2012) och Geisler, Wiedig-Allison och Weber (2009) som kunde påvisa att personer med dessa egenskaper tenderade att använda sig av effektiva copingstrategier. Tidigare forskning visade på att egenskapen öppenhet predicerade effektiva copingstrategier, men vi kunde dock se en avsaknad på signifikanta resultat som kunde påvisa att egenskapen öppenhet predicerade någon av de fyra copingstrategierna i vår studie. En diskussion kring detta tas upp i kapitel 6.3. Vi kunde även se att våra resultat skiljde sig en del från vilka hypoteser vi hade för studien. Vi trodde oss kunna se ett samband mellan känslomässig instabilitet och emotionellt inriktad coping. Vår studie visade inte på något samband mellan de två variablerna, utan känslomässig instabilitet predicerade enbart aktiv coping. Däremot kunde vi se att våra hypoteser kring att

utåtriktning och målmedvetenhet skulle predicera problemfokuserad coping stämde bra överens med studiens resultat. Utåtriktning predicerade både aktiv och emotionell coping och målmedvetenhet predicerade aktiv coping samt hade negativa samband med både undvikande coping och beteendemässig frånkoppling.

Vad innebär detta nu då? Vår studie kan styrka tidigare forskning i den mån att de flesta resultat stämde överens med varandra. Detta skulle då dock kunna påverka första argumentationen i detta avsnitt som följande: det skulle kunna gå att argumentera för motsatsen mot ovanstående styckets poänger eftersom vi nu kan se att resultaten verkar stämma överens trots en annan kontext - är det verkligen situationsanpassat då, eller är det snarare personlighetsanpassat som Carver och Connor-Smith (2010) menade på? Å andra sidan var känslomässig instabilitet den egenskapen andra forskare menade på var den minst flexibla, samt den som tenderade uppfatta flest situationer som stressfyllda (Armeli, Cohen & Gunthert, 1999; DeLongis & O´Brien, 1996). Vår studie indikerade som sagt på att känslomässig instabilitet var den egenskapen som visade på flexibilitet utefter situation, då dessa personer var de som påvisade signifikanta resultat i den aktiva copingen, vilket går emot både tidigare forskning och våra hypoteser. Det här argumentet ger stöd för att coping är situationsanpassat snarare än ett inlärt beteende. Anledningen till att andra resultat låg i linje med tidigare forskning tror vi kan ha att göra med att deras copingstrategier “redan var effektiva”, det vill säga andra studier som undersökt liknande fenomen har kunnat påvisa att personer med dessa egenskaper tenderar att röra sig mot mer effektiva copingstrategier, och varför skulle de ändra sig? Kanske lever vi i en tid där det är som allra viktigast att vara effektiv i sin coping. DeLongis et al. (2005) menade på att egenskaperna målmedvetenhet, utåtriktning, öppenhet och vänlighet tenderar att avgöra vilken copingstrategi som är mest effektiv i den givna situationen, vilket skulle kunna vara en möjlig förklaring till att de i flertal studier påvisat en effektiv copingstrategi. Kanske kan det vara så att de konsekvent lyckats avgöra att problemfokuserad coping är den mest effektiva även i nya kontexter, snarare än att det är ett medfött och inlärt beteende som påverkar valet. En annan möjlig förklaring kan vara att olika personligheter kan spela en betydande roll gällande vilka händelser som i första hand ens uppfattas som stressorer (Vollrath, 2001). Teoretiker menar på att personer med känslomässig instabilitet tenderar att uppfatta fler situationer som stressfyllda än personer med de andra egenskaperna (Bolger & Zuckerman, 1995). I vissa fall kan stress anses vara något bra, motiverade och utmanande för individen, om det sker på en lagom nivå. Om så är fallet blir personer istället motiverade till att prestera under den stressfyllda situationen och stressen kan ses som en positiv faktor som istället gör oss

kreativa (Assadi & Skansén, 2000). För personer med egenskaperna målmedvetenhet och utåtriktning, kan man då spekulera i att de omvandlar stressen till energi som blir en vinnarinstinkt vid olika utmaningar i livet. Hur den stressfyllda situationen uppfattas som positiv eller negativ varierar därför från person till person beroende på hur situationen upplevs i sin kontext. På så sätt kan individen själv påverka sin attityd kring situationen och välja om den ska antas som en utmaning eller som ett problem (Assadi & Skansén, 2000).

En annan möjlig förklaring till varför personer med utåtriktning och målmedvetenhet tenderar att använda sig av aktiv coping oberoende kontext, skulle delvis kunna beror på de egenskaper som dessa dimensioner innefattar. Utåtriktade personer har en tendens till att vara självsäkra, aktiva, glada och ha en energisk och positiv inställning till världen. Målmedvetna personer har en tendens till att vara organiserade, ha hög självdisciplin, hög tolerans och vara hårt arbetande (Kaiseler, Polman & Nicholls, 2012). Vi kan därför anta att dessa personer uppfattar färre situationer som stressfyllda, i jämförelse med känslomässigt instabila personer (Bolger & Zuckerman, 1995), men också att de har lättare att förhindra att stressorer uppstår i första hand, samt har lättare för att hantera situationen när den väl uppstår (Carver & Connor-Smith, 2010). Istället för att se “problemet som ett problem” antar vi att dessa personer istället ser stressorer som utmaningar värda att lösa. Av den orsaken vill vi spekulera kring att detta är en möjlig förklaring till varför de här personerna ständigt tenderar att använda sig av problemfokuserade copingstrategier. Vi vill föreslå att dessa egenskaper bidrar till en allmän attityd i livet som innefattar bland annat problemfokuserade förhållningssätt, som här även kan avspeglas i valet av copingstrategier.