Resultatdiskussion

4.1.1 Begränsningar i vardagen

Informanterna upplevde till stor del en klar förbättring i livskvalité tre månader efter sin operation. Smärtan hade försvunnit och nu kunde man gå promenader och sova en hel natt utan smärta. Att kunna knyta sina skor själv och kunna tvätta sina fötter bidrog till förbättrad livskvalité. Även aspekter av försämrad livskvalité beskrevs, beroende på att informanten inte kunde röra sig som hen önskade tack vare restriktionerna. Larsson och Svedlund (2007) beskrev att innan en höftprotesoperation led patienterna av begränsningar såsom att vara beroende av andra, vara socialt isolerad, och att känna sig otillräcklig. Efter operationen började patienten ha förhoppningar om att kunna leva ett normalt liv, att bli oberoende och att återfå livsglädjen. Många beskrev sin sömn som mycket bättre, de var mer aktiva och energin och glädjen hade kommit tillbaka (Larsson & Svedlund 2007) vilket ligger i linje med

studiens resultat.

Oberoende av ålder så upplevde många av informanterna en begränsning i att inte kunna sköta sin personliga hygien och klippa sina tånaglar. En del fick ta hjälp av anhöriga eller grannar andra fick gå till en fotterapeut. Missnöje med att fotvården inte ingick i rehabiliteringen uttrycktes. Upplevelser som att det var direkt genant att inte kunna klippa sina tånaglar beskrevs. När restriktionerna upphörde kunde de flesta återgå till att klara att klä på sig och sköta sin personliga hygien som vanligt.

Hjälpmedlen som krävs vid en höftledsplastik kostar idag samhället stora summor pengar och om restriktionerna ses som inte försvarbara blir det en stor samhällsvinst både i form av mindre kostnader och mindre lidande för patienten. Enligt Barnsley, Barnsley och Page (2015) är restriktionerna associerade med högre kostnader, långsammare återgång till aktiviteter och en lägre nöjdhet hos patienterna.

25

4.1.2 Förhoppningar om fysisk aktivitet i framtiden

Beroende på vilken ålder informanten hade var det stora skillnader i förhoppningar och förväntningar inom fysisk aktivitet i framtiden. De yngre patienterna hade högre krav och kände också en viss begränsning och besvikelse över att inte få springa i framtiden. Flera av de yngre patienterna tänkte trots sina restriktioner fortsätta att åka utförsåkning om än på en lägre nivå då det för dem var en så viktig del i livet för att behålla livskvalitén. Andra tänkte fortsätta spela tennis, badminton och rida. De lite äldre informanterna hade andra

förväntningar såsom att kunna promenera utan smärta, plocka svamp och spela golf.

I en studie av Smith et al. (2015) framgick det att patienter som genomgått en höftledsplastik ville kunna återgå till fysisk aktivitet på den nivån de var innan de fick besvär. Däremot var det ett ganska lågt intresse i att öka sin fysiska aktivitet utöver den tidigare nivån för nöjes skull eller för att förbättra hälsan. Patienterna värdesatte mer att kunna vara fysiskt aktiva utan smärta i mer stilla aktiviteter som att promenera och sköta trädgårdsarbete än att kunna vara fysiskt aktivt i krävande fysiska sporter.

I en studie av Cowie et al. (2013) tittade man på patienters återgång till arbete och fysisk aktivitet. De såg att majoriteten av patienterna kunde förvänta sig att det skulle ta mellan fyra till sex veckor att återgå till sin idrott eller fysiska aktivitet. Man såg även att de med lägre BMI återgick snabbare till arbete eller fysisk aktivitet. Man såg också att 46.5% av

patienterna återgick till en fysisk aktivitet utan några restriktioner postoperativt. Ross och Mirowsky (1996) visade i sin studie att deltagande i en fysisk aktivitet har en väldigt stor betydelse för psykiskt och fysiskt välbefinnande.

De informanter som deltog i intervjustudien och som var mer fysiskt aktiva än andra innan operationen sågs återgå snabbare till sina aktiviteter efter operationen.

4.1.3 Påverkad sömn

Talbot, Brown och Treble (2002) såg att patienterna hade en påverkan på sömnen och hade svårt att sova på grund av oro för sina restriktioner.

I intervjustudien bekräftas det antagandet, då många informanter upplevde att sömnen blev påverkad av sina restriktioner. En del informanter var rädda för att korsa benen i sömnen om

26

de låg på sidan med en kudde mellan benen och höll sig därför i ryggläge. Det var många som upplevde att de inte kunde sova alls eller att de sov väldigt dåligt på rygg. En informant som genomgått samma operation några år tidigare kom ihåg hur jobbigt det var att sova på rygg och la sig därför på mage direkt efter operationen för att kunna sova. I Talbot, Brown och Trebles (2002) studie uppmanades patienterna som deltog i en interventionsgrupp att röra sig i sängen precis som de ville och de behövde inte ha en kudde mellan benen i sidläge. Man såg ingen förhöjd luxationsrisk utan restriktionerna.

4.1.4 Osäkerhet om när restriktionerna upphörde

Många informanter upplevde en stor osäkerhet i hur länge restriktionerna gällde. Under intervjuerna var det fler informanter som ställde frågor om de kunde gå i trappor som vanligt, klä på sig utan hjälpmedel, korsa benen och sitta utan sittdyna. Det är osäkert om det är avsaknaden av information eller om det är informanten som trots information inte litar på att restriktionerna har upphört. Många undrade också om de får lyfta tungt i framtiden eller om de är begränsade för all framtid. Tydligt är ändå att sjukgymnasten kan vara övertydlig med hur länge patienterna ska tänka på sina restriktioner och att risken för luxation därefter är mycket liten.

Larsson och Svedlund (2007) såg i sin studie att patienterna uttryckte osäkerhet över hur länge de skulle använda sina hjälpmedel men också hur dessa skulle användas. Patienterna visste inte vad de fick eller inte fick göra och upplevde att informationen skiljde sig åt beroende på vem som hade gett den (Larsson & Svedlund 2007).

4.1.5 Rädsla för att något skulle hända i höften

Inledningsvis var det ingen av informanterna som uppgav att de var rädda eller oroliga direkt efter operationen. Däremot beskrevs längre in i intervjuerna rädslor för att höftkulan skulle hoppa ur led och att protesen skulle lossna ur lårbenet. En informant var orolig för att sitta på en badkarsbräda och kunde inte duscha på flera veckor. Andra var rädda och så fort det gjorde ont blev de skräckslagna att de hade gjort fel och att höftkulan skulle kunna hoppa ur led. Likväl som att några patienter var oroliga fanns det också informanter som inte oroade sig alls och lyfte kylskåp innan det hade gått tre månader efter operationen. Mot den litteratur som har hittats har det varit svårt att hitta studier det som det går att dra paralleller till.

27

4.1.6 Information gav en känsla av trygghet

Patienterna matas med information inför och efter sin höftledsplastik. Informationsmöten om restriktioner och orsaken till dessa hålls av sjukgymnast på avdelningen. Innan patienten åker hem från sjukhuset går man igenom restriktionerna ytterligare en gång. Med facit i hand tycker patienterna att informationen är värdefull och är av största vikt för att de ska veta hur de ska leva. En del patienter som fick frågan om vad de hade gjort om de inte hade fått några restriktioner trodde inte att de skulle göra några otillåtna rörelser ändå p.g.a. att kroppen säger ifrån. Andra var rädda att de skulle ta på sig strumpor och plocka upp saker från golvet om de inte hade haft restriktioner.

Såväl Restrepo et al. (2011) som Paterno, Lachiewicz & Kelley (1997) och Morrey (1997) skriver alla i sina studier att patientutbildning är den absolut viktigaste faktorn för att undvika luxation av höftleden. Väljer man att följa evidensen efter den forskning som finns idag är det viktigt att patienterna får ta del av den nya forskningen och varför restriktionerna förändras. Restrepo et al. (2011) samt Talbot, Brown och Treble (2002) genomförde studier där patienterna uppmuntrades till att röra sig fritt helt utan restriktioner. I Talbot, Brown och Trebles (2002) studie uppmuntrades patienterna till att röra sig i de riktningar som kändes behagliga och de fick sova som de ville. Ingen av studierna visade en högre luxationsrisk.

4.1.7 Eget ansvar att följa restriktionerna

I intervjustudien framkom det att långt ifrån alla patienter följer sina restriktioner. I en studie av Peak et al. (2005) uppgav man en följsamhet på 74 % av restriktionerna. Där uppgav man att patienterna som inte följde restriktionerna valde att ignorera dessa eller att de glömde bort dem.

En del upplevde att det är svårt att komma ihåg rörelsebegränsningarna när det inte gjorde ont i höften. Vid de tillfällen man hade glömt sin förhöjningsdyna och satt sig utan den, hade man snabbt rest sig upp och hämtat dynan, andra har suttit kvar och tyckt att det går ju bra så varför använda kudden? En del hade successivt ökat sin rörlighet och kunnat göra mer och mer allteftersom läkningen fortskred. De patienter som har upplevt att de har följt sina restriktioner ”för” bra kom till intervjun med en krycka, en var fortfarande sjukskriven samt hade inte kommit igång ordentligt med sin träning.

28

Barnsley, Barnsley och Page (2015) såg att de som hade restriktioner hade en långsammare rehabilitering och återgång till ADL.

I föreliggande studie framkom det av några informanter att det var enklare att lyssna på kroppen istället för att följa restriktionerna. De upplevde att kroppen talade om vilka rörelser som gick bra att utföra. De informanter som själva beskrev att de hade tullat lite på

restriktionerna och fortsatt allt eftersom läkningen fortskred och rörelserna kändes bra hade kommit igång allra bäst med fysisk aktivitet och återgång till arbete. De beskrev inte

restriktionerna som någon begränsning. I studien tycktes det vara individens inställning som styr mer än faktorerna kön och ålder vad gäller upplevelser av restriktioner. Författaren upplevde inga större skillnader vad gäller kön och ålder i studiens resultat.

4.1.8 Upplevelser av värdet med träning hos sjukgymnast i primärvården

Det var blandade reaktioner om sjukgymnastens insatser i primärvården. Några informanter framhävde sjukgymnastens roll i primärvården. När patienten kommer hem från sjukhuset uppkommer ibland frågor om vardagliga aktiviteter. En trygghet för patienten är att kunna vända sig direkt till sin vårdcentral då sjukgymnasten ibland gör hembesök hos nyopererade patienter. Upplevelser att sjukgymnasten inte tillförde något alls och sjukgymnasten var för försiktig vilket gjorde att även patienten blev försiktig beskrevs.

När patienterna skrivs ut från sjukhuset får de med sig en slutanteckning med information om operationen till sjukgymnasten i primärvården med instruktioner om fortsatt rehabilitering. En del sjukgymnaster uppgavs inte följa dessa utan upplevdes istället bromsa patienterna. Man upplevde också att det var svårt att få tid till sjukgymnasten och då också möjligheten till att träna. Orsaken till varför patienterna inte får rätt rehabilitering kan bero på att sjukgymnasten i primärvården har ett stort tryck på patienter och svårt att få tid eller att de helt enkelt saknar kunskapen om hur de ska träna patienten. En annan orsak kan också vara att det är skillnader i restriktioner från olika sjukhus som sjukgymnasten på vårdcentralen måste hålla reda på. Detta kan vara problematiskt då många patienter tränar i höftgrupper. En åtgärd skulle kunna vara att man skapar program på klinikerna där man utför operationerna med övningar under rehabiliteringsförloppet, månad för månad för att sjukgymnasten enklare ska kunna lägga upp rätt program.

29

I föreliggande studie framkom avsaknaden av personliga mål tillsammans med sjukgymnasten i rehabiliteringen under intervjuerna. Det är tydligt i studien att patienterna hade olika

förhoppningar vad gäller sin fysiska aktivitet och torde då rimligtvis ha olika mål med sin träning för att uppnå sitt mål. Det är enklare för sjukgymnasten att veta när det är dags att släppa patienten vidare till att sköta sin egen träning när patienten har nått sitt mål.

BovendÉerdt, Botell och Wade (2009) skriver i sin studie att förmågan att sätta och uppnå sina mål beror på hur man formulerar sina mål. Målen i rehabiliteringen bör vara specifika, klara och personliga för patienten (BovendÉerdt, Botell & Wade 2009).

4.1.9 Omgivningens påverkan

Många av informanterna kände någon eller hade fått höra talas om någon som hade

genomgått en höftledsplastik med olika resultat. Ofta ville folk i deras närhet berätta om vad som kan inträffa vilket några patienter bar med sig till sin operation. Det beskrevs vara väldigt jobbigt att höra det folk runt omkring ville berätta. Idag går det att hitta information överallt och många patienter söker själva information på Internet. Det kan vara svårt för gemene man att skilja på den information som är relevant för sin operation och exkludera den information som inte är till nytta för patienten. En informant blev rejält uppskrämd av sitt läkarbesök på ett annat sjukhus där ortopeden började med att säga att operation är bra, men man kan dö. Den kan dessutom hoppa ur led.