Resultatdiskussion

8.2.1 Hur tolkas begreppet kränkande behandling på internet?

Kränkande behandling enligt informanterna handlade om att någon gjorde något mot en annan människa och denne blev att må dåligt över det. Informanterna menade att kränkande

behandling var något som kunde ske vid bara ett tillfälle. En av informanterna menade också att när kränkande behandling upprepas kallas det istället för mobbning. I skolans likabehandlingsplan står det att det innebär upprepade negativa handlingar. Begreppet kränkande behandling på internet ansåg de hade samma definition som kränkande behandling. Utifrån bakgrunden kan man tyda att definitionerna mellan kränkande behandling och kränkande behandling på internet inte skiljer sig speciellt mycket (Friends 2019, s. 6). Det som däremot blir tydligt är att kränkande behandling och mobbning inte är två olika saker utan bara två olika benämningar. Det som dock infaller under kränkande behandling är att det också kan vara händelser som bara uppstår vid ett tillfälle och det behöver därmed inte vara upprepningar (Friends 2019, s. 6). Precis som Robin Kowalski skriver i sin avhandling finns det vissa definitioner eller kriterier för att bedöma om en situation innefattar nätmobbning eller inte. Dessa definitioner kan oftast liknas med den traditionella mobbningen vilket innefattar att den är repetitiv och innefattar hotfulla situationer. “Internet-stalking”, trakasserier, uteslutning och ryktesspridning är ett par exempel på nätmobbning (Kowalski et al. 2014, s. 1074). Här blir det också tydligt att när vi pratar om mobbning sker det vid upprepade tillfällen vilket det inte behöver innebära när man pratar om kränkande behandling.

Det som jag tycker är viktigt att lyfta i frågan om att skilja på kränkande behandling och kränkande behandling på internet är hur den kan te sig. Det kan handla om elaka kommentarer vilket kan ske både i verkliga livet och på sociala medier vilket inte skiljer sig speciellt, dock kan det vara så att man kan vara anonym på internet på ett annat sätt (Internetstiftelsen u.å.). Precis som Internetstiftelsen anser också jag att det största problemet är att man på ett helt annat sätt kan utesluta vissa människor (Internetstiftelsen u.å.). Visst förekommer det i det verkliga livet att utfrysning sker men det är något en lärare kan uppmärksamma på ett helt annat sätt. Under Nyberg och Wibergs intervjuer angående härskartekniker bliv detta med osynliggörande tydligt då en av personerna svarade att på Facebook kan hon enkelt välja vem hon vill svara (Nyberg & Wiberg 2015, s. 10).

8.2.2 Vilken uppfattning finns angående elevers attityd gentemot varandra på internet?

Informanternas uppfattningar om kränkande behandling var att det finns eftersom de alla tyckte att det var något de behövde jobba med. De kunde dock inte säga exakt hur den ser ut och i vilken utsträckning det sker eftersom det är en ”dold” värld. Ett exempel är att elever kan utsättas för dåliga kommentarer eller annan form av kränkande behandling i ett chattforum till ett spel. Där går det inte att välja om man vill vara tillgänglig eller inte utan vill man spela följer chattrummet med. Gunilla uppmärksammade just detta under intervjun och tyckte ”att vi kanske måste lyfta blicken ibland”. Jag tror att detta hänger ihop mycket med det Åsa kommer fram till i sin avhandling, att barn och ungdomar idag anser att det är något de får leva med. De

uttrycker det som att det bara är ”fula ord” och att det ses som en del i det sociala samspelet som barn och ungdomar har (Björk 2017, s. 125).

Ser man på detta utifrån det sociokulturella perspektivet så stämmer det absolut att barn och ungdomar lär i samspel med varandra (Säljö 2014, s. 301). På grund av det anser jag att det är av stor vikt att skolorna tar sitt ansvar i att lära eleverna vad som är okej och inte. Det optimala vore om det sociala samspelet mellan barn och ungdomar gick ut på att säga bra saker till varandra eftersom det nu kopplas till ”fula ord” och ”hat”. Precis som Eek-Karlsson skriver i sin avhandling så skapar kränkningar oftast en ond cirkel. Killen som Eek-Karlsson skriver om menar att han tröttnade på de elaka kommentarerna vilket ledde till att han började skriva elaka kommentarer tillbaka. Det är oftast det som är anledningen menar många ungdomar, de kränker i hopp om att kränkningarna mot dem själv ska upphöra (Eek-Karlsson 2015, s.77).

Under intervjuerna blev det också tydligt att informanterna känner att de inte är tillräckligt uppdaterade och Selma säger vid ett tillfälle att det kanske är lättare att hänga med om man själv är aktiv på sociala medier. Detta är något som både Boyd och Deuze skriver om då de menar att barnen idag är ständigt uppkopplade och att vi idag lever ett liv i medier (Boyd 2010, s. 79, Deuze 2011, s. 138). Här får man en förståelse för Selma, för när eleverna behöver vara ständigt aktiva och alltid hålla sig uppdaterade är det förståeligt att vi som lärare också skulle behöva det för att hänga med i allt de använder och utsätts för.

Marwick och Boyd skriver om att barn och ungdomar idag har lätt för att vinkla sitt innehåll till ”rätt publik” (Marwick & Boyd 2014, s. 1056). Detta är nog ett av de stora bekymren för även om vi som lärare blir mer aktiva och får mer kunskap, likaså föräldrarna, kan det ändå vara så att barn och ungdomar utesluter oss från deras verklighet. Detta kan verkligen kopplas till de chattforum som Gunilla kom in på eftersom där måste man vara med under tidens gång för att se allt som sägs och kommenteras. Även om man som lärare kanske är intresserad av dataspel och förstår hur attityden ser ut emot varandra på dataspel är det dock omöjligt att hänga med hela tiden.

8.2.3 Hur arbetar man förebyggande mot kränkande behandling på internet?

Det förebyggande arbetet kan se olika ut men något alla informanter lyfter är att de försöker ha kunskap och vara lyhörda till eleverna när de pratar om något för att skaffa sig en uppfattning. Johnny till exempel tog hjälp av sin 18-åriga dotter som kunde förklara och Selma pratade om att de med yngre barn hemma har nog lättare att sätta sig in i den världen också med eleverna. Jag anser att detta är en bra grund i det förebyggande arbetet mot kränkande behandling, att skaffa sig kunskaper. Precis som i det sociokulturella perspektivet handlar det återigen om att vi människor lär av varandra (Säljö 2014, s. 301). Det skapar två sätt att se på det. Det ena är att lärare i samtal med eleverna kan lära sig om sociala medier och attityden som existerar där. Det andra sättet är att lärare med djupare kunskap om sociala medier kan föra diskussioner om

sociala medier vilket eleverna kan lära sig av. Är en lärare öppen för att prata om det tror jag chanserna ökar att en trygghet växer och kommunikationen blir starkare och förhoppningsvis bättre både elev-elev emellan men också elev-lärare emellan. Denna trygghet är viktig på grund av att barn och ungdomar behöver ha en vuxen de kan samtala med och berätta om det är något som hänt. Har man då en öppen dialog i klassen kontinuerligt om sociala medier ökar detta chansen att elever öppnar upp sig. En anledning till att barn inte berättar för en vuxen beror på att de misstror dess kunskaper. Det kan också vara så att det ibland kan vara någon i dess närhet som försöker vara rolig på någons bekostnad (Flygare & Johansson 2013, s. 136, Friends u.å., Skolinspektionen 2016, s. 12). Här anser jag att det är ytterst viktigt att lärare visar att de har den kunskap som behövs och samtalar öppet om det. Gunilla säger att hon har svårt att se hur hon ska få den kunskapen och att det handlar mycket om vad som intresserar en. Men jag tänker att precis som man som lärare är intresserad av att höra hur det gick i fotbollsmatchen kanske man kan fråga vilken den nya TikTok-trenden är. Det leder oss återigen tillbaka till det sociokulturella perspektivet där kommunikationen öppnar upp till förståelse för vår omvärld (Säljö 2014, s. 301).

Ett annat förebyggande arbete de haft på skolan var genom workshops där de fick information om elevers attityd på internet, vad som är aktuellt och vilka risker det finns med sociala medier samt hur de kränkande behandlingarna kan se ut. Detta var något som bara Johnny berättade om och jag tänker att det kanske beror på man ser det förebyggande arbetet som något som måste ske i samspel med eleverna. Jag tänker dock att den kunskap de inhämtade under workshopsen kan de nu använda i samspel med eleverna. Som ovan nämnt: via kommunikation lär vi oss (Säljö 2014, s. 301). Lovisa som är väldigt ny på skolan pratade om att de på hennes tidigare skolor har arbetat i samspel med kommunen, socialtjänsten och elevhälsan vilket jag tycker är ett bra sätt för att skaffa sig kunskaper.

Men något som blir tydligt under intervjuerna är att de saknas ett förebyggande arbete mot kränkande behandling på internet i form av att involvera eleverna. De har ett mot kränkande behandling men mot kränkande behandling på internet handlar det mer om, jag citerar Selma, ”att släcka bränder”. Det arbete som både Gunilla ur trygghetsteamet och rektor Lovisa berättade om handlade inte om det förebyggande arbetet utan hur de gick till väga när en händelse redan uppstått. Gunilla berättar dock att de jobbar med det när de undervisar om källkritik och informationssökning vilket också står i läroplanen under samhällskunskap: ”Hur man agerar ansvarsfullt vid användning av digitala och andra medier utifrån sociala, etiska och rättsliga aspekter.” (Skolverket 2019, s. 227). Skolinspektionen lyfter dock att det är lika viktigt med det förebyggande arbetet mot kränkande behandling som det förebyggande arbetet mot kränkande behandling på internet. Skolinspektionen menar också att skolorna bör ta fram kartläggningar för främjande, förebyggande och åtgärdande insatser (Skolinspektionen 2016, s. 6). Detta är något som skolan verkar sakna då de främst vänder sig till det åtgärdande arbetet.

På skolan jobbar de främst med kränkande behandling på internet som enskilda lärare och det är upp till den enskilda läraren att ta fram material för att kunna prata om detta med eleverna. Selma upplever det som att de ligger steget efter hela tiden vilket jag kan förstå och det kan också bero på det Young Tully och Ramirez presenterar i sin avhandling. De skriver nämligen att kränkande behandling alltid funnits men att sociala medier idag gör det svårare att bevisa. På internet har du lättare att vara anonym eller i vissa applikationer försvinner bilderna (Young, Tully & Ramirez 2016, s. 478). Detta får mig dock att tycka att det förebyggande arbetet är än viktigare.

De dokument som finns är de som berör kränkande behandling och där tänker jag att det är upp till varje skola att avgöra om kränkande behandling på internet går in under dessa dokument. Enligt Lovisa, rektor på skolan, anser hon att det gör det medan Selma anser att det inte är tydligt hur de ska jobba förebyggande mot kränkande behandling men att hon samtidigt anser att likabehandlingsplanen är tydlig. Detta visar att uppfattningarna om det förebyggande arbetet skiljer sig emellan de olika professionerna.

8.2.4 Vilket ansvar har skolan gentemot kränkande behandling på internet?

Utifrån intervjuerna ges en bild av att informanterna anser att hemmet och skolan har ett lika stort ansvar. Lovisa lyfter lagen i fråga om att vårdnadshavare har ett ansvar att se till att barnet går till skolan, är utvilad och så vidare. Selma lyfter skolans ansvar då hon berättar att eleverna har tillgång till datorer på skolan. Hon menar att trots att de inte får använda mobilen under skoldagen kan saker ändå ske på datorerna. Alla informanter tar upp problematiken med att en elev kan bli kränkt på kvällen hemma men mår dåligt över det dagen efter i skolan. Direkt då blir det ett ansvar som skolan måste ta. Young, Tully och Ramirez skriver om att nätmobbning (cyberbullying) måste förstås som en samhällsfråga och att det påverkar den psykiska och mentala hälsan samt barnens prestationer i skola (Young, Tully & Ramirez 2016, s. 476). Detta är precis det informanterna upplevde som ett problem.

Bitte Modin, Sara B. Låftman och Viveca Östberg skriver i sin avhandling om hur skolan bör verka för att minska mobbningen. Förhoppningen är att skolorna ska kunna fostra och forma eleverna på ett visst sätt så att kränkande behandling inte uppkommer. För att lyckas med det behöver skolorna se över de normer, övertygelser och attityder som finns på skolan för att utifrån dessa jobba mot en skola fri från mobbning och kränkande behandlingar. Modin, Låftman och Östberg beskriver det här problemet som att mobbningen som sker oftast återspeglar de normer och attityder som redan finns på skolan (Modin, Låftman & Östberg 2017, s. 3). Detta säger också Lovisa under intervjun. Hon berättar att de behöver jobba med värdegrundsarbete, hur vi pratar med varandra. Lovisa berättar också att de precis har startat ett arbete som berör trygghet och studiero.

Något som också är bra att jobba med och som är skolans ansvar är vårdnadshavarnas syn på sociala medier. Björk skriver i sin avhandling att föräldrar kan ha uppfattningen av att internet bara är negativt i och med allt som skrivs i olika nyhetssammanhang (Björk 2017, s. 16). Lovisa säger också det i intervjun att hon vill jobba nära föräldrarna och gärna i ett förebyggande arbete låta personer insatta i sociala medier och kränkande behandling på internet komma till skolan för att prata på till exempel ett föräldramöte. Detta kan öka chanserna att barn och ungdomar börjar samtala med sina vårdnadshavare om sociala medier också (Flygare & Johansson 2013, s. 136, Friends u.å.). Ur ett sociokulturellt perspektiv (Säljö 2014, s. 301) kan den kommunikationen och de diskussioner som uppstår på ett sådant föräldramöte vara gynnsamma i samband med att vårdnadshavarna kan lära av varandra, lärare kan lära sig av vårdnadshavarna och vice versa. Skolverket menar att skolan behöver samarbeta och ha en god kontakt med hemmen för att upptäcka kränkande behandling både i verkliga livet och på internet (Skolverket 2019, s. 14). De understryker dock att lärarna måste vara uppmärksamma med eleverna och samtala med sina kollegor för att kunna vidta de åtgärder som behövs vid kränkande behandling (Skolverket 2019, s. 11).

Gunilla beskrev i intervjun att hon önskade att vi ibland lyfte blicken och kanske fokuserade på mer än bara de fall där den kränkande behandlingen på internet innefattar elever på skolan. Skolinspektionen säger dock att det ansvaret som skolan har är att utreda de trakasserier eller kränkande behandlingar som har koppling till verksamheten (Skolinspektionen 2016, s. 6). Detta är något som också BEO anser (BEO u.å.).