Resultatdiskussion

Inledningsvis nämndes att efterfrågan på verksamheterna inom BUP och Habiliteringen efterfrågas i allt högre grad. Det är också vår egen upplevelse som sjukhuslärare inom BUP och specialpedagog inom Habiliteringen, och den ökade efterfrågan bekräftas även av

Habilitering i Sverige (2019) och Socialstyrelsen (2019). Därav ställde vi oss frågan kring hur specialpedagoger inom verksamheterna beskriver sitt uppdrag. Intentionerna var även att få en fördjupad förståelse för det specialpedagogiska uppdraget inom BUP och Habiliteringen.

34 I detta avsnitt diskuterar vi studiens resultat i förhållande till syfte och frågeställningar, och relaterar dessa till studiens tidigare forskning och teoretiska utgångspunkter. Diskussionen kring resultatet är indelat utifrån studiens frågeställningar.

6.2.1 Det specialpedagogiska uppdraget i verksamheterna

Resultatet av denna studie har i mångt och mycket visat att specialpedagogiska uppdrag inom BUP och Habiliteringen har likheter med både styrdokument och tidigare forskning som presenterats i studien. Resultatet har också visat på skillnader. Likheterna i uppdragen kan kopplas till styrdokument som Examensordningen (SFS 2017:1111) och

Salamancadeklarationen (2006), utifrån att samtliga respondenterna uppgav att det i uppdragen ingår att delta i samverkansmöten med förskola och skola kring anpassningar, inkludering och särskilt stöd i pedagogiska verksamheter. Det tydliggjordes av att

respondenterna berättade att deras uppdrag i verksamheterna är att ha ett helhetsperspektiv utifrån lärmiljöer, samt kunskaper om individuella diagnoser och individens egna upplevelser av sina svårigheter.

Skillnaderna som framkommit i resultatet kring specialpedagogernas uppdrag är exempelvis arbetsuppgifter som innefattar att delta i utredningsarbetet kring neuropsykiatriska tillstånd, i återgivningen av dessa, samt att delta i utbildningsinsatser och andra stödgrupper. En annan skillnad är enligt respondenterna att de arbetar med utbildningsinsatser och stödgrupper inriktade till hem, förskola och skola. Dessa resultat kan enbart kopplas till

specialpedagogerna anställda av regionerna. Inget av dessa uppdrag har kunnat knytas till tidigare forskning kring specialpedagogens uppdrag generellt.

6.2.2 Bidrag till alla barns rätt till utbildning och särskilt stöd

Vad specialpedagogerna bidrar med i verksamheterna kring alla barns rätt till utbildning och särskilt stöd skiljde sig inte i resultatet nämnvärt mellan respondenterna. Hur

specialpedagogerna bidrar till detta verkar inte ha med att göra med om de arbetar inom BUP, Habiliteringen eller som sjukhuslärare. Utan samtliga specialpedagoger har bekräftat att de bidrar med den pedagogiska kompetensen i teamen och är länken mellan teamet,

förskola/skola och hemmet.

I resultatet kring frågan om specialpedagogens bidrag till barns rätt till utbildning och särskilt stöd, blir det synligt att samtliga respondenter verkar i andra verksamheter än där insatser och stöd ska ske i barnets vardag. Specialpedagogerna i studien verkar i gränslandet mellan olika verksamheter, vilka ska fungera som stöd för barn och unga som riskerar att fara illa.

35 Uppdraget kan därför ses som förenligt med skrivelserna i FN:s konvention om barns

rättigheter (1989). I konventionen framhålls att konventionsstaterna ska säkerställa att barnet får effektiv tillgång till utbildning, hälso- och sjukvård och (re)habilitering, vilket

specialpedagogerna i sitt uppdrag inom BUP, Habiliteringen och som sjukhuslärare utifrån resultatet kan anses bidra till.

I studien visade resultaten att samtliga specialpedagogerna har en betydande roll som länken mellan verksamheter, som enligt Socialstyrelsen (2013, 2016) ska samarbeta kring att säkerhetsställa att barn och unga inte far illa i vårt samhälle. En specialpedagog uppgav att uppdraget handlar om att vara “spindeln i nätet” mellan de undersökta verksamheterna, pedagogiska verksamheter och hemmet. Hon menade att uppdraget som specialpedagog innebär att se hela individen utifrån inlärning, beteende och miljöpåverkan.

Specialpedagogerna i studien menade att deras stora kunnande om pedagogiska verksamheter, ger ett bidrag till de verksamheterna de är verksamma igenom kännedomen om förskola och skola. Specialpedagogerna anställda av regionerna menade att de har en viktig roll vid

diagnosåtergivningarna, genom att stötta övriga professioner i teamen att återföra utredningen till förskola och skola med rätt fokus. För att förskola eller skolan på så sätt kan få den mer användbar i den pedagogiska praktiken. Specialpedagogerna som arbetar som sjukhuslärare beskrev istället att deras kännedom om förskola och skola är betydande i teamen och vid skolmöten. Samtliga specialpedagoger i studien uppgav också att de i någon form arbetar med stöd till hemmet kring barn och ungas rätt till stöd. Detta kan exempelvis handla om

information och diskussion kring alternativa utbildningsvägar, diagnosutbildningar och stödgrupper för anhöriga eller implementering av hjälpmedel till hemmet.

Resultaten i studien visade också att specialpedagogernas breda yrkeskunnande kring barns rättigheter till likvärdig utbildning kontra olika diagnosers påverkansfaktorer på dessa, är ett viktigt bidrag vid samverkan med andra samhällsfunktioner. Detta gällde för samtliga specialpedagoger i studien, och som exempel lyftes samverkan med socialtjänst och andra vårdgrannar, där specialpedagogerna uppgav att samverkansmöten är vanligt förekommande i uppdragen. I studiens resultat kring specialpedagogens bidrag till barn rätt till utbildning och stöd, blir det tydligt att alla specialpedagogernas uppdrag till stor del kan kopplas till ett relationellt perspektiv. Uppdragen handlar framförallt om att vara en länk mellan olika verksamheter i samverkan och arbeta med anpassningar i de miljöer som barnen vistas i.

36 Detta stämmer överens med vad Persson (2019) lyfter fram, om att specialpedagogisk

verksamhet sker i interaktionen mellan olika aktörer. I likhet med detta menar Emanuelsson et al. (2001) att svårigheter för individen uppstår i relationen mellan individen och

omgivningens krav.

I studien har samtliga specialpedagogerna också uppgett att de på olika sätt arbetar med individuellt stöd till barnet eller ungdomen, för att bidra till barns rätt till utbildning och särskilt stöd. Stödet handlar exempelvis om att anpassa och ge enskild undervisning, kompensera svårigheter med hjälpmedel, motivera individen till att delta i ordinarie

undervisning eller kartlägga individens egna upplevelser av sina svårigheter. Som en följd av att de specialpedagogiska insatserna sker inom BUP och Habilitering, kan dessa insatser ses utifrån ett kategoriskt perspektiv. Barnet har ansetts uppfylla en diagnos, eller har individuella behov av specialistvård och därav blivit aktuell inom verksamheterna. Samtliga

specialpedagogerna i studien arbetar därmed med att motverka och kompensera för de individuella svårigheter som barnet antas besitta. I ett kategoriskt perspektiv är enligt

Atterström och Persson (2000) och Ahlberg (2013) eleven själv bärare av de svårigheter som kan uppstå i skolan och svårigheterna ses som individuella avvikelser.

I studien blir det tydligt att specialpedagogerna beskriver att de i sitt uppdrag inom BUP och Habiliteringen, ger ett betydande bidrag till barns rätt till utbildning och särskilt stöd. I studien växer bilden av ett komplext uppdrag fram där samtliga specialpedagogerna ansåg sig fungera som talespersoner för barns rättigheter till stöd i sin utbildning, vilket bland annat skrivs fram av Rosen-Webb (2011) och Tissot (2013) kring specialpedagogers uppdrag generellt. Det som urskiljs i studien är att specialpedagogerna inom BUP, Habilitering och de som arbetar som sjukhuslärare inte bara tar på sig rollen som talesperson för barns rätt till utbildning och stöd endast till förskola och skola. De har även ett betydande uppdrag, att i sina verksamheter bidra med tolkning och kunskap kring utbildningsuppdraget samt barns rätt till stöd och likvärdig utbildning. Med intentionen om att hitta nya vägar för att inkludera för barn och unga i en likvärdig skolgång blir specialpedagogerna inom BUP, Habiliteringen och de som arbetar som sjukhuslärare en tydlig del av vad Ahlberg (2013), Jakobsson och Nilsson (2011) och Nilholm (2019) benämner som dilemmaperspektivet. Författarna skriver att det i utbildningsystemet finns motsägelser som inte går att lösa, då alla elever ska uppnå samma kunskapskrav, delta på samma villkor som andra elever samtidigt som olikheter hos individer ska ses som en tillgång.

37 Samtliga specialpedagoger i studien har en framträdande roll i att verka i gränslandet mellan olika verksamheter som arbetar för att lösa komplex problematik kring elever i enlighet med vad Socialstyrelsen (2013, 2016) skriver. En fullföljd skolgång menar Socialstyrelsen (2017) är en viktig skyddsfaktor för barn och ungas psykiska välbefinnande.

6.2.3 Utmaningar i uppdragen

I beskrivningarna av sina specialpedagogiska uppdrag, har det i resultatet framkommit att alla specialpedagoger upplever vissa utmaningar. En upplevd utmaning är att vara en liten

yrkesgrupp inom verksamheterna i förhållande till de övriga medicinska, psykologiska och behandlande professionerna. Vid genomgången av styrdokument och tidigare forskning för BUP och Habiliteringen (Norrström & Rosvall, 2016; Skolverket, 2009; Socialstyrelsen, 2019) beskrivs att specialpedagogerna inom verksamheterna arbetar tillsammans med andra professioner. Att vara en liten yrkesgrupp inom en verksamhet får enligt en av

specialpedagogerna konsekvenser för exempelvis dennes fortbildning, då den på arbetsplatsen ofta inriktas på det behandlande och det medicinska. Specialpedagogen upplevde i och med det, att det blir svårt att hålla den specialpedagogiska kompetensen levande. En av

specialpedagogerna som arbetar som sjukhuslärare upplevde en utmaning i att det i dennes vardag finns olika huvudmän att förhålla sig till. Ingen tidigare forskning i studien har visat på att specialpedagoger upplever liknade utmaningar i sitt uppdrag kring att vara en liten

yrkesgrupp, vilket innebär att denna upplevda utmaning kan ses som specifik för

specialpedagogerna inom BUP, Habiliteringen samt för de som arbetar som sjukhuslärare. I studiens resultat har flera specialpedagoger också beskrivit en utmaning i att inte hamna i en expertroll vid skolmöten, och att deras uppdrag istället blir att vara “ett par utifrånögon” när skolan har försökt men inte kommit vidare. Trots det har det även framkommit i resultatet att möten kan bli tuffa, och att obekväma saker behöver lyftas utifrån ett specialpedagogiskt perspektiv. Detta som en följd av att förskolor och skolor ibland har bristande diagnoskunskap och att tidigare diskuterade anpassningar inte genomförts. Det blir i resultatet tydligt att specialpedagogerna inom BUP och Habiliteringen, har ett rådgivande uppdrag i enlighet med vad Åman (2006) tidigare skrivit kring specialpedagogens uppdrag inom Habiliteringen. Utmaningen enligt specialpedagogerna blir att balansera mellan att vara “ett par utifrånögon”, krav från föräldrarna att lösa skolsituationen och förskola/skolas önskan om att få lösningar på svårigheter som finns i deras verksamheter.

38 Vid en genomgång av resultatet framkommer det att specialpedagogerna inom BUP och Habiliteringen inklusive specialpedagogerna som arbetar som sjukhuslärare, använder olika begrepp för de personer som de arbetar med. Specialpedagogerna har i sina beskrivningar använt begrepp som: barn och unga, individ, patient och/eller elev. Värt att notera är att specialpedagogerna i sitt uppdrag förhåller sig till dessa benämningar utifrån olika

verksamhetsperspektiv. Som en följd av detta dras slutsatsen att samtliga specialpedagoger har centrala uppdrag med förankring och yrkeskunskap från både pedagogiska verksamheter och de medicinskt inriktade verksamheterna. Specialpedagogerna i studien kan genom resultatet tolkas bli den bärande länken mellan de olika stödjande verksamheter kring barn och unga.

Avslutningsvis har samtliga specialpedagogerna i sina beskrivningar även framhållit att en utmaning i uppdraget, är att inte vara insatt i det medicinska fackspråket. Det kan handla om olika symtom, diagnoser och behandlingar inom verksamheterna. Specialpedagogerna har berättat att de under sin första tid i verksamheterna har fått samla på sig kunskap kring det nya fackspråket, och att det har varit ovant att komma från en verksamhet där ett pedagogiskt fackspråk talades till ett medicinskt fackspråk. I Examensordningen (SFS 2017:1111) nämns endast att specialpedagogen ska ha kunskap om funktionsnedsättningar inklusive

neuropsykiatriska svårigheter och inte vilket fackspråk denne ska vara insatt i. Därför kan specialpedagogernas val av begrepp för personerna de arbetar med och även fackspråket inom BUP och Habiliteringen, sägas påverkas av verksamhetens aktuella behov. Det stämmer överens med vad Persson (2019) framhållit om vad som bland annat styr det

specialpedagogiska uppdraget. Det kan också knytas till slutsatserna i Göransson et al. (2017) att det råder en viss skillnad mellan vilka kunskaper specialpedagoger besitter och vad de arbetar med i den dagliga praktiken. Ingen tidigare forskning i studien har lyft fram fackspråket som en utmaning.