Resultatdiskussion

Jag anser att stressbegreppet inte alltid används på rätt sätt då man pratar om det till vardags. Detta eftersom begreppet i vardagsspråk ofta beskriver både det som stressar, stressorerna, och själva stressen utan att dela upp begreppen som två olika saker. Stress och stressfaktorer är inte samma sak trots att de hör ihop men det är stressfaktorerna som påverkar individen så att det kan leda till stress och stressrelaterade sjukdomar. Stressfaktorerna inom förskolan var det jag i första hand sökte efter i denna studie och hur pedagogerna möter dessa i de

vardagliga situationerna. Almvärn och Fäldt (2003) skriver att stressbegreppet har fått en central plats i vardagsspråket något som kan förklaras med att man i dagens samhälle som individ ska göra så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt eller har för små resurser och för höga krav. Respondenterna lyfter detta som ett stort problem ute i sin verksamhet att de ibland upplever det som att de har mycket att göra så att vissa saker förblir ogjorda eller att saker inte blir fullständigt slutförda. Tsai, Fung och Chow (2006) lyfter att det främst är arbetsrelaterade stressfaktorer och tidsbrist som orsakar stress. Respondenterna menar att just bristen av tid är enligt dem en avgörande faktor till stressens uppkommande på förskolan då de känner att de inte räcker till eller inte får saker ordentligt utförda. Personligen kan det kännas obehagligt att se svår stress som ett permanent inslag i arbetsliver som Levi (1995) skriver. Respondenterna lyfter olika metoder och valmöjligheter som man kan utgå ifrån för att undvika just denna svåra stress som Levi (1995) uttrycker. De anser att det är viktigt att kunna samtala om sådant som ses som problematiskt, exempelvis om stressorerna blir för påfrestande eller en kollega börjar uppträda stressat. Detta för att hela tiden ha en så bra arbetsmiljö som möjligt.

Utöver litteraturbakgrunden visar resultatet på fler stressfaktorer i förskolan. Många faktorer påverkas av vem personen och pedagogen är och vad denne har för erfarenheter med sig eftersom en av mina respondenter tydligt lyfte upp att hon efter att ha fått mer erfarenhet

också känner sig mer trygg och mindre påverkas av de påfrestningar hon ställs inför i sitt arbete. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg det som både respondenterna samt Eriksen och Ursin (2005) lyfte att alla är vi olika individer och påverkas därför också av olika saker. Både respondenterna och författarna menar att vissa situationer som kan upplevas som påfrestande och stressande för en individ behöver inte kännas lika påfrestande för en annan. Samtidigt tror jag att det också kan finns situationer som kan kännas som en stressfaktor för de allra flesta som är verksamma i förskolans verksamhet.

De stora barngrupperna och bristen på personal var de problem som främst diskuterades av samtliga respondenter och också var det första som nämndes när jag frågade vad det fanns för faktorer som stressade. Att det är så mycket barn i verksamheten så pedagogerna inte vet var de ska vara för att alla barn ska få en chans och möjlighet att bli sedda och hörda eller att alla inte hinner få göra alla saker just då de är som mest intresserade av det. Genom detta lever man inte upp till riktlinjerna i förskolans läroplan, Lpfö 98 (skolverket 2010), där det står skrivet att varje barn ska vara delaktigt, bli lyssnat på och ha inflytande i verksamheten. Detta lyfter respondenterna genom att uttrycka att de får känslan av att inte räcka till då många barn kräver uppmärksamhet samtidigt. Söderberg, Landström och Kjellberg (2001) menar att stora barngrupper och en minskad personalstyrka leder till vissa konsekvenser i förskolan,

exempelvis ökad mental belastning på pedagogerna. Respondenterna lyfter att det i och med de stora barngrupperna blir svårt att hinna vara närvarande och kunna stötta och utmana barnen då många barn är utspridda över hela verksamhetens lokalyta. Detta menar

respondenterna leder till en känsla av pressen ökar på pedagogerna och de har en upplevelse av att de måste hålla samtliga barn under uppsikt så ingen kommer till skada på något vis. Att pedagogerna flera gånger kan känna som de har för liten personalstyrka medför att

barngruppen känns stor och därmed blir det som socialstyrelsen (2009) skriver en obalans mellan de krav som ställs på personalgruppen och hur de hanterar dem. Enligt en av

respondenterna ökar också ljudnivån om mängden barn är fler på förskolan. Att ljudnivån är ett problem på förskolan lyfter Söderberg, Landström och Kjellberg (2001) om då de

genomfört en undersökning som visar på att 35 % av de tillfrågade upplever daglig stress i sitt arbete pågrund av buller. Samtliga respondenter i min studie nämner detta som jobbigt och påfrestande vissa stunder och en av pedagogerna menar att det främst är de negativa ljuden som är energikrävande. Detta är något som också Ellneby (1999) lyfter att det finns skillnader mellan positiva och negativa ljud. Hon menar också att man som människa förändrar sitt röstläge utifrån bakgrundsljudet man befinner sig i. Detta var något som också en av mina respondenter poängterade då hon menar att hon i många fall höjer rösten för att göra sig hörd då ljudnivån på förskolan är hög.

En stor stressfaktor i förskolan som respondenterna också lyfte fram var att få ta in vikarier då någon är sjuk. Enligt respondenterna finns det både för och nackdelar med detta eftersom de uttrycker det som positivt att få in en annan vuxen då någon ordinarie är borta men samtidigt diskuterar problemen som kan uppstå kring detta. Detta menar respondenterna blir detta en stressfaktor då det kommer en vikarie som inte är medveten och inläst på de rutiner och den struktur som finns på förskolan och då kan det istället medföra att de ordinarie pedagogerna upplever att arbetsbördan och pressen ökar. Helt plötsligt ska de då sköta sitt jobb samtidigt som de ska ge direktiv till vikarien och samtidigt vara uppmärksamma och medvetna på allt som sker omkring dem och vad alla gör. I en sådan situation kan verksamheten enligt mig kännas kaotisk och påfrestningarna ökar i och med detta vilket också leder till att riskerna för stressrelaterade komplikationer ökar. Detta kan leda till en ond cirkel eftersom att Almvärn och Fäldt (2003) skriver att immunförsvaret påverkas negativt vid stress och genom detta kan

man se att stress leder till sjukdom. Detta kan leda till att en ”ond cirkel” uppkommer då sjukdom hos personal leder till att vikarier kommer in i verksamheten för att fylla upp den otillräckliga personalstyrkan vilket i sin tur kan leda till stress hos de andra pedagogerna.

Om jag här ska lyfta in Antonovskys (1991) teori om Känsla Av SAMmanhang, KASAM, skulle jag säga att den respondent som lyfter fram inskolningen som en stressfaktor har en låg KASAM. Hon kan anses ha det eftersom hon främst koncentrerar sig på de känslor som situationen skapar och inte hur hon ska hantera situationen och påfrestningen. Ellneby (1999) skriver att kvinnor ofta har en empirisk förmåga som gör att de inte kan låta bli att engagera sig i andra och vilja hjälpa. Respondenten menar i denna situation att hon inte vill sätta ner barnet på golvet pågrund av att barnet då brister ut i gråt och att detta smärtar inom henne eftersom hon vill att samtliga barn ska må bra och trivas på förskolan. Men enligt mig visar hon också på en låg känsla för hanterbarhet eftersom hon inte riktigt vet hur hon ska hantera situationen och tydligt är det att hon inte har de resurserna som situationen kräver av henne men detta är något som mer erfarenhet kan ge henne då hon kan skapa sig vissa metoder som hon kan använda sig av. Därför anser jag att man kan dra en slutsats av att mer erfarenhet ger en starkare KASAM. Som individ tror jag att man får lättare att klara av de faktorer och situationer som ena dagen ses som stressande och nästa dag kan kännas hanterbara. Almvärn och Fäldt (2003) pekar att det kan underlätta att kartlägga stressorerna, ett förebyggande arbete som kan ske såväl på arbetsplatsen som privat, att pedagogerna kan ta sig tid att fundera över vad det är som stressar, varför och hur de vill göra för att förändra situationerna.

Almvärn och Fäldt (2003) lyfte att stress vanligen påverkas av obehagliga känslor som ilska, rädsla, ångest eller skam. De känslouttryck som de fyra respondenterna gemensamt lyfte, frustration och ilska var sådana som Antonovsky (1991) menade kunde uppkomma hos individer med stark KASAM eftersom de är fokuserade. Jag tror att det kan vara så att de är fokuserade på en specifik situation som gör att de uppkommer eller en händelse som

framkallar dem. Perski (1999) menar att känslor som dessa kan uppkomma i det så kallade kamp- och flyktprogrammet då kroppens alla resurser mobiliseras antingen för flykt eller för kamp. Författaren menar att detta program är extremt energikrävande. Erfarenheter av att känna trötthet var något som respondenterna lyfte och då de känner sig trötta visar sig även andra känslouttryck lättare genom att de lättare blir frustrerade eller irriterade.

Arbetsmiljöverket (2012) skriver i sin rapport att förskollärare uttrycker att de är trötta och apatiska. Två av respondenterna menar att tröttheten beror på att man är ”trött i öronen” efter en arbetsdag och att detta främst beror på den höga ljudnivå som de arbetar i.

Tröttheten respondenterna pratar om kan kopplas till Selyes GAS-modell (Singer, u.å.) där upplevelsen kan vara att pedagogerna pendlar mellan alarmfasen och motståndsfasen. Vissa stunder är stressnivån så hög med alla påfrestningar att trötthet och huvudvärk uppkommer. I dessa situationer kan det ses som lämpligt att kunna gå undan en stund eller att ta en

promenad under sin rast eller något liknande, någonting som gör att man som pedagog

kommer ifrån stressfaktorerna och hinner ladda om batterierna för några minuter. Jag anser att alla personer är olika och kan därmed behöva göra olika saker för att hitta balansen igen. Som Almvärn och Fäldt (2003) skriver så påverkar stress hela kroppen på olika vis. När kroppen försätts i ett alarmläge och kroppens alla resurser mobiliseras så ökar även risken för att, som författarna kallar det, ”köra kroppen i botten”, då alla resurser tar slut och detta i sin tur kan leda till stressrelaterade sjukdomar och det som i vardagsspråk benämns som utbrändhet. Pedagogerna försöker genom att kontinuerligt samtala med varandra om arbetssätt och

metoder för att förebygga stressen i förskolan och på så vid menar jag också att de försöker förebygga att bli utbrända på grund av stressorernas påfrestningar.

Att varje dag utsättas för en mäng stressfaktorer kan vara väldigt påfrestande för kroppen och resurserna man som individ har för att bemöta dessa kan komma att minska. Därmed är risken stor att man kliver in i den tredje fasen som GAS-modellen anger, utmattningsfasen. Denna leder till att man som pedagog blir utbränd eller löper större risk att drabbas av någon annan stressrelaterad sjukdom så som hjärt- och kärlsjukdomar. Redan innan det kan man känna av hur stressfaktorerna påverkar kroppen genom att man får svårare att koncentrera sig eller fungera ordentligt ihop med sina kollegor. Detta är en av de negativa effekter som Almvärn och Fäldt (2003) lyfter samtidigt ansåg respondenterna att det viktigaste hjälpmedlet i att förebygga eller för att arbeta förebyggande mot stress i förskolan är kollegorna i arbetslaget. Att kunna prata med varandra och ge tips och idéer på hur man kan hantera olika

påfrestningar och situationer. De menar att det är viktigt att både kunna ge och ta av varandras erfarenheter för att kunna arbeta för att få den bästa möjliga arbetsmiljön på förskolan.

Trots att respondenterna lyfte kollegornas vikt hade jag svårt att utskilja vågskålen som Ellneby (1999) skriver om i pedagogernas arbete. De har redan sedan tidigare väl utarbetade metoder och struktur som förväntas göra det största förebyggande jobbet mot stress på förskolan. Att ta det lugnt och att kontinuerligt prata med varandra är sådant som

respondenterna önskar ska ske varje dag för att stressnivån ska hållas låg och är också något som kan ses som självklart när man arbetar men vad händer när detta inte fungerar? Hur hanteras situationen då? Pedagogerna lyfter själva upp erfarenheten av att de har blivit stressade av att en kollega har uppträtt stressad men vad händer då om dessa inte har någon kollega som kan lugna ner dem utan att stressnivån enbart stiger? Eller har dessa pedagoger då någon annan metod för att bli lugnade? Detta var frågor som under senare delen av min studie har uppkommit och som i denna studie förblir obesvarade.

För att minska stressnivån i kroppen krävs det personliga åtgärder och kartläggning över stressfaktorerna som Almvärn och Fäldt (2003) skriver. Om man inte kartlägger

påfrestningarna och stressfaktorerna så kan man inte heller förändra just dessa situationer och på så vis också minska de påfrestningar man ställs inför anser jag. Två av respondent lyfter just detta genom att påpeka att om man inte gör någonting åt de problem man möter på så kommer de inte heller att försvinna. Enligt en respondent kan det räcka med mindre förändringar för att situationen inte ska upplevas som en påfrestning i samma grad som tidigare.

Utifrån min studie kan jag konstatera att stress på förskolan kommer nog alltid att finnas, som Ellneby (1999) skriver att man inte kan skydda sig mot all stress även om man anstränger sig i arbetet med kollegor, barn och föräldrar. Den enda fråga man som pedagog bör ställa sig är hur man väljer att möta och hantera dessa påfrestningar och vad man har för struktur och metoder utarbetade i förskolan för att förebygga stressorer i verksamheten. Eftersom stress enligt min uppfattning påverkar alla i omgivningen är det något som bör lyftas och diskuteras i arbetslaget för att man i verksamheten ska arbeta för att nå bästa möjliga miljö både för pedagoger och för barn.