Studiens resultat beskriver ambulanspersonalens upplevelse av tröst inom ambulanssjukvården och presenterar tre teman där upplevelse av tröst förmedlas av ambulanspersonalen genom tre egenskaper i form av att vara lyhörd, att vara närvarande och att vara tydlig.
Tröst associeras med lindring av lidande enligt Norberg, Bergsten och Lundman (2001). Genom att vara lyhörd för patient eller anhörig anpassas tröst och lindrar lidande. Tröst är att lindra lidande (Roxberg, 2005; Roxberg et al., 2008). Det kan handla om att vara lyhörd inför patientens sjukdomslidande så som trötthet, illamående och/eller smärta och lindra lidande genom bekräftelse eller handgriplig åtgärd som att ge smärtstillande läkemedel. Detta stämmer även överens med uppgifter i studien av Alfredson, Wiren och Lutzen (1995) där äldre människors upplevelser av tröst är någon som berör och delar lidandet. Katie Eriksson
(2015) beskriver i sitt begrepp livslidandet att genom lidandet kan människan få positiva egenskaper som upplevt stöd från andra.
Under intervjuerna framkom att ambulanspersonalen upplevde att tröst kan anpassas för att dämpa oro och ångest hos patient eller anhörig när en sinnesstämning så kräver. Påståendet kan styrkas med vad Rehnsfeldt och Eriksson (2004) skriver om, att patienten får sitt lidande lindrat genom att mötas av kärlek och respekt. På så vis minskas individens lidande. Sjukvården är idag inriktad på sjukdomsdiagnoser och teknologi där den lidande människan inte står i fokus. Eriksson (2015) vill återvända till det hon kallar det naturliga vårdandet. Det innebär att se lidande i ett helhetsperspektiv, där hela människans livssituation involveras, och inte bara i relation till sjukdom.
Det är viktigt att anpassa tröst så att patient eller anhörig förstår. Ett litet barn behöver till exempel inte överösas med fakta, utan behöver information av ett annat slag. Efter analys av studien framkom exempel som förberedelse på kommande procedurer eller avledning av mindre fysisk skada som sätt att förmedla tröst.
Något som framkom under intervjun var att ambulanspersonalen upplevde att de i vissa tröstande situationer inte hade de tidsmässiga förutsättningarna och att de ändå fick försöka att dölja den inre stress och press som de upplevde. Vilket även Roxberg (2005) beskriver i sina studier där vårdare intervjuades om vad tröst var. Där framkommer att tidsbrist och upplevelse av stress var en orsak till att inte kunna trösta (Roxberg, 2005). Med utgångspunkt från denna samt Roxbergs (2005) studie anser vi att tröst är något som man får och bör ta sig tid till.
Att vara närvarande i situationerna när man tröstar är viktigt. Roxberg (2005) skriver i hennes studie att vårdarna som intervjuades uttryckt att ett måste för att trösta är att vara här och nu för den lidande. Närvaron visas i det aktiva samtalet där det är viktigt att både prata och lyssna aktivt men även att låta det få vara tyst. Samtal med patient eller anhörig ska ske långsamt och lugnt. Det stämmer överens med vad Ahl et al. (2005) beskriver, om hur ett ödmjukt sätt anses som god prehospital omvårdnad och innefattar att lyssna på patienter och fokusera på vad som verkligen sägs Patient eller anhörig kan uppleva emotionell, andlig eller
existentiell smärta som ger uttryck genom ångest, smärta och oro. Att vara närvarande i patient eller anhörigs situation och förmedla tröst kan lindra lidandet.
Det är även viktigt att försöka identifiera om det finns ytterligare behov av tröst och stöd än vad ambulanssjukvården kan erbjuda. Holmberg & Fagerberg (2010) menar att ambulanspersonalens ambition bör vara att bekräfta och försöka att förstå patienten. En byggsten för god omvårdnad inom ambulanssjukvård är att samarbeta med andra enheter inom sjukvården. Då erhåller patienten så bra vård som möjligt efter sina behov. Det är gynnsamt för både ambulanspersonal men också för patient eller anhörig att försöka minimera andra orosmoment hos patient än vad som är det primära. Genom bättre tröst kan samhället göra ekonomisk vinning och spara resurser på till exempel krisreaktionsarbete.
Att främja en trygg miljö och skapa lugn i tröstande situationer är bra. På så vis minimeras risk för ytterligare anledning till oro. Oro kan leda till att patienten blir stressad och mår sämre psykiskt vilket också kan påverka patienten fysiskt som medför ett lidande för patienten. Det kan jämföras med andra studier inom cancersjukvård där personal agerar lugnt och därmed skapar en trygg miljö som minskar lidande (Neves Arruda, Larson, & Meleis, 1992).
Där patient eller anhörig står utan vetskap om situation eller händelse kan lidandet lindras genom att tröst ges av att ambulanspersonal är tydlig. Det finns olika åtgärder för att trösta genom att vara tydlig. Ambulanspersonal ska informera och förklara vad de gör under vårdsituationen. I studier beskrivs hur viktigt det är att informera om vad man gör under vårdtillfället men också om kommande händelser och procedurer under ambulanstransporten samt vid avlämning på akuten (Elmqvist et al., 2008; Holmberg & Fagerberg, 2010). Elmqvist, Fridlund och Ekebergh (2008) hävdar att det underlättar för patienten att återgå till ett normalt liv efter trauma om ambulanspersonal kombinerat medicinsk vård med att vara tydlig och förklara för patienten. Ett sådant bemötande till patienter och anhöriga kan lindra lidande. Detta bidrar även till ekonomisk vinning för samhället.
Det finns olikheter i ambulanssjukvården knutet till ambulanspersonalens personlighet. En del använder beröring till patient eller anhörig och tycker att det är ett bra sätt att förmedla tröst. Att beröra kan, om det tillåts, fungera bra genom att verka lugnande och inge tröst. Andra vill
förmedla tröst genom faktabaserad information. Liknande mönster kan ses i studien av Bottorff, Gogag och Engelberg-Lotzkar (1995) där information som tröststrategi gav minskad ångest hos patienter. Hur ambulanspersonal uppträder är viktigt och en del i hur de tröstar. Ambulanspersonal ska visa sig lugna i de mest stressade situationerna. Med bakgrund mot Sundström och Dahlbergs studie (2012) som beskriver hur omvårdnad i ambulanssjukvård kräver att ambulanspersonal ska vara alert, beredd och vara öppna och flexibla i mötet med patienter.