Resultatdiskussion

4.4.1 Individer och grupper

På frågan hur ungdomarna förhåller sig till föräldrar och vårdnadshavares bruk och förståelse av ungdomsspråk finns emellertid ingen enhetlig tendens. Ett visst, men marginellt, överslag ligger hos de som i varierande utsträckning inte håller med. Samtidigt är det förhållandevis många som håller med om att det är acceptabelt för föräldrar och vårdnadshavare att tala ungdomsspråk. En förklaring till den stora spridningen kan vara att hemförhållandena ser olika ut för respondenterna. Relationen till föräldrarna eller vårdnadshavarna är troligtvis inte densamma för samtliga svarande. Dock upplever ungdomar i förhållandevis hög utsträckning att det är okej om deras föräldrar eller vårdnadshavare förstår ungdomsspråken. Bara en respondent håller inte alls med och nio håller delvis inte med. Detta kan kopplas till förstudien och till hur ungdomar egentligen inte tycktes se förståelsen av ungdomsspråk som något problem utan att det var bruket av det som kunde uppfattas problematiskt. Att det är en skillnad i hur ungdomar upplever förståelsen jämfört med bruket av ungdomsspråk är någonting som på förhand förväntades. De flesta ungdomar talar inte ungdomsspråk med syfte att undvika att andra förstår vad som sägs, de försöker inte hålla någonting hemligt, det är bara så de talar.

På frågan hur ungdomarna förhåller sig till lärares bruk och förståelse av ungdomsspråk visar resultaten att ungdomar generellt tycks vara tillmötesgående mot att lärare använder ett ungdomsspråk. Bara en knapp femtedel anser sig vara emot bruket av ungdomsspråk från lärare i skolan. Lärare i den här kontexten kan ses som vuxna förebilder, men de kan också ses som individer som står ungdomarna nära och som bemöter dem där de vill bli bemötta. Att ett förhållandevis stort antal ungdomar accepterar att

37 lärare talar ett ungdomsspråk kan ha att göra med att de upplever att läraren kommer närmare eleven vid ett sådant språkbruk. Vidare svarar ungdomarna att lärare får förstå sina elevers ungdomsspråk, även om enstaka inte gör det.Detta tyder på att ungdomar inte söker göra sig svårförstådda i skolan, åtminstone inte generellt. En viss skillnad i hur ungdomar upplever lärares bruk av ungdomsspråk jämfört med lärares förståelse av ungdomsspråk framträder. Även om en stor andel svaranden håller med om att lärare kan få bruka ungdomsspråk håller en betydligt större andel med om att lärare kan få förstå ungdomsspråk. Precis som för föräldrar och vårdnadshavare är skillnaden mellan talat ungdomsspråk och förstått ungdomsspråk tydliga även för lärare. Troligtvis har detta också att göra med samma utgångspunkt som för föräldrar och vårdnadshavare, att det är mer acceptabelt för andra att förstå ungdomsspråk än att tala det.

På frågan hur ungdomarna förhåller sig till idrottstränares bruk och förståelse av ungdomsspråk framgår en tydlig tendens i att ungdomar tycker att de accepterar om idrottstränare talar ungdomsspråk.

Skillnaden mellan idrottstränare, lärare och föräldrar/vårdnadshavare är tydlig och intressant. Fler ungdomar anser att det är okej om idrottstränare talar ungdomsspråk än de gör lärare och

föräldrar/vårdnadshavare. Eventuellt kan detta ha att göra med att relationen mellan ungdomen och idrottstränaren är annorlunda jämfört med de andra. Idrottstränaren ses emellertid inte som representant för ett akademiskt och korrekt sätt att vara, vilket läraren gör. Närmare fem av sex ungdomar upplever dessutom det som okej att en idrottstränare förstår ungdomsspråk. Samma skillnad som vi sett i tidigare kategorier återspeglas även här. Även om idrottstränare också accepteras att bruka ungdomsspråk är det i ännu högre utsträckning acceptabelt för dem att förstå det.

På frågan hur ungdomarna förhåller sig till chefers bruk och förståelse av ungdomsspråk är det påtagligt att de tydligaste polerna finns hos de som helt håller med, de som inte alls håller med och de som är neutrala. För stor spridning brukar anses som någonting negativt i kvantitativa studier. Men det är ändå relevant att reflektera kring varför det ser ut som det gör. Det skulle eventuellt kunna ha att göra med att en del ungdomar inte etablerat sig inom någon form av arbetsliv ännu och därför inte har någon

uppfattning om vad förhållandet mellan anställd och chef faktiskt innebär. Det skulle också kunna tänkas ha att göra med att ungdomarna föreställer sig olika typer av chefer i olika nivåer och på olika platser. Det finns naturligtvis ingen specifik mall var i samtliga chefer passar in. Ungdomar ställer sig även här mer positiva till förståelsen av ungdomsspråk än bruket av ungdomsspråk hos individer som generellt inte anses vara en del av ungdomskulturen.

Skillnaderna mellan hur ungdomar upplever chefers bruk och förståelse av ungdomsspråk jämfört med hur de upplever lärare och framförallt idrottstränares bruk och förståelse av ungdomsspråk är

synnerligen markanta. Rangordnar vi dessa individgrupper utifrån respondenternas svar framstår en ordning där chefer är de som i minst utsträckning anses vara okej med både bruk och förståelse av

38 ungdomsspråk. Idrottstränare är i sin tur de som anses vara mest okej att bruka och förstå ungdomsspråk, lärare placeras någonstans där emellan. Varför dessa tre individgrupper går att jämför är för att de

samtliga befinner sig i ett hierarkiskt, vertikalt förhållande gentemot eleven. Under

fokusgruppsintervjuerna framgick att när någon har något att vinna av att ändra sitt språkbruk för att passa situationen är det mer okej än om någon som inte har någonting att vinna gör det. I fallet av både idrottstränare, lärare och chefer har den som tränar, eleven och den anställde någonting att vinna ur situationen. Mer hjälp eller speltid, högre betyg eller bättre lön. Anledningen till att respondenterna i den här enkäten rangordnar dessa individgrupper på det här sättet kan visa att de värderar det potentiella utbytet med en chef högre än det potentiella utbytet med en lärare, och utbytet med en lärare som högre än med en idrottstränare. Det kan också ha att göra med avståndet mellan individen och respektive individgrupp. Ungdomen kanske upplever att den står närmare sin idrottstränare än vad den gör sin lärare, och än längre ifrån står den sin eventuella chef.

På frågan hur ungdomarna förhåller sig till politikers bruk och förståelse av ungdomsspråk visar resultaten att en stor andel ungdomar inte tycker att politiker bör tala ungdomsspråk. Endast 13,5% håller helt eller delvis med. Ser vi politiker som representanter för samhället är det möjligtvis inte så oväntat att det är denna uppfattning som ungdomarna har. Hur ungdomar uppfattar politikers förståelse för ungdomsspråk påminner om resultaten av svaren från flera av de andra individerna och grupperna. De flesta respondenterna håller med eller delvis med om att politiker får förstå ungdomsspråk.Även politiker tycks alltså vara en individgrupp vars förståelse för ungdomsspråk upplevs förhållandevis oproblematisk. Antalet respondenter som håller med om att politiker får tala ungdomsspråk minskar i takt med medhållningsgraden samtidigt som antalet ökar för de som håller med om att politiker får förstå det. I än större utsträckning än de flesta övriga individgrupper anser ungdomar att politiker inte bör tala ungdomsspråk. Däremot fastslår de än tydligare att det problematiska inte tycks handla om en förståelse för ungdomsspråk utan bruket av det.

På frågan hur ungdomarna förhåller sig till barns bruk och förståelse av ungdomsspråk anser fler än hälften av respondenterna att de helst inte ser att barn talar ungdomsspråk. Den relativt tydliga åsikten att barn inte bör tala ungdomsspråk kan ha att göra med bilden många har av barn. Att barn är mer oskuldsfulla och att det inte passar sig med ett mer vulgärt ungdomsspråk. Strax färre än hälften av samtliga svarande håller inte med om att barn ska få förstå ungdomsspråk. Nästan en fjärdedel håller dock med om att det är okej om barn förstår ungdomsspråk. Det är ett intressant resultat som skiljer sig från samtliga övriga individgrupper. Ungdomar anser inte att barn bör förstå ungdomsspråken. Återigen kan detta handla om att barn lever i en annan vetskapsvärld och den vulgära sidan av ungdomsspråket, som ofta kantas av svordomar, är ingenting för dem. Även om antalet som delvis inte och inte alls håller med om att det är okej att barn förstår ungdomsspråk är mindre än antalet som delvis eller inte alls håller

39 med om att det är okej att barn talar det, och antalet som delvis och helt håller med är det omvända, är den generella åsikten densamma. Barn ska varken förstå eller tala ungdomsspråk.

På frågan hur ungdomarna förhåller sig till vänners bruk och förståelse av deras ungdomsspråk antyder resultaten att vänner är en kategori av individer vilka ungdomar accepterar anammar ett ungdomsspråk. Det kan verka förhållandevis rimligt men det kan också vara bra att se i jämförande syfte med övriga individgrupper, hur ungdomar upplever deras vänner i förhållande till sitt ungdomsspråk. De absolut flesta ungdomar tycks dessutom tycka att det är okej om deras vänner förstår deras ungdomsspråk. Likväl här är resultatet föga revolutionerande, men återigen intressant utifrån ett perspektiv där de allra flesta håller med om påståendet. Det ger om något perspektiv till övriga individgrupper och deras resultat. Ungdomar upplever att deras vänner både får tala och förstå det ungdomsspråk som de själva talar. Detta troligtvis eftersom det är just det som ungdomsspråk ofta identifieras som. Ett språk som kräver en viss initiering, att de som talar på ett visst sätt gör det med andra som talar på samma sätt, eftersom de samtliga har liknande utgångspunkter och finner varandra i vänskapskretsen och brukar språket för att påvisa tillhörighet.

På frågan hur ungdomarna förhåller sig till andra ungdomars bruk och förståelse av deras ungdomsspråk visar resultaten att en mycket stor andel, fler än nio av tio, accepterar att andra ungdomar talar det ungdomsspråk som de själva talar. En viss skillnad framstår då vi jämför hur ungdomar förhåller sig till andra ungdomar och hur de förhåller sig till sina vänner, men den skillnaden är liten. Att tala om olika ungdomsgrupperingar som brukar sin kultur och sitt språk för att också ta avstånd mot andra

ungdomsgrupperingar är därför inte noterbart i den här studien. En överväldigande majoritet av ungdomarna i den här studien tycker även att det är okej om andra ungdomar förstår deras

ungdomsspråk. Ingen respondent anser att andra ungdomar antingen inte får tala eller förstå dennes ungdomsspråk. Således framträder ingenting i den här studien som att ungdomar skulle se andra ungdomsgrupper som något annat än likvärdiga ungdomar, åtminstone vad gäller språket.

4.4.2 Sammanfattning individer och grupper

Mest okej, både vad gäller brukandet och talandet, är vänner och andra ungdomsgrupper. Minst

passande brukare av ungdomsspråk menar respondenterna är politiker följt av barn, detta naturligtvis av olika skäl. Skäl som inte delges i den här studien men som kan tänkas ha att göra med synen på de olika individgrupperna. Barn skall inte använda ett vulgärt språkbruk kantat av svordomar, och det skall inte statsrepresentanter heller göra. De flesta respondenter upplever att det är okej om de flesta

individgrupper som exemplifierats i den här studien förstår ungdomsspråk, vilket tyder på att

ungdomsspråket sällan används som ett sätt att undvika att bli förstådd. Vi kan också utläsa en tydlig skillnad mellan olika individgrupper som kan sägas ha ett liknande hierarkiskt förhållande gentemot ungdomen. Idrottstränare, lärare och chefer sitter samtliga på olika sätt över ungdomen som den som blir

40 tränad, elev eller anställd. Av resultaten att döma anser ungdomar att idrottstränare i större utsträckning både får förstå och bruka ungdomsspråk än både lärare och chefer, och att en lärare i sin tur får bruka och förstå i större utsträckning än en chef.

4.4.3 Kontexter

På frågan hur ungdomarna förhåller sig till bruket av ungdomsspråk i hemmet upplever de allra flesta av respondenterna att ungdomsspråk i hemmet är acceptabelt. Bara en liten andel svaranden håller delvis eller inte alls med. Dessutom är nästan en tredjedel neutrala till påståendet. Hemmet ser, som tidigare nämnt, olika ut för i stort set varje individ, varför det är svårt att tolka resultatet. I jämförelse med andra kontexter blir det dock intressant att se hur hemmiljön upplevs gällande språkbruk.

På frågan hur ungdomarna förhåller sig till bruket av ungdomsspråk i skolan visar resultaten en gradvis minskning i antalet respondenter ju mer medhållningsgraden minskar. Ungdomarna som besvarade denna enkät ser med andra ord inte några större problem med att ungdomsspråk talas i skolan. Detta betyder dock inte att de direkt anser att ungdomsspråk kan eller bör talas av lärare. Jämför vi med

diagram 3 förstår vi att just lärare inte bör tala ungdomsspråk. Samtidigt är det emellertid inte det frågan

åsyftar. I skolan befinner sig fler individer än bara lärare och att resultatet skiljer sig åt mellan diagram

18 och diagram 3 har troligtvis att göra med att respondenterna inte nödvändigtvis åsyftar lärare som de

som talar ungdomsspråk i skolan, utan dem själva och deras vänner.

På frågan hur ungdomarna förhåller sig till bruket av ungdomsspråk på religiösa platser antyder resultaten att detta är en fråga där ungdomarnas uppfattningar går isär. Även om en stor andel

respondenter inte alls håller med påståendet håller förhållandevis många helt med. Detta har med största sannolikhet att göra med respondenternas olika kopplingar till och förståelse för religion. Dessutom kan själva religionen också spela in. Vissa religioner, eller framförallt utövare av religioner, håller hårdare fast i korrekthet och traditioner än andra.

På frågan hur ungdomarna förhåller sig till bruket av ungdomsspråk i riksdagen håller en tydlig majoritet inte alls med om påståendet. Den markanta högerlutningen är påtaglig. Hela 82,6% av de tillfrågande höll i varierande grad inte med om att ungdomsspråk passade in i riksdagen. Ungdomsspråk ses alltjämt som någonting som inte hör hemma i de offentliga rummen. Om det är ett uttryck för en lägre värdering av ungdomsspråk vi ser eller om det är andra faktorer som ligger bakom denna generella åsikt berättar dock inte resultatet.

På frågan hur ungdomarna förhåller sig till bruket av ungdomsspråk i barnprogram finns viss spridning men det tydligt att en förhållandevis stor grupp ungdomar inte tycker att barnprogram är en lämplig plats för ungdomsspråk. Resultaten visar, likt hur ungdomar upplever förståelsen och bruket av ungdomsspråk hos barn upp till tio år, att ungdomsspråk inte bör vara en del av barnprogrammen. Återigen förankras ungdomars åsikt att barn inte bör komma i kontakt med ungdomsspråk.

41 På frågan hur ungdomarna förhåller sig till bruket av ungdomsspråk på sjukhus kan vi se en tydlig tendens att ungdomar inte accepterar att det talas ett ungdomsspråk i sjukhusmiljön. Fler än två tredjedelar av respondenterna ställer sig opponerande. Detta kan ha att göra med den professionalism som sjukhuspersonal förväntas besitta. De behandlar ofta individer i nöd, varför ett mer korrekt språk kan upplevas mer passande. Det kan också ha att göra med att de flesta som arbetar på sjukhus är vuxna och bör därför inte bruka ett ungdomsspråk.

4.4.4 Sammanfattning kontexter

Det är tydligt att ungdomar uppfattar bruket av ungdomsspråk som någonting som inte hör hemma överallt. I hemmet och på skolan, i miljöer som ungdomen eventuellt upplever som mer civila och avslappnade är det okej men i mer offentliga sammanhang och i sammanhang präglade av

professionalism och vuxenliv bör det inte brukas ungdomsspråk. Allra minst anser ungdomarna att det hör hemma inom politiken.

4.4.5 Övriga frågor

På frågan hur ungdomarna upplever att ungdomsspråk brukades konstant visar resultaten att de allra flesta tillfrågade ungdomarna inte anser att det vore positivt. Syftet med frågan var att ungdomarna skulle reflektera kring bruket av ungdomsspråk på alla platser i alla sammanhang. Naturligtvis går det att argumentera för att om ett sådant språkbruk vore rådande överallt så skulle det inte längre kunna

definieras som ungdomsspråk, men samtidigt har ungdomsspråk vissa karaktärsdrag som urskiljer dem från andra språkformer. Frågan var därför hur ungdomar upplever bruket av det typiska ungdomsspråket i alla situationer på alla nivåer. Vilket de alltså inte ansåg vara lämpligt. På frågan hur ungdomarna upplever att ungdomsspråk inte brukades över huvud taget, som kan ses som någon form av motsats till föregående fråga, anser en stor andel respondenter att de inte håller med om det påståendet.

Ungdomsspråk bör, enligt dem, med andra ord få finnas och brukas. Det påtagligt att de allra flesta både upplever att ungdomsspråk inte borde få talas i alla sammanhang men att de samtidigt absolut måste få finnas och brukas. Detta har troligtvis att göra med hur ungdomsspråk definierats av dem själva under fokusgruppsintervjuerna samt hur ungdomsspråk definierats av de allra flesta av de, i den här studien, refererade teoretikerna. Det vill säga som ett sätt att hålla samman gruppen och bilda sig någon form av identitet. Ungdomspråk ska få finnas, där det hör hemma. Hos ungdomarna i kontexter där ungdomar tillåts vara ungdomar. Det bör dock inte existera på många andra platser, allra minst i det allra högsta offentliga rummet politiken eller hos de allra minsta barnen.

4.4.6 Metoddiskussion

Det bör betonas att respondenterna svarar i vilken grad de själva upplever att andra individer och grupper får bruka eller förstå deras ungdomsspråk. Studien berättar inte hur deras egna ungdomsspråk egentligen ser ut. En del ungdomar kanske har ett mer utpräglat ungdomsspråk och andra ett betydligt