Som tidigare beskrivet föreslår Fairclough flera olika analysredskap när det gäller att genomföra en kritisk diskursanalys enligt den tredimensionella modell han beskriver. Till de centrala
redskapen hör det han benämner ordval, etos, interak tionell kontroll samt intertextualitet.117 De
mediatexter som ingår i detta arbetes material har lästs med dessa fokus, inom den analytiska ramen för Faircloughs tredimensionella modell av text, diskursiv praktik och social praktik.118
Nedan följer en resultatredovisning av analysen av arbetsmaterialet med närmare definitioner av analysredskapen under respektive rubrik. Därefter följer en diskussion av vilka diskurser
113 Expressen 2003-01-24.
114 Eriksson, Lidjan & Johansson 2003:2. 115 Jfr. avsnitt 1:3 i detta arbete.
116 Venhagen & Andersson 2003:13-15.
117 Definitionerna av dessa begrepp under respektive rubrik nedan är hämtade från Winther Jørgensen & Phillips 2000 samt från Fairclough 1995.
materialet kan knytas till, och kring huruvida dessa överensstämmer eller utgör ”motdiskurser” till de diskursiva och sociala praktiker som beskrivs i teorikapitlet ovan. Avslutningsvis
behandlas arbetets inledande frågeställningar, samt diskuteras tänkbara slutsatser.
4:1 Om ordval i kritisk diskursanalys
De ord som används i en text är helt centrala för hur den samlade texten uppfattas, därför är också noggrant studium av enskilda ordval en helt grundläggande del av kritisk diskursanalys. De allra flesta ord innehåller någon form av laddning, har diverse konnotationer och denotationer, samma ord kan också betyda olika saker för olika mottagare, och också olika saker beroende på hur, och om vem eller vad, de används. I en kritisk diskursanalys studeras noga och nära, samt visas, lyfts fram och betonas, vilka enskilda ord som valts för att sätta samman en eller flera texter, vilka nyckelord som används för att sätta en viss ton eller vinkel, vilka metaforer/bilder som förekommer, och också om t.ex. vissa fraser eller formuleringar återkommer på ett sätt att de tycks vara avsedda att utlösa en viss förförståelse. Det är naturligtvis svårt att bedöma graden av medvetenhet bakom enskilda ordval, men man kan reflektera över möjliga anledningar till varför vissa ord, och inte andra, använts, och föreslå tolkningar av vilka effekter, både enskilda och sammantagna, som kan antas uppstå p.g.a. ord och formuleringar – något som varken
textproducent eller textkonsument alltid medvetet reflekterar över när det t.ex. gäller jargongtät medieprosa. Det gäller kanske i synnerhet den sportjournalistiska textgenren, vars signum är ett generellt yvigare och mera laddat språk än det som förekommer inom de flesta andra
journalistikgenrer. Allt detta skapar en helhet av olika text- och publiceringskedjor som medias berättelser skapas ur, berättelser som kan tydliggöras genom kritisk diskursanalys. De ordval och formuleringar som i avsnitten 4:2 t.o.m. 4:6 är satta inom citattecken är citat ur materialet, såvida
inte annat anges.119
4:2 Ordval straffsparkssituationen
119 De individuella textcitaten är inte försedda med källhänvisningar, detta av två skäl: framförallt är det för arbetet sekundärt exakt var i materialet varje enskilt citat förekommer eftersom det är en analys av helheten i det valda textmaterialet som görs, för det andra skulle det bli synnerligen otympligt och utrymmeskrävande. Textmaterialet beskrivs i detalj i kapitel 2.
När Zlatan Ibrahimovic i en landskamp mot San Marino blir fälld framför motståndarmålet, blåser domaren för svensk straff. Zlatan Ibrahimovic lägger bollen på straffpunkten och gör sitt andra mål för dagen: ställningen är nu 5-0 till Sverige. Upphetsningen hos de som i Sveriges Television direktrefererar matchen handlar nu dock inte alls om målet eller Sveriges ledning, utan om det faktum att Zlatan Ibrahimovic själv lägger straffen istället för att ge bollen till Kim
Källström. Källström är nämligen ”förste straffläggare” i matchen och kommentatorernas upprördhet handlar om att Ibrahimovic förbigått denna turordning. Detta tema består i referatet matchen ut. Uppmärksamheten och upprördheten kring straffsparkssituationen fortplantas i olika former i varierande grad till de medier som sedan skildrar händelsen. Att Sverige vann en klar – om än förväntad - seger i en EM-kvalmatch, att Zlatan Ibrahimovic gjorde två egna mål och bidrog till två andra förblir underordnat, nästan utraderat. Så gott som alla texter om matchen handlar uteslutande om straffsparkssituationen. I det mindre antal matchtexter som har annan huvudvinkel refererar i stort sett samtliga ändå på något sätt till straffsparken och Zlatan Ibrahimovic.
I de texter i mitt material som behandlar situationen, indikerar orden som används för att beskriva det inträffade att ett brott har begåtts. Själva händelsen beskrivs genomgående med ord som ”stölden”, ”straffstölden”, ”stulen straff”, och Zlatan Ibrahimovic benämns ”strafftjuven” som antingen ”stal bollen” eller ”stal en straffspark”. Ytterligare språkliga varianter på ”stöld” och ”stjäla” är genomgående, tonfallet är upprört, något allvarligt har inträffat. En artikel i materialet skriver dock ordet ”stöld” just så, inom citattecken. När händelsen lever vidare och ger stoff till artiklar i flera dagar, är brottsterminologin etablerad: ”San Marino-stölden” eller ”straffstölden” räcker som referens till det inträffade, det beskriver nu hur ”måltjuven” Zlatan Ibrahimovic ”begick sitt brott”, detta ”Zlatans lilla snatteri”, och ”stal ett mål”. Tonfallen i texterna är
fördömande, här finns ingen försonlig glimt i ögat i texterna, det som har skett är ”skamligt” och ”skit” och Ibrahimovic ”ska skämmas”.
Straffsparkssituationen utlöser produktionen av en mycket stor mängd texter,120 framförallt – det
ska betonas redan från början - i kvällstidningarna, alla med samma tema och syfte, nämligen att beskriva och skildra Zlatan Ibrahimovic utifrån det inträffade; alternativt kan man kanske se det som att straffsparkssituationen ger medierna en anledning att än en gång försöka teckna bilden av Zlatan Ibrahimovic. Oavsett motivet publiceras nu en rad texter som visserligen tar sin
utgångspunkt i straffsparkssituationen, men som har en bredare upplagd ambition att beskriva personen Zlatan Ibrahimovic som helhet. Olika teman - utöver det överordnade om den fräcka tjuven - kan med hjälp av ordvalen skönjas i denna mediala personkonstruktion: ett är den egoistiske och arrogante individualisten (”egotripp”, ”hans osolidariska beteende”, ”en figur som gör som han vill har Sverige inget behov av”, ”okamratlighet”), ett annat det begåvade men kontroversiella geniet (”nytt kontroversiellt kapitel i sagan om...den stora begåvningen”, ”artisteri och leenden och skratt”, ”bakslug juvel”, ”som alltid kontroversiell”), ett tredje det omogna och impulsstyrda barnet (”omedvetet agerande”, ”konstig spontan impuls han har”, ”agerade som i skolan”, ”simpelt och omoget”).
Ett fjärde tema kan kanske karaktäriseras som ett mer öppet annorlundagörande (”Zlatan skiter i Landet Lagom”, ”den lika charmige som stolte”, ”skapar oro i ett väl sammansvetsat lag som Blågult”, ”bryter mönstret”), textbilder som i sina respektive kontexter används så att de ställer Zla tan Ibrahimovic mot, eller utanför, de övriga medlemmarna i det svenska landslag också han är en del av; det skapas dikotomiska förhållanden mellan å ena sidan de övriga
landslagsmedlemmarna som - när de alls beskrivs - gestaltas i ordalag som ”hundraproce ntigt professionella”, som ”ett kollektiv” besittandes ”lagmoral och laganda” som är ”ambitiösa och arbetsvilliga” ”grovjobbare”, och å andra sidan en figur som inte har dessa egenskaper. Det talas om viktiga ”honnörsord i svensk idrott” och om ”den svenska idrottsrörelsen” där ”alla jobbar för varandra”, ”för kollektivets bästa”.
Det betonas gång på gång hur en medlem av ett svenskt landslag både är, och bör vara, och läsaren förstår att Zlatan Ibrahimovic inte är sådan. Han är istället omogen, odisciplinerad och
120 Analysmaterialet består av 60 texter, av dessa behandlar 38 ”straffsparkssituationen”. De övriga 22 handlar om det som i denna uppsats benämns ”landslagssituationen”, och de ordval som där föreko mmer analyseras separat under egen rubrik längre fram.
oförmögen att följa det svenska landslagskollektivets spelregler. Att vara så impulsivt
improviserande som han är, är själviskt, negativt och ”osvenskt” – en svensk landsslagsspelare är inte egensinnig figur inte förmår följa kollektiva regler. Zlatan Ibrahimovic saknar helt enkelt ”social kompetens”, som en kommentator uttrycker det. Flera uttalar att när Zlatan Ibrahimovic gör något positivt i landskamper, t.ex. mål eller målpassningar, så gör han det för sin egen framgångs skull, inte för lagets bästa. Straffsparkssituationen antas innebära, eller bör innebära, att Zlatan Ibrahimovic nu ”sköt bort sig själv [...] ur startelvan” inför kommande matcher. Hans föreställda egenskaper tecknas i skarpa drag mot en fond av vad man skulle kunna benämna landslagsnormalitet – det han gör, ”gör man inte i ett svenskt landslag”.
En av faserna i det som av mig rubriceras straffsparkssituationen, och som ju tidsmässigt i själva verket sträcker sig över flera dagar, är när tidningarna försöker få kommentarer till ”den stulna straffsparken” av de andra landslagsmedlemmarna. Skildringen av de andra spelarnas omedelbara reaktioner på planen handlar först om att ingen av dessa rusar fram och jublar när Zlatan
Ibrahimovic slår straffen i mål, detta tolkas och beskrivs i medierna som att ”han fick fira ensam”, som att de andra spelarna på så sätt visar sitt missnöje med att Zlatan Ibrahimovic ”stulit” straffen från Kim Källström, det hela beskrivs som en ”kollektiv gratulationsprotest”. Efter matchen får flera spelare frågor om varför de inte jublade och sprang fram till målskytten, och deras svar går enligt texterna ut på att det femte ledningsmålet innebar att en redan
överlägsen seger bekräftades, det var därför inget avgörande mål. En del svarar att de helt enkelt var trötta och inte orkade springa över hela planen för att gratulera till ett mål som inte var så viktigt. Ingen egentlig kritik uttrycks alltså med anledning av straffen, förutom av en spelare som menar att det är ”fel” att inte följa uppgjord straffturordning. Lagkaptenen försvarar Zlatan Ibrahimovic med att ”det är bra att improvisera ibland”, förbundskaptenerna går också till visst försvar och säger att ”det är inget allvarligt. Det är en detalj”.
I texterna ifrågasätts dock dessa svar öppet, det beskrivs som att landslaget ”beslutat lägga locket på”, att ”tona ner”, och att ”kroppsspråket [på planen] sa en sak [...] läpparna något annat”. Budskapet är att sanningen är en annan, och att den undanhålls omvärlden, det måste alltså i själva verket råda stor intern upprördhet. Det är förstås omöjligt för alla utomstående att veta om spelarna faktiskt tycker det de säger, eller om de är tillsagda att inte öppet kritisera Zlatan
Ibrahimovic, men en möjlig alternativ tolkning av texternas spekulationer och formuleringar är förstås att sportjournalisterna inte får svar som passar in i den övriga dramaturgin kring
händelsen, och därför väljer att referera spelarsvaren med hjälp av starkt ifrågasättande ordval och tonfall. Denna händelse har ju redan utsetts till sensationell toppnyhet, febrilt arbete pågår för att täcka varje tänkbar vinkel och fylla sidorna i morgondagens tidning; det blir problematiskt om berättelsen inte håller, alltså måste kanske kartan följas även om verkligheten visar upp en annan topografi?
En annan fas i tidningarnas bevakning och skildring av straffsparkssituationen är de stora och små intervjuer och enkäter som görs med det som kallas ”Fotbollssverige” - här intervjuas spelare, tränare och andra experter som har eller har haft anknytning till fotboll. Även alltifrån vanliga läsare till psykologer och ministrar tillfrågas om straffsparkssituationen. I dessa intervjuer framkommer några av de hårdaste omdömena, de starkaste orden. De intervjuade psykologerna får helt enkelt ställa diagnoser på det psykologiska studieobjektet Zlatan Ibrahimovic.
Psykologerna citeras med kommentarer som får Zlatan Ibrahimovic att framstå som en obegriplig, narcissistisk och impulsstyrd varelse som ”orsakar störningar och psykiskt energiläckage”.
En av alla de intervjuer som görs med ”Fotbollssverige” ger röst åt en före detta landslagsspelare som försvarar Zlatan Ibrahimovic och ”hyllar den kritiserade landslagsstjärnan”, som enligt skribenten i övrigt är ”ifrågasatt och utdömd”. Den förre landslagskaptenen säger att Zlatan Ibrahimovics agerande vid straffsparkssituationen ”visade att han tar ansvar” och att han ”visar pondus”. Budskapet är att individualism inte bara behöver vara egoistisk och negativ, utan även kan vara positiv för kollektivet som helhet. Intervjun framstår dock i det närmaste som en ensam ropande röst i öknen, särskilt som den är placerad tillsammans med ovan nämnda
psykologintervjuer, som ger ett kraftfullt motsatt budskap. Denna sällsynta positiva artikel om händelsen publiceras dag 2, d.v.s. den andra dagen med texter om straffsparkssituationen, och efter den presskonferens som inleder nästa fas i textproduktionen, och som strax ska behandlas.
Några, om än ytterst få, av rösterna i texterna har budskapet att händelsen är kraftigt överdriv en och oproportionerligt exploaterad av media - en person uttalar detta till två olika medier. En
krönikör tillhör de få icke- fördömande pressrösterna och tycker att det är ”zå zkönt med Zlatan” som ibland är ”världens odrägligaste” men som gör något posit ivt när han likt en rockrebell bryter mot landslagets motto ”ordnung muss sein”, och står för något annat än ”löpvägar och hårt arbete”. Han tycks alltså i och för sig sympatiskt inställd till Zlatan Ibrahimovic, som han dock exotiserar som ett undantag från svenska landslagsfotbollsspelare i allmänhet. En annan krönikör tycker att det finns något positivt i att ”landslagsidyllen skaka[s]” av ”Zlatans etikettsbrott”, här är tonen också mildare, men huvudpersonen beskrivs alltjämt som en outsider, i termer av ”kaxig” och ”egenmäktig”. Dessa texter tillhör de enstaka som nämner och i viss mån jämför med det slagsmål som bröt ut mellan landslagsspelarna Fredrik Ljungberg och Olof Mellberg under VM 2002. I en text frågas retoriskt, och till synes till Ibrahimovics fördel, vilken händelse som egentligen är värst; i den andra texten används parallellen för att även här driva tesen att landslaget visar upp en fasad utåt, att saker och ting inte är vad de synes vara, att sanningar bara offentliggörs när de passar landslagsledningen.
När Zlatan Ibrahimovic själv får frågor om varför han ”stal” straffen, svarar han enligt texterna att det ju var han som blev fälld, att han kände sig ”het” och ”sugen” och därför ”säker” på att göra mål samt att matchen redan var vunnen, d.v.s. det var inte en så avgörande situation som om matchutgången varit osäker. Han poängterar att om så hade varit fallet hade han inte förbigått den uppgjorda turordningen. Han får dessutom i några av texterna säga att han frågat Kim Källström ”om det var okej”, och att denne sagt ja, men här bidrar ordval och formuleringar på ett subtilt och raffinerat sätt till att ifrågasätta sanningshalten i påståendet. I några av texterna får dock Kim Källström bekräfta att han fick frågan. Men – ”enligt uppgift” fick Zlatan Ibrahimovic senare ”ångest” över sitt handlande och bad ”i natt” enligt ”källor” i landslaget både Källström och laget ”ärligt” om ursäkt för att han gjort fel. Detta skildras som att han ”visade [...] upp en ny sida av sig själv, en styrka att ställa sig upp och öppet berätta vad han innerst inne kände”. Dramatiken kring den nu botfärdige syndaren vidmakthålls alltså, och fortgår med hjälp av ordvalen, det gör även den diagnostiserande personteckningen.
Dagen efter matchen håller landslaget presskonferens, vilket är brukligt efter landskamper. Här deklarerar Zlatan Ibrahimovic enligt texterna att det var ”ett misstag” att förbigå den uppgjorda turordningen, men att han känt sig ”säker” på att göra mål, att han bett om ursäkt. Andra i
landslage t som får frågor om straffen säger att det hela är ”glömt” och ”slutdiskuterat”. När detta är sagt riktar Zlatan Ibrahimovic skarp kritik mot de tidningar som ägnat så stort utrymme åt straffsparkssituationen, och även kritik mot hur han överhuvudtaget framställs och omskrivs, framför allt i kvällstidningarna. Han riktar sig särskilt till Aftonbladet, som dels skrivit sex hela sidor enbart om straffsparkssituationen samma dag, dels någon dag tidigare publicerat en påhittad kontaktannons för Zlatan Ibrahimovics räkning under rubriken ”Zlatan behöver en tjej”. Zlatan Ibrahimovic kritiserar medierna för integritetskränkning, samt efterlyser ”respekt” för sitt privatliv. Han tycker skriverierna handlar för lite om fotboll, och att det ”inte är rättvist” att en majoritet av de texter som skrivs om landslaget antingen handlar om honom själv eller om Fredrik Ljungberg, när ”vi är ett [helt] lag som kämpar tillsammans”. Han är upprörd för att texterna efter EM-kvalmatchen mot San Marino nästan bara handlar om straffen, ”ingenting” om själva matchen, målen eller segern. Han tycker att media ”går för långt” och ”kastar skit i ansiktet på mig” när det bl.a. står att ”Zlatan borde skämmas”, han påminner om att det är ”jag som går ut på stan varje dag” och att det blir allt jobbigare p.g.a. dessa skriverier, och han hotar med att helt sluta låta sig intervjuas, något han hittills försökt göra med ”gott humör”.
Texterna från presskonferensen ger stort utrymme åt Zlatan Ibrahimovic, det är många till synes rena och okommenterade citat, även när det handlar om den explicita mediekritiken. Det faktum att han alls tar till orda som han gör, och utförligt för fram det han vill ha sagt, kommenteras dock i ordalag som sammantaget tycks avslöja en uppriktig förvåning: ”[han] talar [...] i nära fem minuter utan avbrott eller synligt manus”, alternativt ”utan avbrott i fyra minuter”, och ”Zlatan startar själv diskussionen och är mer vältaligt nyanserad än vanligt”. Det är svårt att värja sig mot reflektionen att dessa skribenters förminskande utgångspunkt tycks vara att Zlatan Ibrahimovic vanligtvis varken kan tänka eller prata sammanhängande, eller åtminstone inte kan förväntas göra det. När presskonferenstexterna fortsatt refererar till straffsituationen är det alltjämt i termer av ”straffstölden” och ”strafftjuven”.
Det senare gäller även följande dagars texter om herrlandslaget i fotboll. Nu är nämligen en EM- kvalmatch mot Polen nära förestående, och den bedöms som betydligt svårare eftersom Polen betraktas vara ett betydligt bättre lag än San Marino. Det spekuleras i laguppställningar och anfallsspelare, om vem som ska få spela och om vem som ska vara avbytare. Mycket handlar om
huruvida Zlatan Ibrahimovic ska få spela eller inte p.g.a. straffsparkssituationen, och det
spekuleras i om Zlatan Ibrahimovic ska bestraffas av förbundskaptenerna genom att inte få spela mot Polen. Det spekuleras också i om Kim Källström ska få spela, han som likt Zlatan
Ibrahimovic bedöms ha gjort en mycket bra insats mot San Marino. Det diskuteras i speltaktiska termer att Källström nog får stå tillbaka eftersom Fredrik Ljungberg nu finns på plats och nog passar ännu bättre.
När laget slutligen presenteras motiverar landslagsledningen att Zlatan Ibrahimovic inte ska spela från start av rent speltaktiska skäl eftersom man behöver en annan, mera defensiv, spelartyp mot det anfallsstarka Polen. Egentligen ett likartat resonemang alltså: två odiskutabelt duktiga spelare ska inte spela mot Polen eftersom det finns spelartyper som passar ännu bättre mot just det polska landslaget. Medan valet att inte låta Källström spela passerar som något naturligt och
okontroversiellt i texterna, omtalas det faktum att Ibrahimovic inte ska spela som ett
”sensationellt drag” av landslagsledningen. Det beskrivs genomgående som en ”petning” och en ”bänkning”; detta trots att det samtidigt tydligt framgår av texterna att det inte handlar om något disciplinstraff utan vilken lagkombination som är bäst för just den här matchen. Ytterligare andra potentiella och tillgängliga spelare är inte heller de med i just den här laguppställningen, utan får sitta på avbytarbänken - detta noteras i en del fall, men tillskrivs ingen som helst dramatik. Än en gång används i texterna ord och formuleringar som ökar spänningarna kring Zlatan Ibrahimovic, som bidrar till att just hans namn laddas med kontrovers och konflikt.
4:3 Ordval landslagssituationen
Exakt två månader efter den straffspark, som genom mediernas skildringar nu blivit en etablerad del av berättelsen om Zlatan Ibrahimovic, kommer beskedet att Zlatan Ibrahimovic meddelat landslagets förbundsledning att han inte är tillgänglig för uttagning till U21- landslagets121
kommande EM -kvalmatch mot Spanien. Beskedet, såsom det refereras i media, kommer initialt från de tre inblandade förbundskaptenerna i herrarnas A- och U21-landslag, och informationen