Malmö högskola
VT 2004
Internationell Migration & Etniska Relationer
D-uppsats 20 p
Om fotboll och dess
föreställda gemenskaper
En kritisk diskursanalys av tidningstexter om
fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic
Agneta Furvik
furvik@yahoo.se
0709-74 77 22
Handledare: Margareta Popoola
Examinator: Per-Markku Ristilammi
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
ABSTRACT/SAMMANFATTNING 4
1 INLEDNING 6
1:1 Syfte och frågeställningar 7
1:2 Bakgrund 8
1:3 Snabbfakta om fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic 10
2 MATERIAL OCH METOD 11
2:1 Valet av straffsparkssituationen och av landslagssituationen 11
2:2 Valda textkällor för analys 12
2:3 Metod vid urval 12
2:4 Kritisk diskussion av val och urval av material 13
2:5 Val av diskursanalys som metod 14
2:6 Faircloughs tredimensionella modell för kritisk diskursanalys 15
2:7 Kritisk diskussion av diskursanalys som metod 17
2:8 Förförståelse och egna positioner 20
3 TEORETISKA RAMAR OCH TIDIGARE FORSKNING 22
3:1 Nationalism och rasism – hör de ihop? 23
3:2 Rasismens diskurs – en hållfast triangel 31
3:3 Nationalism, identitet, idrott och media 34
3:4 Begrepp, processer och självbilder i Sverige 42
3:5 Svenska medier och de Andra 43
3:6 Några postkoloniala perspektiv 45
3:7 Alternativa sätt att se på identitet och makt 48
3:8 De Andra i fotbollen – några konkreta exempel 51
3:9 Mediabilden av Zlatan Ibrahimovic – några tidigare exempel 53
4 RESULTATREDOVISNING, DISKUSSION, SLUTSATSER 54
4:1 Om ordval i kritisk diskursanalys 55
4:2 Ordval straffsparkssituationen 56
4:3 Ordval landslagssituationen 62
4:4 Etos 68
4:5 Interaktionell kontroll 71
4:6 Intertextualitet 73
4:7 Text, diskursiv praktik och social praktik i samverkan 75
4:8 Sammanfattande avslutning 91
5 KÄLLFÖRTECKNING 94
5:1 Litteratur 94
5:2 Muntliga källor 98
ABSTRACT
Using Norman Faircloughs model for critical discourse analysis, I have gone through 60 newspaper articles dealing with the football player Zlatan Ibrahimovic and two specific situations that occurred during the fall of 2003. In analyzing the texts I have also worked with theories concerning nationalism, racism, identity, sports and media, plus some classic sociological theories concerning identity and power structures. The aim has been to search for answers to how the media image of Zlatan Ibrahimovic is constructed and which characteristics he is given, also to if there are any traces of nationalistic and/or racist discourses in the texts, plus if Zlatan Ibrahimovic is represented as ”Swedish” or as an ”immigrant”/”foreigner”/an Other and which the reasons could be for either
representation found in the texts. I found that the texts about Zlatan Ibrahimovic all in all construct a media image of him as the Other, and that the way he is textually and discursively dealt with in the texts can be compared to how the immigrant in general is portrayed in the Swedish media. I have also found that the sportsjournalistic texts I have analyzed are strongly influenced by nationalistic discourses, and also by discourses that several of the referred theories associate with racism. I furthermore make the suggestive assumption that the reasons why Zlatan Ibrahimovic is portrayed as an Other even though he is Swedish, are that he speaks with what in Sweden is categorized as an ”immigrant accent”, and that his name – another linguistic aspect of language – signals another identity than Swedish as it is understood in the imagined national and cultural community of Swedes of many generations. This because language and name seem to be important deciding factors in the strongly nati onalistic context of sports and sports media. I have also found that the discourses that can be found in the texts rather support and strengthen the dominating orders of discourse in the discursive and social practices of today’s Sweden, where for example a strong dichotomy is made out of ”Swedish” identity and ”immigrant” identities
Key words: Zlatan Ibrahimovic, football, soccer, sports, nationalism, racism, the Other,
SAMMANFATTNING
Jag har med hjälp av Norman Faircloughs modell för kritisk diskursanalys bearbetat 60 mediatexter som på något sätt berör fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic och två
särskilda händelser under hösten 2003. Jag har redovisat teorier som diskuterar samband mellan nationalism, rasism, identitet, idrott och media, samt några klassiska sociologiska teorier om identitet och maktstrukturer. Syftet har varit att söka svar på hur den mediala bilden av Zlatan Ibrahimovic tecknas och vilka egenskaper han framställs som bärare av, på om det förekommer några nationalistiska och/eller rasistiska
diskurser i materialet, samt på om Zlatan Ibrahimovic representeras som ”svensk” eller som ”invandrare”/en Annan, och vilka orsakerna skulle kunna vara till den representation materialet ger. Jag fann att texterna om Zlatan Ibrahimovic i stort konstruerar en medial bild av honom som en Annan, och att det sätt Zlatan Ibrahimovic omtalas kan jämföras med hur invandraren generellt omtalas i svenska medier. Jag har även funnit att det sportjournalistiska textmaterialet är starkt präglat av nationalistiska diskurser, och även av diskurser som flera av de refererade teoretikerna i detta arbete placerar under en övergripande rubrik av rasism. Jag gör därtill antagandet att Zlatan Ibrahimovic placeras i en invandrarkategori i stor utsträckning på grund av sitt namn och på grund av den svenska dialekt han talar, eftersom både språk och den språkliga aspekten namn, utgör viktiga identitetsbestämmande markörer i den starkt nationalistiska kontext som sport och sportjournalistik kan anses utgöra. Jag finner även att de diskurser som dominerar i textmaterialet stämmer överens med och snarare stärker än försvagar rådande
diskursordning kring svenskhet och kring den i den nuvarande diskursiva och samhälleliga praktiken utbredda dikotomin svensk-invandrare, såsom den diskursordningen beskrivs av flera av de i detta arbete refererade teoretikerna.
Nyckelord: Zlatan Ibrahimovic, fotboll, idrott, nationalism, rasism, den Andre, svensk,
1 INLEDNING
Fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic är en av Sveriges mest kända och omskrivna fotbollsspelare, det gäller även i ett internationellt perspektiv. Han kommer ursprungligen från Malmö och är när detta skrivs professionell spelare i den holländska fotbollsklubben Ajax. Zlatan Ibrahimovic har det som i svensk politisk och statistisk terminologi definieras som ”utländsk bakgrund”1 och han
har ofta definierats och beskrivits i ”invandrarterminologi”; vanliga beteckningar när Zlatan Ibrahimovic har gestaltats har t.ex. varit ”invandrarkille” och ”andra generationens invandrare”. Det har i medietexter också ofta betonats att Zlatan Ibrahimovic kommer från bostadsområdet Rosengård i Malmö, en stadsdel som oftast i ett och samma andetag representeras som invandrartät, fattig, problemtyngd och segregerad, men ibland också som exotisk, magisk och som en särskilt god jordmån för idrottstalanger. Zlatan Ibrahimovic är en av de svenska
elitspelare inom herrfotbollen som flitigast uppmärksammats i medierna, och han har alltså ofta skildrats i termer av ovan schematiskt beskrivna bakgrund. Dessutom har han - särskilt i
landslagssammanhang – av medier representerats som någon som bryter av och sticker ut jämfört med majoriteten av de ”svenska” fotbollsspelarna i landslaget. Adjektiv som ”osvensk”, ”kaxig”, ”fräck”, ”impulsiv”, ”spontan” och ”individualistisk” är exempel på den terminologi som
dominerat när Zlatan Ibrahimovic omskrivits och omtalats i svenska medier.
De texter och bilder som produceras om Zlatan Ibrahimovic i svenska medier bidrar alla till den mediala representationen av just honom, men de skulle också kunna ses som mera allmänna exempel på vilka diskur ser som är i rörelse när det handlar om att definiera vem som är, och vem som får vara ”svensk”, och vem som är, och utses till ”invandrare”, med andra ord vilka som utgör ”vi” och vilka som utgör ”dom” i Sverige. Sådana texter skulle kanske också användas för att försöka undersöka de eventuella spår av nationalism och rasism som skulle kunna förekomma i de medietexter som varje dag produceras och publiceras i större massmedier i Sverige.
Sportjournalistiska texter om, och representationer och framställningar av Zlatan Ibrahimovic förefaller– åtminstone för mig, som alltsedan han började omskrivas, har tillgodogjort mig i stort sett allt som skrivits om honom i landets riksmedier - vara en intressant potentiell källa att ösa ur
1 Statistiska centralbyråns, SCB:s, definitioner av ”utländsk bakgrund”, ”utländskt ursprung” och/eller
”invandringsbakgrund” inkluderar bl.a. personer födda i Sverige som har minst en förälder som är född utomlands. Dock påpekar man att begreppet ”invandrare” egentligen inte finns i statistisk mening, eftersom det inte har någon
när det gäller den möjliga förekomsten av diskurser rörande nationalism och/eller svenskhet, rasism och/eller främlingsfientlighet i svenska massmedier. Jag vill därför analysera en del av det som skrivits och sagts kring Zlatan Ibrahimovic, för att närmare undersöka om man i det skrivna och sagda kan hitta föreställningar om den Andre, eventuellt framställda i kontexter som skulle kunna sägas vara nationalistiskt och/eller rasistiskt präglade.
Naturligtvis kan även andra typer av mediatexter än sportjournalistiska användas för en sådan analys – skälet till att jag valt det just beskrivna är att sportjournalistiken tycks vara både den mediala kategori som är mest överlastad med nationalistiska övertoner2, samtidigt som den är
bland de minst diskuterade och/eller ifrågasatta kategorierna inom journalistiken. Sportjournalistiken både produceras och mottas ofta som ren underhållning eller s.k.
infotainment3 och uppfattas inte sällan som fullständigt opolitisk, och ofta som djupt oskuldsfull.
Det är dock mitt intryck att denna journalistiska genre ibland besitter en nationalistchauvinistiskt grundad partiskhet, som för det allra mesta skulle vara otänkbar på t.ex. de allra flesta svenska dagstidningars utrikessidor.
Sammanfattningsvis är en av de främsta utgångspunkterna för detta arbete frågan om vad som händer när en symbol som det svenska herrfotbollslandslaget – en stark representation av en nationell symbol, av ett nationalistiskt ”vi” – får en uppseendeväckande talangfull, skicklig och dominerande medlem från den grupp som i Sverige kategoriseras som ”dom” (läs: ”invandrare”). Kan det vara så att gränserna för vad som i svenska massmedier föreställs som ”svenskt”, och vad som inte gör det, prövas mera konkret och tydligt? Det är dessa frågor om gränser och
gränsdragningar jag närmare vill undersöka, något som också utvecklas närmare under nästa rubrik.
1:1 Syfte och frågeställningar
Med detta arbete vill jag alltså undersöka några sportjournalistiska texter om Zlatan Ibrahimovic som eventuell uttrycksform för nationalistiska och/eller rasistiska yttringar och projektioner i en svensk kontext. Jag vill undersöka om det kan vara så att nationalistiska och/eller rasistiska
2 Se t.ex. Ehn, Frykman och Löfgren 1993, Tännsjö 1996, Boyle & Haynes 2000, Brookes 2002. 3 Medialt begrepp för en blandning av information/nyheter och underhållning, entertainment.
diskurser på något sätt påverkar vardagliga, sportjournalistiska texter i några större massmedier. Jag vill också undersöka om det skulle kunna vara så att den glada, flaggviftande nationalism som utspelar sig på idrottens arenor – och som av många människor uppfattas som oskyldig, opolitisk och ofarlig - i själva verket skulle ha sina rötter i, kunna dölja, ha inslag av, eller på annat sätt sammankopplas med sådant som i någon mening kan definieras som rasism – som ju är något som de flesta människor åtminstone offentligt tar avstånd ifrån. Genom en kritisk
diskursanalys av ett antal sportjournalistiska texter i några större massmedier vill jag söka svaren på följande frågeställningar:
• Hur tecknas den mediala bilden av Zlatan Ibrahimovic i det valda textmaterialet, vilka egenskaper framställs han som bärare av?
• Förekommer det några nationalistiska och/eller rasistiska diskurser i materialet?
• Representeras Zlatan Ibrahimovic som ”svensk” eller som ”invandrare”/en Annan, och vilka skulle orsakerna kunna vara till den representation materialet ger?
För att kunna göra en sådan analys, och för att kunna besvara dessa frågeställningar, krävs bl.a. en teoretisk och begreppslig inventering av fenomenen nationalism och rasism och de eventuella beröringspunkter som finns, samt diskussioner och reflektioner kring hur och var de kan yttra sig, vilket jag avser att utveckla i arbetets teoretiska del. I de teoretiska ramarna kommer jag även att inkludera teoribildning och forskning kring t.ex. massmediala representationer, kring sport och sportjournalistik, kring konstruktioner och stereotyper av identitet, kultur, etnicitet, svenskhet och annorlundahet, med mera.
1:2 Bakgrund
Det hävdas ibland att ett utmärkande drag för en sorts offentlig svensk nationell självbild är att Sverige och svenskarna – jämfört med flertalet andra länder och folk - i ovanligt hög grad skulle vara befriad från de nationalistiska och rasistiska yttringar. Makarna Myrdals, liksom senare t.ex. Olof Palmes, resor i USA och de vittomskrivna intrycken därifrån om ett land där föreställningar om ras, etnicitet och klass är ständigt närvarande och skapar stora skillnader mellan människor; det i internationell jämförelse synnerligen konsistenta och omfattande svenska engagemanget mot apartheidregimen i Sydafrika; rollen Sverige åtminstone försökt spela t.ex. i konflikternas
Mellanöstern och sedermera både i Baltikum och på Balkan; fo rtlöpande officiella fördömanden av senare års inrikespolitiska utveckling i t.ex. Österrike och Danmark – allt detta vittnar om att det, åtminstone som en del av viss offentlig politisk och medial retorik, finns en uppfattning om nationalstaten Sverige som ett slags rent världssamvete som vill gott. En sådan officiellt
förmedlad uppfattning skulle även kunna sägas vittna om en självbild och en diskurs av att de allvarliga problem och konflikter som t.ex. rasism och nationalism kan innebära, är något landet Sverige och dess folk lämnat bakom sig; en självbild av och en diskurs kring en ultramodern nation som redan tagit klivet in i den framtid där ras, klass, etnicitet, religion, kön m.m. är i det närmaste utrangerade och utraderade som ödesbestämmande markörer för individen.
En hållning som den nyss beskrivna innebär sannolikt svårigheter att hos sig själv se just sådana mekanismer och beteenden som man med både beredvillighet och beklagande identifierar hos andra. I klassiskt psykologiska termer benämns detta projektion, och kan t.ex. handla om att man på ett individuellt eller kollektivt plan inte identifierar sådana former av rasism som i själva verket kanske är starkt närvarande i ett samhälle; istället placeras rasismen bland personer, grupper eller sammanhang där den är mycket explicit, t.ex. bland nynazister, skinnhuvuden och/eller högerextrema grupper. Man förlägger t.ex. rasism till en viss plats för att kunna konstatera att resten av sfären är ”ren” från sådana yttringar. Här är Wigerfelt & Wigerfelts (2001) studie av den skånska orten Klippan instruktiv som exempel; Klippan blev den svenska ort där stora delar av det övriga Sverige efter ett uppmärksammat mord på en asylsökande man från Elfenbenskusten kunde förlägga en rasism och främlingsfientlighet som man som nation kanske inte vill kännas vid. Andra med Klippan jämförbara exempel är Sjöbo och Kimstad, där högljudda opinioner vid flera tillfällen krävt stopp för kommunal flyktingmottagning. Löwander (1997 och 1998) har visat att Sverige som nation på liknande sätt förlägger förekomsten av rasism utanför nationens gränser, som ett led i en strategi att upprätthålla en självbild och en diskurs av och om Sverige som befriad från densamma.
Som motbilder till sådana nationella självbilder och diskurser kan framhållas t.ex. dokumenterade fall och rapporter om förekomst av både individuell och strukturell diskriminering på grund av (föreställningar och fördomar om) ras/etnicitet/kultur som produceras av såväl rättsväsende och enskilda myndigheter, som av forskare i den akademiska världen, samt även av såväl större som
mindre medier. I sådana rapporter och skildringar hävdas att det även i Sverige finns problem som kan antas ha sin grund i rasism och främlingsfientlighet, i destruktiv och utestängande
nationalism4, och/eller andra uttryck för föreställningar om ”den Andre”, om ”vi och dom”. Det
ska i sammanhanget påpekas att offentlig retorik eller belägg för t.ex. etnisk diskriminering i arbetslivet inte kan antas spegla ett helt lands/folks hållning. Enskilda människor, föreningar och organisationer, manifestationer och aktioner, mediala representationer och en mängd andra indikationer visar att det i Sverige även finns en tradition av, och opinion för, motkrafter mot nationalism och rasism. Kanske skulle man kunna formulera det så, att det pågår en fortlöpande strid mellan olika diskurser.
Det som jag vill tangera genom detta arbete kan också sägas vara vilka uttryck som tillåts i ett offentligt medieklimat av viss förnekelse, visst förminskande, viss omedvetenhet; om man inte är medveten om att t.ex. nationalistiska och/eller rasistiska diskurser påverkar t.ex. journalistik – kan det då vara så att sådana uttryck uppmärksammas mindre, och därmed också tillåts mer, än i ett samhälle där en stark medvetenhet om detta fenomen råder och där beredskapen att identifiera och bekämpa nationalism och/eller rasism är större? Blir förnekelsen med andra ord till en så stark övertygelse om att ”det händer inte här hos oss”, också till en fortsatt förnekelse av vad som händer, när ”det” faktiskt ändå händer? Översatt till detta arbetes fokus, blir frågan om vissa medier oreflekterat tillåter sig beskrivningar och formuleringar som bidrar till att förstärka – eventuellt också berättiga – föreställningar om ”vi och dom”, om vem som kan betraktas som svensk och vem som inte kan betraktas som svensk.
1:3 Snabbfakta om fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic5
Zlatan Ibrahimovic är född i Malmö 1981 och är svensk me dborgare, han är alltså bl.a. i formell och juridisk mening svensk. Zlatan Ibrahimovic är uppvuxen i Malmö, och har under uppväxten bott växelvis hos sina båda föräldrar, som bor i olika delar av staden. Mest har dock Zlatan Ibrahimovic, enligt egen utsago i många sammanhang, bott hos sin pappa, som under sonens
4 Den nationalism som avses i detta arbete är, där inte annat särskilt poängteras, sådan nationalism som t.ex. ligger till grund för exkluderande och ojämlik människosyn och/eller politik. I detta arbete behandlas inte t.ex. sådana nationalistis kt betonade frihetssträvanden som direkt syftar till att befria länder, nationer och folk från kolonialistiskt eller annat förtryck – nationalism som trots sina övergripande mål kanske inte heller alltid är oproblematisk.
uppväxt varit bosatt i bostadsområdet Sorgenfri, i stadsdelen Södra innerstaden. Mamman har under sonens uppväxt varit bosatt i bostadsområdet Törnrosen i stadsdelen Rosengård. Hans pappa är född i nuvarande Bosnien, hans mamma är född i nuvarande Kroatien. Zlatan
Ibrahimovic spelade i ett antal mindre fotbollsklubbar i Malmö innan han värvades till Malmö FF. Han gjorde debut i Malmö FF:s herrsektions A-lag 1999. År 2001 köptes han som
proffsspelare av den holländska klubben AFC Ajax. Zlatan Ibrahimovic har spelat i både det svenska U21- landslaget och det svenska A- landslaget. Han deltog i det svenska A-herrlandslagets VM-trupp 2002. Zlatan Ibrahimovic bor och arbetar för närvarande i Amsterdam i Holland.
2 MATERIAL OCH METOD
Här följer en redogörelse för hur och varför detta arbetes material valts ut, samt varifrån vilka källor textmaterialet hämtats. Här förs också en kritisk diskussion kring urvalet. Dessutom beskrivs den analysmetod som kommer att tillämpas, samt redovisas kritik och diskussion av denna.
2:1 Valet av straffsparkssituationen och av landslagssituationen6
Det avgörande ögonblicket för detta arbetes avgränsade och specifika val av ämne och material, inträffade när Zlatan Ibrahimovic slog en straffspark i en EM-kvalmatch mot San Marino den 6:e septemb er 2003, och det i samma ögonblick utbröt en sportjournalistisk storm över att han skulle ha förbigått den uppgjorda turordning som råder i landsslagssammanhang när det gäller vem som ska slå straffsparkar. Tevekommentatorernas upphetsning över, och upptagenhet av, denna händelse blev det starkaste och mest bestående intrycket från matchen. I den debatt och de kommentarer som följde på matchen i övriga medier, förblev denna händelse en huvudsak – att Sverige t.ex. vann matchen blev underordnat.
Frågan stö ttes och blöttes med en sådan frenesi och energi att det för mig var oundvikligt att reflektera över denna massmediala uppståndelse ur ett IMER-perspektiv. Bollen gick för övrigt i mål och Sverige vann matchen med 5-0, men detta tycktes sekundärt i medias rapportering: det viktiga var att ”Zlatan stulit straffen” från den ”rättmätige” straffläggaren Kim Källström. Det
blev för mig svårt att värja mig från känslan att det kanske fanns/finns en särskild beredskap och stor beredvillighet att från mediernas sida blixtsnabbt reagera på, uppehålla sig vid och exploatera varje händelse som kan förknippas med Zlatan Ibrahimovic. Jag började även fundera över om detta skulle kunna bero på att han betraktas som en av ”dom”, trots att han är svensk.
Denna känsla stärktes ytterligare när Zlatan Ibrahimovic två månader senare – den 6:e november 2003 – meddelades ha avböjt uttagning till spel i U21- landslagets stundande match mot Spanien. Inledningsvis uppgav medierna att Zlatan Ibrahimovic angivit ”bristande motivation” för sitt nej till spel, medan Zlatan Ibrahimovic och delar av landslagsledningen angav Ibrahimovics
långvarigt krånglande ljumskar som skäl till att han inte skulle kunna spela för fullt i matchen och därför hellre avstod till förmån för någon som kunde göra just det. Även denna incident blev starkt uppmärksammad i stora rubriker och långa texter på svenska tidningars sportsidor. Beskedet gav upphov till en rad kommentarer och uttalanden som kretsade kring det faktum att Zlatan Ibrahimovic avböjt spel i det svenska landslaget. En tydlig och intressant retorik kring ”svek” mot nationen och betydelsen av att spela ”under fanan” fördes bl.a. fram.
2:2 Valda textkällor för analys
En begränsning av källor har gjorts genom att välja ut relevanta texter kring
straffsparkssituationen och landslagssituationen från rikstäckande, dagliga och tryckta medier. Därmed inkluderas texter från morgontidningarna Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet samt kvällstidningarna Expressen och Aftonbladet.7 Utöver det förekommer som visst referensmaterial
sändningar från Sveriges Television och från Sveriges Radio i samband med straffsparkssituationen.
2:3 Metod vid urval
Framtagningen av de aktuella texterna ur de aktuella källorna har i stort sett uteslutande skett via sökning i databaserna Mediearkivet och Presstext. Sökning har skett på sökorden ”Zlatan” och
7 Under arbetets gång har det framförts att jag borde ha med texter även ur Sydsvenska Dagbladet eftersom Zlatan Ibrahimovic ursprungligen kommer från Malmö. Jag väljer dock att vara konsekvent och använda material enbart från rikstäckande medier. Jag ifrågasätter dessutom den påstått fortsatt starka kopplingen mellan Zlatan Ibrahimovic
”Zlatan Ibrahimovic” på datum relaterade dels till straffsparkssituationen i A-landslagsmatchen mot San Marino (2003-09-06), dels till den dag då Zlatan Ibrahimovic avböjde spel i den kommande U21-landslagsmatchen mot Spanien (2003-11-06). Jag har sökt igenom texter och valt ut material även kring – alltså både före och efter – dessa datum. På så vis har jag kunnat sätta en gräns för mitt urval – efter ett visst antal dagar sinar strömmen av texter kring det inträffade, och upphör i stort sett efter ytterligare en tid. Denna urvalsmetod har producerat 60 enskilda texter, vilka alltså utgör mitt analysmaterial utöver ovannämnda etermediematerial. Trots ambitionen att i min sökning täcka in samtliga texter i de valda källorna, måste jag dock reservera mig för att jag kan ha missat någon för ämnet relevant och/eller viktig text för att den kan ha producerats flera veckor eller månader efter att de aktuella händelserna inträffat.
2:4 Kritisk diskussion av val och urval av material
Det kan självk lart hävdas att en mera heltäckande bild av medias bilder av Zlatan Ibrahimovic skulle kunna uppnås genom att i arbetets material inkludera allt som skrivits i alla svenska medier alltsedan massmedia började intressera sig för honom. Ett praktiskt – och i någon mån
vetenskapligt - skäl att inte välja allt producerat material är att det skulle bli oerhört mycket material, samt att det är en riskfylld pretention att påstå sig ha inventerat allt; ypperliga
sökmöjligheter till trots är vare sig Internet eller digitala mediearkiv heltäckande, det saknas av olika skäl material som faktiskt har publicerats.
Viktigast för mitt val av två specifika situationer och ett visst antal texter som uppehåller sig vid dessa, har dock varit att dessa situationer i någon mån kan betraktas som tillspetsade eftersom dess innehåll och laddningar går utöver den stora mängd – i sig visserligen ur analyssynpunkt mycket intressanta – texter som sammantaget skrivits om Zlatan Ibrahimovic. När det gäller både straffsparkssituationen och landslagssituationen råder explicita konfliktsituationer som
exploateras i varierande grad i medierna. Jag menar att när skildringarna och representationerna så ställs på sin spets så tänjs gränser för vad som sägs, vad som kan sägas och för hur det sägs, på sätt som det är min övertygelse gör det diskursiva innehållet tydligare än t.ex. texter som ”bara” handlar om Zlatan Ibrahimovics senaste ligamatch med Ajax. Vid båda de av mig valda tillfällena uppstod en tillspetsad och mera utmejslad medial debatt kring Zlatan Ibrahimovic och hans agerande, en debatt som förhoppningsvis kan användas för att närmare analysera vilka diskurser
kring svenskhet och invandrarskap, kring ”vi” och ”dom”, kring tillhörighet och annorlundaskap, som förekommer i svensk media, och hur dessa diskurser bryts mot varandra. Dessa diskurser är enligt min uppfattning i sin tur intressanta att analysera och diskutera mot en större, bredare och djupare fond av diskurser kring nationalism och rasism.
2:5 Val av diskursanalys som metod
I detta arbete kommer diskursanalys att användas för att dekonstruera och analysera det aktuella materialet i avsikt att genom att noggrann närläsning få syn på vilka diskurser, vilka
föreställningar, värderingar och hierarkier som det använda språket rymmer. Målet är att utifrån en sådan analys identifiera hur språket dels speglar, dels bidrar till att reglera, maktförhållanden.
Diskursanalys är en övergripande beteckning på en rad metodologiska inriktningar och teoretiska skolor, och olika sorters diskursanalyser kan se olika ut, och betona olika saker. En jämförande bild för förståelse av detta begrepp erbjuds av de danska teoretikerna Bøje Larsen och Kristine
Munkegård Pedersen8, som menar att begreppet diskursanalys övergripande ska förstås såsom
man t.ex. förstår begreppet psykoanalys: under en generell etikett ryms en mångfald teorier och metoder, inte sällan i konflikt med varandra. En grov indelning av olika uttolkningar,
tillämpningar och fokus för forskning kan dock göras mellan samhällsvetare och
lingvister/språkvetare. Medan samhällsvetare mest betonar den samhälleliga eller sociala praktik som språket verkar i, är lingvister mer koncentrerade på själva språket och dess beståndsdelar. Gemensamt för diskursanalysen som fenomen är dock att det som verktyg och metod definitivt kan sorteras inom en hermeneutisk tradition; diskursanalys gör inga anspråk på positivistisk objektivitet, utan tar snarare per definition avstånd ifrån en sådan hållning. Den är till sin natur subjektiv, reflexiv och präglas av ett konstant ifrågasättande.
I den mångfald av teorier och metoder som ryms inom diskursanalysens sfär, intar de som förts fram av den brittiske lingvisten Norman Fairclough något av en särställning, och han är en ofta omnämnd referens när diskursanalys av mediatexter diskuteras. Betecknande för Fairclough är att
hans teorier och metoder för kritisk diskursanalys (Critical Discourse Analysis eller CDA) erbjuder ett slags diskursanalysens tredje väg genom att sammanföra den oftast förekommande strikta uppdelningen mellan ett analytiskt fokus på antingen språket eller den samhälleliga/sociala praktiken – Fairclough fäster vikt vid och beaktar bägge fälten, samt deras dialektiska samspel med varandra, och vid gar på så sätt syn- och analysfältet så att ett mera pragmatiskt utformat analysverktyg tillhandahålls.9 Jag menar att den analytiska syntes som Fairclough skapar mellan språk och samhälle därför är särskilt ändamålsenlig när det gäller att analysera massmediatexter, som ju kan sägas ha pretentioner på att klä en verklighet (samhällelig/social praktik) i ord (text), eller - annorlunda uttryckt - kan sägas ha den uttalade avsikten att via språket förmedla
verkligheten såsom den faktiskt är. Därför väljer jag Faircloughs tredimensionella modell för
kritisk diskursanalys som metod för detta arbete, en modell vars struktur beskrivs närmare nedan.
2:6 Faircloughs tredimensionella modell för kritisk diskursanalys10
Fairclough betonar alltså att språk/text och samhällelig/social praktik inte kan studeras eller analyseras isolerade från varandra – de är istället inskrivna i varandra, tillsammans med ett tredje förbindande och förmedlande fält, som Fairclough benämner den diskursiva praktiken.
Tredimensionaliteten förstås dels som att den samhälleliga/sociala praktiken bildar grund för den diskursiva praktiken, varur texten i sin tur formuleras, dels som att texten återverkar på både den diskursiva och den samhälleliga/sociala praktiken. Här råder alltså det förhållandet att alla delarna konstituerar, och konstitueras av, varandra. De tre delarna eller dimensionerna samverkar och interagerar, och förstås och analyseras därför tillsammans.
På nästa sida visas den modell Fairclough ritar upp11:
9 Ibid. samt teorier.dk och Bergström & Boréus 2000.
10 Källor för detta avsnitt (2:6) Fairclough 1992, 1995 och 1998, Winther Jørgensen & Phillips 2000, Bergström & Boréus 2000, Kobjerg Christiansen m.fl. på teorier.dk samt Dreyer Hansen m.fl. på diskurs.dk.
textproduktion TEXT textkonsumtion DISKURSIV PRAKTIK SAMHÄLLELIG/SOCIAL PRAKTIK
Definitionsmässigt betyder text här vad Fairclough formulerar som ”ett fall av språkbruk” eller ”den kommunikativa händelsen”, d.v.s. det som vi vanligtvis förstår som tal, bild eller text, t.ex. en tidningstext. Samhällelig eller social praktik är just det som vi uppfattar som verkligheten runt omkring oss i alla dess beståndsdelar, händelser och skeenden. Diskursiv praktik kallar
Fairclough nivån däremellan, alltså länken eller mediatorn mellan texten och den sociala praktiken, eller – eftersom processerna i hans modell är dubbelriktade – länken mellan den sociala praktiken och texten. Det är alltså den medierande process som de facto omsätter den sociala praktiken till text; diskursiv praktik kan t.ex. vara produktionen och publiceringen av enskilda tidningstexter eller tidningsutgivning som helhet, men också konsumtionen av samma texter och/eller tidningar.
Enligt Faircloughs tredimensionella modell för kritisk diskursanalys är alltså sportjournalistik – vilken längre fram särskilt ska behandlas - i detta arbete en del av den diskursiva praktiken: sportjournalistiken produceras inom ramarna för en diskursiv praktik, men tas emot och konsumeras också inom samma diskursiva praktik. Enligt samma modell speglar en
sportjournalistisk text den sociala praktik den skrivs i, men texten återverkar också på den sociala praktiken och bidrar till att utforma den framgent. På detta följer enligt Fairclough att det är centralt att analysera huruvida texten följer den rådande diskursordningen, eller om den går stick i
stäv med den, d.v.s. kan texten antas ha förutsättningar att förstärka eller att förändra rådande diskurser, och vilka effekter har i så fall respektive scenario för den samhälleliga/sociala praktiken?
Den samhälleliga/sociala praktiken är genomgående central för Fairclough, och vid utformandet av de frågeställningar som den kritiska diskursanalysen ska besvara anvisar han att man använder sig av ett urval av teorier och tidigare forskning inom de discipliner som sysselsätter sig med den sociala praktik som är relevant för de ämnessfärer som explicit eller implicit berörs i de texter som analyseras. Relevanta områden är för detta arbetes del t.ex. forskning och teoribildning kring nationalism och rasism, kring begrepp som kultur, etnicitet och identitet, kring massmedial gestaltning och klassificering av ”svenskar” respektive ”invandrare”, kring olika varianter och konstruktioner av föreställda skillnader mellan individer och kollektiv. Dessutom är det relevant att utforska teoribildning kring både sport och sportjournalistik. Målet för den kritiska
diskursanalysen är alltså att kartlägga interaktiva samband mellan språk/text och
samhällelig/social praktik, och för denna kartläggande analys tillhandahåller Fairclough en uppsättning analysverktyg ur vilka han menar att den enskilde forskaren ska göra ett självständigt och ändamålsenligt urval för varje enskilt analysprojekt. Några av de verktyg som särskilt
kommer att användas för detta projekt, och som kommer att förklaras mera ingående vartefter de används i detta arbetes analysdel, är bl.a. de som Fairclough rubricerar ordval, etos, interaktionell
kontroll samt intertextualitet.
2:7 Kritisk diskussion av diskursanalys som metod
Fairclough betraktas som tidigare nämnts som en framstående teoretiker inom det
diskursanalytiska forskningsfältet. Hans teorier och hans tredimensionella modell för kritisk diskursanalys är dock föremål för kritik, bl.a. från Winther Jørgensen & Phillips. Även om Fairclough tillhandahåller den enligt deras mening ”mest sofistikerade modellen för [analys av]
förhållandet mellan språkbruk och bredare samhälleliga praktiker”12 så pekar de på det som de
menar är problematiskt med modellen och som handlar om gränser. De avser dels de svårigheter de ser med att förstå och dra gränsen mellan vad som ska betraktas som diskursivt och vad som
ska betraktas som icke-diskursivt, dels hur man rent praktiskt visar vad som påverkar vad när det är frågan om ett så intimt samspel; Fairclough understryker ju just samspelet och dialektiken mellan språk/text och social praktik – frågan Winther Jørgensen & Phillips ställer här liknar i viss mån den om hönan och ägget: ”hur kan man visa just precis var och hur det icke-diskursiva påverkar och förändrar det diskursiva – och omvänt?”.13 Och liksom frågan om hönan och ägget,
är det möjligen så att det inte går att svara övertygande på frågan var det ena slutar och det andra börjar, vilket som kommer ”först”. Min egen reflektion i sammanhanget är att det primära för analysen som helhet kanske inte är exakt var eller hur det råder ett starkt växelvis inflytande mellan språk och praktik, huvudpoängen är om man konstaterar att det gör, eller inte gör, det.
Ytterligare en invändning som framförts mot Fairclough är att trots att han tydligt definierar det han benämner den diskursiva praktiken i sin tredimensionella modell som processer för både produktion och konsumtion av text, och påpekar att det är viktigt att analysera båda dessa processer, så brister hans egna analyser i forskning angående textkonsumtion – de innehåller alldeles för lite empiri och socialpsykologisk kunskap om hur människor faktiskt konsumerar och tolkar text.14 Det kan naturligtvis sägas vara en brist i de flesta fall av diskursanalys av text att
den bygger på i grunden djupt subjektiva antaganden av hur text tas emot och uppfattas, utifrån hur den som utför analysen bedömer hur text kan tas emot och uppfattas. Mot ett sådant argument skulle dock t.ex. kunna anföras att det är en nästintill orimlig tanke att genomföra en sorts
kvantitativ-kvalitativ undersökning av hur varje potentiell läsare av en text som går ut i
hundratusentals upplagor uppfattar och tolkar den. Här råder på sätt och vis en avvägning mellan ”allt eller inget” – eftersom varje individ sannolikt uppfattar text högst subjektivt och inte exakt kan representera hur nästa individ uppfattar samma text, måste man ju i så fall noggrant
undersöka utfallet av varje individs läsning av den text man vill undersöka. Eftersom det i de allra flesta fall i praktiken inte låter sig göras, blir de tolkningar som är möjliga att göra av en text föremål för den enskilda analytikerns/forskarens ansvar.
Kritik och diskussion av Fairclough i synnerhet, men också av kritisk diskursanalys i allmänhet, återfinns i en debatt mellan två medie- och kommunikationsvetare i tidskriften Rhetorica
13 Ibid.
Scandinavica.15 Kristina Lundgren hävdar – i kort sammanfattning - att diskursanalys blott är
den mer etablerade massmedieretoriken klädd i ett slags kejsarens nya kläder, att diskursanalysen egentligen inte tillför någon ny kunskap som inte kan uppnås genom massmedieretoriska studier, att diskursanalysen överbetonar kollektiva processer framför individuella (t.ex. ser
journalister/skribenter som ingående i strikt styrda produktionskollektiv istället för som enskilda, handlande subjekt), att diskursanalytiker negligerar forskarrollens subjektivitet vid texturval och texttolkning, att särskilt Fairclough alltför starkt betonar den aktue lla kontexten och därför inte erbjuder möjlighet till alternativ till rådande diskurser, samt att han dessutom enligt hennes uppfattning ”har ett pretentiöst drag av att se sig själv som den ende sanne vägröjaren mot diskursens höjder som dels är lite stötande, dels riskerar att frånhända sig möjligheterna att
vidareutveckla vissa dimensioner i det analytiska ramverket”.16
Till diskursanalysens och Faircloughs försvar skyndar Christian Svensson, som argumenterar – också i kort sammanfattning - att diskursanalys är ett samlande begrepp som rymmer en rad discipliner och metoder där massmedieretorik skulle kunna ses som en riktning bland många, att medan massmedieretorik vill nå kunskap framförallt om själva språket så kan särskilt kritisk diskursanalys ge insikter om den kontext där språket används och verkar, att t.ex. Fairclough betonar mediala kollektiv framför individer eftersom han ser mediernas språkbruk som en meningsskapande social handling (ut)formad av människor/individer i samspel, att
socialkonstruktivisten Fairclough snarast ofta återkommer till att forskaren själv i varje handling utgör ett tolkande subjekt i hög grad påverkat av diskursiva och sociala processer, att den kritiska diskursanalysen per definition kritiserar rådande diskurser och eftersträvar att synliggöra
ideologiska makthierarkier för att den analyserade diskursiva praktikens utövare (t.ex. journalister) ska kunna uppmärksamma dessa, samt att Fairclough av Svensson upplevs som snarare ödmjuk när han t.ex. på följande vis kommenterar sina egna teorier och metoder, som något som: ”could be used as one method amongst others for investigating social changes”. [...] ”What follows is not to be regarded as a blueprint, as there is no set procedure for doing
discourse analysis”.17
15 Nummer 2/1997 och 5/1998. 16 Lundgren 1997:75-76.
Min egen hållning är här att jag är benägen att bistå Svenssons argument, även om Lundgren förstås har rätt i att analyser och granskningar av vad texter egentligen innehåller, hur de är formulerade, vad det kan tänkas bero på, och vilka konsekvenser det kan ha etc., är frågor som naturligtvis ställts både inom och utanför de aktuella praktikerna långt innan begreppet
diskursanalys etablerades. Det som enligt min mening är en avgörande kvalité hos Fairclough är dock att han så starkt betonar att det använda språket både är en återverkan av, men också har en väsentlig återverkan på den bredare samhälleliga praktiken; tendenser till sådan har förstås funnits innan begreppet diskursanalys gjorde entré, men det förstärkta fokus som t.ex. Fairclough sätter på i vilken utsträckning språkbruk också konstituerar verkligheten, samt på den diskursiva praktikens fält, betonar enligt min uppfattning starkare än tidigare det maktinnehav som
otvivelaktigt är massmediernas.
Min egen drygt tjugoåriga yrkesmässiga erfarenhet av journalistik har gjort mig förvissad om att insikten om omfattningen av denna makt – och om ett eventuellt därpåföljande ansvar – är svag inom den massmediala praktiken. En stark journalistisk princip är t.ex. den om s.k.
konsekvensneutralitet – d.v.s. att medier i stort sett helt saknar ansvar för vad som publiceras, när och hur det publiceras, så länge det är inom ramarna för vissa grundläggande pressetiska regler. I publicistiska diskussioner är denna princip ofta ett argument för absolut press- och yttrandefrihet. Jag menar dock att texters ”verkliga” innehåll och dess konsekvenser borde kunna diskuteras mera nyanserat, inom ramarna för en ohotad pressfrihet – det gäller t.ex. framställningen av individer och grupper ur kön/genus-, etnicitets-, klass- m.fl. perspektiv. När det gäller att identifiera och tydliggöra texters både explicita och implicita innehåll – d.v.s. att dekonstruera också det som döljer sig mellan rader, bakom ord och inom schablonmässiga formuleringar - menar jag att kritisk diskursanalys enligt den strukturerade modell som Fairclough formulerat kan vara ett ytterst användbart verktyg.
2:8 Förförståelse och egna positioner
Låt mig i detta avsnitt för ett ögonblick bli personlig: jag är född i Västra Skrävlinges församling (där Rosengård ingår) i Malmö och är svensk medborgare. Jag är alltså bl.a. i formell juridisk mening svensk. Jag har dock vad som politiskt och statistiskt i Sverige benämns utländsk bakgrund – populariserat ”invandrarbakgrund” - eftersom en av mina föräldrar är både född i,
medborgare i, och bosatt i ett annat land än Sverige. Jag är uppvuxen i Malmö och har där bott bl.a. i bostadsområdet Törnrosen i stadsdelen Rosengård. Här upphör möjligen likhe terna mellan mig och Zlatan Ibrahimovic, men jag vill bara i all enkelhet peka på de paralleller som råkar finnas, för att sedan genast konstatera att medan jag i stort sett alltid betraktats och behandlats som ”svensk”, tycks det ibland råda andra förutsättningar för en person som Zlatan Ibrahimovic. Det väcker frågor kring t.ex. vilken betydelse till synes ytliga markörer som namn, språk/accent och utseende/fenotypi, egentligen har för en individs förutsättningar att med hjälp av föreställda, upprättade och levda skillnader inkluderas respektive exkluderas i/ur ett nationalistiskt präglat ”vi”, eller en imaginär gemenskap av ”svenskar”. Min erfarenhet och uppfattning är att sådana markörer i Sverige har betydelse. Därmed har jag också deklarerat en personlig erfarenhet och hållning, vars teoretiska bärighet det är min avsikt att med detta arbete ytterligare undersöka.
Förutom den bakgrund jag beskrivit ovan kan det för läsaren även vara relevant att jag är socialiserad i en medelklassmiljö där förekommande religiösa referensramar varit
kristna/protestantiska. Denna till synes typiska svenska medelklasserfarenhet har dock formats även av förhållanden och avvikelser som varit orsak till både annorlundaskap och reflexivitet. Min förhoppning är att jag bl.a. därför förmår att i någon mån se utanför och bortom den ”svenska” normerande ram inom vilken jag ofta vistas. Dock tror jag mig inte om att i detta arbete förmå genomskåda varje lager av den prägling och påverkan det inneburit att formas i en svensk, västerländsk, delvis kristen kontext – även om jag tycker mig åtminstone ha börjat att ”knäcka koden” till att betrakta världen genom andra glasögon än de jag präglats av genom just min socialisering. Detta är ett ständigt pågående, fortlöpande lärande och föreliggande uppsats är en del av denna process.
För tydlighetens skull vill jag deklarera att min position när det gäller begreppen ”ras” och etnicitet - liksom t.ex. kön och sexualitet - är att dessa är sociala konstruktioner som speglar hegemoniska maktförhållanden. Min uppfattning om kultur och identitet är att det är något man
gör, i dynamisk och föränderlig mening, inte något man är eller har, i statisk och essentialistisk
mening.18 När det gäller urval, inhämtning och tolkning av material och kunskap är min
övertygelse att allt sådant är präglat av de individer och kollektiv som är inblandade i alla delar av processen. Därmed följer även att kunskap i olika avseenden är relaterad till makt, både i produktions- och konsumtionshänseende. Kunskap är också såväl ett subjektivt som ett
provisoriskt fenomen: en god lärdom eller en klok insikt kan alltid förbättras och/eller förändras. Jag tror därför med religionsvetaren Martin S. Jaffee att ”there is no theory-free study of
anything, no pure description of any object”19, och med medieforskaren Torsten Thurén att ”de subjektiva upplevelserna [är] den enda kunskap vi har”.20
Jag är själv journalist, och har under årens lopp naturligtvis gjort mig skyldig till en rad generaliseringar, förenklingar och stereotypiseringar av samma eller liknande typ som jag identifierar i detta arbete – efter drygt 20 år som journalist och 2 år som IMER-student tycker jag mig nu mer än någonsin tidigare se massmedias betydelsefulla roll i att upprätthålla, reproducera och förstärka maktförhållanden i det vi kallar samhället. Det är alltmer min empiriska
övertygelse att de flesta större svenska massmedier i detta avseende är mera av mäk tiga
medaktörer, än de utanförstående granskare som de åtminstone ibland gärna framställer sig som.
Sist, men inte minst, är jag oerhört förtjust i sport i allmänhet och fotboll i synnerhet, både som utövare och som åskådare: omständigheter som jag menar kan vara både försvårande och fördelaktiga för ett arbete som detta. Denna uppsats är en del av en egen process av att försöka förstå på vilka grunder jag själv reflexmässigt vill att just svenska idrottare, både lag och
individer, ska vinna idrottstävlingar, och vilka krafter och diskurser som kan tänkas ligga bakom och under sådana önskningar. Jag vill helt enkelt problematisera även min egen hittills
oreflekterade nationalism i idrottssammanhang.
3 TEORETISKA RAMAR OCH TIDIGARE FORSKNING
I detta kapitel utvecklas teorier gällande den samhälleliga/sociala praktik som är relevant för den kritiska diskursanalysen av textmaterialet; tankar och teorier rörande nationalism med särskilt fokus på några olika synsätt gällande eventuellt förenande drag och släktskap mellan nationalism och rasism. Även några teoretikers syn på nationalism och rasism samt bruket av begrepp som
19 Jaffee 1999:275. 20 Thurén 1995:171.
etnicitet och kultur redovisas här, liksom forskning kring den diskursiva praktikens representationer av invandrare och flyktingar. Här utvecklas också teorier kring sport och sportjournalistik och om, och i så fall hur, de kan fungera identitetsskapande i en nationalistisk mening. Dessutom ges några exempel på postkoloniala perspektiv, särskilt på orientalism och populärorientalism, samt diskuteras något hur dessa eventuellt kan användas för att analysera sport och sportjournalistik. Utöver detta inkluderas några allmänsociologiska teorier om hur och varför människor upprättar gränser mellan sig - teorier som inte i första hand skrivits i en
akademisk kontext av ras/etnicitet/kultur - detta för att vidga förståelsen av, och ge andra
tänkbara ansatser till, skapandet av normalitet och avvikande, av ”vi” och ”dom”. Här redovisas även några studentuppsatser om platsen Rosengårds vidare betydelse för skapandet av
mediebilden av Zlatan Ibrahimovic.
3:1 Nationalism och rasism – hör de ihop?
Nationalism och rasism nämns ofta i samma andetag, och tycks också ibland stå i ett nära, nästintill oupplösligt, förhållande till varandra. När t.ex. den svenska gruppen
Nationaldemokraterna uttrycker sin nationalism har den explicita rasistiska konnotationer – det handlar inte bara om att stärka Sverige som nation och (”de etniska”) svenskarnas känsla för sitt land, det handlar också om att ”rena” Sverige från ”främmande” inslag, t.ex. genom att
tvångsrepatriera flyktingar och sätta stopp för utlandsadoptioner; en sådan nationalism handlar explicit om att helt enkelt bevara Sverige ”etniskt svenskt”, utifrån en övertygelse om att det de facto skulle finnas en svenskhet som kan definieras på etniska - i ett nationaldemokratiskt
politiskt sammanhang mer eller mindre förstått som biologiska – grunder.21 Ett annat exempel på
starkt rasistiskt präglad nationalism är den serbiska retorik såsom den öppet formulerades under
nittiotalets balkankrig.22 Den var öppet rasistisk, samtidigt som den ofta kläddes i nationalistiska
ordalag. Serberna ville (i nationalistisk anda) ”ha tillbaka” områden de ansåg sig ha historisk rätt till, men det innebar i (den rasistiska) praktiken att de både förespråkade och genomförde s.k. etnisk rensning genom fördrivning och systematiskt dödande av t.ex. bosniska muslimer och kosovoalbaner från de områden som enligt serbiska ledare skulle utgöra ett Storserbien.
21 Se www.nationaldemokraterna.se.
22 Exemplet är ett av flera tänkbara från balkankonflikten, och innebär inget förnekande av att också andra grupper inblandade i konflikten använt sig av rasistiskt präglad retorik och praktik.
Sådana här exempel på öppet rasistisk nationalism tar de flesta människor avstånd från, både individuellt och privat, liksom i formellt politiska sammanhang. Men – när det handlar om nationalism i till synes mildare och förment oskyldigare tappning, bejakas den oproblematiskt av långt flera människor, också av de som öppet tar ställning mot t.ex. Nationaldemokrater och/eller serbiska radikalnationalister. Det tycks finnas en oproblematiserad syn på vissa former av
nationalism som ”god” och oskyldig, exempelvis den nationalism som kommer till uttryck t.ex. på idrottens a renor eller i andra flaggviftande sammanhang där ”di svenske” eller ”det svenska” hyllas. I dessa och andra mera vardagliga sammanhang reproduceras ständigt något som kanske skulle kunna benämnas ”vardagsnationalism” (jfr. ”vardagsrasism”), dagligen och stundligen i ibland oreflekterade handlingar, tal, symboler och andra diskursstyrda aktiviteter och yttringar.
Jag vill därför här försöka diskutera några aspekter av förhållandet mellan de båda fenomenen nationalism och rasism, hur de båda begreppen kan definieras, när de sammanfaller och när de inte sammanfaller när det gäller vilka uttryck och former de tar sig. Med andra ord vill jag försöka fånga något av det område som utgörs av skärningspunkten mellan nationalism och rasism, och söka den mera oskyldigt sedda nationalismens rötter för att se om den verkligen i grunden går att skilja från den nationalism som allmänt betraktas som ond och förkastlig. Med andra ord, och något tillspetsat: vilken är egentligen den grundläggande ideologiska skillnaden mellan t.ex. Nationaldemokraternas oftast kontroversiellt sedda nationalism och t.ex. den ofta formulerade och till synes okontroversiellt uttryckta nationella stoltheten över t.ex. de svenska fotbollslandslagen? Jag gör det med hjälp av ett antal teoretiker som utifrån olika utgångspunkter skrivit om nationalismens rötter och effekter.
Antropologen Benedict Andersons definition av nationen är numera klassisk, vida spridd och erkänd, om än inte befriad från problematisering och kritik. Anderson definierar natio nen, som han påpekar, ”i antropologisk anda”, som:
en föreställd politisk gemenskap...både i sig begränsad och suverän...begränsad eftersom [...] den [...] har ändliga om än elastiska gränser [...] suverän eftersom begreppet föddes i en tid då upplysningen och revolutionen krossade det av Gud påbjudna, hierarkiska dynastiska rikets legitimitet ...[s]lutligen uppfattas den som en gemenskap eftersom
nationen, oaktat den faktiska ojämlikhet och exploatering som kan råda, alltid betraktas som ett djupt, horisontellt kamratskap.23
Här kan anmärkas dels att definitionens tredje ord, ”politisk”, långt ifrån alltid tas med när ovanstående andersonska definition av nationen så ofta citeras, dels att Anderson inte själv definierar vad han avser med ”politisk” just här. Något som skulle vara önskvärt, särskilt eftersom han strax innan denna definition formuleras, betonar att han hellre ser nationalism placerad i samma kategori som ”...’släktskap’ och ’religion’, snarare än med ’liberalism’ och ’fascism’ ”.24 Släktskap och religion för lätt tanken till en känslomässig grund, medan liberalism och fascism implicerar en ideologisk grund – frågan är alltså om nationalism är känsla eller ideologi? Jag finner inte att Anderson erbjuder ett entyd igt svar på den frågan.
I den exposé över nationalismens kulturella och historiska rötter och dess universella spridning som Anderson gör i sitt verk, pekar han på religionernas och de dynastiska monarkiernas
omvandling, kapitalismens/industrialismens och tryckkonstens genombrott (”tryckkapitalismen”), revolutionerande förändringar i förhållandena mellan skriftspråk och folkspråk, i grunden
förändrade, sam de nya och allmänt accepterade begrepp och tidsuppfattningar som gav t.ex. historieskrivningarnas kollektiva minnen respektive ”minnesförluster” viktiga roller i
konstituerandet av nationernas identitet. Dessa komponenter utgjorde rötterna till den ideologiska bas på vilken den moderna idén om nationen vilar. Anderson beskriver hur han ser det som att föreställningen om nationen så sakteliga delvis tar över den känsla av ödesbestämdhet som tidigare varit exklusivt förbehållen den religiösa sfären, och hur det bl.a. sker med hjälp av det som den i Anderson citerade författaren Walter Benjamin beskriver som en tidsuppfattning av ”tom och homogen tid” - en uppfattning om en gemensam, kalendarisk, kronologisk samtidighet som möjliggjordes genom tryckkapitalismens vitt spridda produkter: romanen och tidningen. Enklare uttryckt: skapandet och spridningen av en kä nsla av eller en föreställning om att de som ingår i något slags ”vi” - här en nationell föreställd gemenskap – utgör ”en fast gemenskap som stadigt rör sig ner (eller upp) genom historien”.25 Anderson härleder dessa några sekler gamla
idéerna om nationer, nationlighet och nationalism rent geografiskt till den amerikanska
23 Anderson 1992:21ff. 24 Ibid.
kontinenten och till de ”kreolska pionjärer” från Europa som koloniserade framförallt det som idag kallas Sydamerika. Deras strävan mot befrielse från de maktcentra som deras gamla hemländer, huvudstäder och härskare utgjorde, formade - tillsammans med idéer och händelser från den franska revolutionen 1789 - enligt Anderson föreställningen om en gemenskap som kunde sammanfattas i begreppet nationalstat, och som sedan dess stått modell både för officiell statsnationalism och för nationalistiskt präglade frihetssträvanden riktade mot koloniserande eller på andra sätt förtryckande nationalstater.
Språkets roll understryks alldeles särskilt i framväxten av nationernas föreställda gemenskaper, och i dagens fortsatta bevarande och upprätthållande av dessa. Skriftspråkens (latin, arabiska etc.) roll som de enda nycklarna till de heliga skrifternas sanna dekodifiering och uttolkning skapade oöverstigliga skillnader mellan skriftlärda och folket. Även de språk som talades vid hoven (franska, tyska etc.) bidrog till den stora distansen mellan härskare och folk. Dessa skillnader minskade i betydelse genom den folk- och tryckspråkens utbredning som Anderson beskriver. Samtidigt, menar Anderson, bidrog denna tryckkapitalismens spridning av de språk som talades av stora grupper människor i geografiskt bestämbara områden till den jordmån varur nationen
som föreställd gemenskap uppstod.26 På annan plats i boken diskuterar Anderson språkets roll och funktion i nationalismen och i den föreställda gemenskap nationen utgör; lyrik och
(national)sånger” ger tillfälle till enstämmighet, till det upprepade fysiska förverkligandet av en föreställd gemenskap”.27 Anderson påpekar att visserligen kan vem som helst lära sig vilket språk som helst, om än aldrig fullkomligt: ”[d]et som begränsar ens tillträde till andra språk är inte deras otillgänglighet utan ens egen dödlighet. Därav följer att alla språk får en viss
slutenhe t”28, och exemplifierar genom bl.a. Vietnamkriget hur den koloniserades/ockuperades
språkliga slutenhet kan föda ”vrede” och ”förtvivlan” hos kolonisatören/ockupanten, som p.g.a.
denna slutenhet aldrig helt kan betvinga eller behärska det förtryckta objektet.29
Sådana exempel på språkets enorma betydelse för nationlighet och identitet ger associationer till flera diskussioner och händelser i det nutida Sverige: flera riksdagspartiers förslag om godkänt
26 Ibid. s 48-55. 27 Ibid. s 140. 28 Ibid. s 143.
språktest som villkor för svenskt medborgarskap, rättsfall i Arbetsdomstolen där (ibland nästan ohörbar) brytning i en i övrigt språkligt oklanderlig svenska diskvalificerat människor från att få arbeten de formellt varit väl kvalificerade för, människor som upplever att de inte får arbete p.g.a. icke-svenskklingande efternamn - även det senare kan ju ses som en språklig aspekt av
nationlighet, eller snarare av bristande kvalifikation för den nationlighet som råder i en nation där ett annorlunda efternamn tolkas och hanteras som en bristande kvalifikation för (nationell) tillhörighet. Språket tycks alltså vara en synnerligen svårforcerad bastion för var och en som försöker ta plats i en nation vars medlemmars ursprung bl.a. definieras i språkliga termer. Hur man ”ska” tala t.ex. svenska är omgärdat av mycket fasta former och statiska föreställningar, där möjligheten för någon med ett annat förstaspråk att ”passera”, eller ens accepteras, som svensk via språket tycks lika liten som för t.ex. en svart afrikan att passera som t.ex. vit europé. I båda fallen blir det de klart definierade - och definierande - skillnaderna som sorterar ut de som inte bedöms passa in.
Efter dessa egna resonemang och reflektioner åter till Anderson, som när det gäller rasismens och nationalismens inbördes förhållande är närmast kategorisk i sitt förnekande av deras släktskap, och han avfärdar helt ”de progressiva, kosmopolitiska intellektuella [som] enar sig om att betona nationalismens närmast patologiska karaktär, dess rötter i fruktan och hat inför den Andre och dess släktskap med rasism”.30 Han hävdar att nationalism handlar om kärlek (till nationen),
medan rasism istället handlar om hat (mot den Andre); att den föreställda nationliga/nationella gemenskapen handlar om språk, medan den fö reställda ”rasliga” gemenskapen handlar om blod, samt att ”rasismens drömmar har sitt ursprung i klassideologier snarare än i ideologier om nationen”.31 Han anför dessutom att ”rasismen och antisemitismen på det hela taget inte manifesterat sig utanför de nationella gränserna utan innanför dem”32, samt understryker att
nationer oftast lagstadgat ”principen om naturalisering”, vilket enligt honom visar att ”man kan ’bjudas in i’ den föreställda gemenskapen”.33
29 Ibid. s 139-148. 30 Ibid. s 137. 31 Ibid. s 144. 32 Ibid. 33 Ibid. s 141.
Anderson ägnar en hel del utrymme och kraft till att belägga det enligt honom helt bristande sambandet mellan nationalism och rasism, och han diskuterar heller inte närmare sammanhang och situationer där kopplingen mellan de båda tycks åtminstone tänkbar att diskutera. Möjligen blottar sig Anderson därmed för en viss kritik i det att han tycks finna det viktigare att fastställa dessa ”–ismers” enligt honom starkt åtskilda ursprung och natur, än att analysera lägen där de åtminstone i förstone skulle kunna uppfattas som åtföljande och samverkande. Det hade varit värdefullt om han hade gett sin analys av, och syn på, några historiska exempel där kopplingen tycks särskilt uppenbar. Ett sådant exempel tycker åtminstone jag mig kunna se i den tyska nationalsocialismens vision om ett tredje rike byggt på ”ariska” ideal och med drömmen om ett etniskt homogent ”Lebensraum” för arier, med utplåning av t.ex. judar och zigenare som logisk konsekvens av denna vision. Det skulle vara intressant att få Andersons argument mot att se detta historiska exempel som en kombination av nationalistiska och rasistiska strävanden, där de två ideologierna är till synes helt avhängiga varandra i sin samverkan. Även kolonialismens praktiker bör kunna uppfattas som en nästintill oupplöslig förening av nationalism och rasism i det att de människor som stod i vägen för de koloniala nationernas expansion, fördrevs, dödades,
utplånades enligt en agenda som vilade på den vite mannens ”naturliga överlägsenhet” och alla andras ”biologiska underlägsenhet”. Hela uppfattningen om ”den vite mannens plikt”, djupt invävd i t.ex. det brittiska imperiets härjningar, vittnar – som jag ser det - om rasism i namn av en självberättigad nationalistisk imperialism.34
Socialantropologen Thomas Hylland Eriksen anlägger ett från Anderson annorlunda och utvidgat perspektiv på nationalism, etnicitet (både ”egen” d.v.s. självdefinierad, och ”andras”, d.v.s. tillskriven) och de essentialistiskt färgade föreställningar om skillnader baserade på föreställd ”ras”, kultur eller etnicitet som kan uppträda i olika former av rasism. Hylland Eriksen jämför, ser ”slående” likheter, och analyserar verket igenom olika samverkande varianter av nationalism och rasism, och menar att olika ansatser kring etnicitet åtminstone har det gemensamt att de ser ”etnicitet som något som har med klassificering av människor och grupprelationer att göra”.35
Hylland Eriksen väljer, efter kritisk diskussion, att inte skilja på ras och etnicitet eftersom han menar att dessa fenomen är djupt diskursivt sammanlänkade, och han poängterar dessutom vikten
34 Se t.ex. Lindqvist 1992. 35 Hylland Eriksen 1993:12.
av att skilja på å ena sidan ras och etnicitet, och å andra sidan klass – i total motsats till Anderson alltså.
Hylland Eriksen definierar också den natio nalismens ”föreställda gemenskap” Anderson talar om. Hylland Eriksen menar att denna gemenskap oftast föreställs såsom just ”etnisk” eller ”kulturell”, och hävdar att ”nationalismen [betonar] anhängarnas kulturella likhet och drar härigenom
automatiskt gränser gentemot andra”, och definierar nationalisten som någon som ”hävdar att politiska gränser bör sammanfalla med kulturella gränser”.36 Här kan kanske göras jämförelser
med de sätt på vilken termerna ”kultur”, ”etnicitet” och ”nationalitet” ibland används istället för det mera laddade ”ras”, men där ett exkluderande och essentialistiskt synsätt på den Andre kvarstår – detta sätt att tala i eufemismer definieras ibland som ”kulturrasism”. Att ett föreställt gemensamt ursprung och förflutet, liksom en selektiv historieskrivning, spelar en viktig roll i konstruktionen av såväl etnisk som nationell identitet poängteras gång på gång av Hylland Eriksen, liksom att ”symbolik som hänvisar till ett gammalt språk eller släktskapssystem, till en gammal religion eller livsstil”37 är avgörande för konstruktionen av båda identiteterna.
Förbindelsen mellan nationalism och betonande av etnisk/kulturell enhet är enligt Hylland
Eriksen ”kristallklar”.38 Hylland Eriksen uttolkar alltså nationalismen i de allra flesta
förekommande fall som en sorts etniskt baserad ideologi som handlar om föreställningar om en gemensam etnisk/kulturell gemenskap/identitet (definierad och förstärkt med hjälp av
geopolitiska gränser) som bevaras bl.a. genom yttre gränsdragning mot de Andra, och som fortsätter att föreställas genom betonande av t.ex. ursprung, släktskap, blod, språk, livsstil, traditioner, historia, religion etc., och att dessa karakteristika mycket ofta är desamma som de som återfinns i ”ras”ideologier som uttalat eller omskrivet grundas på föreställda skillnader på etnifierande eller rasistiska grunder.
Genus- och etnicitetsforskaren Nira Yuval-Davis slår i sin analys av nationalism redan
inledningsvis fast det hon betraktar som ”the inherent connection that exists between nationalism
36 Ibid. s 15. 37 Ibid. s 89. 38 Ibid. s 127.
and racism”, och menar att ”[d]econstructing this [connection] is crucial to tackling racism”.39
Även här diskuteras de olika former och blandformer av nationalism där det förflutna och framtiden betonas i varierande grad, och där etnicitet/kultur har skiftande signifikans, dock fortfarande alltid just signifikans.
”A variety of cultural, legal and political discourses are used in constructing boundaries of nations [...] these boundaries are constructed in order to sort people into ’us’ and ’them’ and stretch from generation to generation”.40 Hennes principiella hållning är vidare att när konstruktion av etniskt, kulturellt eller nationellt annorlundaskap används för att på något vis differentiera, särskilja eller utestänga den (föreställt oföränderlige) Andre, är det frågan om rasism, oavsett vilken form eller vilka uttryck denna konstruktion tar sig, eller i vilken skepnad den uppträder – det behöver alltså inte vara frågan om explicit, rasbiologiskt grundad,
traditionellt förstådd rasism.
Att konstruera annorlundaskap förutsätter alltså den dikotomiska konstruktionen av en normalitet, förutsätter ett implicit ”vi”, såsom exemplifierat i citatet ovan. Använt så kan Yuval-Davis’ argument brytas mot t.ex. Andersons bild av nationen som föreställd gemenskap, och ytterligare förstärka och utvidga de resonemang som Hylland Eriksen för, nämligen att nationalism och föreställningar om etnicitet och ”ras” är intimt förbundna. Med Yuval-Davis skulle då
nationalismen per definition bli rasistisk.41
En sådan hållning skulle kanske kunna problematiseras utifrån att vara onödigt och onyanserat kategorisk i sin dom över att all uppmärksamhet och all identifikation av alla upplevda eller föreställda särdrag mellan människor av olika nationalitet skulle vara rasistiskt grundad. Det vore också intressant om Yuval-Davis diskuterat t.ex. något fall av nationalism som syftat till en majoritetsbefolknings befrielse från en minoritets förtryck, och om hon menar att det är en form
39 Yuval-Davis 1997:11, min kursiv. 40 Ibid. s 26.
41 Yuval-Davis tillhör dem som konsekvent problematiserar nationalism och rasism även utifrån genus. Detta arbete avgränsar sig av utrymmesskäl till att inte särskilt fokusera på genus, även om jag med Bredström konstaterar att
av rasism som även då är i aktion; t.ex. Sydafrika under apartheid, Vietnam under kriget mot USA, Östtimor och Indonesien.
3:2 Rasismens diskurs – en hållfast triangel
”För att få syn på dagens rasism måste vi lägga ordet ras åt sidan och ompröva våra definitioner”42 skriver kulturvetaren Stefan Jonsson i sin genomgång av hur den moderna människan funnit och skapat, och fortsätter finna och skapa, mening och skillnad i en mångfacetterad och ibland svårbegriplig värld. Jonsson vill alltså också vidga det laddade begreppet rasism, som han menar alltför ofta blockerar den viktiga diskussionen och analysen kring vilka mekanismer som skapar privata och offentliga hierarkier på grundval av föreställda skillnader. Han citerar författaren Albert Memmi, vars definition av rasism enligt Jonsson tillåter en breddning av synen på de många olika processer som – om inte per strikt definition är rent rasistiska – i allt väsentligt har en rasistisk funktion och verkan. Albert Memmis definition lyder: ”Rasism innebär att vissa verkliga eller inbillade skillnader blir föremål för en generaliserande och definitiv värdering, som i syfte att legitimera aggression eller privilegier länder förövaren till nytta och offret till skada.”43
Bägge citaten ovan påbjuder en förståelse av rasismen som förtryckande process och mekanism även bortom de ”rasläror” som en majoritet människor antingen verkligen har lämnat bakom sig, tror sig ha lämnat bakom sig, eller - åtminstone offentligen - påstår sig ha lämnat bakom sig. Jonsson menar att även om bl.a. andra världskriget, nazismen och Förintelsen gjort det omöjligt för de flesta människor att diskutera i termer av ras, så fortgår ändå – t.ex. i Sverige - de
förtryckande och särskiljande processer som i grunden bygger på uppfattningar om ras i olika former. Jonsson föreslår alltså en förståelse av dessa processer under rubriken rasismens diskurs och visar både historiskt och i nutid hur denna rasismens diskurs är komponerad av tre fasta delar/rubriker vars innehåll/underrubriker är utbytbara över tid, men vars sammanlagda effekter förblir desamma, framförallt för de som hamnar utanför det inkluderande fältet. De tre
42 Jonsson 1993:256. 43 Memmi citerad i ibid.
