Resultatsammanfattning

För att återkoppla till studies frågeställning vilket är vilka aspekter i högläsningen som bidrar

till barns literacyutveckling ur ett sociokulturellt perspektiv, går det att utskilja sex teman.

Dessa är pedagogernas roll, delad högläsning, bokens betydelse, miljöns betydelse, barnens motivation och vårdnadshavares roll. Genom dessa aspekter framkommer det vilka delar som bidrar till att barns läs- och skrivförmåga utvecklas sett ur ett sociokulturellt perspektiv. Den proximala utvecklingszonen är ett väsentligt begrepp i högläsningen där en mer erfaren kan visa och vägleda ett barn in i lärandet till literacy (Selander, 2014; Säljö, 2014). När en

pedagog intar ett stort engagemang för att gynna barns literacyutveckling i högläsningen visas bäst resultat på barns lärande. Den kompetens och arbetserfarenhet en pedagog har syns även i hur högläsningssituationen utformar sig. Där blir det betydelsefullt att använda Vygotskij begrepp scaffolding, där en vuxen stöttar barnen till lärande för att sedan avta mer och mer (Selander, 2014; Säljö, 2014). Som läsare och lyssnare handlar literacy om att kritiskt kunna granska texten och ta till sig sin omgivning för att gynna sin läs- och skrivutveckling vilket Fast (2008) benämner som critical literacy. Samtidigt kan pedagogerna och vårdnadshavare förenkla sitt språk i högläsningen vilket inte alltid ses som en fördel i barns läs- och

skrivutveckling. Genom att inta ett akademiskt språk i läsningen kommer barns ordförråd att utvecklas i samband med den delade högläsningen. Vårdnadshavare besitter en betydelsefull roll i högläsningen i hemmet för att göra läsningen viktig samt att barnen får bekanta sig till böcker, texter och bokstäver i ett tidigt skede i livet (Svensson, 2011). Detta för att gynna emergent literacy som Fast (2008) översätter till framväxande läs- och skrivkunskap. Pedagogerna förväntas ställa öppna frågor till barnen under högläsningen för att få dem att reflektera och tänka vad som skulle kunna hända i berättelsen eller sagan. Ett sådant arbetssätt gynnar barns literacyutveckling då det blir en betydelsefull stund (Wiseman, 2011). Ur ett sociokulturellt perspektiv blir det betydelsefullt när högläsningen får delas med andra barn och vuxna och när deras samspel är i fokus i en inbjudande miljö, eftersom ett lärande sker enligt Vygotskijs perspektiv genom samspel med andra människor. Böckerna bör vara lättillgängliga artefakter för att gynna barns intresse och motivation enligt forskning, men samtidigt visar det sig att många verksamheter i praktiken väljer att inte ha böckerna framme då barnen inte ses som tillräckligt kompetenta att ta hand om dem på rätt sätt (Bartan, 2018).

28 När barnen approprierar, det vill säga tar till sig kunskap via artefakter såsom i detta fall, böcker, sker ett lärande (Selander, 2014; Säljö, 2014). Detta sker i samspel med andra barn eller vuxna, vilket i högläsningen sker löpande. En del barn väljer boken som sin följeslagare och vän genom att gå runt och bära på den. Barnen skapar alltså en relation till boken vilket kan gynna barns läs- och skrivförmåga då intresset och motivationen kommer inifrån (Björklund, 2011). Skolverket (2016) belyser de tre parter enligt det sociokulturella perspektivet som genomsyrar ett lärande hos människan. Det är en aktiv miljö, en aktiv människa och en aktiv elev där motivationen har en betydande roll i lärandet som elev. Även miljön ska vara aktiv och inbjudande enligt Säljö (2012). Genom att erbjuda barnen en varierad blandning av både bilderböcker och textböcker får barnen chans att utvecklas ur ett bredare perspektiv. Dock visar det sig att det ofta är pedagogerna som väljer böckerna till högläsningen och att valet av böckerna grundar sig i att pedagogerna känner igen författaren och boken (Bartan, 2018).

29 7. Diskussion

7.1 Resultatdiskussion

För att återigen koppla till studiens frågeställning om vilka aspekter i högläsningen i

förskolan som bidrar till att barnens literacyförmåga ur ett sociokulturellt perspektiv

utvecklas går det sammanfattningsvis att säga att det finns sex framträdande teman. Dessa är

pedagogernas roll, delad högläsning, bokens betydelse, miljöns betydelse, barnens motivation och vårdnadshavares roll. Det framkommer dessutom att dessa teman är tätt sammankopplade och beroende av varandra. Denna diskussion kommer att speglas av Lev Vygotskijs barnsyn genom det sociokulturella perspektivet samt genom didaktiska val. Några av de resultat från denna studie baserad på nyare forskning bekräftar resultat från tidigare forskning om barns literacyutveckling. Det sociala samspelet syns tydligt som en röd tråd genom alla resultatdelar och kan förstås vara en väsentlig del i högläsningen.

En stor andel av artiklarna bekräftar att pedagogen har en viktig roll i barns utveckling av literacy. Tillsammans med en pedagog kan barnen vägledas och stöttas in i

literacykunskapen där proximala utvecklingszonen och scaffolding nyttjas (Säljö, 2014). Dickinson m.fl. (2019) och Norling och Lillvist (2016) belyser just det, att pedagogens roll i högläsningen är viktig och framförallt har en betydelsefull funktion i barns utveckling av literacy. Det visar i ovanstående artiklar att lärarledda bokläsningssituationer har gynnsamma resultat på barns läs- och skrivutveckling. Det är alltså när pedagogen intar ett engagemang som barnens läs- och skrivutveckling förs framåt (Dickinson m.fl. 2019; Norling och Lillvist 2016). Spencer m.fl. (2013) belyser att pedagogernas kompetens speglar av sig i högläsningen vilket kan problematiseras då pedagogernas kompetens och erfarenhet ofta ser väldigt olika ut i olika verksamheter. Detta kan tolkas så att en nyexaminerad förskollärare inte kan bidra med lika mycket i högläsningen som en erfaren förskollärare vilket kan innebära en obalans i verksamhetens undervisning. Detta då det finns flertal nyexaminerade förskollärare i verksamheten som inte innehar tidigare erfarenhet från förskoleverksamheten. Skolverket (2018) belyser att förskolan lägger grund för de kunskaper som behövs i samhället vilket däribland innefattar läs- och skrivkunskaper. Denna studie visar att de barn som går i

förskolor med förskollärare utan lång erfarenhet inte får lika mycket kunskap om literacy och som i sin tur leder till att barnen inte klarar av det vardagliga livet i samhället (Spencer m.fl. 2013). Om då alla barnen inte får chans och möjlighet att utvecklas innebär det i sig att läroplanens riktlinjer inte uppfylls (Skolverket, 2018). Detta kan ifrågasättas då överlag alla pedagoger kan läsa och skriva och även har ett läroplansuppdrag att gynna alla barnen i sin

30 literacyutveckling. Utifrån Vygotskijs sociokulturella perspektiv blir det synligt att alla

pedagoger, oavsett erfarenhet bidrar till barns literacyutveckling via det verbala språket som sker i högläsningen (Säljö, 2012). Att ställa frågor som gynnar barnen kan även det sätta krav på pedagogens kompetens genom att kunna involvera alla barn och inte endast de som syns eller hörs mest. Barns berättande och reflektioner grundar sig i en önskan om att bli förstådd vilket kan förstås så att pedagogerna ännu en gång måste tillgodose alla barns önskan (Björklund, 2008). Pedagogerna ska alltså utmana barnen och ställa stimulerande frågor för att hjälpa barnen in i kunskapen. Författaren påstår även att det är en betydelsefull del att koppla barns egna erfarenheter till boken som läses i högläsningen. I den delade högläsningen har pedagogen alltså en viktig roll då denne bör ställa genomtänkta frågor till barnen och involverade dem i berättandet (Wiseman, 2011). Utifrån ett sociokulturellt perspektiv kan det kopplas till den proximala utvecklingszonen där en mer erfaren person vägleder en mindre erfaren in i en kunskap, vilket i detta fall betyder att pedagogen vägleder barnet in i

literacyutvecklingen (Selander, 2014; Säljö, 2014). Däremot om barn endast utvecklas genom stöd och vägledning från pedagoger samt genom samspel med andra människor betyder det att barnet inte ses som självständig individ. Ur en kritisk synvinkel innebär det att barn alltid är beroende av andra för att kunna utvecklas vilket inte alltid kan tyckas stämma. Om ett barn ensamt läser en bok bekantar den sig med bokstäver och symboler ändå påstår vilket då motsäger Vygotskijs syn på lärande (Kaderavek m.fl. 2013). Håkansson (2014) belyser att det centrala i en läs- och skrivutveckling är att förstå sambandet mellan visuella tecken och ljud, vilket kan förstås så att barn utvecklas som individ i en högläsning när barnet får lyssna på en bok. Det kan tyckas gynna ut i ett omedvetet samspel mellan vuxna och barn, där den

proximala utvecklingszonen undermedvetet nyttjas. Sett ur detta blir den proximala utvecklingszonen intressant att förstå då den alltså kan användas på flera stadier. Både medvetet vägledning från pedagogen men även omedvetet i en högläsningssituation.

Genom att ställa öppna frågor till barn sker det ett scaffolding i barns lärande då pedagogerna finns där som stöd under lärandet för att sedan avta (Säljö, 2014). Förutom att ställa genomtänkta frågor ska pedagogerna även inta en inbjudande berättarroll, där röstläget har stor betydelse för hur barn utvecklas (So Jung & Hyesun, 2017). För djupare analys innebär det alltså att hur pedagogerna väljer att läsa och hur engagerade de är i själva boken har en betydande roll i barns literacyutveckling. Därmed blir röst- och tonläget hos pedagoger en betydelsefull artefakt för barns literacyutveckling utifrån Lev Vygotskijs sociokulturella perspektiv och något som med fördel kan utvecklas hos pedagoger i verksamheten (Selander, 2014). Wiseman (2011) och Gardner-Neblett m.fl. (2017) påstår att barnen utvecklas som

31 allra mest när de får reflektera över bokens innehåll och text. Det sker i ett samspel med andra barn och vuxna enligt det sociokulturella perspektivet då barn tillgodogör sig information från alla de muntliga sammanhang i förskolan (Lindö, 2009).

I en undervisning är det förskolläraren som ansvarar för att innehållet i själva

undervisningen är pedagogisk för att främja barns utveckling och lärande belyser Skolverket (2018). Därför blir det viktigt att pedagogen ser högläsningen som en undervisningsstund och inte endast som en tidsfördriv. Synen på högläsning kan bli något mer betydelsefullt än endast en tidsfördriv, men det ställer även ännu en gång krav på pedagogerna i förskolan att se till att högläsningen blir till en undervisning för att då gynna barns literacyutveckling. Det krävs därmed att alla de tre parter i det sociokulturella perspektivet, alltså en aktiv lärare, en aktiv elev och en aktiv miljö samspelar (Skolverket, 2016). Damber (2015) belyser i sin studie att en del pedagoger använder lässtunden som endast avslappning. Ur ett didaktiskt perspektiv handlar det om att göra varje tillfälle, både planerad eller spontan till en

undervisningssituation (Skans, 2011). Även likaså i stunder som anses vara avslappning kan bli en undervisning, men det gäller att som pedagog se det som undervisning istället och se situationen som en förutsättning för barns lärande av literacy. Återigen blir pedagogens kompetens central när det handlar om att göra spontana tillfällen till en undervisning.

Eftersom undervisningsbegreppet är relativt nytt i läroplanen (Skolverket, 2018) kan nya krav på förskolans personal att ställas då begreppet traditionellt inte används i förskolan. Det innebär även ur ett nyanserat synsätt att pedagogerna kan ha olika syn på hur

undervisningsbegreppet ska nyttjas i förskolan. Vilket i sin tur innebär en planering och målmedvetenhet hos pedagogerna i förskolan för att öka barns utveckling för literacy i

undervisningen. Fast (2008) belyser att pedagogen har en roll i det centrala begreppet reading readiness, där läraren ska undervisa barnen i en formell undervisning. Dock menar begreppet att barn i Sverige inte anses vara mogna för att lära sig läsa och skriva förrän vid 7 års ålder vilket är då barnen börjar skolan. Utifrån begreppet reading readiness uppstår det en oenighet om när barn ska lära sig läsa och skriva då förskolan ska lägga grunden för det livslånga literacyförmågan för barnen, men det är framför allt skolans uppgift att lära barn läsa och skriva. Därför kan tyckas att ett samspel borde bedrivas mellan skola och förskola för att gynna barns utveckling av literacy i ett tidigt skede i utvecklingen. Detta kan problematiseras utifrån det sociokulturella perspektivet då det anses att barn föds med sitt språk och att det utvecklas hela tiden, i alla sociala sammanhang (Säljö, 2012).

Utifrån det sociokulturella perspektivet utvecklas barn i samspel med andra barn eller vuxna och tillsammans skapas ett meningsfullt lärande (Fast 2009; Lindö, 2009; Säljö, 2014).

32 Med det menas att barns samspel med andra barn också blir en viktig del i barns utveckling av literacy. I den delade högläsningen får barnen chans att diskutera och reflektera tillsammans och med hjälp av Vygotskijs proximala utvecklingszon kan de undermedvetet vägleda varandra in i kunskapen (Lipsky & Adelman, 2016; Selander, 2014; Säljö, 2014). Det som dock påvisas i Lenharts m.fl. (2007) studie är att interaktionen i högläsningen inte alls spelade något större roll för barns läs- och skrivkunskaper utan att den har ytterst små effekter. Själva läsningen av böcker var den mest bidragande faktorn enligt författarna och menade att det är lyssnandet på sagorna och berättelserna som gynnar barnen. Detta motsäger till viss del både Vygotskijs teori om att människor utvecklas och växer i samspel med andra människor, men även större andel av artiklarna ur resultatdelen. De flesta av artiklarna i resultatet belyser att samspelet har stor betydelse för barns utveckling och lärande i literacy. Utifrån både Lipsky och Adelman (2016) och Lenharts m.fl. (2007) kan det förstås så att det finns en skillnad mellan aktivt och nära samspel där Lipsky och Adelman (2016) förespråkar mycket

interaktion. Till skillnad mot Lenhart m.fl. (2007) som tillskriver en interaktion som mynnar ut i en tyst reflektion.

Det talas i flertal studier om boken och vilka böcker som väljs att läsa i en

högläsningsstund. Därför ses boken, i denna studie som en betydelsefull artefakt utifrån det sociokulturella perspektivet, då boken i sig bidrar med reflektion och analys. Vissa forskare belyser att bilderböcker maximerar barns lärdom av literacy då bilderböckerna bidrar till barns tänkande och utveckling av fantasin (Özdemir m.fl., 2019). Barnen får genom bilderböckerna lära sig att tänka på ett literacygynnande sätt när de själva är med och utvecklar bokens handling tillsammans med pedagogen eller andra barn i högläsningen. Det finns författare som menar att bilderböcker är det bästa sättet att utveckla barns literacy. Med hjälp av bilderböckerna kan barnen själva hitta på en egen berättelse med hjälp av det verbala språket och då utvecklas barnens ordförråd på ett nytänkande sätt (Shick, 2015). Aram och Biron (2004) menar att bilderböcker är ett enkelt och roligt arbetssätt. Det bör med andra ord finnas en variation av böcker i förskoleverksamheten då det gynnar literacyutvecklingen hos barn. Variationen och val av böcker kan återigen kopplas till förskollärarens roll, då det är denne som väljer vilka böcker som ska finnas tillgängliga i verksamheten. Ur ett didaktiskt perspektiv ska förskolläraren ta hänsyn till den didaktiska frågeställningen i valet av böcker, där för vem-frågan är i fokus för att skapa rätt förutsättningar för barns lärande (Skans, 2011).

Barnes (2019) belyser att pedagoger ofta byter ut ord i berättelsen eller ändrar själva i boken för att de anser att de tillgodoser barns behov på en enklare nivå. Detta kan innebära att

33 barnen får ett minskat akademiskt ordförråd. I sin tur kan det kopplas till den tidigare

forskningen och de två högläsningsideal som Cochran Smith (1984) benämner som

förmedlare eller analytiker. Dessa handlar om vilket förhållningssätt en pedagog intar vid en högläsning. Utifrån Barnes (2019) studie intar pedagogerna förhållningssättet analytiker då de väljer att ändra i texten eller tar bort ord som inte anses passa in. Om pedagogerna däremot använder ett akademiskt språk i högläsningen och läser som en förmedlare och då även förlitar sig på författaren, är det mer literacyfrämjande än om man läser som en analytiker och ändrar i texten. En nyanserad tanke skulle kunna vara att delad läsning som sker i sociala sammanhang ses som ett tredje högläsningsideal. Då skulle pedagogens sociala engagemang, med utgångspunkt i Vygotskijs sociokulturella perspektiv även vara ett förhållningssätt att kunna inta som läsare, vilket enligt artiklarna ses som en stor betydelsefull roll i

literacyutvecklingen.

I Vygotskij perspektiv menas det att barns språkande är medfött vilket styrks av Özdemir m.fl. (2019) och Nevo m.fl. (2019) som menar att barns intresse för att lära sig läsa och skriva skapas redan innan högläsning av böcker introduceras i deras liv och utvecklas allt eftersom barnet blir läst för. Alatalo m.fl. (2017) belyser dock att det inte lönar sig att läsa för ett barn som inte är motiverade nog. Det kan förenas med begreppet reading readiness som menar att ett barn inte är redo att lära sig läsa och skriva förrän tidigast vid 7 års ålder (Fast, 2008). Det kan vara så att motivationen för literacy växer fram med tiden och hos vissa barn kommer motivationen inte förrän i förskoleklass.

Framtaget ur artiklarna ses barns motivation och utformningen av miljön att ligga nära varandra då barns motivation växer fram ur en literacyinbjudande miljö. En väsentlig del i barns utveckling av literacy är att böckerna är tillgängliga för barnen så att de kan skapa en relation till böckerna och därmed utveckla ett intresse och få motivation till att lära sig läsa och skriva vilket forskarna i resultatet är eniga om. Återigen ses pedagogernas kompetens som central och Svensson (2011) belyser att kompetensen tydligt speglas i utformningen av miljön där högläsningen bedrivs. Alatalo m.fl. (2017) styrker det och menar att det syns om pedagogerna arbetar tätt med läroplansmålen. Skolverket (2018) belyser att “Barnen ska

erbjudas en stimulerande miljö där de får förutsättningar att utveckla sitt språk genom att lyssna till högläsning och samtala om litteratur och andra texter” (s.9). Utifrån det

läroplansmålet blir det tydligt att förstå vad Alatalo m.fl. (2017) menar med att det syns om pedagogerna arbetar med läroplansmålen, då utformningen av miljön är det första som syns i en verksamhet.

34 Saracho och Spodek (2010) menar att den viktigaste delen i barns utveckling av literacy är att vårdnadshavare läser för barn i hemmet. På så sätt får barnen en medvetenhet om att alfabetet och literacy finns på andra ställen än bara i förskolans verksamhet. Barnen får en grundkunskap på ett helt annat sätt om barnet har blivit introducerad för texter, bokstäver och läsning redan i det tidigare livet. I det sociokulturella perspektivet föds barnen med ett språk för att kunna kommunicera med sin omgivning. Utvecklingen av språket börjar redan som nyfödd och fortsätter när barnen börjar reflektera med hjälp av sin egen tanke. Det skriftliga och verbala språket ses som central genom perspektivet, för att kunna kommunicera med sin omgivning (Fast 2009; Lindö, 2009; Säljö, 2014). Utifrån Vygotskijs syn anser även jag det som Fast (2008) belyser, att vårdnadshavares uppgift att läsa för sina barn kan ses som en stor literacyfrämjande aktivitet då barns emergent literacy, framväxande läs- och skrivkunskap startar tidigt i livet. Om ett barn får en relation till en högläsning tidigt i livet kommer även en motivation och ett intresse för läsning att ta fart. Kaderavek m.fl. (2013) motvisar dock ovanstående och menar att det inte ses som en fördel om vårdnadshavare läser för sina barn. Forskarna menar alltså att vårdnadshavare ofta förenklar sitt språk i läsandet för sina barn vilket inte gynnar utan snarare hämmar utvecklingen. Det kan tolkas så att vårdnadshavarna lägger grund till utvecklingen av barns literacy men om det inte görs rätt kan de lika gärna avstå. Det kan ses problematiskt med det synsättet för de barn som inte börjar förskolan förrän senare år eller inte alls då förskolan är en frivillig verksamhet i Sverige och inte obligatorisk. Som tidigare nämnt är det ett faktum att vårdnadshavare tidigare avråtts från att engagera sig i barns literacyutveckling då det fanns en risk att barnen lärde sig fel (Fast, 2008). Utifrån den nya forskningen blir det extra viktigt att vårdnadshavare faktiskt läser för sina barn för att inte hamna i den situationen igen där vuxna varnas för att läsa för barnen. Dent sociokulturella perspektivet menar om att man approprierar de verktyg som finns i sin omgivning på det sätt som fungerar i den miljön (Säljö, 2014). Alltså med andra ord, om vårdnadshavare läser för sina barn blir lärandet meningsfullt inom den kultur de växer upp i. Fast (2008) benämner det som critical literacy när barn kan ta till sig literacy genom sin kultur och dra sina egna

slutsatser utifrån det. Vidare är det alltså vårdnadshavare som bidrar till ökad motivation till läsning hos barn och där förskolan sedan kan skapa vidare förutsättningar genom den akademiska interaktionen. Critical literacy kan även höra samman med böckernas tillgänglighet för att vidare kunna ta till sig den lärdomen.

Sammanfattningsvis ska högläsningen vara en stund i förskolan där spänning,