DISKUSSION
Anna har under hösten inte haft någon sjukgymnastik eller terapi förutom FMT. Hon har dock själv haft ”hjärn-gympa” genom att lösa korsord och sudoku samt sjunga i kör på en hög nivå. Motivationen är hög och hon visar en oerhörd vilja och framåtanda och har ett enastående humör. Vi är båda helt övertygade om att FMT har hjälpt till i kampen för att bli återställd.
Tydligt är hur hennes vänsterhand genom terapin nu kan styras bra igen. I början använde jag dubbelklubba i vissa koder för att handen skulle aktiveras och hjärnan få många impulser. Det var då svårt att koordinera rörelserna i händerna, men efter många försök går detta nu bra. Ett tydligt tecken på att hemisfärerna nu kan samarbeta på ett bra sätt är att hon kan klara av att spela den kod där ena handen korsar den andra vid spel.
Balansen har blivit stimulerad genom klossar och annat under fötterna samt att hon suttit på olika underlag och haft olika vinkel på stolen. Varje förändring i sittandet ger nya signaler till vestibularissystemet som då måste bearbeta den informationen. Det syns nu en säkerhet som absolut inte fanns från början även när hon sitter på dynairkudden. Tidigare kunde hon över huvud taget inte sitta på den.
Armarna rör hon nu på ett mjukt och stabilt sätt utan den stelhet och de knyckiga rörelser som var från början. Detta beror förmodligen till stor del på att hon fått arbeta så mycket med dessa rörelser att de blivit automatiserade.
Den oro hon kände i början är borta tack vare den strikta formen terapin har. I början var hon helt beroende av de röda sammetsprickarna som är fastlimmade på instrumenten för att veta var hon skulle slå. Tryggheten påverkas också av att hon känner igen mycket – samma melodislinga till samma instrumentuppställning.
Perceptionen (se s. 15) har blivit mycket bättre på alla sätt. Anna visar ingen osäkerhet när hon spelar i ytterläge, hon har lättare med ljudet och ser även i periferin. Jag har arbetat mycket målmedvetet med just att få ut rörelserna åt sidorna för att nå detta. Även proprioceptionen (se s. 22) måste ha påverkats, annars är det svårt att förklara alla de motoriska framsteg Anna har gjort under denna tid.
Koncentrationen, uthålligheten och minnet är funktioner som har förbättrats stadigt sedan i våras. Detta märks tydligt under terapistunderna, men kanske ännu mer i hennes vardag. Från att ha varit helt beroende av hjälp för att komma ihåg vad hon skulle göra klarar hon sig själv
nu och har, mot alla odds, börjat arbetsträna. Enligt hennes neurolog syns det på EEG att skadan gått tillbaka – och även han är förundrad!
Det har varit en fantastiskt spännande resa att följa med på för mig. Anna har kunnat sätta ord på vad hon upplevt under terapin och på så sätt har jag ofta fått bekräftat det jag själv upplevt. Hennes entusiasm vad gäller FMT har gjort att hon berättat dels för sin neurolog, dels för sin sjukgymnast och arbetsterapeut om metoden. De senare har även fått sitta med vid en FMT-session för att på så sätt ta del av terapin.
Eftersom Anna inte haft någon aktiv hjälp av annat slag än FMT är det svårt att tänka sig annat än att det är just denna terapi som har hjälpt i så stor utsträckning. För mig är det tydligt även när jag ser henne utanför terapirummet att hela hennes rörelseschema förbättrats.
Första tiden av terapin hände det ofta att Anna stannade upp och blundade innan hon kunde fortsätta spela. Detta händer nästan aldrig nu och när det händer är det under kortare tid och bara vid nya moment. I samtal märks också att hjärnan bearbetar informationen på ett annat sätt än för ett knappt år sedan, då jag fick ta det lugnt och vänta in hennes reaktioner.
Vi har nu haft drygt 20 terapitillfällen och jag är glad över att få fortsätta arbeta med Anna. Men ännu gladare är jag över att det lär komma en dag då hon inte längre behöver någon terapi.
Det är inte riktigt lika enkelt att fastslå vad Johannes förbättring och utveckling beror på. Han får parallellt med terapin en mängd stimulans i skolan. Dessutom sker en mognad bara genom att han växer och utvecklas.
Några specifika förändringar tror jag dock ändå att man kan tillskriva FMT. Till att börja med fick han hjälp med sin pennfattning då han gick i terapi hos en annan blivande FMT-terapeut. Både lärarna och terapeuten upplevde en tydlig gräns när han plötsligt kunde hålla pennan.
Jag har siktat på bland annat läsriktning i de speciella koder som är avsedda för detta. Helt klart kom läsningen igång i samband med det, men då måste även lästräningen i skolan tänkas in. I skolan märks också ett stadigt framåtskridande med skrivning och matematik. Han visar också prov på bättre koncentration och är inte lika lättstörd av alla ljud.
Att kunna göra olika saker samtidigt med var sin hand är något som tydligt stimuleras i FMT. Efter att jag använt en sådan kod ett par månader skedde, enligt föräldrarna, en tydlig
Öga-handkoordinationen är också något som förbättrats avsevärt hos Johannes. När jag började arbeta med Johannes fäste han nästan aldrig blicken på det han gjorde, men det har förändrats. Idag tittar han på sina händer när han behöver och har inga svårigheter att följa sina rörelser med blicken.
Minnet är en annan del som Johannes har svårt med. Koderna har han ändå kunnat lära sig och minns även när det varit längre uppehåll i terapin såsom till exempel sommarlov. Detta är också tydligt i skolan där han har fått allt lättare att komma ihåg.
I likhet med Anna slår Johannes på de röda sammetsprickarna på instrumenten. De förenklar för honom att vara fokuserad och behålla koncentrationen. Den första tiden orkade han inte vara koncentrerad så länge, men det har förbättrats hela tiden och nu är det inga problem att hålla på i 20 minuter med terapin. Fröken i skolan hävdar att även där har uthålligheten förbättrats avsevärt. Under själva terapisessionerna har det varit tydligt att hans koncentration varit extra god direkt efter någon blåskod, vilket tyder på att den syresättning som blir en följd av att blåsa i ACME-instrumenten har varit positiv.
Jag kan konstatera att det hänt mycket med Johannes under de nästan två år som vi har arbetat med FMT. Han är nu en kille som har mycket bättre stadga i kroppen och som kan bestämma över sina rörelser på ett sätt som tidigare inte var möjligt. I somras (2008) lärde han sig simma vilket var ett stort steg som visar att koordinationen av armar, ben och andning (helhetskoordination) är på gång. Även fortsättningsvis skall vi träffas och ha FMT och jag hoppas på ytterligare framsteg för honom.
Det har aldrig varit svårt att motivera någon av dessa två adepter. Båda visar glädje över sina framsteg och upplever också glädjen när samspelet flyter under terapin.
Eftersom jag började med Johannes redan under mitt första utbildningsår kan jag idag tycka att jag gick lite för fort fram i början. Tack vare handledningen kände jag mig så småningom säkrare och vågade bromsa framfarten och genomarbeta koderna istället för att ta in nya koder. Med Anna var det enklare, eftersom jag då hade gått nästan två år vid Musik-högskolan Ingesund och dessutom haft ytterligare fem adepter under ca två terminer och därigenom börjat få lite erfarenhet.