Att söka och finna

Musikhögskolan Ingesund 671 91 Arvika

Annika Bertilsson

Att söka och finna

Musikterapi med två personer som genom förgiftning drabbats av hjärnskada

Examensarbete 15 hp Utbildningen i

Funktionsinriktad musikterapi (FMT)

Datum: 2009-05-28 Handledare: Barbro Matsson

SAMMANDRAG

Funktionsinriktad musikterapi (FMT) kan användas till att utveckla personer med olika funktionsnedsättningar oavsett ålder. I detta examensarbete beskriver jag arbetet med ett barn och en vuxen som har funktionsnedsättningar på grund av hjärnskada. Den ena har en förvärvad och den andra en medfödd skada.

Det har funnits skillnader i arbetet med dessa båda personer men likheterna har övervägt. Även i resultatet finns en tydlig överensstämmelse mellan de båda. Min erfarenhet säger att FMT med sin tydliga struktur skänker ro att få tillgång till den egna förmågan. Tryggheten, lugnet och lagom stora utmaningar har visat sig vara helt rätt för dessa personer. Tack vare impulser till hjärnan har flera funktioner som saknats eller varit ofullständiga börjat fungera. Vi har funnit de nya vägar vi sökt.

Nyckelord: Fetalt Alkohol Syndrom (FAS) FMT-metoden

Kolmonoxidförgiftning Musikterapi

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sammandrag ... 2

Innehållsförteckning... 3

1. Inledning ... 4

1.1 Syfte och frågeställning ... 5

1.2 Arbetets uppläggning/disposition ... 5

1.3 Min bakgrund... 6

2. Bakgrund ... 8

2.1 Vad är musikterapi? ... 8

2.2 Musikterapins historia... 8

2.2.1 Tiden före Kristi födelse ... 8

2.2.2 Första århundradena efter Kristi födelse... 9

2.2.3 Medeltiden ... 9

2.2.4 1700- och 1800-talet ... 9

2.2.5 1900-talet ...10

2.3 FMT-metoden ...11

2.3.1 Grundaren och teoretikerna...11

2.3.2 MUISK...12

2.3.3 FMT – hur går det till?...13

2.3.4 FMT-kriterier ...14

2.3.5 Instrumenten ...16

2.3.6 Rummet...17

2.3.7 Målgrupper...18

2.3.8 Syftet med metoden ...20

3. Fallbeskrivningar...21

3.1 Fakta om funktionsnedsättningen, adept A...21

3.2 Anna...22

3.3 Arbetet med Anna ...23

3.4 Fakta om funktionsnedsättningen, adept B...25

3.5 Johannes...26

3.6 Arbetet med Johannes ...27

3.7 Resultat av arbetet med Anna och Johannes...30

4. Resultatsammanfattning och diskussion ...31

5. Slutsats ...34

6. Källförteckning ...35

1. INLEDNING

Allt tyder på att det finns behov av många terapiformer i vårt samhälle. Eftersom alla människor är olika reagerar vi också olika på terapi. Idag finns ett stort utbud och bland alla dessa finns Funktionsinriktad musikterapi (FMT). I både dagspress och facktidningar skrivs det numer ganska ofta om hur musik påverkar våra hjärnor. Därför känns FMT som ett bra alternativ.

Under min tid som student vid Musikhögskolan Ingesund med därtill hörande praktik på min hemort, har jag fångats av den hoppfullhet som finns inom FMT. Våra föreläsare har gett uttryck för respekt för varje liv och visat att det alltid går att göra något för människor oavsett deras problematik. Sammankopplat med mina egna erfarenheter har all kunskap och föreläsarnas självupplevda exempel varit oerhört livsbejakande. Jag vill därför nu tacka alla lärare, särskilt mina handledare Barbro Matsson och Margareta Ericsson, för allt ni förmedlat och för all stöttning och alla uppmuntrande tillrop.

Eftersom studierna även innehåller praktik, vill jag här också framföra ett stort tack till alla mina adepter och till Ransbergsskolan och Häggetorpsskolan där jag praktiserat.

Naturligtvis vill jag också rikta ett varmt tack till min make Mats som stöttat mig och till mina barn, som hjälpt mig på olika sätt. Tack också alla släktingar, vänner, barnens lärare och personalen vid Dagcenter som visat intresse för mina studier.

Hönsa i mars 2009 Annika Bertilsson

1.1 Syfte och frågeställning

Syftet med detta examensarbete är att föra ut ytterligare information om FMT-metoden och genom detta göra det möjligt för allt fler att ta del av den. Min övertygelse är att många personer med funktionsnedsättningar kan komma vidare i sin fysiska och/eller psykiska utveckling genom att delta i Funktionsinriktad musikterapi och på så sätt få bättre förutsättningar att klara sin vardag.

I mitt examensarbete funderar jag över skillnader och likheter i FMT-arbetet med en person som har en medfödd hjärnskada och en som blivit skadad i vuxen ålder. Båda dessa personer har skador i hela hjärnan och till följd av dessa problem i sin vardag. Skadorna är av förgiftningskaraktär, då den förvärvade hjärnskadan orsakats av kolmonoxidförgiftning och den medfödda av alkohol under fostertiden.

Min frågeställning: Är det någon skillnad mellan att arbeta med en person med förvärvad hjärnskada och en person med medfödd hjärnskada?

1.2 Arbetets uppläggning/disposition

Examensarbetet behandlar musikterapins historia, FMT-metoden och dess grundare och de teorier han byggt metoden utifrån. En kort presentation av mig själv finns också med Från min handledarledda praktik kommer jag att presentera två adepter, fakta kring deras funktionsnedsättningar samt beskrivning av våra terapitillfällen och vad dessa har förändrat för personerna i fråga. Jag har också ställt en fråga som jag ger svar på i slutet av detta arbete.

1.3 Min bakgrund

Det finns flera orsaker till att jag valt att ägna mig åt musikterapi. I grunden finns mitt stora intresse för människor och musik samt upplevelsen av att musik kan påverka människor på ett sätt som ingenting annat kan.

Jag föddes in i en musikalisk familj där alla hade bra sångröst och spelade olika instrument. Det var därför naturligt för mig att ägna en stor del av min fritid åt musik i olika former. Det mesta skedde inom ramen för kyrkan. När jag så småningom skulle utbilda mig, valde jag att gå på Geijerskolan i Ransäter där jag avlade min kyrkokantors- examen i maj 1985.

Efter två år som kantor och musiklärare i flöjt, piano och sång samt kompanjonlärare i årskurs två, tog jag tjänstledigt för att gå diakoniutbildning vid Ersta diakonianstalt. Under det året fick jag bland annat ta del av många intressanta föreläsningar av vilka en handlade om musikterapi. Det var en FMT-terapeut från Uppsala som gästade oss, visade film och berättade. Jag blev mycket intresserad. Detta väckte dessutom upp ett minne från början av 1980-talet då jag vikarierade på ett serviceboende, som nattbiträde:

En av de boende var en dam som var halvsides förlamad efter en stroke. Hon led också av afasi. När personalen skulle hjälpa henne verkade hon för det mesta arg och otacksam.

Detta fick till följd att många kände sig osäkra och till och med rädda för henne. En dag när jag skulle hjälpa henne med morgontoalett och påklädning valde jag att sjunga en sång istället för att tala till henne. Jag märkte att hon såg nöjd ut och fortsatte därför sjunga, men bytte sångtexten mot ord om vad vi skulle göra (tvätta, kamma etc.). Döm om min förvåning när damen plötsligt själv började sjunga och svara mig! Denna händelse förändrade både hennes och mitt liv i positiv bemärkelse.

Efter diakonissvigningen våren 1988 har jag arbetat både som kantor och diakonissa i olika omfattning och i olika församlingar i Skara stift. Jag har många gånger kunnat bevittna vad musik har gjort med människor; körsångare som har fått självförtroendet åter, vuxna som lärt sig spela ett instrument de drömt om, personer med demens som hittat ord och toner till välkända psalmer, ungdomar på glid som funnit ett intresse i musiken med mera. Under alla år har jag då och då hört mig för om utbildning till musikterapeut, men

särskolekonfirmander hörde jag talas om att några av dessa fick musikterapi. Mitt intresse vaknade på nytt och jag började åter mitt sökande.

Genom olika tillfälligheter kom jag så småningom att få kontakt med en kvinna som gick sitt sista år på utbildningen till FMT-terapeut, vid Musikhögskolan Ingesund. Hon talade varmt om terapin och försökte värva fler till utbildningen. Jag fattade då mitt beslut att söka vilket resulterade i att jag började i Arvika hösten 2006.

2. BAKGRUND

2.1 Vad är musikterapi?

I Nationalencyklopedin (2000 band 13 s. 523) står följande förklaring: ”benämning på en rad olika behandlingsmetoder i vilka musik används för att lindra olika sjukdomstillstånd och/eller utveckla olika fysiska och psykiska funktioner.” Där poängteras också att musiken är ett medel – inte ett mål.

Svenska Förbundet för Musikterapi har formulerat det så här: ”Musikterapi är användandet av musik i utbildnings- och terapeutiska sammanhang för att ge individer med psykiska, fysiska och sociala handikapp möjligheter att utvecklas” (Musikhögskolan Ingesund 2006)

2.2 Musikterapins historia

2.2.1 Tiden före Kristi födelse

Tron att musiken kan läka sjukdomar har genom århundradena varit kopplad till magi, religion, världsuppfattning och för tiden gällande medicinsk uppfattning. Man kan skönja två huvudlinjer; dels ansåg man att ”musik i intervallens talförhållanden skulle avspegla den kosmiska ordningen, vilken i sin tur motsvaras av en själens inre ordning, en musikalisk harmoni med motsvarighet i själens harmoni.” (Sohlmans musiklexikon 1977 s. 656), dels menade man att själsliga spänningar kunde lindras genom användandet av extatisk musik.

Pythagoréerna använde sig av musiken i medicinens tjänst, då man på det viset kunde återupprätta ett bra förhållande mellan det psykiska och det fysiska i livet. Pythagoras ansåg att det fanns speciella melodier som var verkningsfulla mot själslig upprördhet, svårmod och smärtor eller mot vredesutbrott, förbittring och själslig förvirring.

Välkänt är också exemplet ur Gamla testamentet om hur David lindrade kung Sauls svårmod med harpospel. Detta stämmer väl överens med Pythagoras tillvägagångssätt att

placera en lyraspelare i mitten av en krets sångare. Då dessa tillsammans sjöng och spelade läkesånger blev alla närvarande mer harmoniska och kom i muntrare stämning.

Platon ansåg att musiken kunde tränga in i själens innersta och ”framkalla de starkaste psykiska effekter” (Ruud 1982 s. 78). Enligt hans förmenande kunde själen läkas genom detta och han gav på så vis musiken erkännande som psykoterapeutisk metod. En annan känd grekisk filosof, Aristoteles, ansåg att musiken kunde användas för att få utlopp för känslor och lidelser, det vill säga ett slags rening.

2.2.2 Första århundradena efter Kristi födelse

En i Platons anda under 400-talet verkande filosof vid namn Proklus ansåg att:

”Psalmsången tar bort modlöshet, lindrar smärtor, lugnar lidelser, förjagar sorger, väcker själens fromhet och manar iväg onda andar…” (Ruud 1982 s. 91). Inom den arabiska medicinen användes musiken mycket medvetet och man betraktade musiken som en medicinsk hjälpdisciplin.

2.2.3 Medeltiden

Även i Europa användes under 1000- och 1100-talet musiken i medicinskt syfte. Man var under denna tid övertygad om att själens harmoni påverkades av musik, och led någon av själslig obalans kunde musiken nyttjas för att åter komma i sunda vätskor. Marsilius Ficinus (1433–1499) anbefallde i sitt arbete Contra alla peste musik i kampen mot spridning av epidemiska sjukdomar, då han ansåg att musik var en av de faktorer som kunde påverka motståndskraften mot sjukdomar (Ruud 1982 s. 95).

2.2.4 1700- och 1800-talet

Man lade under den här tiden tyngdpunkten främst på musikens psykoterapeutiska effekter.

Dock fanns även under 1800-talet musik med i förebyggande syfte och vid behandling av somatiska såväl som psykiska sjukdomar.

Adam Brendel skriver i De curatione morborum per carmina et cantus musicos (1706):

”musikens effekter beror på de vibrationer i nervtrådarna som luftvågorna framkallar.

Vibrationerna fortplantar sig till hjärnan och framkallar behagliga eller obehagliga affekter alltefter musikens karaktär.” (Ruud 1982 s. 104) Han ansåg därför att musik var en bra behandlingsform vid smärta.

Mot slutet av 1800-talet började man mäta musikens fysiologiska effekter så som puls, blodtryck och muskeltonus m.m. och fann att de förändringar som uppmättes inte – med vetenskapliga ögon – med säkerhet framkallades av musiken. Dock användes musiken inom psykiatrin, bland annat för att uppnå avspänning (Sohlman 1975 s. 656-657).

2.2.5 1900-talet

Inte förrän efter andra världskriget ökade intresset igen för musiken som terapeutisk metod. I USA användes musikterapi i första hand till att behandla krigsveteraner, och man startade där en utbildning på 1940-talet. I Europa dröjde det till 1959 innan den första utbildningen startade, då i Wien. Inte förrän i början av 1980-talet ökade antalet utbildningar, då i bland annat Norge, Storbritannien, Sverige och Västtyskland (Ruud 1982 s. 24-25).

Inom beteendeterapi använder man sig av musik för att belöna beteenden, eftersom de flesta människor upplever musik positivt. Det finns också ett utvecklingspsykologiskt perspektiv på musik, då en människa nyttjar motoriska, sensoriska och perceptuella funktioner när hon upplever och uttrycker musik (Ruud 1982 s. 120).

Idag finns utbildning på två orter i Sverige; i Arvika och Stockholm. Kungliga Musikhögskolan i Stockholm erbjuder utbildning i musikterapi med psykodynamisk inriktning. Inom denna nyttjas den musikaliska kommunikationen för att väcka och påverka emotioner och på så sätt frigöra psykiska blockeringar och påverka negativa psykiska tillstånd. Vid Musikhögskolan Ingesund i Arvika utbildas FMT-terapeuter.

Funktionsinriktad musikterapi (FMT) är en neuromuskulär behandlingsmetod där musiken används som medel för att, via perceptuell påverkan och utmaning till motorisk aktivitet, påverka såväl perceptuella och motoriska, som kognitiva och emotionella funktioner till en högre nivå hos individen.

2.3 FMT-metoden

2.3.1 Grundaren och teoretikerna

Metodens grundare är Lasse Hjelm (f. 1924). Under 15 år, med början i mitten av 1970-talet, var han anställd vid Folke Bernadottehemmet i Uppsala där han använde musik i sitt arbete bland barn och unga med funktionsnedsättningar (företrädesvis CP-skador). Hans lyhördhet och uppmärksamhet på de reaktioner som blev följden av hans musik gav förutsättningar för skapandet och utvecklingen av FMT-metoden.

Hjelm bygger sina teorier på i huvudsak fyra olika teoretiker; Jean Ayres, Birgitta Holle, Gunnar Kylén och Jean Piaget. Den schweiziske barnpsykologen Piaget skapade utvecklingsteoretiska system där han beskriver människans intellektuella utveckling. Han delar upp utvecklingsprocessen i olika stadier som han anser att de flesta barn går igenom i en viss ordningsföljd (Piaget 1971 s. 2-3). Piaget menar att varje steg i utvecklingen bygger på det föregående (Piaget 1971 s. 115).

Docent Gunnar Kylén har presenterat ett sätt att arbeta efter när det gäller förståndshandikapp (inom vilket område han är expert). Han menar att begåvning handlar om förmågan till abstrakt tänkande. För att få en riktig verklighetsuppfattning måste en människa kunna ordna sina sinnesintryck. Därefter går det att få överblick över sin omvärld och i ett längre perspektiv att i tanken kunna se en förändring av denna (Hjelm 2004 B. 4 s. 14-15).

Britta Holle, sjukgymnast, beskriver motorikens och centrala nervsystemets parallella utveckling hos barn. Hon delar upp det i fyra faser:

”1. Reflexrörelser (utan storhjärnans medverkan).

2. Symmetriska rörelser (begynnande medverkan av storhjärnan), båda armarna rör sig till exempel samtidigt efter samma mönster.

3. Viljestyrda, motiverade, differentierade rörelser.

4. Automatiserade rörelser; ständigt upprepade rörelser, gångrörelserna automatiseras t ex efterhand.” (Holle 1978 s. 15-16)

Forskaren Jean Ayres har studerat sinnenas integration under många år. Sinnena ger en människa information om hennes fysiska tillstånd och om hennes omvärld. För att en person skall kunna utföra relevanta rörelser och andra reaktioner måste hjärnan kunna organisera alla intryck från sinnena. Om detta inte fungerar blir det kaos (Ayres 1999 s. 15-17).

2.3.2 MUISK

Sammankopplat med Funktionsinriktad musikterapi (FMT) finns en gruppverksamhet som går under namnet MUISK (Musik inför skolan) och som är särskilt utformad för barn i förskoleklass, det vill säga året före årskurs ett.

Tillsammans med en vuxen (oftast barnens lärare) har terapeuten en stund med sång och musik en gång i veckan 10–14 gånger. Tanken med MUISK är att stödja barnens helhetsutveckling genom att sjunga sånger som bland annat ökar kroppsmedvetenheten, de motoriska färdigheterna och koordinationsförmågan. Sångerna stimulerar fantasin och har även pedagogiska inslag då man till exempel går igenom veckans dagar.

Den som leder det hela spelar piano när barnen kommer in i rummet och sätter sig.

Därefter övergår det enkla ackordspelandet till första sången. Den andra personen som är med sitter framför gruppen och är den som visar hur sånger, spel och rörelser går till. Vi kallar denna person spegel eftersom barnen i henne/honom får ”spegla sig” och göra likadant.

Härmningen är i sig en nyttig övning då mycket av människans inlärning går via härmande.

Förutom piano används cymbal och handtrumma. Barnen spelar oftast en och en på dessa instrument och utvecklar på så vis att vänta på sin tur och att lyssna på andra. Här finns inga krav på att göra ”rätt”, utan var och en väljer själv hur man spelar.

Under MUISK-stunden klingar pianot nästan oavbrutet och spegeln ger inga muntliga instruktioner. Endast vid de tillfällen då barnen får komma med förslag på olika verser i sångerna, eller andra liknande uppgifter, talar man. Inte minst för de barn som av olika skäl har svårigheter med muntlig information är det en vila att slippa prat. Det visar sig också ofta att just dessa barn fungerar bättre i detta sammanhang än annars i skolan.

Vid första samlingen är antalet sånger inte så stort. Cymbalen flyttas från barn till barn och spegeln ger trumstocken i rätt tid för spel. Allteftersom veckorna går blir sånger och verser fler (vissa byts också ut) och barnen får själva ta initiativ till att gå fram till cymbalen – som då är placerad i mitten – för att spela.

Syftet med MUISK är att underlätta skolstarten. Sång och rörelse är utvecklande för hela människan. Att barnen dessutom får ett positivt förhållande till musik genom att vara delaktiga och själva pröva på är ytterligare en vinst. Även gemenskapen i klassen påverkas

Efter veckorna med MUISK kan terapeuten träffa eleverna enskilt för observation. Ofta har det visat sig att någon eller några i gruppen inte har kommit lika långt som de andra i sin utveckling. Tillsammans med ett barn i taget finns större möjlighet att bilda sig en uppfattning om hur dessa barn skulle kunna stimuleras till fortsatt utveckling för att underlätta deras skolstart.

Vid observationstillfället används virveltrumma, ramtrummor, cymbaler och olika trumstockar. Det görs en bedömning av utvecklingsnivån och avgörs sedan vilka som är i behov en extra insats för att ”komma ikapp”. Lämpligt är att sedan göra om observationen efter sommarlovet med de barn som ansågs vara i behov av särskilt stöd före lovet. Mycket kan ha utvecklat sig under sommaren. Först därefter är det dags att ta upp frågan om att erbjuda FMT för eleven i fråga.

Det kan också gå bra att ha MUISK i lågstadiet, särskoleklasser och i vissa klasser i träningsskolan. Även inom äldrevården kan det fungera väl med detta material (Hjelm 2004 MUISK s. 6).

2.3.3 FMT – hur går det till?

Funktionsinriktad musikterapi syftar, som namnet antyder, till att utveckla funktionerna hos adepten (den som får terapi). Terapin är enskild för att den helt skall anpassas efter den aktuella adepten. FMT-metoden är icke-verbal vilket innebär att terapeuten inte ger några muntliga instruktioner, något klander eller beröm. Adepten blir istället belönad genom att känna att hon/han lyckas och genom den glädje som uppstår när man spelar ihop (Hjelm 2004 B. 1 s. 3).

Terapin sker en gång i veckan under ca 20 minuter. Det är då av vikt att de yttre omständigheterna är så likartade som möjligt, det vill säga att det är samma rum varje gång och att rummet är likadant möblerat. Dessutom inleds och avslutas terapin likadant varje gång för att skapa trygghet och igenkännande.

I ett tidigt stadium försöker terapeuten skapa kontakt med adepten. Känslan av att göra något tillsammans ökar lusten och därmed motivationen. Dessutom är det av största vikt att anpassa svårighetsgraden för att adepten hela tiden skall kunna uppleva att hon/han lyckas (Hjelm 2004 B. 1 s. 4).

På piano spelar terapeuten av Lasse Hjelm specialkomponerade melodislingor, så kallade koder, och adepten får sig tilldelat olika slag- och/eller blåsinstrument. Instrumenten placeras

enligt särskilda mönster framför adepten på ett sådant sätt att det skall vara möjligt att räkna ut hur det är tänkt att dessa skall trakteras. Som ytterligare vägledning har terapeuten i möjligaste mån blicken riktad mot det instrument som står i tur att bli spelat på.

Det finns ett 20-tal koder och till dessa ett antal olika instrumentuppställningar. I början observerar terapeuten hur adepten väljer att spela eller hur personen i fråga reagerar på annat sätt med till exempel blicken. Terapeutens uppgift blir sedan att välja andra koder för att först stärka det som redan fungerar och sedan främja en utveckling av det som ännu inte är tillfredsställande (Hjelm 2004 B. 1 s. 5).

Till trummor och cymbaler används trumstockar av olika slag. Tanken är att adepten skall få så mycket information som möjligt via sina händer bland annat med hjälp av trumstockar som är olika stora, av olika material och har olika form. Dessutom skapar detta helt olika ljudkvaliteter som bearbetar hörseln. Allt enligt Lasse Hjelms tankar att utvecklingen skall stimuleras genom att information går från kroppen till hjärnan (Hjelm 2004 B. 1 s. 3).

2.3.4 FMT-kriterier

Vid första mötet gör terapeuten en observation enligt ett antal kriterier, dels för att kunna anpassa terapin och dels för att lättare kunna notera de framsteg adepten gör. Antalet

kriterier kan varieras utifrån den person det gäller, men de grundläggande är:

 Stabilitet. Här observeras hur adepten sitter. Bristande stabilitet kan visa sig genom att personen i fråga håller sig fast i stolen, slingrar fötterna kring stolsbenen eller sätter sig på sina fötter. Terapeuten kan också iaktta, vid spel med en hand, om den lediga handen balanserar upp kroppen genom att till exempel hålla upp den i luften. Detta är en form av medrörelse. Inom FMT-metoden används begreppet KFU (känsla för underlaget) som innebär ett stabilt sittande med båda fötterna i golvet och en avspänd hållning med rak rygg, vilket är något att försöka uppnå (Hjelm 2004 B. 5 s. 3).

 Sidoskillnad. Om skillnaden i utveckling är betydande mellan höger och vänster sida kan detta skapa svårigheter (Hjelm 2004 B. 15 s 3). Tydliga tecken är när adepten

”hjälper” den svaga handen med den starka, när andningen blir annorlunda vid spel med den svaga handen, när hon/han har mycket medrörelser och håller trumstockarna

 Separata sidorörelser. Att samtidigt kunna göra olika saker med händerna är av avsevärd betydelse för många vardagsbestyr, till exempel att skriva och samtidigt hålla i pappret (Hjelm 2004 B. 15 s. 4). Vid bedömning av detta tas självklart hänsyn till ålder och förmåga.

 Bålrotation. För att ha god balans behöver överkroppen kunna röras utan att benen samtidigt rörs. När bålrotationen inte är ordentligt utvecklad sitter ofta adepten statiskt och benen följer med vid vridrörelser. Lasse Hjelm anser att detta tillsammans med andra begränsningar i rörelsemönstret tycks påverka förmågan att till exempel lära sig läsa (Hjelm 2004 B. 10a s. 16 o 18).

 Korsrörelse. För att rörelserepertoaren skall bli komplett krävs att hjärnhalvorna samarbetar. Genom att göra korsrörelser så att en hand i taget går över medianlinjen (kroppens tänkta mittlinje) kan denna förmåga utvecklas.

 Handfunktion. Genom att observera hur adepten håller i en trumstock får vi god information om på vilken utvecklingsnivå vederbörande befinner sig. Eftersom händerna är med i det mesta vi gör i vardagen förstår vi vikten av att locka adepten att använda sina händer och därigenom utveckla handgreppet (Holle 1978 s. 47).

 Handledsfunktion. En stel eller vriden handled påverkar mycket i vardagslivet. För att det skall gå smidigt att greppa, skriva med mera behöver vi bra rörlighet i handlederna.

 Perception. Förmågan att ta emot intryck och förhålla sig till dessa är en stor bit i allas vår vardag. Inom FMT-metoden stimuleras perceptionen genom flera sinnen.

Genom frambringandet av olika sorters ljud i olika styrkegrad aktiveras och bearbetas hörseln. Instrumentens placering kan hjälpa till att vidga synfältet och öga-hand- koordinationen stimuleras vid rörelse. Händerna får olika intryck av bland annat flera sorters trumstockar. Fötterna får klossar och man sitter på varierande underlag vilket påverkar känseln. Balansen bearbetas genom olika sittställning – ibland på balanskudde eller liknande – och genom att sträcka ut sina armar eller spela stående.

Vid spel på trumma och cymbal kommer vibrationer även den vägen. Jean Ayres (se

s. 11) anser att vibrationer är ett utmärkt sätt att stimulera de flesta sinnesreceptorer och detta påverkar vestibularissystemet (balansorganet i innerörat) i positiv riktning (Ayres 1999 s. 82).

 Modell/logik. Genom att terapeuten inte ger instruktioner, utan bara förutsättningar för adepten att komma på hur instrumentet skall spelas, sätts tankeverksamheten i arbete. Förmågan att utifrån ett visst mönster direkt förstå en utvidgning av samma mönster kräver logik (Hjelm 2004 B. 4 s. 3-4). Minnet måste också vara aktivt för att adepten skall kunna behålla modellen medan hon/han spelar, fram till dess rörelsen är automatiserad.

 Koordination hand/fot. Att samordna rörelser i händer och fötter är förutsättning för mycket vi gör såsom simma, cykla eller gå och samtidigt hålla i något. I vårt arbete använder vi en specialanpassad bastrumma med en eller två pedaler för att stimulera den samordningen.

 Helhetskoordination. Här läser vi av förmågan att inordna andningen i den totala rörelsen. Vid nya eller svåra moment är det inte ovanligt att en person håller andan eller andas ytligt. För hela vårt välbefinnande är andningen av största vikt. Därför medvetandegörs den också med hjälp av blåsinstrument.

2.3.5 Instrumenten

Adepten spelar huvudsakligen på virveltrummor, cymbaler och ramtrummor. Dessa instrument är inte tonartsbundna. För de flesta människor är de lockande att spela på, och de är dessutom lätta att vinkla, höja och sänka (Hjelm 2004 B. 9 s. 11). Till detta kommer att man kan spela antingen med händerna eller med någon form av attribut. För de personer som kan hålla i trumstockar finns stora variationsmöjligheter med olika form, tjocklek, tyngd och material i dessa.

Orsaken till att man vill använda så många olika trumstockar är att man på så vis har möjlighet att påverka hjärnans utveckling. En stor del av den motoriska barken i hjärnan är avdelad för händernas funktion och använder man då omväxlande kantiga och runda, tjocka

Hjelm 2004 B. 2 s. 6). För att stimulera fötterna används en bastrumma med pedaler. Denna kan användas separat eller samtidigt som man spelar med händerna.

Även om adepten lider av någon form av pares (förlamning) kan man använda dessa instrument genom att låta fötter och händer vila på till exempel en trumma. Vibrationerna som uppkommer genom musiken förstärks då av trumskinnet och stimulerar mottagarcellerna i berörda kroppsdelar och skickar därigenom signaler till adeptens hjärna. För den som har en förlamad sida kan specialgjorda trumstockar användas, så kallade tvärhandsklubbor (klubbor med ett vinklat handtag) och dubbelklubba (två trumstockar som sammanfogats med hjälp av en tvärgående pinne).

Förutom slaginstrument används också diverse blåsinstrument. Det är dels vanliga blockflöjter som är preparerade i en C-durskala dels ACME-instrument (en särskild sorts blåsinstrument) som låter som fåglar, båt- och tågvisslor. Dessa medverkar till att medvetandegöra och förbättra andningen och därmed öka syresättningen i blodet. Dessutom bidrar de till att skapa omväxling och glädje under terapistunden. Terapeuten använder sig av ett piano och adepten placeras så att hon/han har terapeuten i fokus.

2.3.6. Rummet

Lokalen där terapin äger rum bör gå att stänga så att terapin kan ske ostört. Det är viktigt att det ser likadant ut varje gång. Helst skall även ljusförhållandena vara likadana. Allt för att skapa igenkännande och därmed trygghet för adepten (Hjelm 2004 B. 9 s. 8). Om det finns möjlighet att ställa de instrument man för tillfället inte använder utanför adeptens blickfång, till exempel bakom ett skynke, är detta bra för att inte störa uppmärksamheten på det man håller på med.

Något som är oerhört viktigt i terapin är stolen som adepten sitter på. Önskvärt är att

använda en höj- och sänkbar stol utan ryggstöd. Det är också en fördel om stolsitsen kan vinklas (Hjelm 2004 B. 9 s. 11). För den som är rullstolsburen och inte kan flyttas till någon annan stol får sittandet varieras så långt det är praktiskt möjligt.

Om möjligt filmas varje terapitillfälle. Detta ger goda möjligheter för terapeuten att lägga märke till detaljer som är svåra att se under själva terapin. Det är också bra att kunna visa för föräldrar, lärare eller andra berörda för att påvisa förbättringar och förklara vad man gör.

2.3.7 Målgrupper

FMT-terapin är utformad så att den kan användas för så gott som alla. De som har fysiska funktionsnedsättningar kan utveckla sin motorik, det vill säga ”alla funktioner och processer som hjälper till att styra och kontrollera våra kroppsliga rörelser.” (Jagtøien, Hansen &

Annerstedt 2002 s. 60), genom att terapin utformas så det blir möjligt att få stimulans på olika sätt. Förlamade händer och fötter kan stimuleras genom att vibrationer väcker slumrande celler. Personer som efter en stroke är förlamade på en sida kan aktivera denna (Hjelm 2004 B. 14 s. 20).

Några av de koder som används är tänkta att stimulera läsutvecklingen eftersom man spelar från vänster till höger, det vill säga i läsriktningen. Allt som påverkar händerna ger ökade möjligheter till en bra pennfattning. Koder där man gör olika saker med höger och vänster hand ökar förutsättningarna för att kunna skriva och hålla fast pappret samtidigt.

Trots att metoden är icke-verbal har språkutvecklingen stimulerats hos en del personer.

Adepten hanterar olika föremål som uppfattas med flera sinnen, vilket är viktigt för att väcka nyfikenhet inför saker han/hon skall handha och ge namn åt. ”Om ett barn inte uppfattar ett föremåls olika karaktäristika, kommer inte föremålet att intressera det och resultatet blir att det inte vill nämna föremålet vid namn eller beskriva det.” (Holle 1982 s. 47). I sin bok ”Att vilja” ger professor David Ingvar uttryck för sin tes att talet är kopplat till handens utveckling (Ingvar 1976 s. 33).

Hyperaktiva barn och barn med koncentrationssvårigheter kan ha lättare att fokusera i denna mycket tillrättalagda situation, vilket också kan ge gynnsam effekt även i andra sammanhang. Vi talar då om transfer (funktioner som bearbetas i en situation och som därmed fungerar bättre även i andra situationer) (Hjelm 2004 B. 6 s. 6). Ytterligare en positiv effekt med FMT-metoden är att många skolbarn kan tycka att det är roligt att gå till någon och spela trummor.

En del barn har svårt att koncentrera sig i skolan, mycket på grund av att de har svårt att sitta stilla. Detta i sin tur kan bero på att de inte är vana att sitta på hårda stolar där man känner av sina sittbensknölar (benknölen på bäckenets lägsta del). Genom att förändra stolens hårdhet och lutning under en terapistund utvecklas och medvetandegörs sittandet. Barnet kan då få lättare att koncentrera sig på skolarbetet istället för på hur det sitter. Dessutom kan hållningen förbättras och det påverkar ofta självkänslan i positiv riktning (Hjelm 2004 B. 5

För den som har svårt att se och lägga märke till saker i utkanten av synfältet placeras instrumenten till en början centralt för att sedan sakta flyttas isär. Detta hjälper adepten att förbättra sin spatiala (rumsliga) medvetenhet. Förmågan att uppfatta mer än en sak i taget utvecklas också genom detta sätt att placera instrumenten.

Förhållandet mellan rum och tid kan också vara svårt för en del. Allteftersom koderna blir längre och fler instrument används bearbetas denna funktion i hjärnan. Det märks tydligt när det har skett en utveckling på det här området och förflyttningen mellan instrumenten går lika fort oavsett avståndet.

Vestibularissystemet (se s. 15) ger oss information om vårt förhållande till gravitationen och är av stor vikt för kroppshållning, balans och rörelse (Ayres 1999 s. 47). I alla koder påverkas och stimuleras detta system. Mycket påtagligt görs detta i de koder där man går mellan instrumenten.

När en person vecka efter vecka rör sig målmedvetet i särskilda mönster befästs detta och rörelsen blir automatiserad. Efterhand byggs det vidare och rörelserepertoaren utökas och koordinationen förbättras. Som en följd härav ökar kroppsmedvetenheten, och i och med den självkänslan (Jagtøien, Hansen & Annerstedt 2000 s. 125).

För en person som befinner sig på en tidig utvecklingsnivå är det av stor vikt att få sin andning medvetandegjord. Detta kan ske genom att terapeuten bekräftar varje andetag eller placerar till exempel en blockflöjt mot adeptens mun så att det uppstår en ton vid varje utandning. Om adepten får en djupare och bättre andning kan vakenheten öka och därmed ökar möjligheterna att ta emot sinnesintryck. Andningen och syresättningen är givetvis viktiga även för till exempel kroppshållning och koncentration oavsett vilken utvecklingsnivå en person befinner sig på.

Eftersom adepten själv får komma fram till hur de olika koderna skall spelas, stimuleras det logiska tänkandet och slutledningsförmågan. Därtill kommer att minnet aktiveras genom upprepningar av koderna. ”Ju fler gånger ett beteende upprepas – vare sig det gäller aktiva rörelser eller passivitet – desto mera blir det inlärt och befäst…” (Aquilonius/Fagius 1997 s. 468).

Hela tiden är det adepten som styr via sitt spel och terapeuten följer. För en person som alltid blivit omhändertagen kan detta bli en stor upplevelse som stärker självkänslan: att för en gångs skull vara den som tar initiativ, medan någon annan rättar sig efter ens vilja. Detta kan också vara skälet till att FMT kan fungera som självvald ”må-bra-terapi”.

2.3.8 Syftet med metoden

Som sammanfattning kan sägas att FMT är en neuro-muskulär behandlingsmetod som i hög grad bygger på Jean Piagets utvecklingsteorier. Terapin kan vara till stor hjälp vid de mest skiftande svårigheter och funktionsnedsättningar.

Metoden är musikalisk, men musiken är ett medel – inte ett mål. Tanken är inte att ”träna”

utan att stimulera till utveckling samtidigt som terapistunden i sig är en stund av gemenskap och att få vara i centrum – vara viktig – för en annan människa (Hjelm 2004 B. 1 s. 3).

3. FALLBESKRIVNINGAR

De två personer jag beskriver i mitt examensarbete har svårigheter på grund av förgiftningsskador. Adept A, som jag kallar Anna, har drabbats av kolmonoxidförgiftning och till följd av detta fått hjärnskada. Hon råkade ut för denna olyckshändelse i vuxen ålder till skillnad från adept B, Johannes. Han fick sin förgiftningsskada redan som foster eftersom hans biologiska mamma drack alkohol under graviditeten.

3.1 Fakta om funktionsnedsättningen, adept A

Kolmonoxidförgiftning

Kolmonoxid bildas vid ofullständig förbränning och förekommer i bilavgaser och brandrök.

Det är en lukt- och färglös gas och därmed svår att upptäcka. Gasens giftighet beror på den syrebrist som uppstår i hjärtats och hjärnans celler, så kallad ”inre kvävning” (Grefberg &

Johansson 2003 s. 41).

Genom att kolmonoxiden förenar sig med det röda blodfärgämnet (hemoglobin) och bildar kolmonoxidhemoglobin (COHb) försämras blodets syretransporterande förmåga (Bra Böckers lexikon band 13 1987). Dessutom skadar kolmonoxid cellandningen i kroppens celler.

Symtomen är bland annat huvudvärk, yrsel, illamående och medvetslöshet. En svårighet när patienten söker hjälp kan vara att vederbörande ofta ser frisk ut med rosig hy och körsbärsröda läppar (Grefberg & Johansson 2003 s. 41).

Det finns stor risk för sena neurologiska och psykiatriska symtom med debut tre dagar till tre veckor efter förgiftningstillfället (Västra Götalandsregionen 2006 s. 46). Alla som utsätts för kolmonoxid skall observeras på sjukhus. 100 % syrgas ges till alla som har symtom. Om patienten är medvetslös sker behandling med syrgas i tryckkammare.

Enligt Grefberg och Johansson (2003 s. 41) avlider ca 200 personer årligen till följd av kolmonoxidförgiftning varav ca 60 % är självmord. Prognosen brukar vara god om patienten inte förlorat medvetandet eller vaknar ur medvetslösheten inom några timmar. I annat fall finns risk för betydande hjärnskador.

3.2 Anna

Anna är utbildad pastor och arbetade i en församling fram till början av mars 2007. Hon var då 38 år. På grund av fel på en dieselpanna i det hus där hon bodde drabbades hon av kolmonoxidförgiftning. Tillståndet var mycket kritiskt. Efter syrgasbehandling i tryckkammare vände det och hon kom undan med livet i behåll.

Efter olyckan kunde man på EEG (elektroencefalografi) som är en ”metod att registrera den elektriska aktiviteten i hjärnans, främst hjärnbarkens nervceller” (Nationalencyklopedin 1991 band 5 s. 272) se skador på, i stort sett, hela hjärnan. Anna fick svårt att koncentrera sig och att göra mer än en sak i taget. Synen blev dålig och synfältet smalnade markant. Trötthet och glömska var besvärande problem i vardagen och hon fick alltid ha hjälp av sin mamma som ringde och påminde om avtalade möten och liknande.

De flesta nervbanorna korsar varandra i hjärnstammen vilket innebär att en vänstersidig hjärnskada syns i höger sida av kroppen och tvärtom (Eriksson 2003 s. 60). Annas skada är något tydligare i höger hemisfär (hjärnhalva) varför hennes vänstra arm, ben och öga är sämst.

Proprioceptionen – de nervimpulser från hud, leder, muskler och balansorgan som är nödvändiga för hjärnan för att ha ett riktigt utgångsläge för rörelser (Larsson 2000 s. 19) – är tydligt nedsatt och rörelserna är ryckiga och hon har svårt att styra vänster hand.

Före olyckan var Anna mycket flexibel och hade lätt att anpassa sig. Nu är detta svårt och hon känner oro i situationer som inte är fullt planerade. I samtal märks det att hon har svårt att höra och förstå direkt. Hon behöver en kort tystnad innan hon kan svara eller lyssna till mer.

För att lättare kunna koncentrera sig brukar hon ofta sluta ögonen och hålla händerna mot tinningarna.

Till en början fick Anna ingen hjälp alls från sjukvården frånsett syrgasbehandlingen i det akuta skedet. I Sverige finns knappast några erfarenheter av patienter som överlevt en så allvarlig kolomonoxidförgiftning. Hon skickades hem i tron att hon aldrig mer skulle kunna arbeta. Efter ett år erbjöds hon personlig assistans för att klara sin vardag. Anna har ett fantastiskt humör och har bestämt sig för att bli arbetsför igen. Hon avböjde personlig assistans och ville till varje pris försöka klara sig själv. Hennes positiva inställning till framtiden har hjälpt och kommer fortsättningsvis att hjälpa henne i rehabiliteringen.

3.3 Arbetet med Anna

Innan vi började med terapin träffades vi en gång för att prata. Anna ville att jag skulle veta om hennes svårigheter och hon var mycket öppen med allt. Jag tyckte mig märka en viss oro inför vad som skulle ske i terapirummet och jag betonade därför att det inte fanns några som helst krav på henne utan att musiken helt skulle leda och att man inte kan göra ”fel”.

Dessutom informerade jag om att vi inte skulle prata under terapin. Mötet gav mig en fingervisning om att Anna, som till det yttre såg stark och frisk ut, var en skör person som jag skulle behöva handskas mycket varsamt med.

Första gången (12 maj 2008) gjorde jag en observation. Det befanns att många funktioner var klart reducerade på grund av hennes skada. Tydligt syntes att vänster hand var betydligt sämre än den högra. Synfältet visade sig vara mycket smalt och de instrument som stod en bit åt sidan kunde Anna inte se.

Balansen var dålig och hon kunde bara hålla koncentrationen en kort stund i taget.

Eftersom hon blev fort trött slutade vi efter ca 15 minuter. Under de följande tre gångerna spelade vi koder med mellan ett och tre instrument. Anna hade många medrörelser – till exempel nickade hon ofta med huvudet vid varje slag mot trumman – och fick även hjälpa den svagare vänsterhanden med den högra. Vid spel med endast höger hand spände hon sig ända från axeln.

Jag växlade bara mellan tre eller fyra par trumstockar för att inte förändra för mycket.

Varje kod gjordes flera gånger med marginella förändringar vad gällde höjd, avstånd och vinkel för instrumenten.

Koderna med ett eller två instrument fungerade bra och spel med vänsterhanden underlättades av att vänster fot höjdes upp med en kloss eller liknande. Den kod med tre instrument som spelas i läsriktningen, första läsriktningskoden, började fungera vid vårt tredje möte, även om hon tappade modellen efter en stund när hon blev trött.

Jag började också använda blåsinstrument. Den kod där adepten och terapeuten har varsitt likadant ACME-instrument fungerade bra och Anna sa efteråt att det var skönt att få vila händerna från spel en stund. Vid varje tillfälle varierade jag också sittandet för Anna genom olika vinkel på stolen, olika kuddar och ärtpåse att sitta på. Dessutom fick hon ha olika saker under en fot i taget.

Femte terapitillfället ökade jag för första gången till fyra instrument. Jag placerade allt tätt för att underlätta för Anna att se alla instrument, och det fungerade direkt. Hon vred huvudet

och följde rörelsen med blicken och nickade vid varje slag. Det var fortfarande markant skillnad vad gällde handgrepp och styrförmåga mellan höger och vänster hand.

Sista gången före sommaruppehållet arbetade vi med samma moment som gångerna innan.

I koden med de fyra instrumenten prövade jag att ställa trummor och cymbaler på en svagt rundad linje istället för helt rakt vilket visade sig vara lättare för Anna. Här började nu bålrotationen (se s. 15) att komma igång.

Under denna första tid av vår samvaro har jag lagt mig vinn om att skynda långsamt. Mina rörelser har varit lugna, nästan sävliga, för att försöka ge trygghet och ro i rummet. Anna uttryckte själv att hon kände en förbättring även om hon fortfarande blev så trött att hon gick hem och vilade efter att vi haft FMT.

När vi träffades efter ledigheten gav Anna det glada beskedet att hon kände sig bättre och att det även synts förbättringar på EEG. Jag tog det mycket lugnt och fann att hon kom ihåg det mesta. Då jag tyckte mig märka bättre KFU (se s. 14) vågade jag låta Anna sitta på en dynairkudde (balanskudde med luft i) en kort stund. Det gick bra men var jobbigt.

Under hösten lät jag Anna sitta allt längre stunder på luftkudden för att bearbeta balansen.

Svank och bålrotation kom också igång på allvar med hjälp av denna kudde. Genom att vinkla instrumenten på ett särskilt sätt kunde jag påverka hennes stela handleder och börja få dem att röra sig. Handgreppet bearbetades mycket genom att hon fick använda flera olika trumstockar med olika tyngd, längd, form och tjocklek. Dock var pincettgreppet svårt när jag gav henne topz att spela med.

I takt med att hennes synfält blivit vidare kunde jag använda fler koder där armarna skall föras ut åt varsitt håll. Detta tröttade hennes vänsteröga, men fungerade ändå väl. Eftersom Anna är hjälpt av de röda prickarna på trummor och cymbaler, är det lätt att variera rörelserna enbart med hjälp av att till exempel vrida på cymbalerna. Detta har jag använt mig flitigt av.

Ett annat sätt att variera har varit att tillsätta en ”anka” eller ”kråka” (ACME-instrument) till en fungerande kod.

De blåskoder (koder med blåsinstrument) som innehåller ett moment av att flytta ett instrument från ena handen till andra för att kunna ta emot ett nytt instrument fungerade från mitten av hösten mycket bra. Detta är ett sätt att få hjärnhalvorna att samarbeta.

Sista gången innan jullovet hade jag med min nyinköpta bastrumma. Det krävdes stor koncentration och Anna blundade och hjälpte till genom att trycka med handen mot benet för

För att ge händerna ytterligare stimulans har jag introducerat trumstockar med lösa kulor på skaften. Dessa är svåra att använda och kräver extra koncentration. Den 20:e gången prövade vi en kod där Anna spelade rakt fram med ena handen och med andra handen i kors över den första. Jag bedömde att Anna skulle vara mogen för den och det visade sig vara fallet.

3.4 Fakta om funktionsnedsättningen, adept B

Fetalt alkoholsyndrom (FAS)

”Att födas med fetalt alkoholsyndrom (FAS) är som att födas med en livslång baksmälla.”

(FAS-föreningen 2001 s. 3) Man var ända fram till 1941 övertygad om att moderkakan var en skyddande barriär för fostret. Detta innebar därmed att fostret inte kunde ta skada av något som mamman åt eller drack (Leissner 2007 s. 117).

I slutet av 1960-talet kom en rapport från en fransk forskare och i början av 1970-talet visade forskning i USA att foster kunde skadas om mamman konsumerade alkohol. ”1973 myntades det medicinska begreppet Fetal Alcohol Syndrom (FAS), vilket betyder fetalt (foster) alkoholsyndrom.” (Leissner 1997 s. 117)

Enligt statens folkhälsoinstitut står det klart att ett foster kan skadas om den blivande modern dricker alkohol (Statens folkhälsoinstitut 2009 s. 4). Eftersom det beror på tidpunkt, mängd och individuella skillnader hos både fostret och modern kan man inte förutsäga om eller hur barnet skadas. Det står dock klart att eftersom hjärnan är det mest sårbara organet vad gäller alkohol, skadas den vid betydligt lägre alkoholmängder än de som ger fysiska missbildningar (Streissguth & Wittgard 2002 s. 4).

Förutom FAS talar man också om FAE (fetala alkoholeffekter). Detta står för alkoholrelaterade fosterskador, men alla kriterier för FAS är inte uppfyllda (Streissguth &

Wittgard 2002). I FAS-föreningens informationsfolder (2008 s. 2) står att läsa:

”Diagnosen ställs utifrån tre bedömningsgrunder, nämligen:

• Hämmad tillväxt av fostret/barnet

• Påverkan på hjärnan och centrala nervsystemet

• Specifika ansiktsdrag”

De specifika anletsdragen beskriver professor Kerstin Strömland så här: ”De har litet huvudomfång, korta ögonspringor och brett

mellan ögonen. Näsroten är bred och platt, överläppen lång med källa: bildspel av Katarina Wittgard 2008

tunt läpprött och med dåligt utvecklat filtrum (”ränderna” under näsan).” (FAS-föreningen 2001 s. 5)

Skadorna på hjärnan ger neuropsykologiska avvikelser såsom hyperaktivitet, uppmärksamhetssvårigheter, svårigheter att lagra nya minnen, svårigheter i socialt samspel, bristande flexibilitet med mera (Statens folkhälsoinstitut 2009 s. 7). Ungefär 1/600 barn i Sverige har diagnosen FAS och omkring 1/300 har lindrigare alkoholrelaterade skador (Leissner 2007, s. 118). Många av de skadade barnen är adopterade från Öststaterna, men det föds också skadade barn här i Sverige (FAS-föreningen 2001 s. 24). ”Man har bedömt fetalt alkoholsyndrom som en av de tre vanligaste orsakerna till begåvninghandikapp hos barn.”

(Nationalencyklopedin 1991 Sjätte bandet s. 200).

Det är först i skolåldern som problemen accelererar. ”I den här åldern tar de lätt till lögner, är väldigt impulsstyrda och har svårt att se sammanhanget mellan orsak och verkan.”

(FAS-föreningen 2001 s. 8) Barnen upplever ofta misslyckanden och social isolering samt en växande känsla av att vara underlägsna (Streissguth & Wittgard 2002 s. 15). I tonåren är det vanligt med svåra aggressioner, våld och missbruk samt ett olämpligt sexuellt beteende.

Ungdomar med FAS har ofta en förmåga att söka sig till för dem själva helt olämpliga kamratgäng där de lätt kan bli utnyttjade (Streissguth & Wittgard 2002 s. 14).

Skadan från fostertiden går aldrig över och psykologen och forskaren Marita Aronsson säger: ”Vuxna med FAS/FAE får bekymmer med en mängd olika saker; mental hälsa, skola, lagen, sexuellt beteende, jobb, bostäder. Allt!” (FAS-föreningen 2001 s. 9).

3.5 Johannes

Johannes är 11 år och adopterades från Östeuropa när han var drygt tre år. Han hade stora problem med både grov- och finmotorik, talade orent och skelade kraftigt. Genom att han haft möjlighet att vistas mycket i skog och mark har han stärkt ben och fötter och har inte längre några svårigheter med att gå. Behandling av ortoptist – utbildad för att behandla skelning och andra fel i ögonens samordning (Nationalencyklopedins ordbok 2000 s. 1184) – har gjort att

För drygt fyra år sedan gjordes EEG och magnetröntgenundersökning av hjärnan. Läkaren kunde inte utläsa några särskilda områden som är skadade men noterade att hålrummen var ovanligt stora.

På grund av sina problem går Johannes i särskolan där han trivs jättebra. Han är en glad och positiv pojke som är lättstörd och tappar fokus. Motoriken har förbättrats men han har en tydlig motorisk oro som gör att han är i ständig rörelse. Samarbete mellan händerna och mellan händer och ögon har varit mycket svårt, vilket ställer till problem med många uppgifter i skolan. Penngreppet var länge ett problem, men detta löstes till stor del när han fick FMT under ett knappt halvår då han var åtta år. Den dåliga balansen gör att Johannes till exempel inte kan hoppa på ett ben. Rörelserna är oprecisa och hållning och stabilitet dålig.

Både föräldrarna och skolpersonalen tycker att Johannes verkar omedveten om sina problem och inser inte att andra i hans ålder klarar mycket mer. Han visar ibland ängslan och ber hellre om hjälp med vissa uppgifter än att försöka själv och behöver därför mycket uppmuntran för att våga.

3.6 Arbetet med Johannes

Jag har haft möjlighet att spela med Johannes i nästan två år. Dessförinnan gick han hos en annan blivande FMT-terapeut under ett knappt halvår och gjorde sedan uppehåll i nio månader innan han kom till mig.

Det som var mest uppenbart i början var hans dåliga stabilitet och KFU (känsla för underlaget) samt avsaknaden av precision i slagen. Till det positiva hörde att han uppenbart tyckte det var roligt och gladde sig åt att komma.

Johannes började komma till mig i april 2007. Det märktes att han haft FMT tidigare och han kom ganska snart ihåg de koder han gjort då. Han hade pekfingergrepp i båda händerna och ingen ”kärna” i slagen. Hela kroppen verkade okontrollerad och utan större stabilitet.

Blicken kunde inte följa händerna utan flackade åt olika håll medan han spelade vilket gjorde att han då och då missade något instrument. Koncentrationen var god korta stunder, men han blev snabbt trött.

Efter information från föräldrar och lärare gick jag in för att särskilt arbeta med hand- separation, det vill säga att göra olika saker samtidigt med höger och vänster hand. Då den kod som är tänkt att använda för detta visade sig vara för vid så att Johannes hade svårt att nå,

använde jag en kod med färre instrument. Det fungerade rent fysiskt bra, men han hade svårt att hålla modellen i minnet under spelet. Efter fem veckor klarade han en hel kod av detta slag.

Parallellt med denna speciella inriktning satsade jag på att få Johannes att sitta bättre, få bättre hållning och stabilitet. Han fick sitta på olika kuddar, ha olika lutning på stolen och spela stående. Slagen blev avsevärt bättre när han stod upp och hållningen påverkades positivt av att ha en mjuk boll mellan knäna då han satt.

Vid varje tillfälle spelade vi minst två av blåskoderna. Johannes tyckte att ljuden på ACME-instrumenten var roliga och vi hade många glada stunder ihop. Den kod vi spelade direkt efter att ha blåst fungerade alltid bra. Greppet om trumstockarna var fortfarande svagt och han styrde med pekfingrarna. Jag varierade mellan tunga och lätta stockar, korta och långa, tjocka och smala för att medvetandegöra handgreppet för honom.

Första gången efter sommarlovet fungerade nästan ingenting. Hållningen var bättre än tidigare, men han bytte hand när han bara hade en trumstock och blåskoderna gjorde han slarvigt. Hela attityden visade att han var trött och okoncentrerad. Jag kortade då av sessionen.

Under hela hösten 2007 arbetade jag vidare med de tidigare momenten som blev alltmer inarbetade. Inte minst koncentrerade jag mig på att stimulera hans läsutveckling. Johannes fick pröva att ha olika saker under fötterna och han fick sitta på luftkudde, sittunderlag med bubblor eller ärtpåse. Successivt blev han rakare i ryggen och började använda svanken på ett bättre sätt. Trots att hållningen förbättrades var det fortfarande svårt att få hans fötter att vara stilla. Han tog för det mesta stöd med tårna eller virade ena foten runt stolsbenet. Bäst var att ha en mjuk boll under hålfoten på ena foten och en ärtpåse under den andra.

För att befästa koderna väl tillförde jag inte fler koder än de båda läskoderna under hösten.

Istället vände och vred jag mycket på instrumenten. Vinklade, höjde, sänkte och flyttade inom samma kod. Det kändes som om detta var helt rätt för Johannes och det kom en viss säkerhet över hans rörelser innan vi bröt för jullov. Vi hade vid det laget haft FMT 15 gånger.

I januari 2008 startade vi igen. Jag utökade antalet koder något eftersom jag märkte att han behövde utmanas för att inte bli ointresserad. I en av de koder jag använde sätts instrumenten i en ring och man får då röra armarna i en cirkelrörelse för att spela. Denna kod fungerade mycket väl och fick igång Johannes bålrotation.

Genom att vinkla instrumenten fick Johannes arbeta mycket med sina handleder som var stela. Handgreppet bearbetades vidare genom olika trumstockar, och vid det här laget hade han fått ett bra grepp i höger hand. Något jag märkte vid den här tiden var att han fick fler medrörelser när han spelade med vänster hand än han haft tidigare. Blåskoderna utlöste fortfarande skrattsalvor och jag införde nu båt- och tågvissla som kräver ganska mycket luft för att få ljud i. Detta gick helt utan problem.

Eftersom det var många olika aktiviteter i skolan under slutet av terminen avslutade vi FMT-stunderna redan i början av maj. Johannes blev enligt föräldrarna väldigt trött och behövde mycket vila på eftermiddagarna.

Under hösten hade jag FMT med Johannes varannan vecka. Han kom ihåg alla koder som vi arbetat med och jag kunde bygga vidare på läsriktningskoderna redan första gången. Jag märkte att han följde handen med blicken så att han träffade alla instrument. Det var viss skillnad mellan höger och vänster hand men han hade inte längre några medrörelser vid spel med vänster hand.

En kod där adepten korsar sin medianlinje (se s. 14) och spelar med händerna i kors (en hand spelar rakt och den andra korsar) prövade jag i oktober, men det var uppenbart att han inte var mogen för den ännu. I de koder han kunde väl tillförde jag en ”anka” eller en ”kråka”

och det gjorde det hela roligare. I början av hösten satt Johannes mer med bara tåspetsarna i golvet igen, men det dämpades ganska snart och jag fortsatte att ge olika bollar, rullar och klossar under fötterna.

Efter halva hösten fick han pröva min nyinköpta balansboll. Han fick sitta på den när han spelade ”anka” första gången. Kommande gånger kunde han spela koder med trumma och cymbal sittande på bollen. I november tillkom bastrumman. Johannes tyckte till en början att det var väldigt svårt och fick stora medrörelse i händerna. Bäst var att spela med till exempel höger hand på virveltrumman och samtidigt på bastrumman med höger fot.

De koder där man sträcker ut armarna åt varsitt håll har jag vidgat successivt i takt med att Johannes har vuxit och att han fått bättre precision i slagen. Han verkade helt säker på dessa koder och gillade när det blev lite svårt att nå. I januari 2009 prövade jag åter den kod där adepten korsar ena handen över den andra, något som kräver stort samarbete mellan hjärnhalvorna. Johannes satt stadigt och löste koden utan problem. Han fick spela den flera gånger i följd åt båda hållen och verkade riktigt nöjd.

Vi har fortsatt att spela varannan vecka och det fungerar fint. Han är nästan alltid glad och villig och väldigt nöjd efter varje session.

3.7 Resultat av arbetet med Anna och Johannes

Anna har fått vidare synfält och generellt bättre perception. Vänster hand, som i början var mycket svår att styra fungerar betydligt bättre. Hon visar lugn och intresse inför nya koder istället för oro. Koncentrationsförmågan har ökat och hon blir inte längre lika trött.

Balans, stabilitet och KFU är betydligt bättre liksom svank och bålrotation. Slagen är mer precisa, greppet bättre och handlederna rörligare än förut. Koordinationen mellan händerna fungerar fint. Det är tydligt att minnet har blivit bättre och hon klarar att komma ihåg nya koder till följande vecka. Svårigheterna med att orka med cymballjudet är på väg att försvinna.

Johannes har fått bättre stabilitet i kroppen, fötterna kan vara stilla och ordentligt i golvet och hållningen är god. Han kan göra separata handrörelser likaväl som han kan samordna dem.

Öga- handkoordinationen har utvecklats mycket. Koncentration och uthållighet är avsevärt bättre. Medrörelserna har minskat både i terapisituationen och i vardagen. Även här märks en förbättring av minnet. Handgreppet har utvecklats och han klarar att hålla alla sorters trumstockar.

4. RESULTATSAMMANFATTNING OCH DISKUSSION

Anna har under hösten inte haft någon sjukgymnastik eller terapi förutom FMT. Hon har dock själv haft ”hjärn-gympa” genom att lösa korsord och sudoku samt sjunga i kör på en hög nivå.

Motivationen är hög och hon visar en oerhörd vilja och framåtanda och har ett enastående humör. Vi är båda helt övertygade om att FMT har hjälpt till i kampen för att bli återställd.

Tydligt är hur hennes vänsterhand genom terapin nu kan styras bra igen. I början använde jag dubbelklubba i vissa koder för att handen skulle aktiveras och hjärnan få många impulser.

Det var då svårt att koordinera rörelserna i händerna, men efter många försök går detta nu bra.

Ett tydligt tecken på att hemisfärerna nu kan samarbeta på ett bra sätt är att hon kan klara av att spela den kod där ena handen korsar den andra vid spel.

Balansen har blivit stimulerad genom klossar och annat under fötterna samt att hon suttit på olika underlag och haft olika vinkel på stolen. Varje förändring i sittandet ger nya signaler till vestibularissystemet som då måste bearbeta den informationen. Det syns nu en säkerhet som absolut inte fanns från början även när hon sitter på dynairkudden. Tidigare kunde hon över huvud taget inte sitta på den.

Armarna rör hon nu på ett mjukt och stabilt sätt utan den stelhet och de knyckiga rörelser som var från början. Detta beror förmodligen till stor del på att hon fått arbeta så mycket med dessa rörelser att de blivit automatiserade.

Den oro hon kände i början är borta tack vare den strikta formen terapin har. I början var hon helt beroende av de röda sammetsprickarna som är fastlimmade på instrumenten för att veta var hon skulle slå. Tryggheten påverkas också av att hon känner igen mycket – samma melodislinga till samma instrumentuppställning.

Perceptionen (se s. 15) har blivit mycket bättre på alla sätt. Anna visar ingen osäkerhet när hon spelar i ytterläge, hon har lättare med ljudet och ser även i periferin. Jag har arbetat mycket målmedvetet med just att få ut rörelserna åt sidorna för att nå detta. Även proprioceptionen (se s. 22) måste ha påverkats, annars är det svårt att förklara alla de motoriska framsteg Anna har gjort under denna tid.

Koncentrationen, uthålligheten och minnet är funktioner som har förbättrats stadigt sedan i våras. Detta märks tydligt under terapistunderna, men kanske ännu mer i hennes vardag. Från att ha varit helt beroende av hjälp för att komma ihåg vad hon skulle göra klarar hon sig själv

nu och har, mot alla odds, börjat arbetsträna. Enligt hennes neurolog syns det på EEG att skadan gått tillbaka – och även han är förundrad!

Det har varit en fantastiskt spännande resa att följa med på för mig. Anna har kunnat sätta ord på vad hon upplevt under terapin och på så sätt har jag ofta fått bekräftat det jag själv upplevt. Hennes entusiasm vad gäller FMT har gjort att hon berättat dels för sin neurolog, dels för sin sjukgymnast och arbetsterapeut om metoden. De senare har även fått sitta med vid en FMT-session för att på så sätt ta del av terapin.

Eftersom Anna inte haft någon aktiv hjälp av annat slag än FMT är det svårt att tänka sig annat än att det är just denna terapi som har hjälpt i så stor utsträckning. För mig är det tydligt även när jag ser henne utanför terapirummet att hela hennes rörelseschema förbättrats.

Första tiden av terapin hände det ofta att Anna stannade upp och blundade innan hon kunde fortsätta spela. Detta händer nästan aldrig nu och när det händer är det under kortare tid och bara vid nya moment. I samtal märks också att hjärnan bearbetar informationen på ett annat sätt än för ett knappt år sedan, då jag fick ta det lugnt och vänta in hennes reaktioner.

Vi har nu haft drygt 20 terapitillfällen och jag är glad över att få fortsätta arbeta med Anna.

Men ännu gladare är jag över att det lär komma en dag då hon inte längre behöver någon terapi.

Det är inte riktigt lika enkelt att fastslå vad Johannes förbättring och utveckling beror på. Han får parallellt med terapin en mängd stimulans i skolan. Dessutom sker en mognad bara genom att han växer och utvecklas.

Några specifika förändringar tror jag dock ändå att man kan tillskriva FMT. Till att börja med fick han hjälp med sin pennfattning då han gick i terapi hos en annan blivande FMT- terapeut. Både lärarna och terapeuten upplevde en tydlig gräns när han plötsligt kunde hålla pennan.

Jag har siktat på bland annat läsriktning i de speciella koder som är avsedda för detta. Helt klart kom läsningen igång i samband med det, men då måste även lästräningen i skolan tänkas in. I skolan märks också ett stadigt framåtskridande med skrivning och matematik. Han visar också prov på bättre koncentration och är inte lika lättstörd av alla ljud.

Att kunna göra olika saker samtidigt med var sin hand är något som tydligt stimuleras i FMT. Efter att jag använt en sådan kod ett par månader skedde, enligt föräldrarna, en tydlig

Öga-handkoordinationen är också något som förbättrats avsevärt hos Johannes. När jag började arbeta med Johannes fäste han nästan aldrig blicken på det han gjorde, men det har förändrats. Idag tittar han på sina händer när han behöver och har inga svårigheter att följa sina rörelser med blicken.

Minnet är en annan del som Johannes har svårt med. Koderna har han ändå kunnat lära sig och minns även när det varit längre uppehåll i terapin såsom till exempel sommarlov. Detta är också tydligt i skolan där han har fått allt lättare att komma ihåg.

I likhet med Anna slår Johannes på de röda sammetsprickarna på instrumenten. De förenklar för honom att vara fokuserad och behålla koncentrationen. Den första tiden orkade han inte vara koncentrerad så länge, men det har förbättrats hela tiden och nu är det inga problem att hålla på i 20 minuter med terapin. Fröken i skolan hävdar att även där har uthålligheten förbättrats avsevärt. Under själva terapisessionerna har det varit tydligt att hans koncentration varit extra god direkt efter någon blåskod, vilket tyder på att den syresättning som blir en följd av att blåsa i ACME-instrumenten har varit positiv.

Jag kan konstatera att det hänt mycket med Johannes under de nästan två år som vi har arbetat med FMT. Han är nu en kille som har mycket bättre stadga i kroppen och som kan bestämma över sina rörelser på ett sätt som tidigare inte var möjligt. I somras (2008) lärde han sig simma vilket var ett stort steg som visar att koordinationen av armar, ben och andning (helhetskoordination) är på gång. Även fortsättningsvis skall vi träffas och ha FMT och jag hoppas på ytterligare framsteg för honom.

Det har aldrig varit svårt att motivera någon av dessa två adepter. Båda visar glädje över sina framsteg och upplever också glädjen när samspelet flyter under terapin.

Eftersom jag började med Johannes redan under mitt första utbildningsår kan jag idag tycka att jag gick lite för fort fram i början. Tack vare handledningen kände jag mig så småningom säkrare och vågade bromsa framfarten och genomarbeta koderna istället för att ta in nya koder. Med Anna var det enklare, eftersom jag då hade gått nästan två år vid Musik- högskolan Ingesund och dessutom haft ytterligare fem adepter under ca två terminer och därigenom börjat få lite erfarenhet.