Som Riksbanken tidigare konstaterat (se s.10) har de svenska storbankerna stor betydelse för den finansiella stabiliteten i Sverige därför att betalningssystemet och kreditförsörjningen har en så central roll för att ekonomin ska fungera effektivt. Affärsbanker affärsidé är att kortsiktigt låna upp pengar från hushållen för att i sin tur låna ut på lång sikt. Bankerna måste reducera den osäkerhet som finns hos kredittagarna och deras förmåga att betala sina kostnader som är förknippade med lånen. Om bankerna har en dålig förmåga att skilja bra kredittagare från dåliga, kan bankerna hamna på obestånd. Likviditetstillförseln i ekonomin stryps därmed, vilket drabbar utlåningen såväl till konsumenter och investerare som till andra banker. En credit crunch uppstår, d.v.s. en ofrivillig neddragning av kreditgivningen. Detta kan ge spridningseffekter till den reala ekonomin då konsumenter och företagare inte längre har tillgång till krediter för att genomföra sina beslut. BNP faller och arbetslösheten stiger.
Därför kan det vara intressant att undersöka vilka riskerna är att de svenska storbankerna hamnar i obestånd. Att därmed beakta låntagarnas betalningsförmåga är av stor vikt eftersom kreditrisk är den i särklass största risk som bankerna är utsatta för. Vi såg i kapitel 5.1 att skuldsättningsgraden ökat markant de senaste 10 åren och är nu uppe i nivåer som överstiger skuldsättningsgraden som rådde innan bankkrisen i början av 1990-talet. Hushållens står för ca 45 procent av bankernas utlåning och företagssektorn står för 50 procent av utlåningen.
Hushållens upplåning har stigit markant och ökningstakten var år 2006 ca 13 procent (Finansiell Stabilitet 2007:1). Merparten av dessa lån har använts till att finansiera bostadsköp, då mer än 85 procent av lånen har sin säkerhet i fastigheter.
Genom att titta på skuldkvoten visas hushållens skulder i förhållande till hushållens disponibla inkomster. Innan bankkrisen i början av 1990 talet var skulderna nästan uppe i 140
procent av den disponibla inkomsten. Det vill säga, skuldernas ökningstakt var 40 procent mer än den då rådande disponibla inkomstökningen.
Som framgår av figur (vi) så är skulderna emellertid än mer idag än vad de var i slutet av 1980-talet. Men en betydande skillnad nu gentemot då, är att betalningsförmågan är mycket bättre. Räntekvoten, det vill säga hushållens ränteutgifter efter skatt som andel av disponibel inkomst ligger idag runt 5 procent vilket är en historiskt sett mycket låg nivå. Motsvarande siffra
i början av 1990-talet var 10 procent. (Gustafsson, 2006) (Finansiell Stabilitet 2007:1) Skuldsättningen och bostadspriserna går hand i hand av naturliga skäl. Om bostadspriserna stiger så krävs större lån för att erhålla bostäderna.
Figur (vi): Räntan och skulder som procent av disponibel inkomst, källa: SCB
0,0
1980 1984 1988 1992 1996 2000 2004 0,0
1996 1998 2000 2001 2004 År
Riksbanken har flera gånger betonat, likt de flesta experter, att skuldsättningen och fastighetspriserna inte kan öka snabbare än tillväxten i den disponibla inkomsten på längre sikt. Som vi skrev inledningsvis i denna uppsats så har fastighetspriserna ökat med 130 procent mellan 1996 och 2006. Medan den disponibla inkomsten under samma period ökade med 45 procent. Den utvecklingen är inte hållbar om hushållen skall kunna fortsätta betala sina lån (Finansiell Stabilitet 2007:1).
Intressant i sammanhanget är att välja tidshorisont, vilket figur (vii) illustrerar. I det första av diagrammen (a) visas just hur småhuspriserna vida överstiger den disponibla inkomsten, så som ovan diskuterats. Index är satt till 100, år 1993. Mellan 1993 och 2004 ökade fastighetsprisindex med drygt 75 procent medan disponibel inkomst per capita ökade med 22 procent. Slutsatsen
60
1975 1980 1985 1990 1995 2000
Index
År
Figur (vii): Reala småhuspriser och real disponibel inkomst, källa :SCB
Index 1975 = 100
b)
känns uppenbar – småhus är övervärderade. Men mäter man förändringarna från 1975, det vill säga såsom diagram (b) illustrerat med index 100 från 1975 fås ett helt annat resultat, där disponibel inkomst överstiger småhusprisförändringarna (Gustafsson, 2006). Ur detta perspektiv framstår det inte alls som om priserna på småhus är övervärderade. Men de facto kvarstår, att skuldkvoten just nu ökar mer än de disponibla inkomsterna. De senare årens starka ökning av huspriser och skulder kan främst förklaras av historiskt låga räntor och att hushållens disponibla inkomster har ökat.
Andra orsaker är att ökad konkurrens bland aktörerna på bolånemarknaden har lett till både pressade räntemarginaler och utlåningskrav. Bland förändrade utlåningskrav kan nämnas amorteringsfria lån och ökad belåningsgrad. Hos vissa kreditinstitut är hälften av alla bottenlån för bostäder helt amorteringsfria. Ett amorteringsfritt lån innebär att låntagaren kan lägga den summan denne hade lagt på amortering på räntekostnader istället, och därmed ta större lån. Bland de hushåll som amorterar så har amorteringstiden förlängts, vilket ger lägre månadsutgifter och har till följd därav möjlighet att låna högre belopp. En minskad amortering med 1.000 kr vid en ränta om 5 procent, samt 30 procents ränteavdrag kan låntagare låna 350.000 kr ytterligare men samtidigt ha samma månadskostnad som tidigare.
Den andra anledning, att kreditinstituten erbjuder högre belåningsgrader, minskar kravet på kontantinsats vid bostadsköp. I dagsläget tillåts belåningsgrader på mellan 90 till 95 procent.
Om låntagaren dessutom har en stark ekonomisk situation, så tillåts upp till – och ibland över – 100 procent i belåningsgrad. Förr, var det mer eller mindre ett krav att inneha en kontantinsats på minst 10 procent. Detta har gjort det lättare för hushåll med bra inkomster men med liten förmögenhet att köpa bostäder. Så ser ofta yngre hushåll ut, som inte tidigare äger bostad eller sparkapital som kan användas som insats (Finansiell stabilitet 2007:1).
Vi har inte svårt att finna orsaken till ökade lån och bostadspriser i ovan information. Men till syvende og sidst är det betalningsförmågan som är det intressanta. Det vill säga; klarar hushållen av sina krediter om räntan stiger? Som vi såg var räntekvoten historiskt låg vilket torde var ett positivt tecken. Ett problem med att analysera hushållens skuldsättning på aggregerad nivå är emellertid att det inte visar hur skulderna är fördelade mellan olika hushåll, ty även om hushållen i allmänhet är ekonomiskt starka, så har det stor betydelse för den finansiella stabiliteten om någon grupp i samhället överbelånar sig och ligger i risk att inte kunna betala sitt boende.
Andelen hushåll under marginal, det vill säga andelen skuldsatta som inte når upp till en skälig levnadsstandard, har sjunkit under en femårsperiod, se figur (vii). Dock steg den från 2004 till 2005, vilket kan förklaras med att den försämrade situationen för de hushåll som har sämst inkomst. Det skall emellertid inte dras för stora växlar därutav, ty som framgår av figur (ix) har hushållen med lägst inkomst en mycket begränsad skuld.
2000 2001 2002 2003 2004 2005
Hushåll under marginal Osäkra krediter
Procent Potentiella kreditförluster
Figur (viii): Hushåll under marginal, osäkra krediter och potentiella kreditförluster, källa SCB och Riksbanken
Hushåll under marginal Osäkra krediter
Att andelen hushåll under marginal har
ökat skall sättas i relation till andelen osäkra krediter och potentiella kreditförluster, vilka har varit antingen oförändrade eller minskat. Dessa två sistnämnda mått är bättre indikationer på
Potentiella kreditförluster
Figur (ix): Andelen skuld, finansiell
förmögenhet och real förmögenhet som hålls skuldsatta i olika inkomstgrupper, källa SCB och Riksbanken
Anm. Inkomstgrupp 1 består av de skuldsatta hushållen bland de hushållen med lägst disponibel inkomst och inkomstgrupp 5 består av de skuldsatta hushållen bland de hushållen med högst disponibel inkomst.
Källor: SCB och Riksbanken
För att bedöma hushållens betalningsförmåga beräknas tre mått:
1) Andelen hushåll under marginal visar hur stor andel av de skuldsatta hushållen som inte uppnår en skälig levnadsstandard efter att räntor och övriga boendekostnader är betalda.
2) Andelen osäkra krediter mäter hur stor andel dessa hushåll har av hushållssektorns totala skuld. Detta fungerar som ett mått på hur stor del av kreditgivarnas utlåning som går till hushåll som kan antas ha svårt att betala sina lånekostnader.
3) Potentiella kreditförluster speglar i sin tur hur stor andel av skulderna, bland de hushåll som är under marginal, som inte täcks av förmögenhetsvärden. Även om dessa mått har en del ofrånkomliga brister ger de sannolikt en bra indikation på betalningsförmågan.
risken i bankernas utlåning till hushåll (Finansiell stabilitet 2007:1). De högst skuldsatta är de som också har högst inkomst av de skuldsatta. Trots att hushållen ökat sin skuldsättning kraftigt finns enligt rapporten Finansiell stabilitet 2007:1 inga tecken på att hushållssektorn kan orsaka banksektorn allvarliga kreditförluster. Dock kan risken för enskilda hushåll ha ökat, speciellt högt belånade debutanter på bostadsmarknaden. Nyblivna bostadsägare är känsligare för stora fluktuationer i bostadspriserna då hela, eller en mycket stor del,
hushållens förmögenhet är koncentrerat till bostaden. Den ökade andelen av amorteringsfria lån medför också att skulderna inte minskar i samma takt som eljest, vilket innebär att hushållen skulder ligger kvar på en högre nivå längre. Men överlag har hushållen en god betalningsförmåga. Den ökade skuldsättningen i nuläget anses inte utgöra något mot bankernas soliditet (Finansiell stabilitet 2007:1).