IDA TRIFT
”3 aug 2000. Sökande efter tentalokal. På ängen väster om Norra Kyrko
gården hittade vi en rosa Galium med pip, fyrtalig, 3–4 blad i krans.
(Samma som jag hittat innan kursen men aldrig lyckats bestämma).”
figur 1. Rosenmåra.
foto: Ida Trift.
Asperula cynanchica.
Ida Trift tog en paus under firandet av Medel tidsveckan i Visby för att eftersöka en liten rosablommig måra hon hade hittat strax norr om staden 13 år tidigare.
med. Var det kanske bara ett tillfälligt fynd?
En slump? Fröspill eller något som spirat ut trädgårdsavfall?
Thomas Karlsson bad om en närmare beskrivning av växtplatsen och jag erbjöd mig då att besöka den igen. Jag gjorde ett avbrott i fjolårets Medeltidsvecka och vandrade tillsammans med min syster fram och tillbaks i raka linjer över ängen. Det tog bara fyra längder tills vi fann den. Min syster uppfann raskt namnet klenmåra, även om jag senare visade henne måror som är mindre än så.
Norra Kyrkogården ligger knappt två kilometer norr om Visby ringmur. Mel
lan kyrkogården och havet i väster är det gammal kulturmark, bland annat en äng som av vegetationen att döma är en gammal betesmark. Det är en gräsmark med hagtorn och slån, jorden är sandig och naturligtvis kalkrik. Lokalen har en ovanlig artsamman
sättning, något som Gotlands Botaniska Förening känner väl till.
På tretton år har rosenmåran spridit sig från östra kanten av ängen till den västra.
Det fanns minst hundra blommande stjälkar 7 augusti 2013 och den får därför räknas som väl etablerad. Rosenmårans ursprung på platsen är dock fortfarande okänt. Dess hit
tills kända utbredningsområde är Syd och Mellaneuropa, södra Storbritannien, sällsynt på Irland. Den återfinns alltid på sandig och kalkrik mark.
Trift, I. 2014: Rosenmåra – ny art för Norden etablerad i Visby. [First Swedish find of Asperula cynanchica.] Svensk Bot. Tidskr. 108: 219–220.
A small population of Asperula cynanchica (Rubiaceae) was observed at a sandy calcareous grassland site close to Visby, on Gotland, southeast Sweden,
in the year 2000. At least 100 flowering stems were counted in 2013.
Ida Trift är fil dr i systematisk botanik.
Adress: Folkungagatan 110, 116 30 Stockholm Epost: ida@trift.se
Släktet är i Sverige bara representerat av en inhemsk art, färgmåra Asperula tincto
ria (trädgårdsväxten blåmåra A. orientalis förvildas ibland tillfälligt). Släktet är annars ganska stort med minst tvåhundra arter i Gamla världen.
Rosenmåran doftar inte mycket för att vara en måra. Den skiljer sig från färgmåran genom att ha fyrflikiga blommor istället för treflikiga. Färgmåran har också rent vita blommor medan rosenmåra har en rosa ton i kronbladens nerver och runt pipens bas.
Färgmåran har 4–6 blad i varje krans medan rosenmåran nöjer sig med 3–4. I övrigt har de ett likartat halvliggande växtsätt och liknande glesa blomställningar. Stjälken hos båda är fyrkantig, kal hos färgmåra men sträv hos rosenmåra.
Någon större risk för förväxling med blåmåra är det inte, den har tydligt blå blom
mor och täta, huvudlika blomställningar.
Sitt svenska namn fick rosenmåran av Nils Hylander 1979 i den svenska utgåvan av
”Stora naturboken” av Garms m.fl.
De engelska namnen ”squinancywort”
och ”squincywort” syftar på örtens använd
ning mot halsböld (peritonsillit). Detsamma gäller det franska ”herbe à l’esquinancie”
och holländskans ”anginabedstro”. På tyska kallas arten ”HügelMeier” eller ”Bräune
wurzel”.
läsvärt
Mossor i
skönlitteraturen
I fiktionens värld är mossor sällsynta.
Ibland kan ett tjockt mosstäcke skymta förbi för att illustrera något gammalt, förfallet eller övergivet.
Men nyligen publicerades en roman där mossorna ändå får spela en liten roll som fond för en vetenskaps-kvinnas känslomässiga resa genom livet under 1800-talet.
NIKLAS LÖNNELL
Det rör sig om den engelskspråkiga roma
nen The signature of all things av Elisabeth Gilbert. Den verkar i skrivande stund inte vara översatt till svenska. Det är berättelsen om Alma Whittaker, dotter till Henry Whit
taker, som från fattig son via trädgårds
mästare vid Kew Gardens i London slutar som förmögen importör av medicinalväxter i Philadelphia, där bokens huvudperson föds år 1800.
Alma får en gedigen utbildning, lär sig ett otal språk och kan förkovra sig inom de flesta ämnen med hjälp av det gedigna biblioteket som ständigt växer med uppköp från rika personer på obestånd. Botaniken är ett självklart studieämne och det dröjer inte länge innan hon publicerar artiklar om hur tallörten Monotropa kan få sin näring.
Snart känner hon dock alla kärlväxter på godsets ägor och växthus och för att få nya
utmaningar börjar hon studera mossor. Det kan ju kännas igen att det går att upptäcka nya saker utan långa resor när man börjar studera en ny aspekt av naturen.
The signature of all things Elizabeth Gilbert 2013.
Bloomsbury.
ISBN 9781408841907, 501 sidor. Pris ca 120 kr.
Gathering moss: a natural and cultural history of mosses Robin Wall Kimmerer 2003.
Oregon State Univ. Press.
ISBN 9780870714993, 168 sidor. Pris ca 150 kr.
Genom sin stora arbetskapacitet, intellektuella briljans och stora globala kontaktnät lyckas Alma snart bli en aukto
ritet inom området med särskilt intresse för släktet kvastmossor Dicranum. Hon bygger upp ett herbarium med åttatusen arter och skriver två floror: ”The complete mosses of Pennsylvania” och ”The complete mosses of northeastern United States”. Dessa beskri
ver Alma i ett anfall av svartsyn om vad hon åstadkommit i livet som två obskyra böcker om mossor. Hon arbetar också på sitt mag
num opus om Nordamerikas bladmossor som inte blir avslutat, vilket dock är fallet med ett verk om Europas bladmossor.
Bland annat tack vare studiet av några olika kvastmossarters dynamik på ett par stenblock som hon följer över tid kommer hon sedan på en egen teori om evolutionen, oberoende av Darwin och Wallace. Hon publicerar den emellertid inte eftersom hon inte kan förklara altruismens meka
nismer. Författaren väcker tanken på hur det hade blivit om det varit kvastmossor istället för finkar som blivit sinnebilden för det naturliga urvalet. Alma slutar sina dagar som moss kurator på botaniska trädgården i Amsterdam.
Ordet nålfruktsmossor fladdrar förbi som ett obegripligt ämne för hennes väninna, men annars nämns endast olika bladmossor, såsom ärgmossor Zygodon. Mossor nämns även i förbigående som förpacknings
material för försändelser med kärlväxter, bobyggnadsmaterial för fåglar och tätnings
material till väggar. I slutet av boken bygger Alma – med inspiration från en grotta med lysmossa Schistostega pennata på Tahiti – en mossgrotta i botaniska trädgården i Amster
dam. Grottans väggar tuktas regelbundet med pincett!
På en fråga vad som gör mossor så fasci
nerande framhåller Alma deras värdighet, tysthet, intelligens och anspråkslöshet. Det kan ju vara värt att tänka efter om du håller med om detta eller vilka kvaliteter hos mos
sorna du själv skulle vilja framhålla. Boken introducerar också begreppet mosstid, till skillnad från till exempel människotid och gudomlig tid.
För den läsare som inte kan så mycket om mossor kan Gilberts bok kanske leda till en ökad nyfikenhet. Det framhävs i boken hur lätta mossorna är att samla, frakta och förvara. Även om det motverkas av passusar där studiet av mossor framhålls som tråkigt men hedervärt.
Men så mycket mer om mossor förekom
mer inte på romanens femhundra sidor. Så för den som vill ha en lättläst introduktion till mossornas värld kan istället boken Gathe
ring moss rekommenderas. I korta kåserande kapitel beskrivs olika aspekter av mossornas biologi och kulturhistoria. Författaren, Robin Wall Kimmerer, avtackas i efterordet till Signature of all things; Kimmerers bok har tydligen varit en inspirationskälla för Gilberts roman.
figur 1. Kvastmossorna Dicranum finns spridda över hela världen. I Sverige finns ungefär 25 arter, många är ganska svåra att skilja åt.
foto: Niklas Lönnell.