Rumsliga skillnader bland undersökningslokalerna

Tillstånds- och avvikelseklassificeringen för sommar- och vintervärdena antyder att eutrofieringsgraden är högst i innerskärgården för att minska mot ytterskärgården. Ytterskärgårdens lokaler avviker däremot mest från det förväntade orörda tillståndet, medan avvikelsen är mindre i innerskärgården.

På basen av tillstånds- och avvikelseklassificeringen är det svårt att skönja skillnader mellan lokaler belägna i västra, mellersta och östra Finska viken.

I synnerhet för vintervärden uppvisar lokalerna i östra Finska viken och östra delen av mellersta Finska viken (Borgå- och Lovisatrakten) högre halter av fosfor och kväve både i form av de totala halterna och de oorganiska fraktionerna. Däremot är halterna rätt homogena längs transekten inner- till ytterskärgård. Under sommarmånaderna verkar skillnaderna i näringshalterna, klorofyll-a och siktdjup vara mer markanta längs med transekten inner- till ytterskärgården, medan värdena är rätt homogena i öst-västlig riktning.

Regressionsanalyserna, som utförts för att detektera temporala trender, visar att det har skett förändringar i parametervärdena. Den vanligaste förändringen är en ökning i sommarhalterna av fosfor och kväve, medan i synnerhet kvävefraktionerna för vinterhalvåret signifikant har minskat på många lokaler. Det verkar som om förändringarna skett någorlunda homogent längs med hela Finska vikens kust, mönster längs gradienten inner- till ytterskärgård kan ej skönjas.

Den generella trend som PC-analyserna påvisar är att innerskärgårdens lokaler är mest påverkade av eutrofieringen, medan ytterskärgårdens lokaler kan ses som minst påverkade av övergödning. Under 1980-talet verkar höga klorofyll-a halter vara speciellt förknippade med lokalerna i östra Finska viken. Under 1990-talet tillkommer flera grupperingar figurerna och vissa lokaler faller helt och hållet ut som egna grupper. Detta beror i somliga fall på dåliga syreförhållanden, i somliga fall av höga totalkvävehalter. I PC-analysen för åren 2000-2002 erhölls fyra grupperingar, där innerskärgårdens lokaler i östra och mellersta Finska viken karakteriseras av höga kvävehalter, medan syrefattiga förhållanden grupperar en del av västra Finska vikens innerskärgårdslokaler skilt. De lokaler med höga kvävehalter i mellersta och östra Finska viken är i regel även under 2000-talet associerade med dåliga syreförhållanden vid bottnen.

4.2.1 Vad beror de rumsliga skillnaderna på?

Skillnader mellan inner- och ytterskärgårdens lokaler har i denna undersökning framgått vara mer markanta under sommaren än under vintern. Att innerskärgårdens lokaler har den högsta eutrofieringsgraden och således klassificeras med de högsta tillståndsklasserna, i relation till ytterskärgårdens lokaler, kan ses som naturligt. Innerskärgårdens lokaler har oberoende av mänsklig aktivitet en högre näringsstatus än ytterskärgården eftersom det förekommer mera naturlig avrinning från land och vattencirkulationen är långsammare (Appelgren och Mattila 2002).

Mänsklig aktivitet bidrar därtill med en betydande belastning, som tillkommer våra kustvatten i många former. Avvikelseklassificeringen, som förutom eutrofieringsindikerande parametrar även beaktar deskriptiva

parametrar, ger en mer realistisk bild av läget. Enligt avvikelseklassificeringen lider den yttre skärgården också av en betydligt förhöjd näringsstatus. Eutrofieringsproblemet är idag inte längre ett problem vid de direkta belastningskällorna, utan problemet håller på att flytta sig allt längre ut mot de ytterskärgårdslokaler som tidigare har karakteriserats som relativt opåverkade av eutrofieringen. Det att skillnaderna i parametervärden längs transekten inner- till ytterskärgård blir mindre till vintern beror kanske på att primärproduktionen avstannar och de näringsämnen som avsköljs från land således transporteras mer direkt mot ytterskärgården och det öppna havet.

Skillnader i parametervärden längs transekten östra Finska viken till västra Finska viken är små under sommaren för att bli mer framträdande under vintern. Detta beror möjligen på att belastningens omfattning i de östra delarna av Finska viken är större än i väst och att detta tydligare syns under vintern då landavrinningen minskar och primärproduktionen avstannar.

Tidigare undersökningar har påvisat att halterna av näringsämnen och klorofyll-a ökar då man rör sig i väst-östlig riktning i Finska viken (bl.a.

Sandén och Danielsson 1995, Leppänen et al. 1997). Dessa undersökningar baserar sig främst på material från lokaler belägna i öppna Finska viken.

Spatiala trender i öppna Finska viken styrs av storskaligare hydrodynamiska processer (så som stort sötvatteninflöde i vikens östra del och inflöde av djupvatten rikt på salt i västra Finska viken) än i kustvatten (Leppänen et al.

1997). Skärgården måste ses som ett separat system som mycket litet påverkas av den storskaliga vattencirkulationen i Finska viken. I skärgården påverkas hydrografin främst av lokal morfologi och topografi (Leppänen et al. 1997). Punktkällor och lokal diffus belastning är av stor betydelse för att förklara rumsliga trender i skärgården.

Näringsämnen tillkommer våra kustvatten både från land och från luften som atmosfäriskt nedfall. Kuststräckan som den ifrågavarande undersökningen täcker sträcker sig från Kotka i öst till Hitis skärgård i väst.

Under denna långa sträcka tillkommer näringsbelastningen i många former.

Tabell 2 i avsnitt 1.2.1 visade att en stor del av de näringsämnen som tillförs våra kustvatten transporteras längs med åar och andra vattendrag ut till kusten. Således kan förhöjda halter av näringsämnen i Kotkaregionen delvis bero på Kymmene älv, medan förhöjda halter av näringsämnen i Borgåtrakten delvis beror på att både Illby å och Borgå å rinner ut i området.

Vanda å bidrar i sin tur till belastningen i Helsingforsregionen (HELCOM 1996).

Vattenkvaliteten utanför större samhällen, städer och industrier, d.v.s.

typiska punktkällor, har förbättrats efter att en effektivare rening av avloppsvatten införts fr.o.m. inledningen av 1970-talet.

Var näringsämnena tillförs påverkar alltså eutrofieringsmönstren, men på lokal nivå har omblandningen av vattenmassorna och vattenutbytet stor betydelse. Dessa processer styrs av kustens geomorfologi samt klimat- och väderförhållanden (Pitkänen et al. 1990). Orsaker till en högre näringshalt i östra Finska viken diskuteras i Pitkänen et al. (1990). Området är grunt och skärgården minskar på utspädningen av de tillförda näringsämnena.

Belastningskällorna till östra Finska viken är omfattande, Kymmene älv och Nevan rinner ut i området, även den diffusa belastningen från Ryssland är betydande (Pitkänen et al. 1990). Då belastningen till området är så stor, förekommer inte enbart höga halter av näringsämnen i kustvattnen utan förhöjda värden har även uppmätts långt ut på öppna havet.

Uppvällning är en viktig process som transporterar kallt näringsrikt bottennära vatten upp till det produktiva ytskiktet. Om det finns områden där uppvällning sker med jämna mellanrum kan man förvänta sig högre halter av näringsämnen i dessa regioner. I Finska viken sker de mest frekventa uppvällningarna i finländskt vatten vid öppningen till Finska viken i skärgården kring Hangö udd (Hällfors et al. 1983, Alenius et al.

1998). I denna undersökning har det dock framgått att lokalerna i västra Finska viken är de minst eutrofieringspåverkade, om man mäter eutrofieringsgraden i effektparametrarna klorofyll-a och siktdjup. Däremot uppvisar lokalerna i området lika höga sommarhalter av både fosfor och kväve som lokalerna i övriga Finska viken.

Som nämndes tidigare påverkar även områdets geomorfologi och kustens öppenhet hur väl näringsämnena omblandas och transporteras från kusten till det öppna havet där koncentrationerna späds ut. Skärgårdarna på bägge sidor om Hangö udd är en myriad av holmar och skär och den västnyländska skärgården mellan Hangö och Ingå är den mest enhetliga och detaljrika kuststräckan i hela Finland (Luther 1981). Från Porkala udd till Sibbofjärden är kusten mer öppen för att igen övergå till att bli mer rik på öar då man rör sig från Sibbofjärden österut mot Kotka. Man kan därmed tänka sig att vattenombytet är sämre i områden rika på skärgård än i öppna områdena, så som kring Helsingfors, där vattnet mer effektivt kan transporteras ut mot det öppna havet och spädas ut.

4.3 Samband mellan tillskotts- och effektparametrar i