”Stoj!” ropade vi barn när vi lekte på gårdarna i 1950-talets Helsingfors och dess utkanter – de ryska kosackernas rop från början av seklet levde då ännu kvar i barn- och ungdomsspråket. De ryska orden som funnit fotfäste i Helsingforsslangen under 1900-talets början var många och brokiga, ibland omformade till oigenkännlighet såsom det finska pirssi – ”otetaan pirssi” (’vi tar en taxi’) – där ursprunget fanns i биржа извозчиков, ”börsen” där hyrkuskarna väntade på sina kunder. ”Ta birs” (’ta en taxi’) användes också av de svensktalande.
Jag vill i det följande ta upp några ord av ryskt ursprung som min äldre bror och jag själv, födda 1941 och 1945, använde utan att ha den minsta aning om att de var ryska. Svenska var vårt modersmål men vi talade också finska med lekkamraterna ”på gården”. Rysktalande fanns inte i vår omgivning. Övertygad om att språket existerar i vårt minne i ”kommunikativa fragment”1 vill jag återge orden i samman-
hang som visar hur vi uppfattade dem och vilken betydelse vi tillskrev dem. Mina etymologiska förklaringar är i vissa fall antaganden – orden kan genomgå omfattande transformationer och det är inte alltid lätt att spåra deras vägar.
Ett ryskt ord som ofta verkar ha hörts i Helsingforsluften är дурак. ”Han e’ helt dårka” sade vi i betydelsen ’idiot, dum i huvudet’. Intill adjektivet då´rka (oböjligt) befann sig semantiskt en avledning av добр-ый som fungerade som substantiv: ”han e’ ett dóber/dö´ber”. Detta sade vi om en person som inte bara var ’dum’ utan också ’tafatt, bortkommen’. Inom samma semantiska fält existerade ordet
stóbakoff som betecknade någon som var ’bakom flötet’ eller ’töntig’: ”de’ va’
nu en rikti’ stobakoff”. Kanske ordet har uppstått ur ryskans столб – man kan tänka på uttryck som что ты встал столбом? (”vad står du där och gapar?”), där användningen liknar ryska чурбан (=’idiot, dumling’). Namnändelsen koff var ju välkänd i Helsingfors där vi bland annat kunde läsa den på ölbryggeri Sinebrychoffs (Синебрюхов) flaskor, sedermera bara KOFF.
1 Борис Гаспаров: Язык, Память, Образ. Лингвистика языкового существования. Москва
1996.
Att ifrågasätta någons förståndsgåvor med ryska ord kunde också ske genom verben bónja (< понять) och snája (< знать): ”Bonjar du int’?” eller ”Han snajar ingenting.” Ett substantiv hade t.o.m. bildats av ryskans första person presens (знаю): ”Han har int’ nå’t snáju”.
Om något varken var bra eller dåligt kunde vi säga: ”det där e’ nu mittemellan dobra å njetu”. Ordet ”njet” förekom oftast i formen ”njetu”: ”Njetu, sa ryssen”.
Var något ’dåligt’ kunde vi säga att ”de’ e’ bara krutschkí”. Ordet kunde också
beteckna något ’skumt, ljusskyggt’: ”de’ e’ nog nå’ krutschkí där”. Mitt antagande är att ursprunget är verbet крутить i betydelsen ’inte tala sanning, slingra sig’ (Что ты крутишь? Не надо крутить.). Ändelsen -schki/ -ski uppfattades som ”rysk” och fästes även på svenska och finska ord i slangspråket.
Búli (kort vokal) användes allmänt för ’stor’ ( < боль-шой). Vi satte t.o.m. svensk
adjektivändelse på ordet: ”De’ va’ buliga potäter”.
Hade någon tittat för djupt ’i glaset’ uttrycktes det med att vara ”i stákan”: ”Han va’ ganska i stakan.” Var man hungrig kunde man ”gå å’ safka” (’käka’). Detta sáfka – som på 1990-talet t.o.m. fick ge namn åt en liten exklusiv restaurang i Helsing- fors – fungerade också som substantiv och hade då sällskap av finska sápuska: ”Eiks’ tääll’ oo’ mitään sapuskaa?” (”Finns det inget käk här?”). Antagandet är att det bakom dessa ord finns завтрак men kanske också закуска.
En mindre butik kallade vi láfka: ”Jag hitta’ en lafka där i Sörnäs.” Liksom sáfka var också láfka av enklare sort, långt från boutiquernas värld. Där stod vanligen en
pradájerska (< продать, ’sälja’, uppenbarligen via imperativformen ”prodaj!”). Ett
säljande av skummare slag betecknades med verbet tróka (kort vokal), t.ex. ”troka sprit” (< торговать). Sprittrokarna hade haft gyllene dagar under förbudslagstiden på 190-talet och ordet hade stannat i folkmun. En trókare riskerade förstås att ”hamna i butkan” (bútka = polisfinka).
Att väsnas och härja ute på stan betecknades som att ragássa å guléja (< ругаться, < гулять). Var det flera i sällskapet kunde man tala om ”hela trojkan”: ”di kom hela trojkan” (= hela hopen). Var någon ute på vift så sades han vara ”på gulej”. De två verben förekom oftast i par och kunde också användas om att ’gräla på’, ’ställa till scener’: ”Hon ragassar och gulejar så fort hon kommer hem”. Gällde det att ’sticka iväg illa kvickt’ sade vi att vi måste schíva oss (kort vokal). Verbet är en omform- ning av uttrycket ”живо” i betydelsen ’skynda på’, troligen allmänt använt inom det militära. Ute på Sveaborg låg en rysk kasernstad men också inne i Helsingfors fanns rysk militär förlagd.
Den ryska byråkratin hade lämnat sina spår. ’En stor mängd papper’ kallades kníga eller búmaga: ”En jessu bumaga” – en väldig pappersbinge. Var man inte nöjd eller såg anledning att protestera kunde man skriva en schapíska (< записка), en besvärsskrivelse. Ryskans пропуск hade stannat kvar i betydelsen ’intyg, dokument’ fast med -a tillagt på slutet och accentförskjutning: propúska.
Till en person som ständigt beskärmade sig kunde man säga: ”Va’ hóspotar du hela tiden?” (< Господи! ’Herregud!’).
Även om vi inte visste vilka ord som var av ryskt ursprung kunde vi också sådana som förknippades med ryssar. ”Jag kan ryska”, kunde vi säga. ”Nå, säg nå’t då!” ”Harå´schi-marå´schi – de’ e’ ryska!” Vad det betydde visste vi inte, men att det var ryska visste vi. Bakgrunden fanns i stadens ryska glassförsäljare som i början av seklet ropade ut sin vara: ”Хорошее мороженое!” Frekventa ryska uttryck som ”ничего” hade blivit talesätt: ”Nitschivå´, sa ryssen”. Om något var mindre hållbart, skrangligt eller bara bisarrt kunde man säga: ”Allt va’ nu bara parússki” (”po-russki”). Myntenheten ”kopek” användes för att uttrycka att man inget hade på fickan: ”Jag har int’ en kopék”.
”Tjutt-tjutt” användes allmänt för ’just och just’, ’med knapp nöd’: det var ju
tjutt-tjutt att skåpet passa’ in”. Den ryska betydelsen (< чуть-чуть) hade alltså be-
varats.
Prénika i betydelsen ’medalj’ (redan på ryska har ju ’pepparkaka’ – пряник – an-
vänts i denna betydelse) var helt allmänt och lever i bästa välmåga både på svenska och finska (prénikka) ännu idag.
”Schirå´kaja natúra” hörde vi sägas då någon levde på stor fot och det saknades täckning för levernet: ”där va’ det alltid sjiråkaja natura”.
”Papirósser” var det vanligaste uttrycket för cigarretter. Hos en skolkamrat bjöds jag alltid på tjinúski-kaka (< тянучки), sockerkaka överdragen med tjock kräm kokad på socker och grädde. ”Tjáju, tjáju” brukade min pappa säga när det var tedags.
Av sovjetiska ord som trängt ända ner i vårt ungdomsspråk minns jag bara politrúck: ”där kommer di där politruckerna igen”. Detta användes om ’övervakare’, särskilt på skolgården. I ordet fanns också det semantiska draget ’såna som skvall- rar på oss’, ’falska’.
Vi använde ord vilkas väg till vårt vardagsspråk är svårare att belägga. Varför hade just de blivit kvar? Skulle vi ut och resa använde vi ett underligt ord för vårt pick och pack – pasníllnikor (alltid i pluralis): ”Ta nu dina pasnillnikor!” Min förmodan är att detta är en transformation av ryskans посылки (=paket), påbättrat med suffixet -nik. Ens tillhörigheter kunde också kallas kramásch där åtminstone
ordslutet -asch associerar till ryskan (jmf. -schki ovan eller ”haråschi-maråschi”). Om stammen kram- hade något att göra med ”rysk” närvaro i Helsingfors är osäkert, eftersom det svenska ordet kram (’småvaror’) existerar. Det var dock inte ett ord som ingick i vårt ordförråd, med undantag av uttrycket ”krimskrams”. Då vår barndoms ”kramasch” dessutom var ting av sämre kvalitet kunde ordet ha sitt ursprung i torgbodarna vid Simonsgatan som allmänt kallades ”Narínken” (на рынке; finska ”Nárinkka”). I bodarna såldes begagnade kläder och andra ”second-hand” varor. Många av försäljarna där var judiska och i jiddisch finner vi ordet krom för ’butik’ och kromen (’försälja’) att jämföra med polska kram och
kramarz (”försäljare”).4 Ett ord kan förstås vara en blandning av olika influenser.
På narinken såldes i varje fall just ”kramasch”.
Av klarare ursprung är då ”kamurkan” som vi gömde oss i när vi ville vara för oss själva eller lekte kurragömma. Kamurka var något litet utrymme, ett skrymsle eller en skrubb alldeles som det ryska ”komorka” (=vindsutrymme, förråd). Lodja (< lod’ja, lad’ja) var en stor pråmlik båt som vi uppfattade som mindre sjösäker: ”Bara det int’ e’ den där lodjan” sade vi då vi skulle ut till en holme.
Ordet ripaska har jag alltid trott vara finska. Att ordet betecknade ’rysk dans’ (den som kallas казачок eller трепак) var också klart. Enligt finska etymologer är ordet karelskt och torde gå tillbaka på ryskans присядка, dvs det moment i dansen då man går ner på huk.5 Vi barn använde emellertid uttrycket ”dansa ripaska” i
betydelsen ’bli uppläxad’ (”hon fick nog dansa ripaska sen när gubben kom”). Ut- trycket kan kanske förstås som en omformning av svenskans ’dansa efter någons pipa’. Dansen ripaska åskådliggjorde ”läxans” svårighetsgrad.
Jag har här samlat ihop en liten bukett ryska ord, en ögonblicksbild av vad som ”kan bli kvar”. Slangord är ord som lever ”en fjärils sekel”, de uppstår en morgon och dör när dagen går mot natt. Många av orden som jag tagit upp har redan försvunnit ur ungdomsspråket. De kan leva kvar hos vissa språkbärare som ett slags ”vår-krets-språk” (ry. kruzjkovoj jazyk), dvs ”vi som växte upp i Helsingfors på 1950-talet”. Man kan reflektera över hur länge ord kan överleva när källan därifrån de kommer sinar. Den massiva ryska närvaron i Helsingfors upphörde år 1918. Några nya impulser från detta språk kom inte därefter.
4 Judar hade börjat komma till Finland sedan tsar Nikolaj beslutat utta dem till militärtjänst 187.
Från och med 1858 kunde de få stanna i Finland efter avslutad militärtjänst. Forskning har visat att en stor del av immigranterna kom från Vilna och området däromkring (Simo Muir, Yiddish
in Helsinki. Study of a Colonial Yiddish Dialect and Culture, Helsinki 004). Före 1917 fanns be-
gränsningar för judarnas utkomstmöjligheter – handel med kläder och ”begagnat” var en van- lig sysselsättning.
Ungdomsspråket i Helsingfors, liksom i hela landet, är idag starkt influerat av engelskan. Men ännu finns i finsk slang också minoritetsspråket svenska. ”Tsemppiä vaan” stod det på en reklam ute på stan i Åbo sommaren 1989. Jag som då inte bott i Finland på femton år kunde inte tyda detta. Betydelsen var ’kämpa på!’ – det svenska verbet hade blivit substantivet tsemppi.