Vad säger bibeltexten? .…

I detta avsnitt diskuteras denna uppsats fokustext, Joh 18:1-19:22. Vad kan vi utifrån vad bibeltexten säger i sig själv dra för slutsatser angående betydelsen av Ἰουδαῖοι?

I rättegångsscenen syftar Ἰουδαῖοι på de religiösa auktoriteterna. Varför det kan uttalas så tydligt diskuteras längre fram. Emellertid är det förmodligen inte av religiösa skäl, utan av politiska, som det religiösa styret dömer Jesus till döden. Evangelierna ger sinsemellan lite olika svar

- 34 -

på frågan hur ofta Jesus var i Jerusalem. Joh är det evangelium som placerar Jesus i Jerusalem oftast och Fredriksen pekar på två anledningar till att det förmodligen var så att Jesus var välkänd i Jerusalem. Den första är att den allra tidigaste Jesusrörelsen, enligt såväl Apostlagärningarna som Paulus och den utombibliske historikern Josefus, hade Jerusalem som bas. Om Jesus bara var i Jerusalem en gång, i samband med sin död och uppståndelse, som till exempel Markusevangeliet hävdar, så är det tveksamt om det hade räckt för att bygga upp en lärjungabas som var så uthållig som den tidiga Jesusrörelsen. Troligare hade då varit att lärjungarna hade tagit sig tillbaka till Galileen, där de alla kom ifrån och förmodligen kände sig mer hemma. Vidare menar Fredriksen att det är naturligt att söka sig till Jerusalem, eftersom staden var ett pilgrimscentrum. Om en predikant ville nå ut till så många judar som möjligt så är det logiskt att befinna sig där.¹¹³ Dessutom, med hänvisning till Lowes argument att Sanhedrin bara hade jurisdiktion över Judéen (se ovan), så stärker det tesen att Jesus blir arresterad och dömd för saker han har sagt och gjort i Judéen.

Rättegången mot Jesus är i Johannes version genomgående de styrandes ansvar. Ingenstans nämns att folket i någon utsträckning deltar i gripandet, rättegången eller domen. Jesus grips på natten (13:30) och det är vaktstyrkan och folk från översteprästerna och fariséerna som griper Jesus (18:3). Jesu första förhör sker hos översteprästen, dit ”judarnas män” (οί ύπηρέται τῶν Ίουδαίῶν) har fört honom (18:12) och det betonas att Kajafas hade förklarat för ”judarna” (τοῖς Ίουδαίοις) att det var bäst att en enda man dog för folket; en syftning till 11:50, där rådet planerar att döda Jesus.

Texten om Jesu arrestering och rättegång går, liksom alla andra bibeltexter, att läsa både teologiskt och historiskt. Den teologiska läsningen av 18:1-19:22 är messiansk och soteriologisk; händelserna som återges syftar till att folk ska tro på Jesus som Messias och händelserna som leder fram till (och bortom) Golgata blir det slutliga beviset för hur han uppfyller de gammaltestamentliga profetiorna. En historisk läsning å andra sidan skulle kunna leda fram till olika svar, men det sannolika är att Jesus dras in i ett händelseförlopp som ytterst har att göra med de religiösa auktoriteternas strävan att inte fördärva relationerna med romarna. Detta blir tydligt redan i kap 11, i samband med att Jesus uppväcker Lasaros. Konsekvensen av den handlingen blir att många människor kommer till tro på Jesus och börjar följa honom. Rådet blir bekymrade över att Jesus vinner många lärjungar, men inte främst av religiösa skäl, utan av politiska (11:48). Det finns ytterligare några ställen i denna uppsats fokustext som pekar i samma riktning.

Det första är att arresteringen av Jesus sker i samarbete mellan de judiska och de romerska auktoriteterna. Ordet σπεῖρα (18:3), ”vaktstyrka”, syftar helt klart på en romersk styrka,

- 35 -

som kommer tillsammans med ”ύπηρέτας” (”folk”) från översteprästerna och fariséerna. Även om det, precis som Fredriksen påtalar, är osannolikt att en hel σπεῖρα, som bestod av närmare 500 soldater, var närvarande vid arresteringen¹¹⁴ så gör evangelistens formulering att det kan hållas för sannolikt att både de judiska och de romerska auktoriteterna deltog.

Det andra textstället som pekar i den riktningen kommer efter det inledande förhöret med översteprästen Kajafas. Jesus förs då till det romerska residenset, där han överlämnas till att bli förhörd av Pilatus. Allt eftersom förhöret hos Pilatus fortskrider sker en subtil men ändå viktig förskjutning av anklagelserna mot Jesus. Den första anklagelsen som riktas mot Jesus är att han ”κακὸν ποιῶν” (Bibelkommissionen översätter med att han är en ”förbrytare”, men bokstavligt betyder det snarare att han ”gör ont”) (18:30). Förbrytare kunde dock dömas enligt judarnas egen lag, varför Pilatus först inte vill ta ansvar för en rättegång mot Jesus. Emellertid är det uppenbart att ”judarna” vill att Jesus ska dömas till döden och därför behöver de rikta ännu starkare anklagelser mot honom. Pilatus frågar Jesus om han är ”ὁ βασιλεὺς τῶν Ἰουδαίων” (”judarnas konung”) (18:33), men då Jesus inte explicit tillstår detta kan inte Pilatus hitta något att förklara honom skyldig till. Därför stegras anklagelsens allvar till att Jesus nu inte längre bara gör ont, utan att han också har ”gjort sig själv till Guds son” (υίὸν θεοῦ ἑαυτὸν ἐποίησεν) (19:7). När inte heller detta räcker för att förmå Pilatus att döma Jesus till döden (19:12) stegras anklagelsen ytterligare och Jesus anklagas till slut för att ha gjort sig till kung (ὁ βασιλέα έαυτὸν ποιῶν) och därmed också satt sig upp mot kejsaren (19:12). Denna anklagelse kan ”judarna” också utnyttja för att påverka Pilatus på ett annat sätt. De påtalar för honom att den som friger en person som utmanar den romerska makten genom att tillskriva sig själv konungsliga anspråk inte kan vara kejsarens vän (19:12).

Det tredje textstället som pekar mot att de religiösa auktoriteternas främsta målsättning är att rädda relationerna med Rom finns i vers 15. Pilatus frågar om Ἰουδαῖοι verkligen vill att han ska korsfästa deras kung och οἱ ἀρχιερεῖς (”översteprästerna”) svarar att de inte har någon annan kung än kejsaren: οὐκ ἔχομεν βασιλέα εἰ μὴ Καίσαρα (19:15).

Således är det uppenbart att det är det judiska religiösa ledarskapet som ensamt är drivande och närvarande i Joh redogörelse för Jesu rättegång och dom. Intressant att notera är att av de fyra evangelisterna är det bara Joh som så otvetydigt lägger skulden för Jesu öde helt och hållet hos det religiösa ledarskapet. Hos Matt och Mark övertygar det religiösa ledarskapet folket att kräva att Barabbas friges och att Jesus döms (Matt 27:20, Mark 15:11) och Luk är noga med att betona att

både det religiösa ledarskapet och folkmassan närvarar och är aktiva agenter under rättegången

(23:4, 13, 18). Därmed blir Joh det evangelium som är minst anti-judiskt gentemot folket som helhet,

- 36 -

åtminstone om man isolerar redogörelsen för rättegången och domen från texten som helhet. Om vi dessutom postulerar att lärjungarna i någon mån representerar den judiska ”allmänheten” – åtminstone rekryteras de från sammanhang som inte har med det religiösa ledarskapet att göra – så blir det ännu tydligare att Joh-författaren förflyttar skulden för Jesu dom från folket till det religiösa ledarskapet. Detta markeras av användandet av verbet παραδίδωμι (förråda, överlämna). I 13:21 används det av Jesus för att förutspå att en av lärjungarna kommer att förråda honom, medan det i 18:30 och 18:35 används av arresteringsstyrkan och de religiösa auktoriteterna för att beskriva hur de genom falska anklagelser har överlämnat Jesus åt Pilatus. Därigenom förskjuts också skulden för Jesu slutliga dom från folket till auktoriteterna.

Frågan om vilka som avses är emellertid på intet sätt avgjord. Förhoppningsvis har denna uppsats illustrerat en del av den komplexitet som frågan rymmer och den kommer fortsätta diskuteras inom exegetiken, både inom ramarna för existerande hypoteser och i form av att nya hypoteser lanseras.