Säkerhet och tillträde

Att det gör åtskillnad mellan olika typer av brott som har begåtts tyder på det Hydén (2002) beskriver om att det dras gränser för vad som är tillåtet beteende inom ramen för det sociala systemet. Det kan tolkas som att det har utvecklats ett rättsligt ramverk inom organisationerna som lagt grund för principer och regler till vilka handlingar som anses vara moraliskt

godkända. Hydén (2002) menar på att inom vart system artikuleras normer i takt med att olika aktörer använder sig av systemet för tillgodoseende av sina intressen. Organisationernas intresse i detta fall är att ha kontroll över vilka som arbetar inom organisationen och inte anställa riskfyllda kandidater. Det går att koppla till hur Hydén (2002) beskriver att normer fungerar som handlingsanvisningar. Samtliga informanter beskriver att det inte finns någon skriftlig dokumentering om hur bedömningen görs. Trots detta, gör samtliga informanter bedömningen på ett liknande vis. Det blir här tydligt att det har utvecklats en diskurs av artikulerade normer som funktionerar och tillämpas på en strukturell nivå.

7.3. Säkerhet och tillträde

Att utdraget ur belastningsregistret görs utifrån ett säkerhetsperspektiv genomsyrar hela empirin. Det framgår i empirin att alla informanter på ett eller annat sätt arbetar mot kunder eller andra organisationer. På grund av detta behöver de någon form av kontroll, i detta fallet utdrag ur belastningsregistret. I2 uttrycker:

“..det finns en säkerhetsaspekt att vi måste säkerställa att den personal som vi har i så att säga våra lokaler inte har ett brottsligt syfte” -I2

Det sättet informanter talar om säkerhet kan i denna bemärkelse knytas till den tidigare nämnda, organisatoriska utvecklingen. Utvecklingen har även inneburit att organisationer inte längre enbart opererar på en enskild fysisk plats, vilket gör att organisationernas

gränsdragningar blir mer diffusa. Att gränsdragningarna blivit mer diffusa betyder dock inte att även säkerheten blivit mer diffus, utan det går snarare att påstå motsatsen. De diffusa gränsdragningarna ställer enligt informanterna högre krav på säkerheten vid gränserna. Den främsta säkerheten, menar Papakostas (2009), görs genom reglering av vem som får tillgång till nycklar och lås, genom att omvandla och synliggöra individer. Papakostas (2009) menar att ju striktare regler som görs vid organisationers gränser, desto färre kontroller behövs göras inom organisationers gränser.

“Ja, eller hos oss så är det så att för att de ska kunna få ett passerkort hos oss så meddelar vi att då behöver vi se belastningsregistret innan.” -I7

Att uppvisa utdraget för att kunna få ett passerkort kan liknas med Papakostas (2009) metafor som att få tillgång till nyckeln in. Om en individ blir anförtrodd tillträde så symboliserar det enligt Papakostas (2009) förtroende gentemot denne, samtidigt som denna tillit står i

dikotomiskt förhållande till misstro mot dem som inte får tillträde. I och med organisationers diffusa gränser, uppstår en mellanorganisatorisk distans som tenderar att försvåra kontrollerna vid gränserna. För att hantera att kontrollerna vid gränserna kan ses som bristfälliga ingjuts därför kontroller som skapas och opererar utifrån den organisatoriska kärnan. Detta är något som informanterna vittnar om då de beskriver kontroller som utförs även inom

organisationen, för att ytterligare säkerställa att allt går rätt till. Något som I2 belyser:

“..vi har ju en security avdelning som jobbar enbart med den här typen av ärenden att spåra och se för oftast försvinner ju gods i så fall och vart har godset tagit vägen? Vart är

felkällan? För vi skannar ju allting vilket innebär att det blir ganska lätt att se vart försvann godset? Och så får man ju liksom börja arbeta med det där.” -I2

Av de sju informanter som intervjuades till denna studie ansåg alla att det, som tidigare nämnt, var flera aspekter som spelade in om någon med tidigare dom(ar) skulle få en

anställning. Av alla informanter var det bara en informant som uppgav att en till fullo var nöjd med de bakgrundskontroller de genomför inför anställning. Samtidigt var det bara den

organisationen som gjorde bakgrundskontroller direkt, så fort en kandidat ansökte till en tjänst, och redan då automatiskt kunde tacka nej till en kandidat med tidigare dom(ar). De övriga informanterna ställde sig mer öppna till kandidater med tidigare dom(ar). Hydén (2002) menar att en behöver gå utanför rätten för att förstå om och varför regler behövs. Det är idag enligt lag möjligt att använda sig av utdrag ur belastningsregistret inför anställning, vilket alla sju informanter gör. I informanternas resonemang kring användandet går det dock att utläsa att den moral som finns inte går jämnt upp med den lagstiftning som finns. Även om de upplever att utdraget ur belastningsregistret är ett trubbigt verktyg för att bedöma

säkerhetsrisken, så anses motsatsen att de inte skulle använda sig av det inte heller optimalt.

Även i de fallen där det inte spelar någon större roll så finns ändå en önskan om transparens:

“Jag landar någonstans i att jag ändå vill veta och inte för att det alltid spelar någon roll men jag vill ändå ha en ärlig dialog med de personerna jag har anställda.” -I6

Tidigare nämndes att informanterna inte vill anställa någon som begått trafiköverträdelser till en chaufförstjänst för att minska riskerna för organisationen. Både I2, I3, I5 och I6 förhåller sig dock också på ett liknande vis till utdraget ur belastningsregistret som ett sätt att ta hänsyn till kandidatens säkerhet. De vill inte rekrytera en kandidat som har tidigare

trafiköverträdelser till en chaufförstjänst eller en kandidat med upprepade gånger under kort, närliggande tid blivit dömd för stöld eller snatteri där den kan triggas att ta snedsteg. I6 uttrycker sig om det som följande:

“Men det är ju också en risk, personens risk ifråga också. Den utsätts ju för något som är väldigt väldigt lockande i onödan och risken är att personen gör någonting som den sen ångrar för att den känner att den har inget annat val och det är onödigt att utsätta någon för det.” -I6

Informantens beskrivning om hur risktagandet revideras går delvis att koppla till Papakostas (2009) beskrivning om hur individer övervägs till att bli betrodda till få tillgång till det sociala rummet eller inte. Risktagandet går även att tolkas ur ett rättssociologiskt perspektiv. Hydén (2002) menar på att inom varje samhälles sociala system utvecklas normer som tillämpas och fungerar som handlingsanvisningar. Det går att tolka informantens beskrivning om dess upplevelse kring risktagande, grundar sig i en ytterligare dimension än den organisatoriska.

Nämligen utifrån en moralisk dimension. Organisationerna saknar författningsstöd i hur denna frågas ska hanteras. Trots detta framgår det tydligt ur empirin att en moralisk struktur har utvecklats kring hur organisationer ska gå tillväga. Samtliga informanter behandlar och bedömer informationen ur utdraget likartat även fast det saknas rättsregler som styrker eller reglerar hur utdraget får tillämpas och användas inom branschen.

Enligt Hydén (2002) är det just i dessa sammanhang rättssociologin syftar till att ta sin roll och identifiera och artikulera de normer som följer av de diskurser som uppstår inom olika delar av samhällslivet. Vidare menar Hydén (2002) på att rättsregler inte skiljer sig från normer i största allmänhet, utan att det som sker är att när en norm upphöjs till rättsregelns status kan den förstärkas som norm. Den rättsliga möjligheten att använda sig av utdrag ur belastningsregistret kan därför ses som en förstärkning av den norm som finns kring individer med tidigare domar. Som I2, I3, I5 och I6 beskriver, finns också normer kring hur de också

förhåller sig säkerhetsmässigt på ett vis som ligger närmare kandidaten. En norm som inte fått rättsregelns status.