Alla pedagogerna utgår ifrån läroplanen och målen däri. Eleverna i grundsärskolan har sin egen kursplan liknande grundskolans. Pedagogerna anser dock att grundsärskolans läroplan skiljer sig ifrån grundskolans genom formuleringarna: ”ha kännedom om”, ”att sträva emot” och ”efter sina förutsättningar”. Målen för grundsärskolan inte är så svåra och inte så många anser pedagogerna.
En pedagog uttrycker att hennes arbetssätt till stor del är baserat på tidigare arbetslivserfarenhet. Samma pedagog anser att läroplanen i dag upplevs mycket luddig på grund av att antalet timmar för varje ämne och elev ska ha är uppdelat i minuter för tio läsår. Hon hade även önskat att det fanns mer yrkeskompetens för de olika ämnena, som det är idag får klasslärarna genomföra lektioner i ämnen som de inte har någon utbildning i.
Innehållet i skoldagen ser väldigt olika ut för elevgrupperna men även för var och en av eleverna. Bidragande faktor till detta är, elevens behov och vilken begåvningsnivå eleven befinner sig på.
En pedagog hade önskat att skoldagen skulle vara kortare för hennes elever eftersom elevernas koncentration och uppmärksamhet är väldigt låg på eftermiddagarna. Även tre av eleverna hade önskat att skoldagen hade varit kortare.
7 Analys
Utifrån Bronfenbrenners (Imsen, 1988) utvecklingsmodell går det inte att särskilja en individs utveckling från samspelet i och med omgivningen och att det är en ständigt pågående process. Aspekten av att ta reda på elevernas syn på sin tillvaro är en viktig synpunkt som ofta glöms bort. Elevernas synpunkter på sitt eget lärande är väsentligt eftersom eleverna själva vet vad de är intresserade av och vilket sätt de tycker är roligt att lära sig nya kunskaper på.
Relationerna i särskolan blir ofta mycket mer intima mellan pedagoger och elever eftersom antalet elever är färre och att eleverna har ett större behov av hjälp i sitt lärande. I Bronfenbrenners innersta cirkel i utvecklingsekologiska modellen finns individens upplevelser av närmiljön som hemmet, skolan, föräldrarna och skolkamraterna. Det är viktigt att individen känner sig uppskattad accepterad och omtyckt, vilket det finns en större möjlighet i särskolan för, eftersom lärandet är anpassat efter elevens förutsättningar och kapacitet. Pedagogiken i särskolan tar i stor utsträckning hänsyn till i lärandet vad eleverna är intresserade av och utgår från elevernas intresse i lärandet.
Det finns oftast ett samarbete mellan föräldrar, pedagoger och habiliteringen vilket främjar helhetsperspektivet och elevens utveckling. Mikrosystemet består till stor del av relationer eftersom mikronivån baseras på elevens närmiljö. Skolans uppgift är att främja goda relationer vilket i sin tur inverkar på elevens bild på sig själv. I exosystemet styrs av pedagogernas situation av strukturen på skolan vilken påverkar barnets skoldag. Särskolans verksamhet främjar elevernas lärande genom mindre elevantal i grupperna och större personaltäthet, vilket ger lugn och ro i gruppen och gör att eleverna blir sedda och får mer uppmärksamhet, vilket innebär att lärandet i sin tur stärker elevernas självbild. Barnen påverkas indirekt av makrosystemet, ur vilka värderingar och normer som råder i samhället. Synen på människor med funktionsnedsättning är att de ska inkluderas i stor utsträckning i grundskolan, vilket kan få både negativa och positiva konsekvenser beroende på hur inkluderingen utformas. En metod för särskolans arbetssätt diskuteras i dagsläget av många och det är inkluderingsbegreppets innebörd. Ska elever inkluderas i grundskolan? Vilka vinster finns det med inkludering? Jag anser att elever lär sig mycket genom att umgås med andra barn men sker ingen attitydförändring, vilket kan fås genom information, är framförallt viktigt för pedagogerna i grundskolan att de får kunskaper om barnen i särskolan. Barnen i grundskolan märker fort vilken attityd deras pedagog har, vilket avspeglas hos barnen. Har
pedagogerna i grundskolan en okunskap om barnen i särskolan kan inkludering av positiv art vara svårgenomförbar. Särskolan ska ge eleverna trygghet, självförtroende och redskapen till ett så självständigt liv som möjligt vilket individualiserad och anpassad undervisning har möjlighet att ge. Även socialiseringsprocessen är en betydelsefull faktor för elevernas utveckling.
8 Diskussion
Diskussionsdelen är relaterad till resultatet och tidigare forskning. Övergripande begrepp såsom metod, hjälpmedel och miljö används i texten.
Det har framkommit utifrån undersökningen att metoderna för arbetssättet i särskolan består till stor del av anpassad undervisning, ur vilken socialiseringen och individualiseringen är betydelsefulla faktorer. Individualisering kan bestå av långsammare arbetstakt, lekfullt bemötande från pedagogernas sida men också lek som metod för lärande, konkret lärande och repetition.
Enligt undersökningen har det visat sig att om en helhetssyn och individualisering ska ske bör ett nära samarbete finnas mellan pedagoger i särskolan, personal från habiliteringen och föräldrar. Finns detta kan elevens lärande utvecklas eftersom lärandet sker i flera olika miljöer. Pedagoger som ingått i undersökningen säger att all deras undervisning är baserad på individualisering eftersom ingen av deras elever är på samma utvecklingsnivå och att alla har olika förutsättningar och behov. Det finns en planering och en individuell utvecklingsplan för vart och ett av barnen.
Helhetssynen och individualiseringen är viktiga byggstenar för lärandet eftersom eleverna befinner sig på olika begåvningsnivåer. Göransson (1999), Bronfenbrenner (Imsen, 1988) och Jeffree (1981) anser att individualiseringen är en viktig faktor för att kunna anpassa undervisningen i särskolan. Deras åsikter skiljer sig däremot hur den bör göras. Bronfenbrenner anser att helhetsperspektivet bör finnas med. Han menar att den sociala, utvecklings – och begåvningsmässiga nivån samt om det finns andra funktionshinder bör finnas med i bedömningen. Bronfenbrenner anser att en bedömning bör göras i en miljö som eleven känner sig förtrolig och trygg i. Jeffree (1981) anser att individualiseringen bör bygga på elevens speciella anlag och intressen. Liksom Bronfenbrenner har Montessori (1992) en holistisk syn på individens utveckling. Hon anser att allt lärande i särskolan men även i grundskolan, bör vara utformat både praktiskt och teoretiskt för att främja lärandet och att en viktig faktor för utgångspunkten för lärandet i särskolan måste vara elevernas tidigare kunskaper. Jag anser att lärande i större utsträckning bör utgå ifrån elevernas intressen vilket gör att pedagogerna kan fånga elevernas fokus, koncentration och motivation.
Enligt undersökningen är verksamheten i särskolan till stor del baserad på konkret och praktisk undervisning. Dock önskar pedagogerna en undervisning som var ännu mer konkret och praktisk. De första åren i grundsärskolan består lärandet mycket av språk och läsutveckling och av ADL-träning. ADL-träning består av praktisk träning t.ex. i matskick vid matsituationer, av och – påklädning innan och efter gymnastik mm. Målet är att eleverna ska få träning i att bli så självständiga som möjligt.
Göransson (1999) menar att konkretiseringen är en metod för lärandet i särskolan eftersom fler sinnen aktiveras då lärandet är praktiskt utformat. Ohlin (2001) anser att konkret undervisning i särskolan baseras på att eleverna inte spontant får nya erfarenheter som de förstår helheten av och därmed bör lärandet vara laborativt och undersökande. Ohlin och Göransson anser att eleverna behöver mycket konkret undervisning men att det är betydelsefullt att träningen består av aktiviteter och anpassning av hjälpmedel som en förberedelse för att kunna få ett så självständigt liv som möjligt. En pedagog i intervjun understryker vikten av praktik. Hennes elever har oftast praktik av praktisk art vilken har stimulerat och uppmuntrat eleverna. Dewey (Leander, 1942) liksom Montessori anser att verksamheten i särskolan ska grunda sig på kreativ och praktisk utformning. Det är viktigt att eleverna får känna att de kan och att de duger eftersom de inte sällan har många misslyckanden bakom sig. Genom en praktisk och konkret läromiljö har barnen en bättre förutsättning för att kunna lyckas. Ett optimalt lärande utgå från elevens tidigare kunskaper och förutsättningar vilket främjar fortsatt utveckling. Det är mycket betydelsefullt att eleverna får visa att de kan, vilket är grunden för utveckling. Många nederlag och misslyckanden leder till misstro både mot sig själv och mot skolan men framförallt mot sig själv. Tre av eleverna i undersökningen anser att det finns orsaker till varför de lär sig just de ämnen som de gör. Jag anser att kunskap om varför man lär sig just de ämnen som man gör underlättar lärandet och att man vet att man har användning för det i det vardagliga livet i samhället.
I skolan som har ingått i undersökningen finns ett visst samarbete mellan grundskolan och särskolan. Samarbetet som finns yttrar sig i läsgrupper som omfattar både elever från grundskolan och särskolan. En pedagog i undersökningen hade önskat att samarbetet hade varit av större omfång eftersom han anser att eleverna i grundsärklassen behöver sociala förebilder i stor utsträckning.
Rabe och Hill (1996) anser att inlärning sker delvis genom imitation, betraktelser och genom att delta konkret i sociala sammanhang. Socialiseringsprocessen är därför en viktig faktor för elevernas lärande i särskolan. Karlsudd (1999) menar att inkludering i fysisk betydelse har på många skolor genomförts men den sociala integrationen har inte blivit lika lyckad. Karlsudd (1999) beskriver tre former av relationer mellan sär- och grundskolans elever. Dessa är överbeskyddande, kompiskontakt (denna blir ofta kortvarig och inte så djup som mellan två grundskolebarn) och en relation som består av trakasserier av särskolans elever. Den vanligaste relationen är dock en medveten likgiltighet mellan särskolans och grundskolans elever. Jag menar att en fysisk inkludering generellt kan främja en medvetenhet hos grundskolebarnen, att barn kan se olika ut. Detta kan i sin tur leda till att grundskolebarnen känner en större säkerhet och trygghet eftersom barn som de träffar dagligen på skolgården och i skolbyggnaden, inte ser och agerar precis som de vilket kan främja en social inkludering eftersom det man känner till och har erfarenhet av känner man oftast inget misstroende mot och rädsla för. För att social inkludering ska kunna genomföras är det viktigt att pedagogerna i grund och särskolan samarbetar i större utsträckning, vilket främjar socialiseringsprocessen. I dagsläget finns det samarbete mellan grund – särskolan som ingår i undersökningen men inte i större utsträckning. En pedagog anser att grundskolans och särskolans arbetslag skulle mixas och inte vara arbetslag var för sig. Jag håller med pedagogen att denna struktur hade kunnat främja social inkludering i större utsträckning.
Vad begåvningshjälpmedel är, är en tolkningsfråga, vilket jag har blivit medveten om under intervjutillfällena. En pedagog frågade sig t.ex. om AKK är en metod eller ett hjälpmedel. I litteraturdelen har jag gjort definitioner vad hjälpmedel är och vad metoder är men detta är utifrån mina åsikter, det finns utan tvivel andra aspekter och åsikter. Enligt litteraturen definieras begåvningshjälpmedel som ett medel som ska underlätta kommunikationen och förståelse för skeenden. Begåvningshjälpmedlens uppgift är att individen ska klara av vardagen så självständigt som möjligt och för att individens självkänsla ska stärkas. Alltså finns inget som avgör om det är ett hjälpmedel eller inte. Det är helt och hållet individens behov som avgör. Hjälpmedel för särskolans elever kan till stor del påminna om hjälpmedel som vi, alla använder oss av. Det kan vara kalendrar, klockor, bandspelare och datorer. Elever i skolformen grundsärskola har generellt behov av begåvningshjälpmedel och ett mindre eller obefintligt behov av förflyttningshjälpmedel. För att underlätta kommunikationen för eleverna finns en uppsjö av olika metoder och hjälpmedel. Ofast är det skolans budget som avgör vad
Specialpedagogerna i undersökningen har inte ett stort behov av att använda hjälpmedel för att underlätta lärandet för eleverna i sina klasser. Datorn används av eleverna i informationssökning och för att träna olika färdigheter och begrepp i olika program. I klassen med elever med autism använder pedagogen sig av symboler med skrift för att eleverna ska få en struktur och få information om skoldagens innehåll. Göransson (1999) anser att lärandet i särskolan bör baseras bl.a. på konkret undervisning och att eleverna får en känsla av sammanhang. För att eleverna ska få en känsla av sammanhang används olika metoder. En metod är att strukturera skoldagen genom scheman. Scheman kan bestå av skrift som symboler beroende på vilken utvecklingsnivå eleven befinner sig på. Strukturen är en viktig aspekt för att eleverna ska känna trygghet eftersom de generellt inte förstår sammanhang. Därför bör det finnas en tydlig struktur över elevernas skoldag så att de vet vad som kommer att hända, hur länge det varar, vad som förväntas av dem, vilket kan leda till ökad koncentration och motivation.
Specialpedagogerna anser att det finns få bra läroböcker anpassade till sina elever. För det första finns det ett mycket litet urval och för det andra har oftast de läroböcker som finns för mycket text och för många övningar på ett uppslag vilket leder till förvirring hos eleverna. På läroböckerna står det oftast vilken årsgrupp läroboken riktar sig till. Går eleven i sjuan kan det kännas förnedrande att få en bok riktat till en lägre årskurs, vilket kan leda till att eleven känner sig dålig och får dåligt självförtroende. För att eleverna i särskolan ska känna att de kan och att de duger är det betydelsefullt att läromedel görs och anpassas efter elevernas behov och möjligheter i särskolan.
En pedagog anser att målen för kursplanen för särskolans undervisning kan upplevas luddig och jag kan från ett perspektiv hålla med eftersom antalet timmar eleven ska ha i ett visst ämne är beräknat i minuter för tio läsår, detta kunde ha blivit mycket bättre utformat. I dagsläget finns enbart målformulering efter femte läsåret och efter avslutad skolgång, därför kan kursplansmålens formuleringar upplevas otydliga.
”undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Den skall med utgångspunkt i elevernas bakgrund, tidigare erfarenhet, språk och kunskaper främja elevernas fortsatta lärande och kunskapsutveckling”.
Vem är det som avgör elevens förutsättningar och behov? Det är generellt en av specialpedagogens uppgifter att bestämma vilka mål som ska sättas för elevens lärande. Jag anser att det hade varit bättre om flera pedagoger hade tillsammans analyserat och reflekterat vilka mål som var adekvata för elevens utveckling. Jag är rädd för att en bedömning av eleven kan bli alltför subjektiv vilket kan resultera i en orättvis bild av eleven. I läroplanen för grundsärskolan finns följande målformulering;
”Det finns också olika vägar att nå målet. Skolan har ett särskilt ansvar för de elever som av olika anledningar har svårigheter att nå målen för utbildningen. Därför kan inte undervisningen aldrig utformas lika för alla”
(Lpo-94, s.4).
Målformuleringen för grundsärskolans läroplan definierar begreppen enligt följande; ”mål att sträva emot” och ”eleven skall efter sina förutsättningar…”). Målen för eleverna kan upplevas mycket oklar och pedagogerna ges en stor frihet att forma undervisningen själva, vilket kan resultera i både bra och negativa undervisningsformer.
Ur resultatanalysen går det att utläsa att två av eleverna har en grundskoleutbildning bakom sig, vilket har inneburit att de har känt att de inte har fått den hjälp de har behövt och har känt sig misslyckade eftersom de inte har hunnit lika långt i skolarbetet som sina skolkamrater, vilket de också uttrycker bokstavligen. Dessa två elever har blivit inskrivna i särskolan på högstadiet. Det händer mer ofta än sällan att elever kan gå nästan hela skolgången i grundskolan och bli inskrivna i särskolans verksamhet på högstadiet. Vad beror detta på? Är grundskolans klasser så pass stora att pedagogen inte hinner med att se sina elever och därmed inte vet vilken utvecklingsnivå de befinner sig på? En anledning i detta fall kan vara att eleverna var flickor och att de kanske inte gjorde mycket väsen av sig. Jag ställer mig frågan, hur det hade varit om eleverna hade varit stökiga och haft mycket problem eller gjort så att det hade blivit problem i klassen. Hade då inskrivningen i särskolan gjorts mycket tidigare. En bidragande faktor till sen särskoleinskrivning kan bero på föräldrarnas förnekande syn på sitt barns funktionsnedsättning.
Särskolan har generellt en större personaltäthet än vad som finns i grundskolan. Elevgrupperna består oftast av 3- 5 elever men i högstadie- klassen som undersökningen omfattar består elevgruppen av tio elever, dock får tre elever undervisning i annan skolform. Det är fortfarande specialpedagogerna för klassen som har ansvaret för elevernas undervisning även om eleverna har skolgång i en annan skolform.
Specialpedagogen har i allmänhet en elevassistent som resurs i klassen. Elevassistentens roll kan tolkas mera diffust än specialpedagogens eftersom deras uppgifter är mycket beroende av specialpedagogens mål med undervisningen och hur nära samarbetet är mellan specialpedagogen och elevassistenten. Specialpedagogens uppdrag i särskolan innebär, att göra individuella utvecklingsplaner för eleverna och bedriva pedagogisk undervisning baserat på elevens specifika förutsättningar och utvecklingsmöjligheter. Utgångspunkten för lärandet är den obligatoriska särskolans kursplaner. Specialpedagogen har en stor frihet att utforma undervisningen utefter elevgruppens sammansättning. Det är specialpedagogens värdering och åsikt undervisningen baseras på och specialpedagogens tolkning av kursplanen för särskolan. Tolkningen av elevens behov och utvecklingsmöjligheter kan bli subjektiv eftersom det inte finns en klar mall för vad eleven ska uppnå. Det står bl.a. i kursplaner för obligatoriska särskolan att mål ska ske efter elevens förutsättningar.
I denna undersökning skiljer sig inte klassrumsmiljöerna som specialpedagogerna bedriver sin undervisning i, inte markant, som tidigare nämnts, från klassrumsmiljöerna i grundskolan. Det finns bilder på väggarna och läromedel finns synliga mm, vilket kan tolkas som att eleverna klarar att sortera stimuli. Det finns inte mycket scheman, vilket kan tolkas att eleverna inte har ett större behov av trygghet genom scheman genom symboler och/eller skrift. Men det kan också vara så att eleverna har behov av struktur genom scheman men inte får det tillgodosett. Två av tre klassrumsmiljöer har betydligt mindre yta vilket jag anser kan inverka negativt på elevernas utveckling. Elever i särskolan behöver i större omfattning ta med alla sinnen och använda kroppen i lärandet och detta är inte genomförbart i dagsläget. En pedagog uttryckte bokstavligen en önskan om fler lokaler där praktiskt och konkret lärande kunde genomföras.
8.1 Metoddiskussion
Det finns mycket lite skrivit om ”arbetssätt i särskolan”. Därför har utgångspunkten för litteraturdelen varit ett fåtal böcker. Hade det funnits fler böcker hade det medfört flera olika synvinklar vilket hade kunnat vidga min undersökning. Det finns en del beskrivningar om särskolan som skolform och fler om begreppet inkludering.
Undersökningen omfattar endast skolformen grundsärskola och inte träningsskola, vilket kan antas skulle ha varit med i undersökningen eftersom träningsskola ingår i begreppet särskola. Tyvärr fanns inte möjlighet tidsmässigt till att även undersöka skolformen träningsskola. Det är möjligt att resultatdelen blivit annorlunda om fler pedagoger hade ingått i undersökningen och jag hade önskat att jag hade kunnat vidga urvalsundersökningen till att omfatta flera pedagoger men även elever.