Samtliga intervjuade var övertygade om att eleverna påverkas. ”Oftast så ger detta ett
genomslag hos eleverna också att om föräldrarna har sämre kunskaper i svenska så har i många fall även barnet det” (Nils). Marie menar att hon tycker att det på något sätt blir ett
”glapp” mellan eleven, skolans värld och föräldrarna. Ett exempel som hon nämner, kan vara att dessa elever inte har samma möjlighet att få hjälp med läxorna i hemmet. Nils och Anton märker att det är en svår och ohållbar situation, samt att eleverna tycker det är pinsamt. De tillade att det inte är att underskatta föräldrarnas akademiska och sociala bakgrund. De ansåg att föräldrar med akademisk bakgrund ofta har ett bättre språk som smittar av sig till barnen.
Simon svarar att eleverna måste växa snabbare än vanligt och tidigt ta över allt för mycket ansvar. Det är barnen som får klara samhället åt föräldrarna. Kontakten mellan lärare och elev blir därför jätteviktig. Han anser att: ”Om föräldrarna inte känner sig integrerade så
känner inte barnen sig integrerade heller. (---) Barnet ska inte förklara för föräldrarna hur det funkar. De (läs föräldrarna) känner sig maktlösa för de har kommit in i ett nytt
samhälle och kanske är arbetslösa men barnet går i skolan.” Därför prioriterar han att
under utvecklingssamtalet även ta reda på vad barnet gör på sin fritid. Han vill veta vilken kulturell bakgrund och i vilket sammanhang barnet lever i. Han menar: ”Vi bor i ett
samhälle med klasskillnad där vi är indelade i folk som har tillgång till vissa saker och andra som inte har det. Var ligger barnet? Det vill vi veta.”
Marie talar om att det inte bara är elever som har föräldrar som talar bristfällig svenska som påverkas utan även barnen med svenska som modersmål. Hon nämner att en förälder tyckte att dottern: ”(…) som är svensk och att de andra eleverna som är helsvenska
kommer lite på undantag på en skola där över 80 % kommer från andra länder i världen”.
Hon håller med om att det blir svårt även för dem när det gäller undervisningen och att de kanske inte får den stimulans som de egentligen behöver:
(...) det blir en viss torftighet i språket, missförstå mig rätt nu men det blir liksom, när man tar texter så förstår eleverna inte det som de för några år sedan klarade av när det var mer jämt fördelat, att man sänker ribban omedvetet eller att man är tvungen att göra det, det är lite sånt jag har tänkt på ibland. Att vi inte kan sänka standarden utan måste tala om för dem att vi inte kan det. Den måste ligga där den är för annars blir det illa i nästa led. Väger det snett så kan det också bli svårigheter.
4.7.1 Analys och tolkning
Om föräldrarna inte behärskar svenska påverkas barnen mer eller mindre, det är vi övertygade om. Elever som har svensktalande föräldrar, har oftast möjlighet att få hjälp med skolarbete hemma. Men om man har föräldrar som inte talar svenska finns kanske inte denna hjälp att få. Vi antar också, som Marie påpekar, att det kan resultera i ett ”glapp” mellan skolans värld och hemmet.
Lärarna påpekade att föräldrarnas språk kan ge ett genomslag hos barnen. Om det då som på denna skola, är cirka 90 % elever som har föräldrar med invandrarbakgrund finns risken att kvaliteten på det svenska språket blir bristfälligt och då menar vi den svenska som eleverna talar sinsemellan, på raster med mera. Det är förmodligen ett problem på många skolor i storstäderna, där majoriteten av eleverna har invandrarbakgrund. Förutom det vardagliga språket, påverkas sannolikt även elevens studier. Eleven kan ha ett relativt bra språk när den talar men ändå ha brister i läsförståelse och ordkunskap.
Marie tar upp ytterligare en aspekt och det är att det inte bara är ovan nämnda elever som påverkas. Hon talar om en viss ”torftighet” i språket som gör att de ”svenska” barnen inte får tillräckligt med stimulans och att det på grund av det kan bli svårigheter i nästa led. Vi samstämmer fullständigt. Men här handlar det om att segregation måste övergå till
integration. Kortfattat skulle man kunna säga att för alla elever vore en jämnare fördelning det optimala, men detta är en alltför stor politisk fråga att ta hänsyn till i detta
examensarbete. Utöver det är vi övertygade om att lärarens arbetssätt och planering påverkas markant. Läraren måste ständigt ”väga” så att den språkliga nivån håller rätt balans och att alla får den stimulans de behöver.
Simon talar om att eleverna ”måste växa snabbare” och att de blir ansvarstagare för
föräldrarna när de gäller kontakten med samhället. Att bära det ansvaret samtidigt som man ska prestera i skolan och hinna med att utvecklas i sin identitet är en enorm press för ett barn. Det är viktigt att barnet har en stabil grund för att kunna utvecklas, men om
föräldrarna känner sig maktlösa i samhället, så känner nog också barnet på liknande sätt. Kontakten mellan barnet, läraren och hemmet blir då oerhört grundläggande och
betydelsefull. Vi tror att det därför är ytterst viktigt att ta reda på så mycket som möjligt om barnets kulturella bakgrund och hur barnet har det på fritiden. Inte desto mindre är detta dock problematiskt då till exempel utvecklingssamtalet, som vi redan nämnt, i många fall är den enda kontakten med skolan. På grund av språkbrister finns det inte alltid
5 Diskussion
Skolan bjuder in till utvecklingssamtal och föräldramöten, precis som Lpo94 kräver. När det gäller utvecklingssamtalet visade det sig att både förberedelser och tillvägagångssätt skiljer sig åt mellan lärarna, vilket vi blev förvånade över. Det visade sig att det inte finns några riktlinjer för hur ett utvecklingssamtal ska utformas, vilket vi tror är anledningen till att det ser så olika ut. Hur läraren förberedde och genomförde ett utvecklingssamtal var heller inte beroende av vilket arbetslag de tillhörde, i alla fall kan vi inte se några sådana samband ur våra intervjuer. Det som de alla hade gemensamt var dock att ingen av dem, utifrån förberedelser, gjorde någon skillnad på om föräldern var svensktalande eller inte. Det innebär att ett utvecklingssamtal med tolk förbereds på samma sätt som ett utan tolk. Skillnaden bestod endast i att lärarna lät samtalet ta längre tid, eftersom samtalet av naturliga skäl blir fördröjt då tolk medverkar. Om man som förälder inte kommer till föräldramötena är det ens eget ansvar att se till att tillgodose sig den informationen i efterhand.
Vi anser förberedelserna vara av yttersta vikt, framför allt för att göra alla delaktiga i samtalet så att en bättre föräldrakontakt förhoppningsvis kan etableras. Av den orsaken tycker vi att det är anmärkningsvärt att man inte har några som helst riktlinjer för hur ett utvecklingssamtal ska förberedas och utföras. Det borde finnas utrymme och riktlinjer för alla; föräldrar, elever och lärare. Borde inte alla föräldrar till elever i den svenska skolan få samma möjligheter och förutsättningar att kunna involveras i barnens skolgång? Det är något som vi tycker att skolan borde sträva efter. Därefter övergår ansvaret till föräldrarna. Nils påpekar att arbetsbördan är tung och att han därför inte har tid till att engagera sig mer i att främja kontakten med föräldrarna. Enligt Lpo 94 ska skolan arbeta för att främja kontakten mellan hem och skola. Vi menar då att om skolor i allmänhet hade tydliga riktlinjer, inför till exempel ett utvecklingssamtal, samt att det i pedagogernas arbetstid fanns tid avsedd för detta, kanske denna problematik hade minskat.
I Möten för utveckling (2001) menar man att man ofta ställer den viktigaste pedagogen i skamvrån. Ofta glömmer bort att se föräldern som en självklar deltagare i barnets
lärandeprocess. Elev kan ha mött upp emot sjuttio pedagoger under sin skoltid. Den enda som hela tiden är med är barnet det självt och förhoppningsvis dess föräldrar. Detta var något som vi tänkte mycket på när vi läste litteraturen.
Samtliga respondenter var medvetna om att föräldrarna inte kom till föräldramötena i lika stor utsträckning som till utvecklingssamtalen. Biträdande rektor trodde att det skulle komma flera om man erbjöd fler intressanta föreläsningar. Det innebär att han har ett förslag på hur man skulle kunna gå till väga, men de har bara inte kommit dithän än. Han talar också om att ha ett tydligt syfte med mötena, något som han inte riktigt tycker finns i nuläget. Det skulle vara intressant att veta om och i så fall vilka diskussioner som förs på skolan i de här frågorna. Reflekterar de över att föräldraengagemanget svalnar ju äldre barnen blir och i så fall vad tror de att det får för konsekvenser? Är det en generell bild av den svenska skolan? Givetvis kan vi inte besvara den frågan här, men det var en fråga som väcktes.
Eftersom det bland föräldrarna finns stora skillnader, språkligt, socialt och kulturellt, upplevde vi en viss vanmakt bland både lärare och biträdande rektor. Både när det gäller den allmänna kontakten, men också när det gäller föräldraengagemanget. Vi upplevde att lärarna överlag var positiva när det gällde kontakten, men att de tyckte att det var svårt att nå fram till många invandrarföräldrar, på grund av språket. Något som var påtagligt under intervjuerna var att samtliga respondenter nämnde att de reflekterade mycket under själva samtalet med de icke svensktalande föräldrarna samt de som talar svenska i begränsad omfattning, eftersom de ofta sitter och funderar på huruvida informationen kommer fram korrekt.
En viktig aspekt när det gäller den allmänna föräldrakontakten är att föräldrarna till barnen i de tidigare årskurserna i större grad engagerade sig än högstadieelevernas föräldrar. Vi funderar på om det generellt sett kan vara såhär eller om även det har med social, kulturell och språklig bakgrund att göra. Alfakir (2004) menar att skolan är den viktigaste
mötesplatsen i Sverige där alla kulturer förenas. Men hon menar samtidigt att detta inte innebär att skolans uppgifter och mål är självklara för alla inblandade. Det vill säga personal, elever och föräldrar. Vi tror att det är en av de allra viktigaste orsakerna till att föräldraengagemanget är svagt. Kan det vara så att skolan inte har insett föräldrarnas betydelse? Det kan vara så, men eftersom både lärare och biträdande rektor på skolan, verkar vara rörande överens om att föräldrarna är centrala byggstenar, undrar vi varför de inte tar tillvara föräldrarnas kunskaper bättre. Vi menar också att det krävs att föräldrarna
förstår att de är viktiga för sina barns lärande och att de förstår att skolan och hemmet måste samarbeta.
Kontentan av vår diskussion är, att vi tycker, att det ligger både i skolans och föräldrarnas ansvar att ha en dialog. Man kan inte lägga ansvaret enbart på den ena parten. Båda måste dra sitt strå till den berömda stacken. Skolan å sin sida gör något mer än vad lagen kräver för att etablera en kontakt. De har två utvecklingssamtal i stället för ett, vilket är väldigt bra. Det brister dock i att få föräldrarna engagerade i skolan på andra plan och där tycker vi att skolan kunde ha lagt ner lite mer resurser, i form av att göra föräldramötena mer
attraktiva till exempel. Föräldrarna å sin sida kunde visat på lite mer vilja och engagemang, till exempel genom att komma på föräldramötena. Om de är missnöjda med dessa, borde de tala om det för skolan istället för att helt utebli. Det gagnar inte någon. Skolan och föräldrarna borde kunna hitta bättre vägar att mötas, eftersom det till syvende och sist handlar om att göra barnen viktiga.