S VENSK SAMMANFATTNING Inledning

Den övergripande frågan i denna studie har varit hur etikundervisningen på gymnasiet ska bedrivas för att åstadkomma de bästa långtidseffekterna. I ge- nomgången av den tidigare forskningen har gjorts en skillnad mellan relevant

pedagogisk-didaktisk respektive psykologisk forskning (även om kategorierna

inte går att separera helt). När det gäller tidigare forskning om etikundervis- ning (definierat som ett separat undervisningsmoment fullständigt ägnat åt etik eller moralfilosofi) på högstadiet och gymnasiet, har studierna av denna sällan varit inriktade på att mäta effekter. Internationellt har jag, på denna utbildningsnivå, endast hittat fyra publicerade studier av detta slag; jag har däremot hittat hundratals effektstudier om etikundervisning på universitets- nivå. I två metaanalyser från 2009 (varav den ena sammanväger 20 studier och den andra sammanväger 25) visas att etikundervisning på universitets- nivå generellt når de bästa resultaten när den har en kognitiv inriktning, dvs. syftar till att ge studenterna strategier för etiskt resonerande/problemlösning. Vidare når den bäst resultat när den baseras på diskussionen av fall (snarare än på föreläsningar), är icke-obligatorisk samt given som en separat works- hop. Däremot kan analyserna inte svara på hur undervisningen ska vara för att långsiktigt, dvs. bortom examinationsuppgiften, åstadkomma de bästa re- sultaten.

För att få veta något om detta måste vi gå över till det den psykologiska forskningen, där Jean Piaget historiskt var en pionjär i fråga om studier av moralutveckling. På basis av intervjuer med barn i olika åldrar utarbetade han en teori för hur heteronom moral i 10-årsåldern övergår till autonom moral.

Det vill säga: hur vi går från att se moraliska (och andra) regler som absoluta och oföränderliga diktat från en auktoritet, till att se dem som relativa, i prin- cip förändringsbara, överenskommelser mellan jämlikar. När vår syn på reg- lerna förändras blir vi också mer benägna att följa dem: det är som att de inkorporeras i vårt sätt att vara. Enligt Piaget är detta ett led i den allmänna socio-kognitiva utvecklingen då vi, i takt med vår ökade förmåga se saker ur olika perspektiv, får en alltmer adekvat bild av omvärlden och blir allt bättre på att adaptera till den. Eftersom han såg utveckling som en i grunden spon- tan process menade han dock inte att vi kunde (eller borde försöka) påskynda moralutvecklingen med hjälp av aktiv intervention.

Det menade däremot hans efterföljare Lawrence Kohlberg, som studerade moralen som något separat och i sina undersökningar gick betydligt högre upp i åldrarna än Piaget. På basis av intervjuer med barn, ungdomar och vuxna beskrev han en moralutveckling i sex steg, indelade på tre olika nivåer: den prekonventionella (steg 1-2) den konventionella (steg 2-3) och den post-

konventionella eller principiella (steg 4-5), där individen gradvis upptäcker de

universella moraliska principerna (i synnerhet rättvisans princip). De flesta människor kom under livet upp till den konventionella nivån, menade han, men få kom längre. Tillsammans med en kollega demonstrerade han att det gick det att påskynda en människas utveckling genom att diskutera dilemman med henne, lokalisera hennes nuvarande utvecklingssteg och exponera henne för frågor och argument ett steg ovanför detta (+1). Därmed skapade man en

kognitiv konflikt i henne som gjorde att hon drogs till ett mer universellt, icke-

egocentriskt sätt att förstå rätt och fel, dvs. till nästa steg i moralutvecklingen. Det förblev dock oklart i vilken mån detta också fick konsekvenser för hennes sätt att handla.

En nutida efterföljare till Piaget och Kohlberg är den svenske psykologen Iordanis Kavathatzopoulos. Som jag tolkar honom menar han att om man vill utveckla människors etiska resonemangsförmåga så att det faktiskt påver- kar deras beslut, har man större chans att lyckas om man utgår från Piagets autonomi-heteronomi-distinktion (eftersom den handlar om en utveckling av både resonemang och handlande) än om man utgår från Kohlbergs skala (som i grunden bara handlar om hur man resonerar men där man antar att det finns implikationer för handlandet). I en rad studier på människor i olika åldrar har Kavathatzopoulos visat att det går att, med hjälp av enbart instrukt- ioner och viss träning, få människor att skifta angreppssätt när de möter ett

etiskt problem. De går då från att lösa problemen heteronomt, dvs. med hän- visning till en regel eller auktoritet, till att istället börja lösa dem autonomt, dvs. med hänvisning till faktorer i den konkreta situationen. Detta leder till att de inte bara till att de får ett mer självständigt, rationellt och ansvarsfullt sätt att lösa etiska problem utan också – sannolikt – till att de blir bättre på att upptäcka själva problemen, dvs. till att de blir mer etiskt medvetna. I sin senare forskning har Kavathatzopolous helt fokuserat på att lära människor tillämpa den autonoma etiska förmågan på sina egna (oftast yrkesrelaterade) etiska problem, med lovande resultat i uppföljningar som gjorts månader, ibland rentav år senare. Det vill säga: den ökade graden av autonomi har be- stått.

När jag, i nära anslutning till mitt arbete som gymnasielärare, skrev magis- teruppsats i religionsvetenskap om hur etikundervisningen skulle kunna ut- vecklas, var Kavathatzopoulos forskning den mest inflytelserika källan. Detta eftersom den visade hur önskvärda långtidseffekter kunde uppnås med hjälp av en relativt liten intervention (autonomiträning), vars idé lätt skulle kunna överföras till etikundervisningen på gymnasiet. I uppsatsen argumenterade jag således för implementerandet av Trestegsmodellen, en metod för etikun- dervisning som jag utvecklat i dialog med eleverna, och som avser att öka elevernas etiska medvetenhet på lång sikt mer än vad traditionell etikunder- visning gör. Med ökad etisk medvetenhet menas att de blir bättre på att ur- skilja etiska problem och deras möjliga lösningar, dvs. blir mer uppmärk- samma på situationer där ett moraliskt beslut behöver fattas (av någon). En önskvärd implikation av detta är att de också blir mer uppmärksamma på sitt eget moraliska handlande och därför mer benägna att fatta välövervägda be- slut. Det är en etisk medvetenhet som har att göra med hur man upplever och interagerar omvärlden, vars ökning innebär att man ser etiska problem i situationer där man förut inte såg dem.

Det primära syftet med denna studie har varit att, med hjälp av en inter- vention i ordinarie etikundervisning, ta reda på om Trestegsmodellen verkli- gen har bättre förutsättningar för att utveckla elevernas etiska medvetenhet än vad mer traditionell etikundervisning har. Det sekundära syftet har varit att undersöka om etisk medvetenhet (oavsett undervisningsmetod) är lättare att väcka hos högskoleförberedande än yrkesförberedande elever, samt om det är lättare att väcka det hos kvinnliga än manliga elever; i båda fallen finns tidigare forskning som pekar på att så skulle vara fallet.