Sakramentens framväxt, samt anabaptismens och baptismens födelse i Sverige

I Nya testamentet förekommer inte begreppet ”sakrament”. Det ord som används för att beskriva Guds frälsningsverk, är det grekiska ordet ”mysterion”, som översätts mysterium.⁸² Redan i den tidiga kyrkan gjordes en sammanlänkning av detta mysterium med dop och nattvard som sakrament.⁸³ Samtidigt verkar det ha funnits en bredare förståelse för sakramenten i den tidiga kyrkan, då till exempel även fasta, förkunnelse, allmosor och fottvätt kunde räknas in i

sakramenten.⁸⁴ Trots att det inte fanns ett utarbetat system för sakramenten i den tidiga kyrkan var dop och nattvard centralt för livet i gemenskapen; dopet för att upptas och bli en del av

gemenskapen och nattvarden som måltidsgemenskap.⁸⁵

Under 100-talet och de kommande tusen åren utvecklades sakramentstanken. Kyrkofadern Tertullianus (ca år 160-225) var den förste som använde begreppet sakrament när han skrev om nattvarden. Han har även omnämnt dopet som ett sakrament i sina skrifter om dop. För

82 När Alister E. McGrath ska göra en definition av begreppet ”sakrament” i Christian Theology, an Introduction, beskriver han det som: ”a sacrament may be thought of as an external rite, or sign, which in some way conveys grace to believers and strengthen their faith” (2011:400)

83 McGrath, Alister E. (2011)

84 Dyrness, William A och Kärkkäinen, Veli-Matti. (2008:772)

85 Dyrness, William A och Kärkkäinen, Veli-Matti. (2008)

31 Tertullianus är sakrament det som gör människor heliga.⁸⁶ Efter kyrkans tillväxt och blomstrande dopundervisning under 300-talet ökade användandet av sakrament som begrepp i kyrkan.

Ytterligare en kyrkofader, Augustinus (år 354-430), fortsatte att utveckla sakramentstanken, med sitt begrepp ”visible forms of invisible grace.”⁸⁷ Enligt Augustinus är sakramenten inte enbart en symbol för nåden, utan sakramenten framkallar även vad de symboliserar.⁸⁸ Dopet och nattvarden är med andra ord inte enbart en symbol för Guds nåd, utan de är Guds nåd, enligt Augustinus.

Från Augustinus på 300-talet fram till 1100-talet skedde en distinktion mellan sakrament å ena sidan, och övriga heliga handlingar å andra sidan. Sju sakrament definierades.⁸⁹ Thomas Aquinas (år 1225-1274) systematiserade teologin under samma tid. Aquinas definierade sakrament som ”a sign which effects what it signifies.”⁹⁰

1500-talet kantades av problem. Under högmedeltiden missbrukades och förvrängdes praxisen kring hur frälsningen kommer mänskligheten till del. Detta ledde fram till att protestantiska reformatorer ville återvända till ”skriften allena” som rättesnöre. Detta ledde i sin tur fram till att två praktiker betonades av reformatorerna, då de båda praktikerna var grundade i Skriften, nämligen dop och nattvard. Reformatorerna förnekade att sakramenten i sig gav nåd, utan poängterade att sakramenten var ett löfte om nåden i det eviga livet.⁹¹

Samtidigt med 1500-talets reformation, där den katolska kyrkan delades upp i de katolsk och en protestantisk kyrkan, växte anabaptismen fram i Europa, i vilken baptismen har sitt ursprung. Den anabaptistiska rörelsen, som enligt Jonas Melin, pastor och bibellärare, även kan kallas för

”reformationens frikyrkorörelse” tog fart i Zürich i Schweiz kring år 1525 och kan delas in i tre större grenar med både likheter och skillnader. Det finns en schweizisk gren, en

sydtysk/österrikisk gren och en holländsk/nordtysk gren.⁹² Det som förenade de olika grenarna inom anabaptismen var att enbart den som personligen och offentligt bekände sin tro på Jesus, kunde döpas.⁹³ Melin beskriver i antologin Aldrig mer tillbaka gå några av de gemensamma nämnare som formade anabaptismen, nämligen att: som kristen alltid följa Jesu exempel oavsett vad konsekvensen blev; ha Bibeln som högsta auktoritet; kyrkan och staten ses som gudomligt förordnade men som hålls åtskilda; församlingar var gemenskaper av döpta lärjungar som var

86 Dyrness, William A och Kärkkäinen, Veli-Matti. (2008)

87 McGrath, Alister E. (2011:401)

88 McGrath, Alister E. (2011)

89 De sju sakramenten är dop, konfirmation, nattvard, bikt, de sjukas smörjelse, prästvigning och äktenskapet.

90 Dyrness, William A och Kärkkäinen, Veli-Matti. (2008:774)

91 Dyrness, William A och Kärkkäinen, Veli-Matti. (2008)

92 Melin, Jonas. (2017)

93 McGrath, Alister E. (2011)

32 ansvariga för och inför varandra, och med en nödvändighet av församlingsdisciplin; samt att som Jesu efterföljare dela sina tillgångar generöst med varandra.⁹⁴ För anabaptisterna var det av största vikt att nattvarden firades i de döptas gemenskap. I Schleitheimbekännelsen, en skrift från 1527 om den anabaptistiska församlingsteologin, beskrivs vem som får ta emot gåvorna: ”den som inte har blivit kallad av den ende Guden till en tro, ett dop, en ande och en kropp tillsammans med Guds barn i församlingen, kan inte vara ett med dem vid brödsbrytelsen, som det i sanning måste vara om man ska fira nattvard enigt Kristi ord.”⁹⁵

I Sverige förändrades nattvardssynen i samband med baptismens födelse runt år 1850. Den

ändrade nattvardssynen motiverades med en historiebeskrivning av situationen i Sverige vid 1800-talets mitt. Svensken var på den tiden ålagd att gå till kyrkan och delta i nattvardsfirandet, för att hon var svensk, inte för att hon trodde på Jesus. De Jesustroende började fira nattvard i hemmen, i så kallade nattvardsföreningar. Nattvardsfirandet i dessa nattvardsföreningar sågs av dem själva som det riktiga nattvardsfirandet, där de troende och döpta delade bröd och vin med varandra.⁹⁶ 3.3.2 Vad är nattvard?

Nattvarden som sakrament har diskuterats över tid, allt sedan urkyrkan, via reformationen och anabaptismens födelse under 1500-talet fram till idag. Inom den baptistiska grenen har olika teologer kommit fram till olika slutsatser. Dock har frågan om brödets och vinets symboliska innebörd, som Kristi kropp och blod, behållits av baptister. Det var bland annat på grund av denna hållning som flera anabaptister fick sätta livet till under 1500-talet, då de nekade till att det var Kristi fysiska kropp och blod som åts under nattvarden, vilket den katolska kyrkan lärde.⁹⁷ I Limadokumentet, på engelska Baptism, Eucharist and Ministry (BEM), ses nattvarden som en gåva från Herren.⁹⁸ Den beskrivs som ”a sacramental meal which by visible signs communicates to us God’s love in Jesus Christ.”⁹⁹ Nattvarden är en enda handling, bestående av olika delar:

tacksägelse till Fadern, åminnelse av Kristus, åkallan av den helige Ande, de troendes gemenskap och firandet av Guds rikes måltid.¹⁰⁰ I BEM, som är ett ekumeniskt dokument formulerat av Kyrkornas världsråd, ges inte någon ingående beskrivning av brödets och vinets funktion, mer än

94 Melin, Jonas. (2017:36)

95 Melin, Jonas m fl. (2017:244)

96 Melin, Jonas. (2017)

97 Bullard, Scott W. (2013)

98 Limadokumentet, som på engelska heter Baptism, Eucharist and Ministry (BEM) vilket är det begrepp jag väljer att använda mig av är ett ekumeniskt dokument som togs fram av Kyrkornas världsråd 1982, efter 50 år av samtal och diskussioner samt tre rådslag åren 1927, 1974 och 1978. Dokumentet, som behandlar dopet, nattvardren och ämbetet, syftar till att ge ett teologiskt stöd för att nå målet att skapa en enhet inom den kristna kyrkan.

99 Baptism, Eucharist and Ministry. (1982:8)

100 Baptism, Eucharist and Ministry. (1982)

33 att de blir sakramentala tecken för Kristi kropp och blod. I dokumentet lämnas frihet för

respektive kyrkotradition att tolka på vilket sätt nattvarden ses som sakrament, dock med respekt för hur andra traditioner väljer att tolka det.¹⁰¹

Scott W. Bullard, professor vid Judson College i Alabama, gör en jämförelse av tre teologers syn på nattvardens innehåll i boken Re-membering the Body.¹⁰² Det första synsättet är en traditionell baptistisk syn på nattvarden, representerad av baptistteologen James William McClendon, där ”the rite of the Lord’s Supper is ’merely symbolic’, that it is intended to ’memorialize’.¹⁰³ Detta är en hållning som ett av de största baptistiska samfunden, the Southern Baptist Convention, anammat.

De säger att ”the Lord’s Supper is a symbolic act of obedience whereby members of the church […] memoralize the death of the Redeemer and anticipate the second coming.”¹⁰⁴ Måltiden blir med detta synsätt enbart en symbolisk minneshandling, där de troende dras mot Gud men även mot varandra.¹⁰⁵ Nattvarden omnämns mycket sällan som ett sakrament i dessa baptistiska kretsar, och inte heller ses nattvarden som kyrkans centrum.¹⁰⁶

I skarp kontrast till denna baptistiska teologi lyfter Bullard fram det katolska synsättet,

personifierat i den katolske teologen Henri de Lubac. De Lubac ser nattvarden som ett sakrament som helt och fullt representerar Kristus. De Lubac säger att ”it really makes him present.”¹⁰⁷ För de Lubac är nattvarden kyrkans innersta kärna, dess centrum och den viktigaste markören för kyrkan.¹⁰⁸

Det tredje synsättet som Bullard lyfter fram är den lutherske teologen Robert Jenson, som trots att han var protestant, använde sig av begreppet sakrament på samma sätt som de Lubac använt sig av det. Till skillnad från de Lubac menade Jenson dock att allt det som kyrkan samlas kring är

kyrkans centrum eller hjärta. Eftersom Jenson såg nattvarden som ett sakrament menar Bullard att:

”he believes that God conveys grace through the Eucharist.”¹⁰⁹

Bullard sammanfattar genomgången av de tre synsätten genom att konstatera att den symboliska synen på nattvarden kan ses som obiblisk, och att de vänder sig bort från den kristna traditionen.

Han uppmuntrar en ny typ av baptister, Baptist sacramentalists, som genom sina vanor och val

101 Baptism, Eucharist and Ministry. (1982)

102 Bullard, Scott W. (2013)

103 Bullard, Scott W. (2013:26)

104 Southern Baptist Convention, Baptist Faith and Message 2000.

105 Bullard, Scott W. (2013)

106 Bullard, Scott W. (2013)

107 Bullard, Scott W. (2013:60)

108 Bullard, Scott W. (2013)

109 Bullard, Scott W. (2013:111)

34 kan hjälpa de traditionella baptisterna att upptäcka och förstå att nattvarden är det som även konstituerar frikyrkan, på samma sätt som den konstituerar den katolska kyrkan.¹¹⁰

3.3.3 Vem får ta emot nattvarden?

Paul Beasley-Murray, baptistteolog och tidigare rektor vid Spurgeon’s College i London, beskriver baptisters firande av nattvarden.¹¹¹ Han gör detta genom att jämföra BEM och boken Patterns and Prayers for Christian Worship (PPCW).¹¹² Beasley-Murray listar de 21 punkter som enligt BEM ingår i nattvardsliturgin, och i jämförelsen med PPCW grupperar han dem i 12

kategorier.¹¹³ Något som saknas bland de tolv punkterna, är hur inbjudan till deltagande i nattvarden bör göras. Inte heller PPCW säger, enligt Beasley-Murray, mycket om detta.¹¹⁴

Utifrån ett baptistiskt perspektiv har gränsdragningen varit viktig. Vem får ta emot nattvarden, och vem tvingas stå utanför nattvardsgemenskapen? Beasley-Marray beskriver vem som får ta emot brödet och vinet, och vem som bör avvakta men ändå delta i gemenskapen, när han säger:

The Table of our Lord is spread. It is for those who will come and see in broken bread and poured out wine symbols of his life shed for us on the cross and raised again on the third day […] It is for those who know him a little and long to know him more. We invite all who are seeking him and all who are weary of their sin and doubt to come and share in the feast. If you do not feel able to take full part, you are welcome to remain among us without receiving the bread and wine.¹¹⁵ Ytterligare ett område som enligt Beasley-Murray skiljer de mer liturgiska kyrkorna från den baptistiska rörelsen är synen på vem som delar ut gåvorna till deltagarna.¹¹⁶ Inom den senare finns en stark betoning på det allmänna prästadömet, där bröd och vin många gånger skickats runt i nattvardsgemenskapen för att delas ut lekmän emellan. I de mer liturgiska kyrkorna har det alltid varit präster och diakoner som har delat ut bröd och vin till dem som deltagit i

nattvardsfirandet.¹¹⁷

110 Bullard, Scott W. (2013:161)

111 Beasley-Murray, Paul. (1994)

112 Patterns and Prayers for Christian Worship är en handbok för gudstjänstlivet, inom framförallt den baptistiska rörelsen. Boken skrevs 1991 av Bernard Green, som var generalsekreterare för Baptist Union of Greta Britain 1982-1991.

113 De 12 kategorier Paul Beasley-Murray använder sig av är 1) Opening Worship, 2) The Proclamation of the Word, 3) The Prayers, 4) Invitation to the Table, 5) The Greeting of one Another, 6) The Words of Institution, 7) The Great Eucharistic Prayer, 8) The Breakingo g Bread – and Pouring of Wine, 9) Eating and Drinking, 10) Dedication, 11) Final Act of Praise och 12) Blessing.

114 Beasley-Murray, Paul. (1994)

115 Beasley-Murray, Paul. (1994:14)

116 Med de liturgiska kyrkorna avses dem som inte betonar det allmänna prästadömet i den utsträckning som gör inom de baptistiska rörelserna, t ex katolska, ortodoxa och lutherska kyrkor.

117 Beasley-Murray, Paul. (1994)

35 För anabaptisterna var deltagandet vid nattvarden följden av det medvetna troendedopet. Det var ett tillfälle att utöva församlingsdisciplin och basen för att dela med sig av sina ekonomiska tillgångar, menar Thomas N. Finger som forskat på anabaptismen.¹¹⁸ Den katolske professorn Paul J. Wadell, verksam vid St Norbert College i De Pere, Wisconsin, är inne på samma linje då han tydligt kopplar ”the sign of peace” till nattvarden. ¹¹⁹ Livet, som tar sin början i dopet, får sin näring genom nattvarden. Wadell menar att ”Christians never ’finish’ their baptisms; rather, they grow more deeply into them through the Eucharist and the distinctive way of life it engenders.”¹²⁰ Vad händer med odöpta barn om nattvardsbordet inte är öppet för dem? Dras frågan till sin spets kan det gå så långt som att de som praktiserar troendedop exkluderar barn från medlemskap i kyrkan. Den brittiske baptistteologen Paul S. Fiddes, professor vid University of Oxford, säger angående dem som utesluter barn från nattvarden att ”they shut out the very persons whom Jesus urged us to become like, if we want to enter the kingdom of God.”¹²¹ Fiddes menar dock att troendedopet i den baptistiska traditionen inte lämpar sig för unga barn, utan att odöpta barn ändå omfamnas av och i församlingen. Till den dag då ett barn uppnått lämplig ålder för att gå dopets väg ber församlingen för barnet, att det ska komma till tro på Jesus och döpas och bli en del av kroppen.¹²² Innan dess, skriver Fiddes, ”they belong by being held within the body, as friends in the household, part of the fellowship (koinonia).”¹²³ Vidare menar Fiddes att ”Children belong because the grace of God that goes ahead of us”.¹²⁴ Alla barn gör inte en och samma resa, men barn i kristna familjer gör en resa inom tron, snarare än en resa till tron, menar Fiddes.¹²⁵ Utifrån Fiddes resonemang borde ett odöpt barn, som är inkluderat i gemenskapen, kunna delta vid firandet av nattvarden.

Fiddes är, med sitt resonemang, inne på en liknande linje som anabaptisterna var redan på 1500-talet. Då sågs barn å ena sidan som födda i synd under vreden, samtidigt som de å andra sidan sågs som oskyldiga och älskade av Gud, att Guds nåd räckte även för dem.¹²⁶ Finger beskriver hur anabaptister vanligen ansåg att barnen fanns i tryggt förvar hos Gud, ända tills de medvetet

syndade.¹²⁷ Många anabaptister menade att barnen var påverkade av synden, men att de renades

118 Finger, Thomas N. (2004)

119 Wadell, Paul J. (2006:29)

120 Wadell, Paul J. (2006:29)

121 Fiddes, Paul S. (2003:134)

122 Fiddes, Paul S. (2003)

123 Fiddes, Paul S. (2003:134)

124 Fiddes, Paul S. (2003:135)

125 Fiddes, Paul S. (2003)

126 Finger, Thomas N. (2004)

127 Finger, Thomas N. (2004)

36 genom Kristi försoning. Detta gällde i någon mån samtliga barn, men i allra högsta grad barn i kristna familjer: ”Children of Christians are saved, holy and pure, pleasing to God, under the covenant and in his church,” skriver Finger.¹²⁸ Fiddes gör även en distinktion kring det personliga och det individualistiska ställningstagandet och tron, utifrån anabaptismen och vidare in i dagens kyrka. Han skriver:

Anabaptist faith then, while personal in inner motivation (as among evangelicals today), was corporate in its context and much of its content (as among ecumenicals). It was personal, but not at all individualistic. It drew people into communities that overcame class antagonisms. These included children in ways suitable for those not ready for major choices.¹²⁹

Med dagens individualistiska synsätt kan det bli svårt att förstå hur anabaptismen, som å ena sidan betonade den personliga omvändelsen och ställningstagandet mycket tydligt, ändå beskrivs i termer av kollektiv gemenskap, i vilken odöpta barn kunde ingå. Det förefaller ändå vara fallet inom anabaptismen.

När anabaptismen startade, som reformationens frikyrkliga gren, fanns en stark betoning på församlingen som de troendes gemenskap. Anabaptisterna kritiserade den samtida synen på samhället, där kyrkan och den politiska makten var starkt sammankopplade. Annika Wilzén, teologistudent som medverkar i antologin Aldrig mer tillbaka gå, beskriver 1500-talssynen på kyrka och samhälle: ”Tillhörighet till kyrkan var inte valbart, utan alla som föddes in i samhället initierades också in i kyrkan och kristendomen genom barndopet.”¹³⁰ Genom att kritisera

förhållandet mellan kyrka och stat försatte sig anabaptister i en situation där de blev förföljda.¹³¹ Nattvarden firade anabaptister enbart inom gemenskapen med andra troende, och i den

gemenskapen blev en person upptagen genom troendedopet.¹³² Till skillnad från dem som tog del av nattvarden i statskyrkan, var inte alla välkomna att dela nattvarden i de anabaptistiska

kretsarna. Den var reserverad för dem som tillhörde de heligas gemenskap, efter försoningsprocesser och församlingsdisciplin.¹³³

När baptismen kom till Sverige år 1848 var det primärt dopfrågan som gjorde att flera baptister ställdes inför rätta, och i vissa fall även blev landsförvisade.¹³⁴ Baptisterna ansåg att statskyrkans barndop var villfarelse, och ville under inga omständigheter inordna sig under staten och kungens beskydd. En baptist ville stå fri inför och under Gud. Dessutom ville baptister, och andra ”läsare”

128 Finger, Thomas N. (2004:169)

129 Finger, Thomas N. (2004:169)

130 Wilzén, Annika. (2017:89)

131 Wilzén, Annika. (2017)

132 Wilzén, Annika. (2017)

133 Wilzén, Annika. (2017:92)

134 Fahlgren, Sune. (2015)

37 som de också kallades för, att nattvarden skulle delas ut av en omvänd präst, till omvända

församlingsbor, till skillnad mot hur det gick till i statskyrkan där den personliga omvändelsen och tron inte var avgörande varken för prästen som delade ut gåvorna eller för dem som tog emot dem.¹³⁵

Utifrån baptismens historia är det naturligt att baptister även idag kan se nattvarden som något som firas i de döptas gemenskap. I Gudstjänstboken som används av församlingar inom

Evangeliska Frikyrkan, Pingströrelsen och Svenska Alliansmissionen, uppmärksammas de odöpta barnens närvaro och deltagande i nattvarden enbart med att konstatera att olika praxis

förekommer. I boken finns en uppmuntran till ledarskapet att låta dessa frågor finnas i

församlingens pågående samtal.¹³⁶ Det sägs dock inte något om hur en församling bör handskas med vuxna, icke-döpta personer, som kommer till nattvardsbordet. Frågan om att ta emot nattvarden som odöpt verkar enbart bli ett problem om den odöpte är ett barn.

Evangeliska Frikyrkan har ett dokument kring rörelsens tro och självförståelse där den teologiska profilen beskrivs. Ett av nyckelorden som beskriver samfundet är att det är en baptistisk rörelse.

Det framgår dock inte i det dokumentet att nattvarden i den baptistiska församlingen firas inom de döptas gemenskap. När Evangeliska Frikyrkan föreslår en formulering till församlingsordning i skriften De troendes gemenskap, beskrivs det vilka som får delta i nattvarden: ”Till nattvarden inbjuds alla som tillhör Jesus Kristus och vill leva i gemenskap med honom.”¹³⁷ Under

Evangeliska Frikyrkans stora midsommarkonferens på Torp sommaren 2019 firades nattvard i söndagens förmiddagsgudstjänst. Pastorn som höll i nattvardsfirandet bjöd in till deltagande med orden: ”Till nattvarden är vi alla inbjudna. Du som söker gemenskap med Jesus Kristus, du är inbjuden till Jesu måltid.”¹³⁸ Evangeliska Frikyrkan står tydligt rotad i den baptistiska traditionen, men den traditionella hållningen avspeglas inte i inbjudan till nattvarden i samfundets största offentliga sammankomst. Jag ger en utförligare presentation av Evangeliska Frikyrkan i kommande avsnitt.

I Ryttargårdskyrkan har församlingen valt bort dopet som krav på deltagande i nattvarden. I församlingsordningen från år 2009, tre år innan församlingen för första gången inbjöd odöpta barn

135 Fahlgren, Sune. (2015)

136 Lindström, Sven. (2005)

137 De troendes gemenskap (2001:10)

138 Rosdal, Pelle. (2019)

38 att delta i firandet av Herrens måltid, formuleras det: ”Till nattvarden inbjuds alla som söker Jesus Kristus och vill leva i gemenskap med honom.”¹³⁹

3.4 Evangeliska Frikyrkan och Ryttargårdskyrkan

Evangeliska Frikyrkan bildades den 1 januari 1997 under arbetsnamnet Nybygget – kristen samverkan och var en sammanslagning av tre samfund. Den första sammanslagningen skedde 1993, då Helgelseförbundet (grundat 1887) och Fribaptisterna (grundat 1872) bildade ett gemensamt samfund. Därefter påbörjades samtal med Örebromissionen (grundat 1891) om en gemensam framtid, och 1997 var det ett faktum. 2002 beslutades att fastställa det nya samfundets namn till Evangeliska Frikyrkan.¹⁴⁰ Idag utgörs Evangeliska Frikyrkan av drygt 300 församlingar runt om i Sverige.¹⁴¹

Evangeliska Frikyrkan och dess församlingar har ett brett arv att förvalta, med rötter inom både baptismen, helgelserörelsen och pingstväckelsen.¹⁴² Samfundets vision är att ”Växande

Evangeliska Frikyrkan och dess församlingar har ett brett arv att förvalta, med rötter inom både baptismen, helgelserörelsen och pingstväckelsen.¹⁴² Samfundets vision är att ”Växande