Tidigare forskning har visat att personer som har NPF upplever att övergången från skola till vidare studier eller arbete har varit extra svår samt att de upplever att de inte fått den hjälp de enligt lag är berättigade till i skolan (Hellberg och Kjellberg 2012, 40-55). Vår studie visar att samarbetet mellan studie- och yrkesvägledare och det utbytet av information som sker mellan personerna i yrkesrollerna beskrivs av informanterna som av stor betydelse för eleverna som har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. De båda personerna i vardera yrkesrollen kan på så sätt byta information om elevernas betyg, framtidsdrömmar eller individuella behov så som det sättet eleven tar in information på och detta menar informanterna gynnar eleverna då det individuella behovet på så vis kan mötas. Om en elev har svårt för att lyssna och istället tycker om att rita och då lättare tar in information kan vägledaren rita och förklara för att underlätta för eleven. Om specialpedagogen får information av studie- och yrkesvägledaren om elevens tankar och drömmar inför gymnasiet, vilken utbildning som eleven vill gå, kan specialpedagogen använda denna information till att motivera eleven i sitt skolarbete.
Samarbetet kan också vara kring om en elev har eller misstänks ha en diagnos så kan detta uppmärksammas och de båda yrkesrollerna samarbeta för att underlätta för elevens skolgång. Eftersom forskningen visat att det har betydelse i vilken ålder som en person får en diagnos, ju tidigare personen får sin diagnos då upplever de också mer utanförskap i skolan. Samarbetet kring elevernas diagnoser behöver då inte nödvändigtvis vara positivt, men kan likväl fungera som ett uppfångande nät vilket ger eleven hjälp mycket tidigare i
skolgången än om diagnosen inte skulle identifieras. Risken är vad tidigare forskning visar att den hjälpen som eleven med NPF får i skolan med anpassad skolgång också kan bidra till ett utanförskap som fortsätter genom hela skolgången och vidare när eleven kommer ut på arbetsmarknaden. Fördelen med att identifiera diagnosen kan vara att det blir lättare för studie- och yrkesvägledaren och specialpedagogen att anpassa vägledningen och den pedagogiska insatsen efter elevens enskilda behov. Samarbetet mellan studie- och yrkesvägledaren och specialpedagogen kan också bidra till att eleven inkluderas i skolgången och får möjlighet att påverka den hjälp som fås, vilket i så fall minimerar risken för exkludering på arbetsmarknaden i framtiden då Hellberg och Kjellberg (2012) beskriver att om eleven inte får möjlighet att påverka eller inkluderas i skolgången riskerar eleven också exkludering på arbetsmarknaden. Här kan vi se att samarbetet kan vara av stor betydelse för att minimera risken av exkludering av eleven med NPF i skolan och vidare ut i arbetsmarknaden.
Studien som är genomförd i USA gällande studie- och yrkesvägledare och specialpedagogers samarbete visar snarare på bristen på denna, samt att om samarbete skulle finnas kunde detta gynna elevens framtidsval. Vi kan i vår studie identifiera att det finns ett samarbete mellan studie- och yrkesvägledare och specialpedagog till skillnad från i USA. Samarbetet upplevs av informanterna som gott och vi kan se att det finns en balans i detta. Det menar vi har att göra med att de vilar på ömsesidighetsprincipen, vilket utgör grunden för de utbyten som sker mellan de båda yrkesrollerna men även att utbytena mellan dem är av samma värde.
Den lag som i USA beskrivs som plan 504 kan likställas med den individuella plan som kan skapas vid elevhälsoteamsmöten i Sverige och involverar skolpersonal som bland annat studie- och yrkesvägledare och specialpedagog kan vi se uppfylls mycket tack vare samarbetet mellan dessa två yrkesroller både i EHT och utanför. På grund av samarbetet som det blir en helhetssyn på elevens utveckling i skolan och framtidsval, alltså olika delar, kompetenser som sammanlänkas och bildar en helhet som kan vara till hjälp för elevens livslånga lärande.
En svårighet som vi kan se motverkar samarbetet skulle kunna vara bristen på strategier eller bestämmelser kring samarbetet mellan studie- och yrkesvägledare och specialpedagog. Om det fanns särskilda bestämmelser som reglerade hur samarbetet skulle ske mellan de
två personerna i respektive yrkesroll i skolvärlden menar vi att det skulle underlätta för samarbetet. På så sätt skulle reglerna kunna utgöra en plattform och en förutsättning som skulle främja ett samarbete och utgöra en naturlig inledning på samarbetet och förutsättning för att utbyten skulle kunna ske. Tidsbristen beskrivs också som en betydande svårighet som dessutom kan sätta käppar i hjulet för samarbetet. Risken med tidsbristen tänker vi kan bli att mycket av samarbetet och arbetet med eleverna inte hinns med och läggs utanför den egentliga arbetstiden så som i lunchrummet eller i korridorerna. Här kan vi se kopplingar från det som informanterna beskriver enligt ovan till Webb-Damron (2006) som också kommer fram till att tidsbristen och den omfattande dokumentationen är den främsta svårigheten som missgynnar samarbetet.
Vi kan se samband mellan det Hellberg och Kjellberg (2012) pekar på handlar om svårigheter gällande hur skolpersonal bemöter personer med diagnoser och att dessa elever inte alltid får den individanpassade hjälp och stöd som de är i behov av, jämfört med vad informanterna beskriver som är tidsbristen och avsaknaden av strategier för samarbetet som skulle kunna leda till den svårighet som Hellberg och Kjellberg (2012) menar att eleverna inte får individanpassat stöd. Alltså, om samarbetet inte främjas på grund av tidsbrist eller avsaknad av strategier sker inga utbyten eller färre, alltså skulle det kunna vara orsaken till den problematik som Hellberg och Kjellberg (2012) menar kan vara orsaken till att eleverna upplever svårigheter med övergångsprocessen. Detta menar också Webb-Damron (2006) och Kedrowski (1999) som understryker vikten av att skolpersonal har kunskap om diagnosen för att kunna stödja eleven i lärandet.
Vi ser också att samtliga informanter beskriver att personkemi har en stor betydelse när det kommer till samarbetet och att hålla en god relation. Detta kopplar vi till förutsättningen för att ett utbyte ska ske behövs en balanserad relation, vilket samtliga informanter beskriver att de har. Men vad är då riskerna med att samarbetets grundvallar vilar på personkemin mellan de två personerna? Visserligen menar informanterna att det finns professionalism, att samarbete ska kunna ske trots detta. Men vi frågar oss hur stor del personkemin har i detta. Givetvis underlättar en god personkemi samarbetet, det underlättar kontakten och kan fördjupa relationen vilket i sig också är en form av utbyte och i slutändan blir det vinster för båda parterna med detta också då grogrunden för fler utbyten stärks i takt med relationen. Om då personkemin kan ha ett sådant positivt utfall menar vi
att det också kan få ett negativt utfall om det inte finns någon personkemi. Ubytesteorin menar att även det kan resultera i en balanserad relation om båda parterna är överens om att inte vara överens och därmed inte har någon personkemi. Men kan även en balanserad relation utan personkemi ha ett gott samarbete? Här skulle i så fall professionalismen som informanterna talar om att spela sin roll, vilket vi menar absolut är en viktig aspekt. Däremot kan den avsaknaden av personkemi vara ett hinder för samarbetet, särskilt då det saknas regler och strategier för hur samarbetet ska ske – vilket innebär att ansvaret för samarbetet ligger på den enskilda yrkesrollen. Eftersom det inte finns några regler som beskriver att studie- och yrkesvägledaren ska sitta med i EHT tror vi att i de fall där studie- och yrkesvägledaren inte sitter med i EHT skulle kunna vara ett hinder för samarbetet om det inte hade finns en god personkemi mellan studie- och yrkesvägledare och specialpedagog. Samarbetet vilar på den goda relationen och personkemin mellan de två yrkesrollerna, vilket kan vara en nackdel i de fall där sådan saknas, men en fördel där det finns god personkemi och goda relationer då samarbetet kan sträcka sig utanför EHT möten. Vilket i slutändan också skulle kunna gynna eleverna i form av att det blir ett helhetsperspektiv på elevens lärandeprocess.