Våldsutsatta mammor som söker stöd kommer ofta i kontakt med olika enheter inom socialtjänsten. Nedan presenteras handläggarnas beskrivningar av hur samarbetet ser ut, vilka faktorer som bidrar till ett fruktbart samarbete samt vilka utmaningar de kan möta gällande samarbete med andra enheter. Teman som har identifierats är Samarbete är ingen självklarhet, Fruktbart samarbete trots specialisering samt Krock mellan enheternas olika uppdrag Underliggande tema: Samarbete är ingen självklarhet
Samarbete beskrivs av handläggarna på samtliga enheter vara viktigt, även om materialet indikerar att samarbetets omfattning varierar. Under intervjuerna framgår att VINR- handläggare och barnhandläggare har ett tätt samarbete med varandra medan familjerätten inte framträder som en naturlig samarbetspartner. Båda VINR-enheter och BoU- enheten har ett geografiskt avstånd till en familjerättsenhet.
Samarbetar och samarbetar, alltså vi vet att de finns och vi hänvisar våra klienter dit men vi kan inte påstå att vi har ett samarbete. (BoU-enhet om familjerätten)
Barnhandläggarna menar att de vet att familjerätten begär ut deras utredningar ibland och att de vid behov hänvisar sina klienter dit men att det inte är mer än så. På frågan om de skulle finnas fördelar med ett mer utvecklat samarbete med familjerätten är barnhandläggarnas svar delade. Någon tycker att det är tillräckligt med att de vet om varandra och kan hänvisa till varandra medan någon annan anser att det skulle finnas vinster med att ha ett gemensamt samtal för att det ska bli tydligt för föräldrarna vem som ansvarar för vad. Det är endast handläggare vid en VINR-enhet som nämner familjerätten som en samarbetspartner medan handläggare vid de övriga två enheterna inte nämner familjerätten förrän de får frågan. Familjerättshandläggarna uttrycker att de inte samarbetar med andra enheter i så stor utsträckning och inledningsvis ställde de sig frågande till vad vi menar med samarbete. Längre fram under intervjun framkommer att samarbete med BoU-enheter ändå förekommer.
Det var ju lite det jag undrade, vad är det ni menar med samarbete [...] Annars så samarbetar vi ju inte så mycket. Vi tar ju del av viss information från andra men det är ju inte samma sak som samarbete. (Familjerätten)
De VINR-handläggare som uppger sig ha samarbete med en familjerättsenhet berättar att det exempelvis kan handla om att en familjerättshandläggare bjuds in till ett möte med den våldsutsatta föräldern för att informera inför ett samarbetssamtal eller att man gemensamt gör säkerhetsplanering inför ett umgänge.
[...] säkerhetsplanering med dem (familjerätten), hur ett umgänge ska se ut och det är ju också samtal kring var de är placerade, vad blir genomförbart [...] vi har ett ganska bra samarbete med dem också så det blir naturligt att vi hjälps åt. (VINR-enhet)
Underliggande tema: Fruktbart samarbete trots specialisering
Som tidigare nämnts är det framförallt barnhandläggare och VINR-handläggare som beskriver att de har ett nära samarbete när det gäller våldsärenden. Samarbetet beskrivs som positivt och handläggarna pratar om olika faktorer som bidrar till ett fruktbart samarbete. Även om familjerätten inte framträder som en given samarbetspartner lyfts ändå vissa exempel på samverkan. Att lyssna till varandra, respektera varandras olika utgångspunkter och kunna lita på varandras bedömningar lyfts återkommande som viktiga samarbetsfaktorer.
Just det här med att faktiskt respektera att det blir, att det finns olika bedömningar för vi kan inte ha samsyn hela tiden. Skyddsperspektiv för barn behöver inte vara samma för den våldsutsatta, det ser olika ut, men hur jobbar vi tillsammans för att det ska bli bra för personen. (VINR-enhet)
Närhet till varandra, att man sitter i samma byggnad lyfts som särskilt viktigt eftersom det bland annat underlättar kontakt, möjlighet att diskutera gemensamma ärenden och möjlighet att delge varandra viktig information. I en av kommunerna träffas VINR- handläggare, barnhandläggare samt behandlare från BoU-s och vuxenenhetens öppenvård varannan vecka för genomgång av gemensamma ärenden, vilket enligt handläggarna bidrar till bättre samsyn och helhetsperspektiv. Som tidigare nämnts uttrycker familjerättshandläggare inledningsvis att de inte samarbetar med andra enheter i så stor utsträckning, men under intervju framgår att de ändå har ett mer utvecklat samarbete med en BoU- enhet som har sina lokaler i samma byggnad.
Jag tänker att fördelen med oss är ju också att vi sitter ihop med mottagning och de som jobbar med VINR, så det underlättar samarbetet till en viss del, att
man träffas, eller det är lättare att gå till varandra om det skulle behövas för att diskutera ett ärende. (BoU- enhet)
Politikernas och ledningens förtroende samt mandat att fatta beslut beskrivs vara viktigt av handläggare vid båda VINR-enheterna. Även barnhandläggarna beskriver att ett bra samarbete med ledningen, men också enhetscheferna emellan underlättar samarbetet mellan enheterna. I vissa ärenden kallar exempelvis enhetschefen till samråd så att alla professionella inblandade i ärendet samlas och gör upp en gemensam planering.
Här har det alltid varit lättarbetat och de (politiker och chefer) har lyssnat väldigt mycket på oss om våra behov och vi har väldigt fria tyglar [...] vi får anpassa våra insatser utifrån våra klienter, vi får vara kreativa i våra lösningar [...] vi har mycket eget ansvar, vi behöver inte springa till chefen och fråga om saker hela tiden och det hjälper ju oss väldigt mycket i vårt arbete, att vi får ta snabba beslut. (VINR-enhet)
Vikten av tydlig ansvars- och rollfördelning samt att alla inblandade tar sin del av ansvaret lyfts fram återkommande. Ett gott samarbete mellan enhetscheferna beskrivs bidra till att ansvarsfördelningen blir tydlig. Handläggarna beskriver att våldsärenden inledningsvis kan vara väldigt krävande och att förutsättningar, exempelvis i form av tid för samarbete är viktiga. God sammanhållning i gruppen och en rimlig arbetsbelastning beskrivs också vara viktiga faktorer för att samarbetet inom gruppen men också med andra enheter ska fungera.
Jag skulle säga tydlig rollfördelning, tydligt ansvarsområde, vad är min uppgift [...] vad är det jag ska göra och vad ska du göra, för då tror jag att det blir tydligast information som kommer fram till alla delar. (BoU-enhet)
Flera exempel som lyfts av handläggarna indikerar att möjlighet att träffas och prata ihop sig skapar bättre förutsättningar för fruktbart samarbete. VINR-handläggarna beskriver att de återkommande informerar andra enheter om sitt uppdrag och om våld i nära relationer. Handläggarna menar att det har bidragit till att kollegor på andra enheter har fått ökad kunskap om våld och att våldet upptäcks i större utsträckning. Trots att familjerättshandläggarnas samarbete med BoU- och VINR-enheterna beskrivs vara begränsat framkommer ändå att de under senaste åren har vidtagit åtgärder för att uppnå ett bättre samarbete. Exempelvis nämns genomförda möten med VINR-enheten och
kvinnojourer vars syfte har varit att prata om dilemman och förstå varandras uppdrag. Dessa möten uppges ha öppnat upp för ökad förståelse och tillit till varandras bedömningar. Vidare nämner familjerättshandläggarna andra åtgärder som har bidragit till ökat samarbete med BoU- enheter både i utredningar och i samarbetssamtal.
Jag tror det var för ett eller två år sen så började vi, vi delade upp oss till de olika kontoren som vi var kontaktpersoner till, de olika barn- och ungdomskontoren. Vi åker dit med jämna mellanrum för att informera och det har ju gjort att vi samarbetar på ett mycket bättre sätt. (Familjerätten)
Underliggande tema: Krock mellan enheternas olika uppdrag
Av materialet framgår att socialtjänstens specialisering för med sig att de olika enheterna har olika ansvar och ingångar, vilket i sin tur innebär att de måste anta olika perspektiv i samma ärende, beroende på vad deras uppdrag är. Detta kan i sin tur föra med sig att våldsutsatta mammor och barn möts av dubbla budskap.
Ibland kan jag uppleva att vi skulle behöva ha ett tätare samarbete, därför att vi kan inte ha samma syn, därför att lagstiftningen för oss ser olika ut, så är det! (VINR-enhet)
En utmaning i samarbetet som lyfts av handläggare vid alla enheter beskrivs ha sin grund i enheternas olika uppdrag. Handläggarna uttrycker att andra enheter ibland kan ha orimliga förväntningar på dem. Handläggare vid samtliga enheter tar upp exempel på förväntningar som kan krocka med deras uppdrag och den lagstiftning som styr deras arbete. Familjerättshandläggarna beskriver att de ibland kan känna sig missförstådda av andra enheter. Det kan exempelvis handla om att de ifrågasätter den våldsutsatta mammans berättelse, vilket beskrivs vara nödvändigt eftersom besluten som fattas är viktiga för barnen. De menar att föräldrar som ligger i konflikt ibland använder olika medel mot varandra för att få fördelar, exempelvis falska anklagelser om våldsutsatthet. Familjerättshandläggarna påtalar att det handlar om enstaka händelser men att dessa händelser också gör att de måste ifrågasätta uppgifter och vara kritiska i sina bedömningar.
Vi, BoU-enheterna och VINR-enheter, vi möter de här svåraste ärendena. Där också man, man nyttjar saker i konflikt och där behöver vi också va medvetna om och kunna prata om på ett schysst sätt med varandra, det handlar ju inte om att vi inte tycker att de gör ett professionella bedömningar, utifrån det de
hör så måste de såklart göra bedömningar och lita på det, men om det blir lite sådana där konstigheter i vissa fall då kan man ju säga, ja men kan man tänka sig att ifrågasätta någons uppgifter ibland. (Familjerätten)
Barnhandläggarna tar också upp exempel där andra enheter kan ha orimliga förväntningar på dem. Det kan exempelvis handla om att andra enheter som enbart jobbar med den våldsutsatta personen kan ifrågasätta deras beslut, eftersom de ser situationen bara ur den ena förälderns perspektiv. Handläggarna menar att de inte jobbar rättssäkert om de inte tar båda föräldrarnas och barnens perspektiv i sina bedömningar.
Det kan ju skapa en frustration hos dem att de tror att inte vi fattar rätt beslut eller gör rätt bedömningar och tycker att vi inte förstår dem och det kan skada vårt samarbete också tänker jag. (BoU- enhet)
VINR-handläggare beskriver att de i sitt uppdrag endast har den våldsutsatta vuxnas berättelse att ta hänsyn till och att det är viktigt att de tror på den. En av VINR- handläggarna beskriver att socialtjänstens bemötande mot den våldsutsatta kvinnan och om hon känner att hon blir trodd, är avgörande för om hon tar emot socialtjänstens stöd. Samtidigt beskrivs situationer där andra enheter kan resonera på ett annat sätt och kan ifrågasätta kvinnans berättelse.
Det kan vara olika, barnhandläggarna kanske tänker, kan tänka att det är en förälder till. Så där kan det ju vara lite skillnad på hur man tänker. Tror vi helt och fullt på kvinnan, vill vi höra mannen också, säger mannen en annan sak, vem ska vi tro mest på. (VINR- enhet)
En av VINR-handläggarna beskriver att enheternas olika perspektiv också kan drabba den våldsutsatta mamman på olika sätt. Som exempel beskrivs att en våldsutsatt mamma kan bli uppmanad av barnhandläggaren att skydda sitt barn och inte låta barnet träffa pappan. När ärendet sedan kommer till familjerätten och tingsrätten kan det enligt VINR- handläggaren vara en nackdel för mamman att hon har skyddat barnen och att hon i extrema fall på grund av det kan förlora vårdnaden om sina barn.
Och då har man gjort vad socialtjänsten har bett om, man har skyddat sina barn på det sättet man trodde var rätt och på det sättet man faktiskt fick uppmaningen att göra det på och sen slutar det någonstans i en fullständig katastrof för alla inblandade. Alltså jag tänker i våldsärenden finns det aldrig
några vinnare, det finns bara förlorare. Graden av vad du förlorar, det är det som varierar. (VINR-enhet)
Resultatdiskussion
I detta avsnitt diskuteras studiens resultat i relation till tidigare forskning samt handlingsutrymme som används som teoretiskt begrepp för att diskutera och förstå studiens resultat. Diskussionen presenteras utifrån tre olika teman: Barns behov går först, Mammornas behov får stå tillbaka och Samarbetets betydelse.
Barns behov går först
I den här studien framträder barns behov av skydd och barns delaktighet som betydelsefulla faktorer i enheternas arbete med våldsutsatta mammor och barn. Resultatet är i linje med Lipsky (2010) som visar att handläggare i sin roll som ”gräsrotsbyråkrater” har som uppgift att ta hänsyn till klienternas behov och önskemål samtidigt som de måste följa organisationens regler och riktlinjer och rådande lagstiftning. Exempelvis behöver de följa barnkonventionens och den rådande lagstiftningens intentioner om att stödja barn som bevittnar våld (5 kap. 11 § SoL, SFS 2001:453; SOSFS 2014:4), samt att förstärka barnets bästa och barnets rätt att komma till tals (1 kap. 2 § SoL, SFS 2001:453; 11 kap. 10 § SoL, SFS 2001:453; Unicef, u.å.). Eftersom deras arbete till stor del styrs av ramlagstiftning finns det utrymme för tolkningar (Wörlen, 2010), vilket innebär att handläggarna i viss utsträckning måste handla efter eget omdöme och göra individuella bedömningar (Lipsky, 2010; Esping, 1984). Det förefaller som om handläggarna använder sitt handlingsutrymme och ställer krav på mamman att skydda barnen från våld. Dock kan handläggarna i samband med dessa beslut ställas inför dilemmat att tillgodose barnets behov av skydd på bekostnad av mammans behov av stöd och rätt till självbestämmande. Enheternas fokus på barns behov av skydd skulle också kunna förklaras med socialtjänstens ansvar för att barn ska ha en trygg uppväxt samt skyldighet att följa utvecklingen för barn som riskerar att utvecklas ogynnsamt (5 kap. 1 § SoL, SFS 2001:453). En rad studier har visat att barns exponering för våld kan leda till negativ utveckling av barns fysiska och psykiska hälsa både på kort och lång sikt (Cater et al., 2015; Eriksson & Christianson, 2017; Evans et al., 2008; Øverlien, 2013) och att åtgärder som stoppar våldet är viktiga för att barn som bevittnat våld ska tillgodogöra sig insatser och att deras hälsa
ska förbättras (Broberg et al., 2011). Hjörne et al. (2010) menar att det krävs kompetens för att tolka sitt uppdrag, att använda sig av sitt handlingsutrymme och att bedöma rimlighet i olika val. I det här sammanhanget skulle det kunna innebära att handläggare förutom kunskap om organisationens uppdrag och lagstiftning, behöver besitta kunskap om barns behov och våldets konsekvenser på barns utveckling för att kunna göra rimliga bedömningar gällande barns bästa. Forskningen kan därmed ge dem stöd i hur de kan använda sitt handlingsutrymme för att skydda barn från våld och negativ utveckling. Även handläggarnas fokus på att involvera barnen och göra dem delaktiga ligger i linje med forskning som på olika sätt belyser vikten av att lyssna till barns berättelser. Exempelvis beskriver Øverlien och Hydén (2007) att barnens upplevelser av våldet kan se olika ut samt att ”bevittna” våld kan handla om mer än att bokstavligt talat se våldet. Andra studier har visat att de våldsutsatta mammornas berättelser om barnens exponering för våld inte alltid återspeglar barnens upplevelser (van Rooij et al., 2015; Peled & Gil, 2011) och att yrkesverksamma behöver vara medvetna om det i bedömningar av barns behov av skydd och stöd (van Rooij et al., 2015). Resultatet indikerar att handläggarna lägger stor vikt vid att lyssna till barnens berättelser och att tillgodose deras rätt till delaktighet. Lagstiftningen ( 11 kap. 10 § SoL, SFS 2001:354) ger dock handläggarna handlingsutrymme att avgöra hur stor betydelse barnets åsikter och inställning ska tillmätas i förhållande till exempelvis barnets ålder och mognad. Resultatet visar att handläggarna i stor utsträckning använder sitt handlingsutrymme för att tolka lagen och göra individuella bedömningar kring i vilken utsträckning det är i linje med barnens bästa att de är delaktiga i besluten. Utifrån rådande lagstiftning är dessa bedömningar nödvändiga men inte helt oproblematiska, då vuxnas tolkningar av barnets berättelser samt barnets ålder och mognad ändå är påverkar barnets delaktighet. Exempel på detta är att enskilda handläggare tolkar vems vilja barnet uttrycker samt att barnens röster tolkas av bland annat förskolepersonal. Trots handläggarnas intentioner att göra barnen delaktiga väcks funderingar kring i hur stor utsträckning barnets perspektiv verkligen beaktas.
Mammornas behov får stå tillbaka
Som tidigare nämnts indikerar resultatet att våldsutsatta mammors behov får stå tillbaka till fördel för barnens bästa och barnens behov av skydd. Resultatet kan delvis förklaras med att barns bästa har fått en mer framskjuten placering efter reformen av föräldrabalken 2006 och att barns vilja beaktas i större utsträckning (Röbäck, 2011). Det kan också förklaras med att handläggare ser kopplingen mellan föräldraförmåga och barns möjlighet
till skydd, vilket resulterar i att mammor pressas att uppvisa föräldraförmåga och att medverka till umgänge (Eriksson, 2007; Eriksson, 2011; Ekström, 2016; Elisabet, 2017; Galántai et al., 2019). Agerandet har stöd i tidigare forskning som visar att våldet kan påverka föräldraförmågan negativt även efter att våldet har upphört (van Rooij et al., 2015). Å andra sidan är detta djupt beklagligt i och med att tidigare forskning har visat att våldet har negativa konsekvenser på kvinnors fysiska och psykiska hälsa (Almqvist & Broberg, 2004; Lundgren et al., 2001; Nationellt centrum för kvinnofrid, 2014) samt att handläggningen kan hindra våldsutsatta mammor att söka stöd hos socialtjänsten eftersom deras föräldraförmåga då ifrågasätts (Eriksson, 2011; Ekström, 2016). Detta kan innebära att en del kvinnor väljer att leva kvar i våldet. På samma sätt visar studiens resultat i kombination med tidigare forskning (Eriksson, 2007) att umgängesrätten riskerar att hålla kvar kvinnan i våldet och att hennes säkerhet och behov av skydd därmed äventyras. Eriksson (2007) men också internationella forskare som Elisabet (2017) och Galántai et al. (2019) med flera menar att våldsutövande pappor kan använda sig av lagstiftningen för att försöka få vårdnaden för att på det sättet behålla kontrollen över kvinnan.
Enligt Lipsky (2010) skapas handlingsutrymmet i utrymmet mellan olika regler och riktlinjer och i dess anpassning till individer och det gäller dels omfattning av handlingsutrymme, samt hur de använder detsamma. Barnhandläggarna och familjerättshandläggarna tycks förklara avsaknad av stöd till den våldsutsatta mamman med begränsningar i handlingsutrymmet utifrån sitt uppdrag, där barnet står i fokus. Handläggare vid VINR-enheter beskriver att deras uppdrag innebär fokus på den våldsutsatta kvinnan, men våldshandläggarna måste också se till barnets bästa i sina utredningar. Resultatet indikerar också att VINR-handläggarnas handlingsutrymme att stödja och skydda mamman indirekt begränsas av att barnets bästa går före, exempelvis i frågor som rör umgänge. Detta känns igen i resultatet av Erikssons (2007) studie som visar att det finns begränsningar i vilken utsträckning rättsliga åtgärder kan användas för att skydda våldsutsatta kvinnor och barn. Även Brunos (2018) studie visar att de professionellas handlingsutrymme kan begränsas av lagstiftning eller mandat att vidta åtgärder.
Samarbetets betydelse
Forskning visar att våldsutsatta kvinnor ofta är i behov av stöd från flera olika enheter inom socialtjänsten (Ekström, 2018a). Studiens resultat indikerar att enheternas olika
uppdrag och perspektiv ibland kan drabba den våldsutsatta mamman och därmed också barnen. Ekström (2018a) menar exempelvis att de professionellas handlingsutrymme kan påverkas och begränsas av socialtjänstens specialisering och indirekt leda till bristfälligt stöd till våldsutsatta kvinnor och barn. Det förekommer enligt studiens resultat att samarbetet mellan olika enheter är problematiskt och att kvinnor upplever att de får motstridiga budskap från olika enheter, vilket känns igen från bland annat Ekström (2016; 2018a) som även menar att det finns ett behov av samsyn och helhetsperspektiv.
Professionellas olika förståelse av våldet kan enligt Bruno (2018) och Eriksson (2007) leda