Utöver de 42 observationerna av konferenserna är åtta samarbetsärenden en del av mitt empiriska material. De åtta ärendena består av en flicka och sju pojkar i åldern 10 – 17 år. Det innebär att några barn har många skolår framför sig, medan andra barn är i slutet av grundskolan. Ett barn har gått om en årskurs och är därför 17 år trots att han går sista året i grundskolan. Jag har följt samarbetsärendena från minst sex månader till som mest 15 månader. Det är en komplex problematik runt samtliga barn i familjerna. Med det menar jag att barnens problematik är såväl av social, psykiatrisk som av inlärningskaraktär. Sju av åtta familjer har haft hjälp från samtliga organisationer under flera år, har komplexa och mångfasetterade problem och uppenbarligen har det varit svårt för de professionella att hjälpa familjerna. Det finns såväl gemensamma mönster i de åtta ärendena som saker som skiljer sig. Den dominerande bilden är dock likheterna mellan ärendena. Jag kommer att ge en kort beskrivning av fem ärenden och därefter rekonstruera tre ärenden, Anton, Björn och Calle, för att fördjupa analysen av mitt material.
David är 12 år och har svårt att fungera i skolan. David bor tillsammans med båda sina
föräldrar och yngre syskon. Föräldrarna arbetar inom tjänstesektorn. Han har svårt med kamrater och svårt med relationer med vuxna. Han har även inlärningssvårigheter. David har under ett år varit placerad i samarbetsskola där både BUP, socialtjänst och skolan bidrog med insatser. Föräldrarna bedömer att de tre organisationerna behöver fortsätta sitt samarbete när David är tillbaka i sin ordinarie klass. Läraren och socialsekreteraren uppfattar att de behöver närmare samarbete mellan skola, socialtjänst och BUP för att kunna hjälpa David ytterligare i sin ordinarie klass. Familjen har tidigare haft avlastningsfamilj från socialtjänsten och familjebehandling på BUP, vilket föräldrarna inte är intresserade av att fortsätta med då de önskar individualterapi till David och ett professionellt samarbete mellan BUP, socialtjänst och skola. Kuratorn på BUP som är ansvarig i ärendet bedömer att en av föräldrarna behöver en egen psykiatrisk kontakt samt att samarbetet skulle kunna bestå i ett gemensamt familjearbete med socialtjänsten.
Emil är 13 år och bor tillsammans med sin ena förälder som har ensam vårdnad om
honom. Föräldern saknar arbete sedan många år tillbaka. Han har mycket liten kontakt med sin andra förälder. Sedan Emils skolstart har föräldrarna misstänkt att Emil har någon neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Han har svårt med relationer och fungerar inte i skolan och har varit omhändertagen enligt LVU en kort period. Den förälder
som bor tillsammans med Emil har stödsamtal från socialtjänsten. Emil har också en avlastningsfamilj samt kontakt med BUP för medicinering. Skolan har svårt att hantera Emil och arbetar för att han ska börja på en specialskola. Skolan vill att BUP utreder Emil ytterligare. Socialtjänsten uppmanar föräldern att mer aktivt söka hjälp från BUP. BUP bedömer att de kan fungera som ett bollplank i socialtjänstens arbete med familjen. Emils förälder är inte medveten om att de olika organisationerna har inlett ett samarbete om hur de ska kunna hjälpa Emil.
Fredrik är 16 år och har gått om en klass i skolan. Han bor växelvis hos sina föräldrar och
har ett äldre syskon. En förälder arbetar inom en välfärdsorganisation och en förälder är arbetslös. I samband med föräldrarnas separation framkommer att Fredrik missköter skolan och har en missbruksproblematik. Kuratorn vid elevhälsan har stödsamtal med Fredrik men bedömer att det inte är tillräckligt. Skolan vill att Fredrik åker till ett behandlingshem. Socialtjänsten och BUP planerar att inleda var sin utredning om Fredriks sociala situation respektive psykiska hälsa. BUP vill inte göra några insatser förrän den sociala situationen är utredd. Föräldrarna vill att socialtjänst och BUP utreder tillsammans samt att han ska placeras på BUP:s slutenvård.
Gustav är 11 år och har flera yngre och äldre syskon. Han bor tillsammans med sin ena
förälder och dennes nya partner. Gustav har precis fått kontakt med sin ena förälder. Båda hans föräldrar arbetar inom serviceyrken. Gustavs familj har haft insatser från socialtjänst, BUP och från elevhälsan under tio års tid. Insatserna har bestått av avlastningsfamilj, familjebehandling, stödsamtal och tillfällig placering från socialtjänsten, familjebehandling, stödsamtal till föräldrar och barnpsykiatriska utredningar från BUP och pedagogiska och psykologiska utredningar från elevhälsan. Under perioder har Gustav haft elevassistent i skolan. Familjen har på nytt ansökt om avlastningsfamilj för Gustav. Efter ett samarbete mellan skolan och BUP flyttar Gustav till en specialskola med små elevgrupper. Socialtjänsten finns i bakgrunden i samarbetet och har enskilda kontakter med föräldrarna.
Harald är 14 år och bor tillsammans med en förälder som har ensam vårdnad. Föräldern
är sjukskriven sedan flera år tillbaka. Han har äldre syskon som haft kontakt med BUP och socialtjänst. Han är våldsam och hotfull i skolan vilket gör att de vill att han ska byta till en annan skola. Föräldern är övertygad om att Harald har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och vill ha en utredning påbörjad från BUP. BUP bedömer att
föräldern har ett bristfälligt föräldraskap och vill att socialtjänsten ska utreda Haralds hemförhållanden. Såväl förälder som syskon har haft åtskilliga insatser från socialtjänst och BUP. Skolans kurator har haft stödsamtal med Harald och han har elevassistent för att kunna fungera i skolan. Efter åtskilliga samarbetsmöten mellan skola, socialtjänst, BUP och föräldrar flyttar familjen från kommunen för att de bedömer att de kan få mer hjälp i en annan kommun.
I de åtta samarbetsärendena är det totalt 36 olika professionella inblandade. Dessa är socialsekreterare, familjebehandlare, kurator, psykolog, behandlingsassistent, läkare, lärare, specialpedagog, rektor, skolpsykolog, chef på privat behandlingsalternativ, chef för utbildningsförvaltningens stödenhet. Samma socialsekreterare och samma lärare förekommer i två ärenden och samma BUP-kurator förekommer i tre ärenden dock inte som den enda BUP-kontakten i ärendet. Majoriteten är kvinnor och åldern varierar mellan 25 år – 60 år. De yngsta arbetar som socialsekreterare och lärare. De äldsta arbetar som psykolog. Under intervjuerna med de professionella framkommer uppgifter om yrkeserfarenhet. Naturligtvis har de i 25 – 30 årsåldern inte arbetat lika länge inom sitt yrke som de något äldre hade gjort.
Historien i Antons, Björns och Calles ärenden berättas kronologiskt. Anledningen till att just dessa tre ärenden valdes att illustrera de åtta samarbetsärendena är att de mönster som jag sett i samtliga ärenden är som mest tydliga i dessa tre. Det är också i dessa tre ärenden där barnet medverkar i samarbetet på något vis. Två av dessa barn har jag dessutom fått möjlighet att intervjua. Den första analysen av ärendena är en empirinära analys där jag genom rubriksättningen på avsnittet vill betona vad som är utmärkande i ärendet, även om samma eller liknande tema förekommer också i andra ärenden. Jag väver in mina reflektioner under observationerna, intervjuerna samt under min bearbetning i materialet. I de kommande kapitlen följer först en analys av hela samarbetsprocessens mönster (både material från konferenser och samarbetsärendena) och påverkansfaktorer och därefter presenteras samarbetsprocessernas implikationer.
Som tidigare nämnts i metodkapitlet kommer jag som forskare in i ärendena när kontakter redan tagits och det har varit möten mellan familjen och personal från olika verksamheter. Jag lämnar också ärendena innan familjernas kontakter avslutas med verksamheterna. På så vis är min beskrivning av empirin ett nedslag i familjernas kontakter med de olika verksamheterna och beskriver hur det ser ut och vad som händer precis just då.
För att underlätta för läsaren kommer jag att kalla de tre ärendena för Andersson, Berntsson och Carlsson. Hos familjen Andersson finns Anton och övriga medlemmar heter alla något på A, i familjen Berntsson finns Björn och övriga heter något på B och i familjen Carlsson finns Calle och de andra familjemedlemmarna heter något på C. Namnen har ingenting att göra med de personerna som är involverade i ärendet. Familjekonstellationer och delar av problematiken är också omgjord för att säkerställa anonymiteten för familjerna.
Stöd och delaktighet – men inte för familjen
Följande material har inhämtats genom observationer och intervjuer som samlades in under 14 månader. Intervjuer har skett med en av föräldrarna, socialsekreterare, två familjebehandlare, lärare, skolpsykolog, rektor och behandlingsassistent från BUP. Familjen Andersson består av mamma Anna, pappa Anders och sonen Anton. När Anton föds 1996 slussar BVC den unga familjen till BUP för att föräldrarna bedöms behöva stöd i sin föräldraroll. Såväl BVC som BUP bedömer att föräldrarna har ett mycket bristfälligt föräldraskap och att det krävs intensiva insatser för att kunna hjälpa dem att vara tillräckligt bra föräldrar för sin son. Under fem år får familjen familjeterapeutiskt behandling. Föräldraskapet stärks och BUP bedömer att kontakten kan avslutas. Det finns dock en oro över hur föräldrarna mår psykiskt och de remitteras till vuxenpsykiatrin. Där bedöms ärendet tillhöra BUP på grund av den långvariga insats som erbjudits från BUP och föräldrarna får inga insatser från vuxenpsykiatrin. Ärendet avslutas på BUP.
Efter ett år, 2002, hör skolsköterskan av sig till BUP. Hon är mycket orolig över pojken som har svårt att följa med i undervisningen i första klass, har svårt med kamratrelationer, är nedstämd och har ett mycket avvikande beteende. Skolsköterskan misstänker att pojken far illa. BUP hänvisar skolsköterskan till socialtjänsten. Efter ytterligare en tid hör skolsköterskan av sig till BUP igen. Hon vill ha tips på hur hon kan hjälpa barnet och behandlingsassistenten på BUP hänvisar till socialtjänsten. Ungefär samtidigt hör Anna och Anders av sig till BUP. De berättar att sonen sagt i skolan att de slår honom och att socialtjänsten nu har kontaktat dem. Föräldrarna vill att personalen på BUP ska kontakta socialtjänsten för att bekräfta att de har haft hjälp där. Anna och Anders vill också ha mer hjälp från BUP. Behandlingsassistenten på BUP, som ansvarat för insatsen till familjen, rekommenderar dem att kontakta familjebehandlarna på socialtjänsten istället eftersom behandlingsassistenten på BUP misstänker utifrån anmälan från skolsköterskan att en
barnavårdsutredning är aktuell inom socialtjänsten. Jag förstår det som att misstankar om barnavårdsutredning gör att BUP vill avvakta med att gå in med insatser i ärendet. Föräldrarna kontaktar inte familjebehandlarna vilket jag tolkar som att de inte vill ha mer inblandning av socialtjänsten än nödvändigt. Socialsekreteraren är orolig för att BUP inte vill delta i samarbete och beslutar sig för att begära en insats i form av konsultationer för att på så vis få kontakt med behandlare på BUP och därefter kunna begära mer hjälp i ärendet. Detta kommenterar en av familjebehandlarna i en intervju som äger rum mellan observationstillfällena som: ”Det handlar om att få in en fot på BUP”.
Min historia med familjen börjar i juni 2005, dvs tre år efter skolsköterskans misstankar om att pojken for illa. På bedömningskonferens berättar behandlingsassistenten om en begäran från socialtjänsten som handlar om konsultationer till familjebehandlarna som arbetar med familjen Andersson. Behandlingsassistenten beskriver att ärendet handlar om föräldrar som mår psykiskt dåligt, barnet har inlärningssvårigheter, problem med kamratrelationer och inte verkar må så bra. Hon berättar vad familjen heter och att de haft mycket insatser från BUP tidigare. Skolan känner till dessa insatser och har kontaktat behandlingsassistenten för att få hjälp i arbetet med barnet. Behandlingsassistenten beskriver att socialtjänsten vill använda BUP som bollplank i ärendet.
En diskussion startas på konferensen om BUP verkligen ska arbeta med handledande uppdrag gentemot socialtjänsten och diskussionen verkar handla om gränser gentemot socialtjänsten. Chefen säger att handledning är något som socialtjänsten får bekosta själv och ingår inte i BUP:s uppdrag. Behandlingsassistenten och flera andra behandlare påtalar då vikten av att knyta ihop insatser. Chefen för BUP verkar mer orolig att BUP tar över ett ärende som de annars inte hade behövt arbeta i. Chefens inställning kanske handlar om att chefen är ansvarig för väntetiden på BUP-mottagningen och att det då blir viktigt att begränsa inflödet av ärenden?
Efter en stunds diskussion beslutar chefen att behandlingsassistenten får erbjuda tre till fyra konsultationer till familjebehandlarna, men att behandlingsassistenten är noga med att det är socialtjänsten som har ansvaret i ärendet. Att definiera vem som har ansvar i ärendet verkar vara viktigt för BUP.
Sommaren passerar och när alla är på plats efter semestrarna planerar socialsekreteraren in en gemensam träff med familjen, skolan, BUP och familjebehandlarna. Socialsekreteraren blir dock sjuk och mötet ställs in. På grund av långvarig sjukskrivning, tar en annan
socialsekreterare tag i ärendet efter tre månader och bokar en ny tid att träffas. Den här gången bjuds familjen, BUP och familjebehandlarna in. Det gemensamma mötet mellan familjen, familjebehandlare och socialsekreterare äger rum i mitten av september. Direkt efter sin avslutade skoldag kommer Anton och hans föräldrar, Anna och Anders, ned till socialkontoret.
Vi möts alla i väntrummet, behandlingsassistenten från BUP, föräldrar, Anton och jag. Anton har med sig en tidning och en dricka. Han tittar inte upp när vi hälsar och tittar hela tiden ner i tidningen när hans föräldrar småpratar med mig. Efter en kort stund blir vi insläppta genom den låsta dörren in till socialkontoret. Vi går på rad, tysta efter varandra. Socialsekreteraren visar till ett samtalsrum där det redan sitter två kvinnor som visar sig vara familjebehandlare. Socialsekreteraren föreslår att Anton till en början väntar utanför samtalsrummet och föräldrarna håller med om att det är en bra idé. Anton svarar inte, men sätter sig ned på en stol utanför samtalsrummet och fortsätter att titta i sin tidning. Stolarna i rummet står i en ring. Det finns en stol i hörnet som jag slår mig ned på. Föräldrarna sätter sig bredvid behandlingsassistenten från BUP. Snabbt förklarar föräldrarna vad som är problemet för de övriga i rummet:
Anton behöver stöd i skolan. Hemma är det inga problem. Det var jobbigt förr hemma, men nu är det bra. Den förra socialsekreteraren sa att familjebehandlarna kunde vara med och stötta i skolan.
Båda familjebehandlarna blir förvånade, tittar på varandra och en av dem säger: ”Det känner jag inte igen. Vi jobbar med föräldrar och barn i hemmet”.
Föräldrarna är skeptiska till att ta emot hjälp från familjebehandlarna i hemmet och menar att det inte är det som de behöver. Behandlingsassistenten som haft mycket kontakt med Anna och Anders tidigare säger att hon kommer att bidra genom konsultationer till familjebehandlarna och att: ”Ni är duktiga föräldrar, men vågar inte alltid lita på er själva. Jag önskar verkligen att ni fick någon som kunde stötta er i er säkerhet som föräldrar.” Jag förstår inte riktigt vad de behöver hjälp med. Det uttalas inte, kanske för att alla vet eller tror sig veta vad de pratar om, men känner föräldrarna till det? Det blir en spänd, men mycket formell stämning i rummet. Operation övertalning inleds. Efter drygt 30 minuter säger föräldrarna ja till att familjebehandlarna får komma hem och arbeta med att Anton ska sova i sin egen säng. En reflektion som står att läsa i mina observationsanteckningar
är att föräldrarna övertalas till insatsen. En av familjebehandlarna tar upp att skolan behöver vara med och frågar vem som ser till det. Socialsekreteraren tar på sig att informera skolan och föräldrarna säger att de redan har berättat om dagens möte för skolpersonal. Efter ytterligare en kvart föreslår socialsekreteraren att föräldrarna ska hämta Anton för att sammanfatta och hälsa. Mamma Anna hämtar Anton. Anton tar med sig drickan och tidningen in i rummet. Han tittar hela tiden ned i tidningen framför honom. Socialsekreteraren börjar prata om tidningen och vad som står i den. Anton nickar, men lyfter inte huvudet. Det känns som om det tar lång tid innan någon av de vuxna tar tag i samtalet och för in det på varför alla träffas. Kanske har de inte gjort upp vem som ska berätta för Anton. Det är möjligt att de professionella i rummet tänker att det är föräldrarnas uppgift.Till slut tar socialsekreteraren tag i det på sitt sätt: ”Det är jättemånga i rummet här. Vi alla vill arbeta för att du ska må bra och känna dig trygg.”
En av familjebehandlarna bryter in i samtalet:
”Vårt jobb är att hjälpa till så att det ska bli bättre”. Socialsekreteraren tittar snabbt på familjebehandlare, ler och säger:
Bra. Vi har pratat om detta och om det som varit för dig, men det är inga hemligheter. Dina föräldrar kan berätta. Vi har alla en gemensam tanke om att du ska må bra.
Anton tittar ned på sina händer och säger inte ett ljud.
Till slut säger behandlingsassistenten från BUP till Anton: ”Det blir nog bra”.
Mamman hänger snabbt på behandlingsassistenten med en fråga till Anton: ”Vad tror du?”
Anton svarar inte riktigt utan bara hummar som svar till frågan. Mötet avslutas med att familjebehandlarna och föräldrarna bokar in tider för att träffas i hemmet. Jag är tveksam till om Anton förstår vad de pratar om, eftersom ingen förklarar det för honom. Att föräldrarna låter sig övertalas kan handla om deras önskan om att vara till lags, när de märker att samtliga professionella på mötet anser att de borde ta emot insatsen. Det kan också tolkas som ett slags passivt motstånd där de tar emot insatsen för att få slut på tjatet,
men de har kanske inte någon avsikt att själva delta aktivt i insatsen.
Under intervjun med socialsekreteraren frågar jag hur det kommer sig att skolan inte var inbjuden till mötet. Socialsekreteraren svarar: ”Vi riktar oss lite olika. Först bjuder vi in BUP och sedan skolan”.
Familjebehandlarna börjar arbeta med familjen Andersson och de överenskomna konsultationerna med BUP börjar också äga rum. Redan vid första konsultationstillfället säger behandlingsassistenten på BUP att föräldrarna saknar kapacitet. Frågan om det är ett LVU på gång, väcks hos mig. Denna misstanke blir starkare när jag lite senare intervjuar socialsekreteraren som säger:
Det känns tryggt att veta att så många professionella är inblandade. /…/ Vi har inte kompetens i psykiatri, om vi samarbetar blir vi tryggare och säkrare i det vi gör. Om någon skulle ifrågasätta så har vi gjort en bedömning som också grundar sig på BUP.
Är det för att hon är rädd att Förvaltningsrätten ska ifrågasätta deras bedömning som gör att socialsekreteraren söker samarbete med BUP? Även de fortsatta konsultationerna som sker mellan familjebehandlare och behandlingsassistent stärker min känsla av att samarbetet handlar om att samla material för en LVU-ansökan eftersom föräldrarna beskrivs som föräldrar med mycket stora brister i sitt föräldraskap. En möjlig tolkning är att socialtjänsten är noga med att skapa samarbete med andra aktörer runt barnet som kan stärka socialtjänstens bild av barnets situation i familjen vid en eventuell förhandling om LVU. Det kan vara det som gör att föräldrarna inte bjuds in att delta i samtalen, trots att mycket som sägs där skulle kunna vara till hjälp för dem. Under intervjun med behandlingsassistenten kan jag inte låta bli att fråga hur det kommer sig att föräldrarna inte bjuds in till att delta i konsultationerna. Det svar jag får är:
Ja, du (paus) de (föräldrarna, min parantes) var inte med på konsultationerna (paus) det var ingen diskussion om att föräldrarna skulle vara med /…/ det kan låta konstigt så här i efterhand.
Under intervjun verkar behandlingsassistenten börja fundera över varför de inte bjöd in föräldrarna i konsultationerna. Under intervjun med en av familjebehandlarna i
ärendet framkommer att även hon börjar fundera över varför inte föräldrarna deltog på konsultationerna efter det att jag ställer frågan om hur de kommer sig att föräldrarna inte