Promemorians förslag: En sameby ska kunna försättas i konkurs. Vissa särskilda regler ges i rennäringslagen om förfarandet vid samebys konkurs för att underlätta fortsatt renskötsel. Om samebyn upplöses på grund av konkursen ska en ny sameby bildas.
Rennäringspolitiska kommitténs förslag: Överensstämmer med promemorians.
Remissinstanserna: Hovrätten för Nedre Norrland anser att konsekvenserna av den föreslagna möjligheten att försätta en sameby i konkurs inte är tillräckligt belysta mot bakgrund av att det samtidigt anses nödvändigt att det ska finnas en sameby för att förvalta renskötselrätten till det område som den upplösta samebyn har förvaltat.
79
Samebyarna Ds 2009:40
Skälen för promemorians förslag: En sameby kan inte för-sättas i konkurs eller upplösas. Enligt förarbetena till rennärings-lagen sammanhänger detta med samebyns offentligrättsliga karaktär (prop. 1971:51 s. 173).
Som kommittén framhållit är kravet på att det ska finnas samebyar för att förvalta renskötselrätten dock inte i sig ett skäl för att en sameby med dålig ekonomi och organisation inte ska kunna ersättas av en annan sameby utan att denna belastas med den gamla byns skulder. Det bör därför vara möjligt att försätta en sameby i konkurs.
Nya regler om samebyns bildande och upplösning bör enligt kommittén anpassas till att en sameby kan komma att försättas i konkurs. Anläggningar, såsom stängsel och slakterier, måste konkursförvaltaren söka omsätta i pengar för att täcka skulderna.
Om konkursen avslutas utan överskott måste den upplösas och en ny sameby bildas för att förvalta renskötselrätten inom området.
Meningen är att Sametinget ska svara för att en ny orga-nisation kommer till stånd. Hovrätten för Nedre Norrland har i sitt remissyttrande ansett dessa frågor otillräckligt belysta i betänkandet bl.a. med tanke på att en fortsatt renskötsel kan tänkas bli så ekonomiskt ofördelaktig att samerna saknar intresse att fortsätta verksamheten inom området.
Det ligger nära till hands att i det angivna läget låta en annan sameby överta byområdet och befintliga anläggningar på detta.
Kommittén har föreslagit regler om fusion av samebyar. Sådana regler bör kompletteras med regler om att en sameby genom fusion också kan överta ett byområde och verksamheten i övrigt också från en annan upplöst by. Frågor om fusion kommer att behandlas i ett annat sammanhang. Emellertid bör målet i första hand vara att en ny sameby efter konkursen bedriver renskötsel på samma område som den tidigare. Frågan blir då hur en sådan övergång av renskötseln bäst kan ordnas. Det är tydligt att den konkursmässiga byn bör fortsätta att bedriva renskötsel så länge som möjligt, men å andra sidan kan det naturligtvis finnas skäl att i borgenärernas intresse överväga en realisation av samebyns
anläggningar. Eftersom bara samebyar får bedriva renskötsel lär intresset hos andra än samer vara begränsat att förvärva renstängsel och annat som är särskilt avsett för rennäringen.
Däremot kan vissa inventarier i renslakterierna ha stort värde också för utomstående.
I det aktuella läget kan lagen (1996:764) om företagsrekon-struktion bli tillämplig; undantaget i 3 § den lagen nämner inte samebyar. Reglerna framstår dock som tungrodda och mindre väl anpassade till förhållandena vid samebyars insolvens eller illikviditet. Frågan är om de går att förenkla, varvid också vikten av fortsatt renskötsel bör inverka vid rekonstruktionen. Särskilt med tanke på borgenärernas intressen kan man dock inte slå av på kraven på en kompetent rekonstruktör, inte heller på borge-närssammanträde. Vad som kunde diskuteras är att vidga förut-sättningarna för ackord, men också detta kan få en negativ effekt för borgenärerna och därigenom för samebyarnas kreditmöjlig-heter. Att lita till reglerna om företagsrekonstruktion synes därför inte motiverat.
En annan möjlighet kunde vara att föreskriva att i händelse av konkurs renskötseln alltid ska fortsätta för konkursboets räk-ning tills det klarlagts om en annan sameby – eventuellt en nybildad by – kan överta befintliga anläggningar (jfr 8 kap. 2 § konkurslagen, som föreskriver fortsatt rörelse i den mån det är ändamålsenligt). Det kan här vara fråga om en nybildad by eller en närbelägen sameby som vill överta betesområdet. Om den andra samebyn kan betala ett vederlag som täcker värdet av anläggningarna eller kan ställa säkerhet för detta belopp kan detta vara en lämplig lösning, som bör kunna tillfredsställa borgenärerna och inte i nämnvärd grad inverka på samebyns möjligheter att finansiera sin verksamhet. Lagen bör ge utrymme för ett sådant förfarande.
Som tidigare har nämnts saknas det skäl att nybilda same-byarna bara på den grund att reglerna ändras om deras ekono-miska förhållanden. Reglerna om nybildning får däremot bety-delse om en sameby upplöses på grund av konkurs. Man får då i renskötselns intresse inrikta sig på att snarast bilda en ny sameby
81
Samebyarna Ds 2009:40
som övertar byområdet och helst den tidigare verksamheten, eventuellt genom fusion mellan den upplösta byn och en annan by. Kommittén har föreslagit två skilda förfaranden vid nybild-ning – ett enklare, där bara tidigare bymedlemmar medverkar, och ett mera omständligt kungörelseförfarande om det första försöket skulle misslyckas. Även om reglerna förhoppningsvis får mindre betydelse enligt promemorians förslag synes det lämpligt att följa kommitténs förslag i detta hänseende. Det lär inte alltid bli möjligt att genomföra en nybildning så snabbt och enkelt som man kunde önska.
I detta sammanhang bör uppmärksammas en annan regel i rennäringslagen som kommer i ett nytt läge med den föreslagna ordningen. Enligt 72 § andra stycket kan, om renskötseln inom en samebys betesområde är bristfällig och rättelse inte kan åstadkommas, länsstyrelsen förordna en syssloman att ta hand om byns renskötsel och förvalta byns övriga ekonomiska ange-lägenheter. Det innebär att en sådan syssloman nu kan vara skyldig att sköta också annan ekonomisk verksamhet än ren-skötsel, något som saknar motsvarighet inom associationsrätten i övrigt. Emellertid lär det bli svårt att skilja mellan olika typer av verksamhet inom samebyn vid en förvaltning enligt paragrafen.
Eftersom det alltjämt lär finnas behov av en regel om sysslo-mannaförordnande talar övervägande skäl för att behålla ren-näringslagens bestämmelse. Man kan anta att den sällan kommer att bli aktuell.