2.3 Analys och tolkning …
2.3.4 Samhälleliga förhållanden …
Tidigare i denna uppsats behandlades originalitetsestetikens gemensamma ursprung med ägandets filosofi, i modern mening. Steget därifrån till att dra slutsatsen att kommodifieringen på något sätt skulle vara kopplad till den estetiska kulturen är inte särskilt långt. Det intressanta är att det finns likheter mellan de intressen som finns hos de säljande krafterna som hos de konstnärliga idealen om exempelvis originalitet. En produkt behöver, som nämndes i inledningskapitlet av denna uppsats, i regel framstå som unik för att just den ska vara relevant att köpas (jfr Larsson 2014, 204). I detta uppstår ett legitimerande av produkten som egen, inte helt olikt det sätt på vilket en konstnär strävar efter att uttrycka det som med denne är unikt. Hos konstnären motiveras detta med att den vill uttrycka det som är unikt med denne, och av kulturpolitiken med att förnyelsen som det skulle innebära är av samhälleligt värde. Men möjligen finns ett i kulturella termer undermedvetet
släktskap mellan denna ekonomiskt motiverade unicitet och den konstnärligt motiverade, i det att de delar ett idéhistoriskt ursprung i ägandet (jfr Hemmungs Wirtén 2008, 70). I den bemärkelsen handlar det eventuellt inte om huruvida marknadssamhället och kommodifieringen av resurser påverkat kulturen och gjort den mer individfokuserad – eller homogeniserad som Horkheimer och Adorno (2011, 137–138) ansåg – utan huruvida en individualisering som sattes i rörelse under 1700-talet istället har utgjort en grogrund för båda dessa tendenser. Inte minst finns en likhet om förhållandet mellan kulturpolitiken och kreatören jämförs med det mellan köparen och säljaren. En konstnär måste, för att få stöd, påvisa sitt verks unicitet, på ett liknande sätt som en säljare måste påvisa uniciteten hos sin vara (”kommoditet”) för att övertyga konsumenterna att köpa den.
En vidare intressant likhet mellan kommodifieringens kommersialism och musiken som kan betraktas i ljuset av denna studies resultat, är att de båda tycks ha en riktning mot det breda och universella. Kommersialismen har den eftersom dess representanter vill nå ut till så många som möjligt för att kunna sälja sina resurser, och musiken i och med dess lagbundenhet. Detta skulle i så fall innebära ett undantag från övriga konstarter, hos vilka de kommersiella krafterna ofta beskrivs som motsatta konstens. Detta kan eventuellt vara ett tecken på att musiken har ett eget konstbegrepp att tas hänsyn till vid stöd och bidrag.
Möjligen kan kulturens kommodifiering och estetikens individualisering relateras till det skriftspråkliga och ocularcentristiska skiftet. Angående skriftspråklighetens dominans i världen och dess påverkan på estetiken kan man nämligen som tidigare nämnts se likheter mellan den
individualisering som den enligt Walter J. Ong (2015, 132) främjar samt konstens legitimering i termer som originalitet. Martin Jays (1993, 84–85) idé om ocularcentrismen – överordnandet av synen i relation till övriga sinnen – och dess ursprung hjälper till att belysa dessa. Det står då klart
att kulturens ökade visualitet som tog sig uttryck i bland annat det generella kulturella skiftet från talspråklighet till skriftspråklighet gav upphov till en rad föreställningar relaterade till individualitet och subjektivitet. Dessutom så innebar överordnandet av synen som sinne att hörseln, den
instrumentala musikens sinne, blev underordnad. Därmed är det möjligt att det i en visuellt och skriftspråkligt dominerad värld är lätt att slentrianmässigt förbise musikens beståndsdelar och lagar, eftersom de inte relaterar till syn. Om inte annat så är det kanske en följd av en sådan situation att den audiella musiken trängs in i samma fack som de visuella och skriftspråkliga uttrycksformerna – vilket man på sätt och vis kan se i notskriften som fenomen.
3. Slutsatser
Resultatet kan sammanfattas i konstaterandet att det finns en viss konflikt mellan konst- och
musikbegreppet, främst i deras förhållande till individualism och komplexitet. Studien belyser även att dessa konflikter kan relateras till de samhälleliga och kulturella skeenden som utgörs av det idéhistoriska överordnandet av synen i relation till övriga sinnen samt den kommersiella kommodifieringens marknadsföringslogik och betonande av ägande. Idealtypsmodellen av konstnärlig respektive musikalisk kvaliteterna gör det möjligt att klassificera konstnärlig och musikalisk kvalitet hos ett verk, utifrån olika aspekter relaterande i mångt och mycket till den individualism och komplexitet som nämndes alldeles i början av detta avsnitt.
Det framkommer av studien att kommersialismen och musiken har vissa likheter, och att det därmed möjligen finns fog för att se musiken som besittandes ett eget konstbegrepp till skillnad från övriga estetiska uttrycksformer. Vidare kan det, i och med möjligheten att klassificera ett
musikstycke som av konstnärlig kvalitet snarare än musikalisk, likaså ske att exempelvis ett visuellt konstverk klassificeras som musikaliskt – det vill säga av musikalisk kvalitet. Detta i den mån som verket uppfyller de kriterier av exempelvis harmoni (balans) och universalitet som definierar den musikaliska kvaliteten. Det blir i analogi med dessa resonemang möjligen relevant att tala om en konstens musikalitet och en motsvarande musikens konstnärlighet.
En intressant paradox som uppstår vid analyserandet av den musikaliska respektive konstnärliga kvaliteten är frågan om barockmusiken (Ellenius et al. 2020). Denna musikaliska epoks kanske mest sinnebildliga företrädare, Johann Sebastian Bach, förkroppsligar en viss inneboende konflikt som åskådliggörs via teorin om den konstnärliga kvaliteten som motsats till den musikaliska. Bach förhöll sig nämligen oerhört strängt till musikens lagar och harmonier, också i bemärkelsen musik som världsordning (Kjellberg 2020). Men samtidigt är melodierna i sig inte sällan mycket komplexa, och därigenom på många sätt originella. Därmed ger Bach uttryck för en essentiellt retrograd men empiriskt framåtriktad musikstil som i vissa avseenden är svår att
kategorisera. I övrigt är denna form av barockmusik ett talande exempel på en sorts musik som bör kategoriseras som av högre konstnärlig kvalitet än musikalisk, då den är starkt skriftligt betonad i och med både notskriften och i den ofta gällande utgångspunkten i religiös skrift. Detta och att just melodierna ofta formas likt en skulptör formar sitt material, till något ”udda”, för barockmusiken närmare den konstnärliga kvaliteten än den musikaliska. Ännu en intressant aspekt som kan vara värd att nämna i anknytning till denna diskussion är att Johann Pachelbel – en annan av
barockmusikens representanter och på många sätt Bachs föregångare (Encyclopaedia Britannica 2007) – ofta förhöll sig något mer troget till sådana musikaliska lagar som tonart i sitt
komponerande, och därmed som kreatör skulle kunna sägas vara av högre musikalisk kvalitet, på sätt och vis, än Bach som i detta avseende snarare framstår som av konstnärlig.
Huruvida den laglydighet eller rättrådighet som Platon beskriver – att statens olika klasser ska veta sina platser som kugghjul i maskineriet – bör gälla i samhället är en annan fråga. Man kan dock i ljuset av undersökningens resultat hävda rättrådigheten som en musikalisk kvalitet.
En övrig intressant aspekt av musikens relation till skrift är att musik under exempelvis Nietzsches levnadstid var tvungen att nedskrivas för att dokumenteras. Detta innebar förslagsvis en
skriftspråklig prägel på den tidens musik, något som artister under inspelningsteknikens 1900-tal bröt upp med. Man behövde nu inte längre nedteckna ett musikaliskt verk för att dokumentera det, utan det var nu möjligt att helt enkelt uppträda, teoretiskt sett utan förberedelse alls, och ändå spara verket. Således blev det för första gången möjligt att dokumentera muntlig kultur. Bland sådana artister kan i synnerhet nämnas Bob Dylan,5 som gjorde ett namn av att ändra på sina låtar och hur de framfördes – inklusive låttexterna – mellan olika tidpunkter. Det var så att säga inte hugget i sten.
Angående frågan som ställdes i inledningen – hur ska vi som individer kunna uttrycka och hävda oss själva och det som gör oss unika? – så är svaret att vi kan göra det, men möjligtvis lämpar det sig inte bäst i musiken. Vi kan snarare använda musiken som medium att framföra originella texter eller unika klädstilar, men mediet strävar likväl åt det motsatta hållet.
5 När Bob Dylan tilldelades Nobelpriset i litteratur motiverades valet från Svenska Akademiens sida med att Dylan för vidare en muntlig poesitradition (jfr Sara Danius 2016, återges efter Fahl och Wennö 2016).
4. Diskussion av resultatet
I denna studie har relationen mellan begreppen konst och musik undersökts med utgångspunkt i de nationella kulturpolitiska målen samt Nietzsches idé om den dionysiska kulturen. Valet av material har gjorts dels utifrån relevans i relation till problemställningen och dels utifrån källornas värde.
Möjligen är vissa av resonemangen som förs både i denna undersökning och i dess material något abstrakta, och därmed ibland nästintill godtyckliga i bemärkelsen hur relevanta de är i fråga om studiens syfte. Men de bidrar ändå på ett rättfärdigat sätt till analysens större sammanhang, och påverkar den. Möjligen hade ett nytt och mer ingående grepp om musikens essens kunnat utforskas i en studie av större omfattning och tidsåtgång, men inom den givna ramen har studien fyllt sitt syfte på ett rättmätigt sätt.
Tidigare forskning har främst kretsat kring musikens natur och dess inbördes förhållanden, på ett begreppsligt och essentiellt plan. I denna undersökning har dessa teorier istället relaterats till en kulturpolitisk kontext i Sverige. Som Janet Wolff menar att samhället påverkar de estetiska
uttrycken kan det också konstateras att samhälleliga förhållanden som skriftspråklighet och ocularcentrism i vissa avseenden kan kopplas till den syn på konsten som kan spåras i kulturpolitiken, och som musiken faller under.
Resultatets huvudsakliga kommunikation tycks hur som helst vara att det vid bedömningen av ett verks eventuella kvalitet vid bidragsgivning kan uppstå vissa orättvisor de estetiska
uttrycksformerna emellan om samma förhållningssätt och ledord appliceras på alla verk. Istället kan det vara av vikt att bedöma verket utifrån sin estetiska uttrycksform, det vill säga musik i detta fall.
Måttstocken för den musikaliska kvaliteten kanske i ett sådant avseende är mer rättvist att förhålla sig till vid bedömningen av ett musikverks kvalitet. Kvalitet är trots allt egenskap som David Karlsson uttrycker det (2010, 190–192), och musikens och konstens egenskaper ter sig vid detta skede inte identiska.