Samhällets stöd; behovet och språket

Fem av sex informanter i studien lyfter upp att samhället inte skickar ut information men att de själva har kunskaper om stödet från samhället. Matti berättar att han är informerad om de rättigheter som finns i kommunen och att det går att söka informationen själv. Pekka anser att det har kommit för lite information om hans rättigheter utifrån lagen.

När informanterna får frågan om de är i behov av tolk i kontakt med myndigheter svarar alla att behovet inte finns och att ärenden kan skötas på svenska. När intervjun fortlöper berättar Matti dock att han har tagit hjälp med språket när det kommer till myndighetsspråk och själv tog initiativet till hjälpen: “Exempelvis, när jag fyllde i min pensionsansökan fick jag hjälp av en finsk dam som jobbade på medborgarkontoret. Hon var riktigt bra.”

Jarmo menar att sverigefinnar har det lite lättare eftersom det svenska språket inte är främmande för dem i Finland och att han kan sköta ärendena på svenska. Pekka uppger att han aldrig tänkt tanken på att sköta ärenden på ett annat språk än svenska. Ingen av informanterna har blivit erbjuden att tala finska när de haft hand om ärenden, om det inte varit uppenbart att personen de träffat talar finska. Vid de tillfällena kan de ha talat finska med den person de träffat vid besöket vilket då skett slumpmässigt. Pekka belyser tankarna om varför de inte ber om hjälp att sköta ärenden på sitt modersmål: “Jag tänker att

exempelvis finska språket och språkets användning… Den fungerar inte så… Många är så blyga och vill inte tigga själv överallt att ”kan jag få prata finska”. Man vill inte fråga.” Pekka uppger vidare att man inte blir tillfrågad eller erbjuden finsktalande personal i rädslan av att det kan uppfattas fel av den personen i frågan “Men jag kan även vända på det och förstå att många inte vågar fråga om personen i frågan vill ha finska…Dom är rädda att någon blir förolämpad när man frågar det: ”Jasså, tror inte du att jag kan svenska eller?”.

En av informanterna, Anna, tar upp framtiden och om hon kommer att vara i behov av att flytta till ett äldreboende och dilemman som hon kan ställas inför. En del är kring

boendesituationen och hur den blir 10 år framöver. Anna uppger att diskussionen med

partnern går ut på att de ska bo i sitt nuvarande boende tills den dagen de dör och bli utburna då. En annan oro, som Anna berättar om, är att hennes partner inte har samma modersmål som hon. Anna undrar hur det kommer att bli om hon själv tappar det svenska språket och att de inte kommer kunna bo tillsammans på ett äldreboende med finsktalande personal. Bowes (2006) beskriver hur äldre etniska minoriteters behov varierar stort utifrån hur länge de har bott i landet. De som har bott längre kan exempelvis ha bättre kunskaper i språket än de som kommit senare. Många av de etniska minoriteterna utnyttjar samhällstjänster i mindre utsträckning än de är berättigade till utifrån lagen. Informanterna i vår studie

upplevde att de inte hade blivit informerade om sina rättigheter tillräckligt som sverigefinnar har i Sverige. Detta i sin tur hade lett till att rättigheterna utnyttjades i mindre utsträckning. Våra informanter uppger att de aldrig blivit erbjudna att sköta ärenden på finska. En av våra informanter hade självmant kontaktat kommunens finsktalande tjänsteman medan

majoriteten uppger att vid behov av språklig hjälp, vänder de till sina barn eller vänner. Samma agerande beskriver även Bowes (2006) i sin studie där äldre vänder hellre till sina familjemedlemmar eller grannar när de är i behov av hjälp.

North & Fiske (2012) menar att personalens sätt att bemöta äldre kan upplevas på ett nedvärderande sätt där personalen pratar med de äldre överdrivet långsamt eller högljudd och med påklistrad vänlighet. Detta är dock inget som våra informanter uppger i sina intervjuer som beror på att inga använder sig av äldreomsorgens resurser. De framkommer inte heller om de har blivit bemötta på detta sätt i andra sammanhang av samhället.

7

DISKUSSION

Studiens syfte är att undersöka äldre sverigefinnars upplevelse att åldras (bli äldre) i Sverige som inte är deras ursprungsland men ändå hemland, utifrån att de är en nationell

minoritetsgrupp. Frågeställningarna i studien var;

1. Hur äldre sverigefinnarna upplevde åldrande i ett hemland som inte var deras ursprungsland

2. Hur de upplevde stödet från samhället utifrån deras behov och rättigheter som minoritetsgrupp.

I denna del diskuterar vi hur arbetet gått till utifrån resultatet, metoden och de etiska kraven.

7.1 Resultatdiskussion

Genom att de kulturella skillnaderna mellan det svenska och finska samhället upplevdes som små kan detta ha bidragit till en känsla av delaktighet i likhet med det som Heikkilä och Ekmans (2000) studie lyfter fram. När finländare (numera sverigefinnar) immigrerade till Sverige på 60- och 70-talet kan de ha upplevt någon form av utanförskap när de flyttade men att under tiden i Sverige har de uppnått en mer jämlik status och blivit jämbördig med

majoritetsbefolkningen. Variationen i gruppen med nyanlända och de som varit här under en längre tid är stor, vilket Bolzman (2011) och Bowes (2006) uttrycker i sina studier.

Utifrån informanternas svar framkom ingen beskrivning av skillnaderna i upplevelsen av att åldras i Finland jämfört med Sverige. Det bero på att det inte fanns några kunskaper om hur det var att bli äldre i Finland. Även om informanterna inte själva hade upplevt hur det är att bli äldre i Finland trodde vi att de skulle jämfört sitt åldrande med släkt och vänner som bodde i Finland. I början av vår studie hade vi själva uppfattningen av att det skulle varit en skillnad men detta är inget som vårt resultat visar. Eftersom våra informanter levt så lång tid i Sverige är det inget ovanligt att bli en del av det samhället man lever i och känner en

tillhörighet med vilket Lukkarinen (2006) studie också bekräftar. Utsattheten som Heikkilä (1994) beskriver i sin studie är inte något som informanter tar upp i vår studie. Sverige har förändrats och är idag annorlunda för sverigefinnar än det var 1994. Ett exempel är införande av nationella minoritetsstatusen samt de lagstadgade rättigheterna (2009:724). Heikkiläs (1994) och Bolzmans (2011) forskning visar en utsatthet kopplat till sämre ekonomi samt fysisk och psykisk ohälsa bland minoritetsgrupper vilket vårt resultat inte påvisar. Vårt resultat kontrasterar Heikkiläs och Bolzman studier. Det framkom ingen tydlig utsatthet i vår studie. Informanterna delade en positiv upplevelse av att bo i Sverige och att vara

sverigefinne.

Resultatet visar att den finska ursprunget, kulturen stannat kvar och besöken i Finland är något som funnits med under informanternas livslopp. Det kan ställas i relation till de människor som idag kommer till Sverige från ett annat land som bevarar sitt ursprung,

kultur och besöker hemlandet. Det är inget som egentligen är onormalt och att den ursprungliga kulturen är en del av identiteten oavsett vart man bor.

Vidare visar resultatet att informanternas behov utifrån minoritetslagen är litet när det gäller kommunikation på det finska språket. Det tolkar vi bero på att de varit en del av det svenska samhället, varit bosatta och tillbringat största delen av livsloppet i Sverige. Informanterna har arbetat och använt det svenska språket i vardagen vilket tolkas ha gjort att upplevelsen av behovet att utföra ärenden på finska inte finns eftersom de alltid har använt sig av det

svenska språket. Behovet utifrån minoritetslagen (2009:724) kan däremot ha varit större för informanterna vid det tillfälle när de immigrerade till Sverige än i dagsläget.

Resultatet visar överlag att informanternas behov av stödet utifrån minoritetslagen inte utnyttjats men att de upplevde lagen som något positivt. Att den inte nyttjas av

informanterna i vår studie tolkar vi är för att minoritetslagen inte fanns före 2010 vilket gjort att de fortsätter som de alltid gjort. Hade lagen funnits tidigare hade de med större

sannolikhet utnyttjat rättigheterna i större utsträckning. Vidare visar resultatet att om lagen hade kommit tidigare skulle det finnas flera som behärskar finska språket. Lagen ger

sverigefinnar rättigheten att bo på boenden med finsktalande personal och risken i dagsläge är att det saknas finsktalande arbetskraft. Detta hade kunnat undvikas genom att fler nästa generations sverigefinnar hade fått underhålla och bibehålla det finska språket redan från förskole- och skolålder.

Studiens resultat visar däremot att informanterna upplever att stödet från samhället finns, men det kan vara i och med att många tillhör en finsk förening och att informationen kommit den vägen. Det hade varit intressant att veta huruvida kunskaperna om lagen funnits om de inte tillhört någon finsk organisation och om kommunen uppfyllt skyldigheten att uppsöka och informera sverigefinnar om deras rättigheter (2019:724). I förhållande till Bowes (2006) studie i Storbritannien där stödinsatser inte uppnås för de som har en minoritetsstatus så påvisar resultatet att stödinsatser finns i Sverige.

Sammanfattningsvis visar studiens slutsatser att informanterna i studien upplevde att Sverige var ett bra land att bli äldre i utifrån deras behov och rättigheter och tog upp att de hade ett välbefinnande. De flesta hade flyttat hit som unga och spenderat största delen av livet i Sverige vilket hade bidragit till delaktigheten i samhället enligt informanterna. Även om de inte ansåg att de tillhörde majoritetsbefolkningen så kände de sig delaktiga i samhället och kände sig inte diskriminerade utifrån sitt ursprung. Detta kan bero på att sverigefinnar varit en önskvärd och välbehövlig arbetskraft i det ekonomiskt, expanderande Sverige (Lundström, 1996).

7.2 Metoddiskussion

intervjuns genomförande. Vidare framkommer det ställts frågor där vi ville att informanterna skulle utveckla sina svar. När vi gått igenom vårt resultat bedömer vi att de frågor som ställts varit tillräckliga. I vår studie är vi inte ute efter att generalisera resultatet och jämföra med någon annan grupp. Vårt fokus har varit att belysa en grupp sverigefinnars upplevelser och det tycker vi att vi fått fram i vårt resultat.

I början av studien valde vi intersektionalitet som teori men när vi gick igenom resultatet kunde vi inte koppla teorin till vårt resultat. Därför var vi tvungna att hitta en annan teori som kunde kopplas till studiens resultat. Eftersökning på ny teori ledde oss till

aktivitetsteorin. Genom att studien utgick från en abduktiv metod kunde vi anpassa arbetet under processens gång och byta teori efter att det empiriska materialet hade samlats in. När missivbrevet (bilaga 1 och 2) hade publicerats i facebookgrupperna insåg vi att vi borde specificerat åldern i vårt missivbrev för deltagandet i studien. Detta är något som vi inte hade med i brevet och vi fick tacka nej till de som var under 65 år. Vi svarade de intresserade genom att tacka för att de visat intresset och varför de inte kunde delta i studien.

Vi erbjöd möjligheten till att hålla intervjuerna både på finska eller på svenska och förklarade att en utav oss intervjuare är enbart svensktalande. Hälften av informanterna valde att intervjun skulle vara på finska och den andra på svenska. Detta anser vi vara intressant då resultatet påvisar att ingen av informanterna upplevde att de kände sig begränsade på det svenska språket men de valde medvetet att intervjun skulle hållas på finska. Det är något som vi har reflekterat över i efterhand och inte vid intervjutillfället. Vi kan därför inte gå in på orsakerna då vi inte tagit upp frågan med informanterna men det skulle varit intressant att veta varför.

Att vi haft intervjuerna på två olika språk kan ha påverkat resultatet. Fördelen med det är att informanterna har fått en valmöjlighet och kan därav ha haft lättare till att vilja medverka i vår studie. En annan fördel är att det finns en styrka i att informanterna enklare kan säga det som de vill ha sagt när de får fått tala det språk de är mest bekväm med. Detta i sin tur har lett till att kvalitén i svaren blivit bättre. Nackdelen kan vara att när de finska intervjuerna översatts kan en del av de finska ordens innebörd ändrats eftersom vissa ord på finska inte kan översättas ord för ord till svenska. Vi anser att detta inte påverkat vårt resultat och att informanternas upplevelser kommit fram i alla fall men vi kan inte säkerställa det. För att motverka att innebörden av informanternas svar ska misstolkas har vi gått igenom och diskuterat transkriberingarna av intervjuerna tillsammans.

Vi fick tillgång till deltagare som var relevant för studiens syfte och anser att urvalet var bra eftersom de tillhörde målgruppen för vår studie. I sökande efter informanter har vi lagt ut missivbrevet på flera facebookgrupp vilket omnämns under urvalet i metod. Att publicera vårt missivbrev på en grupp på facebook är det något som hade kunnat göra det lätt att hitta vilka som har deltagit i studien eftersom sidan är för alla att vara med i. För att behålla konfidentialitetskravet har vi inte kommunicerat med informanterna via det publicerade inlägget utan genom privat kommunikation. Vi har också tagit bort inlägget som publicerats för att informanterna inte ska letas upp.

Vi valde att ha lika många män som kvinnor för vår studie för att inledningsvis trodde vi att det skulle komma fram skillnader av upplevelserna. Detta är dock inget som framkom när resultatet analyserades. Vi kan inte säga att resultatet är generaliserbart och är representativt för samtliga i gruppen sverigefinnar.

Kontakter som en utav oss haft genom finska organisationer bedöms vara både till för- och nackdel för vår studie. I vår studie finns det en informant som en av oss haft kännedom om sedan tidigare. Fördelen kan vara att det finns ett förtroende och att informanten i sin tur vill och har lättare att berätta eftersom det finns en bekantskap. Nackdel för att det fanns en bekantskap är att informanten inte vill dela med sig av saker till någon som denne känner sedan tidigare. En annan nackdel kan vara den sociala önskvärdheten som Bryman (2011) nämner. De två olika nackdelarna hade i sin tur kunnat påverka studiens resultat på ett negativt sätt men vi anser att det inte gjort det. Detta eftersom samtliga informanter förmedlade en positiv bild om hur det var att bli äldre i Sverige.

Vår förförståelse om att se sverigefinnar som ett socialt problem utifrån att de är invandrare och tillhör i en nationell minoritetsgrupp upplever vi inte har påverkat vårt resultat. Vi hade förutfattade meningar om att gruppen skulle känna sig utsatt och ha sociala problem utifrån dessa två grupperingar vilket är på grund av att i vår utbildning ska uppmärksamma sociala problem hos olika grupper. Resultatet påvisade att vårt antagande var fel. Torres (2006) belyser dock att äldre invandrare ses som ett problem.

Vår förförståelse har varit till nytta då en av oss kan det finska språket och att vi båda känner till och har kunskap om den finska kulturen samt landet. Vi har inte behövt ställa frågor om vad informanterna pratat om när de exempelvis nämnde finska livsmedel och orter i Finland. Det uppkom inga svårigheter att påbörja ett videosamtal med informanterna utan

svårigheterna som uppstod hade att göra med den digitala nätverksanslutningen. Det fanns tillfällen då det skapades fördröjning när anslutningen tappades och att samtalet inte flöt på. Detta anser vi inte hade hänt om intervjun varit genom ett fysiskt möte. Ibland blev det så att vi talade samtidigt som informanten och ibland var vi alla tysta istället. Ett annat problem var att det fanns tillfällen när informanten inte kunde höra det vi sa. För att motverka att resultatet inte skulle påverkas har vi valt att upprepa den frågan som informanten inte hört och bett informanten upprepa sitt svar om vi inte hört. Vi upplevde inga svårigheter med att spela in intervjun under videosamtalet. Fördelen med inspelningen för att kunna

transkribera och kunnat återkomma till informanternas berättelse har underlättat för oss i analysarbetet (Bryman, 2011).

Litteratursökning har delvis gjorts tillsammans med bibliotekarie på Mälardalens högskola. Fördelen med deras hjälp var att vi hittade ytterligare en databas som vi sökt artiklar genom. Vi upptäckte i tidigt skede att det har forskats en del om informantgruppen men att

forskningen är gjort på 80-, 90- och tidigt 00-tal. Detta utgjorde ett dilemma för oss när det gäller den tidigare forskningen för att forskningen är relevant eftersom målgruppen är samma men den är gjord för mer eller mindre 20 år sedan och minoritetslagen existerade

forskning är behövlig för att belysa rättigheterna. Det kan i sin tur generera att andra minoritetsgruppers rättigheter stärks om det påvisas att lagen har en märkbar, positiv betydelse för de som ingår i minoritetslagen eller att bristerna är så stora att det behövs förbättring. Den internationella forskningen kring dem etniska minoritetsgrupper upptäckte vi skiljer sig från den svenska välfärdsmodellen och där ansvaret för gruppen äldre i högre utsträckning inte ligger hos kommunerna vilket det gör i Sverige.

7.3 Etikdiskussion

Vi har diskuterat om genomförandet av studien i och med den situation som finns i världen på grund av covid-19. Vi har läst de rekommendationer som Folkhälsomyndigheten (2020) upprättat från studiens start till och med att intervjuerna avslutats. Utifrån

rekommendationerna har vi valt att dela upp intervjuerna genom videointervju och utomhus med avstånd. Vi upplever inte att våra anpassningar har varit till nackdel för vår studie. Dock så var det inledningsvis svårt att veta hur vi skulle göra med intervjuerna och målgruppen. Vi fick två kritiska svar mot vår studie vilket var att vi skulle ha fysiska möten med personer som var över 70 år. Vi anser dock att det inte fanns några otydligheter i vårt missivbrev och att vi hade redogjort att vi inte skulle ha fysiska möten med de över 70 år.

Frågor som handlar om livet och att vara människa kan vara känsliga och svåra att svara på. Detta har diskuterats under tiden som frågorna till intervjun gjorts. Ingen av informanterna har avböjt att svara på våra frågor och vi upplevde inte att frågorna skapade några etiska dilemman.

Vi har också skickat resultatet till våra informanter och de har haft möjlighet att läsa igenom och komma med synpunkter eller eventuella ändringar ifall att vi missuppfattat eller haft bristande översättning. Responsen som kom tillbaka var att informanterna, i positiv mening, kunde känna igen sig själva men trodde inte att någon annan skulle kunna veta att det är dem.

Med de etiska hänsynstagande som gjorts under studiens process upplever vi inte att det fanns någon osäkerhet när det gäller de etiska kraven.

7.4 Slutsatser

Åldrande ses som en livslång process där individen påverkar sin omgivning ömsesidigt (Öberg, 2002, Jönsson & Harnett, 2015). Vi har undersökt vad det innebär att åldras i Sverige som sverigefinne men även hur stödet från samhället upplevs utifrån att de tillhör i en av de nationella minoritetsgrupper som omnämns i minoritetslagen (2009:724).

Resultatet visar att Sverige är ett bra land att bli äldre i som sverigefinne och att det inte fanns någon önskan om att flytta tillbaka till Finland av våra informanter. Stödet från samhället, utifrån de rättigheter som sverigefinnar har, upplevs som något positivt. Den kulturella identiteten från Finland upplevs viktig och som äldre sverigefinnar vill bibehålla

genom deltagande i finska föreningar. Vidare pekar studiens resultat på att de inte upplevde att de hade någon sämre position i det svenska samhället än majoritetsbefolkningen.

7.5 Vidare forskning