Sammanfattade slutsatser
Undersökningen ovan har syftat till att utifrån postkolonial teoribildning analysera och diskutera vilka nyttor och vilken funktion Martha C. Nussbaum (i främst Cultivating
humanity) tillskriver läsning av skönlitteratur. Mer specifikt: Jag har försökt utreda huruvida,
vad Nussbaum menar med, ”narrativ föreställningsförmåga” kan förstås som ett uttryck för eller en konkretisering av Gayatri Spivaks idé ”ett hopp ned i den andres sjö”. Detta har gjorts genom att fokusera den läsare Nussbaum postulerar, vilka texter hon menar ska läsas och vad dessa kan sägas representera, samt vad hon anser litteraturläsningens yttersta mål, inom ramen för hennes bildningsidé, bör vara.
Kan Nussbaums narrativa föreställningsförmåga förstås som ett uttryck för eller ett
konkretiserande av Spivaks ” ett hopp ned i den andres sjö”? Nej, svårligen. För det första skulle Nussbaums läsare underkännas av Spivak. Detta inte utifrån den tidigare kritik som riktats mot Nussbaums läsare – från Burman och Persson – utan snarast för att hoppet över i den subalternas sjö måste föregås av det egna jagets totala tystnad. Ironiskt nog skulle Spivak möjligen påpeka att Burman och Persson är för snäll i sin kritik: Visst, Nussbaums läsare är aningen passiv, men inte tillräckligt passiv! Annorlunda uttryckt: Nussbaum eftersträvar en uttolkare, en läsare som – i läsarresponstraditionens anda – utifrån ett representativt narrativ kan finna det meningsbärande, ta sig an detta perspektiv och empatiskt förstå det. Hos Spivak skulle en sådan läsare snarast riskera översätta denna berättelse utifrån den egna diskursen.
Vidare kan de narrativ Nussbaum föreslår (gärna europeisk 1800-talslitteratur) knappast sägas vara representativa för den subalterna. Nussbaums textbegrepp är väl smalt, och den externa representation hon föreslår består – i poststrukturalistisk mening – av samma teoretiska feltänk som Spivak anklagar Foucault för, dvs. ett försök att göra sig själv transparent. Spivak delar kort och gott inte Nussbaums tilltro till litteraturens förmåga att gestalta det historiskt och politiskt korrekta.
Slutligen anas återigen vissa problem gällande representation i Nussbaums
mångkulturella och kosmopolitiska ansatser. Denna kosmopolitism ska visserligen grundas på en mångfald av perspektiv och ”helhetens pluralism”, men syftar ändock till ett förenande kring en världsomspännande konsensus, dvs. vissa objektiva och universella sanningar. Förutom att sådana objektiva och allmängiltiga sanningar i Spivaks ögon snarast är en teoretisk absurditet (ett basalt konstaterande) så återfinner vi här det grundläggande
problemet: Den subalterna har ingen egen röst, hur ska hon representeras? Den av Nussbaums lösningar som här diskuterats – vi läser oss till förståelse inför kulturell mångfald och dess uttryck i skönlitteraturen – har redan konstaterats vara otillräcklig, ty i den skönlitteratur Nussbaum föreslår går den subalterna inte att finna. Hos Mouffe och Bhabha finner vi också invändningar mot Nussbaums till synes liberala konsensustanke: den är apolitisk och
odemokratisk, och hennes förståelse av mångkulturalitet: försöken att överbrygga kulturell skillnad, och/eller att i generella termer begreppsliggöra mänsklighetens mångfald, blir också det ett försök att representera eller tala åt den subalterna.
Litteraturdidaktiska implikationer
Det tycks, bland flera av de litteraturdidaktiska forskare (Nussbaum inkluderad) jag ovan hänvisat till, råda samdräkt kring förståelsen av litteraturläsning som ett sätt att byta perspektiv, och föreställa sig det ”annorlunda”. Även de som finner uppenbara teoretiska och/eller metodologiska brister hos och återkommande har kritiserat Nussbaums förslag till användning av litteratur, erkänner eller tenderar de funktioner och förtjänster Nussbaum tillskriver studiet av skönlitteratur och den narrativa föreställningsförmågan.178 Det sätt att tänka som här impliceras, dvs. att distansera sig från sig själv och genuint och empatiskt försöka förstå någon annans tillvaro och position, är givetvis något som svårligen kan
kritiseras, snarare bör sådana reflekterande ansatser uppmuntras. Vad Spivak hjälper oss att se är emellertid att skönlitteraturen som representationsform är mycket begränsad, och – vad gäller den subalterna – svårligen kan betraktas som tillförlitlig. Nussbaum begränsar ”världen” och ”det andra” till de gestalter som skrivits fram inom (främst 1800-talets
realistiska) skönlitteratur, och tillskriver samtidigt dessa gestalter autenticitet. Således saknas, i den skönlitteratur Nussbaum föreslår, en mängd röster, och försök att skriva fram och/eller läsa representationer av den förtrycktas position måste anses vara problematiska då den skrivande/läsande positionen inte sällan är en (post)kolonial sådan.
Ett nyanserat och kritiskt tänkande är tvivelsutan gott, men att betrakta litterära perspektiv som en representation av en faktisk verklighet, att tilldela skönlitteraturen en verklighetsanknuten generaliserbarhet och/eller giltighet, är – påminner oss Spivak om – sannerligen diskutabelt. I Nussbaums teori och metodik anas en humanistisk, demokratisk och kosmopolitisk iver att förstå och förena som, om vi särskådar och prövar den, visar sig
glömma vissa och köra över andra.
Vad innebär då detta för litteraturdidaktiken som fält? Två poänger bör emfaseras. För det första: Den narrativa föreställningsförmågan i bemärkelsen ”ett reflekterande och nyanserat läsande/tänkande, där förmågan att ta sig an och förstå andra perspektiv än det egna” har redan sin givna plats i litteraturundervisningen, och bör så vidare ha. Dessa litterära perspektiv måste dock betraktas som vad de är: fiktion. Visserligen fiktion som inte sällan läcker (ideologi, idéstoff, historia, subjektiva upplevelser och erfarenheter), men ändock fiktion. Att avkräva skönlitteraturen trovärdighet och tillförlitlighet är snarast att begränsa dess potentialer.
För det andra: Spivaks poängterande att författaren och/eller läsaren måste förstås som en del av en (post)kolonial diskurs, postulerar fokus på och kritiska granskningar av
framförallt läsarens diskursiva position, dvs. vad vi bär med oss in i texten. Spivaks förslag att vi, för att förstå den subalterna, måste stänga av oss själva, är ett teoretiskt intressant, men praktiskt naivt påstående (och begår hon här inte samma teoretiska misstag som Foucault, dvs. gör sin läsare/lyssnare transparent?). Men, det sätt på vilket Spivak framhåller att ” the voice of the Other is prone to be interpreted or theorized […] through the lens of the
hegemonic discourse”,179 uppmuntrar oss att problematisera perspektivbytet som en
litteraturdidaktisk sanning och metod. Att kunna placera sig själv i ”den vackre negerns” skor, eller den viktorianska kvinnans korsett, och – utifrån deras perspektiv – förstå denna position är en teoretiskt tveksam och betydlig mer komplex praktik än dagens litteraturdidaktiska fält tycks vilja erkänna. Att Skolverket och forskare inom fältet, till synes oreflekterat, förhåller sig till och tillstår den narrativa föreställningsförmågan som metod, är i sanning
bekymmersamt och en minst sagt skälig grund för vidare forskning.