Det framgår tydligt att barnen från båda förskolor är väl orienterade och medvetna om den miljö de befinner sig i och vilka zoner som finns tillgängliga. Trots att zonerna inte benämns utifrån Grahns (2011) modell, vet barnen vilka aktiviteter som respektive zon erbjuder och är designat ämnad för. Detta är dock inget som sätter gränser för vad barnen ägnar sig åt i respektive zon då affordansen sträcker sig utanför zonernas fysiska spektrum. Barnen använder istället platsen till det som bäst uppfyller de krav och behov för den aktivitet som pågår just nu. Många gånger utför
barnen aktiviteter som strider mot en zons designade ändamål och omvandlar en zon till något helt annat. Zoner ämnade för vidlyftig aktivitet kan upplevas som sinnliga och tvärt om och dessutom finns det många gånger delar av dem båda i majoriteten av zonerna. Det framstår att zonerna upplevs annorlunda för varje barn och att det är barns perspektiv som blir den avgörande faktorn för hur affordansen av en zons kan nyttjas.
Med fenomenologin som utgångspunkt är det den gemensamma upplevelsen av en zon som är i fokus och trots den begränsade data som samlats in går det att finna likheter i barnens upplevelser av de olika zonerna på de båda förskolornas gårdar trots deras markanta olikheter i utformning. Barn från båda förskolegårdarna upplever exempelvis att det är roligare att åka ner för rutschkanan när den är blöt eller isig för att accelerationen blir högre då. Upplevelser av risktagande i zoner där risken att ramla eller skada sig är hög verkar i majoriteten av barnens upplevelser inte ha en markant inverkan på barnens vilja att befinna sig i en zon. Precis som i lekbas 1 på förskolegård 1 där barnen trots att de ramlat och slagit sig ett flertal gånger gärna leker i zonen eller precis som i det fjärde dynamiska området på förskolegård 2 där oddsen att få en gunga i huvudet inte överväger värdet att få sitta och gräva i zonen. Det kan ibland kännas aningen läskigt och det är utifrån barns perspektiv deras individuella affordans som i slutändan blir avgörande men många gånger överväger den spänning en zon erbjuder rädslan att befinna sig i den.
Samvaro är en arketyp som många gånger genomsyrar zonerna på båda förskolornas gård. Det framstår både i observation och i intervjuerna att det finns ett värde i att tillsammans med någon få dela upplevelsen av en zon. På samma sätt som samvaro många gånger har betydelse för hur en zon upplevs har även rymd en stor påverkan på detta. Zonens upplevelsevärde påverkas då barnen på ett både sinnligt och vidlyftigt sätt transformerar zonen med hjälp av sin fantasi.
Det finns ingen mall som definierar en zons upplevelsevärde utan alla barnen har olika upplevelser av samma zon utifrån den affordans som erbjuds utifrån barns perspektiv, trots att de många gånger liknar varandra.
5 Diskussion
I denna del tolkas, analyseras och jämförs det som framkommit under resultatdelen i relation till den tidigare forskning och teorier som lyfts fram i bakgrundsdelen.
Metodiskt resultat, pedagogiska implikationer och hur arbetet kan vidareutvecklas presenteras, samt en sammanfattande slutdiskussion.
5.1 Resultatdiskussion
Något som är ständigt återkommande i resultatet är faktumet att det inte finns någon fast definition för hur en zon upplevs eller vad den kan användas till. Det är vad barnen utifrån deras eget perspektiv i kombination med den affordans en zon erbjuder barnet som blir avgörande. Exempelvis i det fjärde dynamiska området på förskolegård 1 tycker två av barnen att det är jobbigt att gunga på singelgungorna då den är svårstabiliserad och föredrar därför ”kompisgungan” som inte kan ”vingla”. I Entrézon 1 på förskolegård 2 är det de sinnliga aspekterna av de vatten som finns tillgängligt som tillskriver platsen dess upplevelsevärde. Hur barnen upplever förskolegårdens och dess olika zoner blir därför något högst individuellt. Bara för att en zon som Sandseter (2009) skriver är visuellt inbjudande till viss aktivitet är det i slutändan barnens egen autonomi som styr huruvida den upplevs. En tom, öppen plätt kan i barnens ögon förvandlas till en fotbollsarena, ett stuprör blir en dusch, en klätterställning ett fängelse och en dekorativ utsmyckning kan även utgöra en rondell med sinnligt vibrerande upplevelser. Det är som Larrea, Muela, Miranda
& Barandiran (2019) beskriver barnens individuella upplevelse av miljön som påverkar vilken aktivitet som kan utspela sig där och det är den affordans som är tillgängliga ”just nu” som blir avgörande för detta. Detta synliggörs då vissa zoner enligt barnen upplevs sakna tillgängliga resurser, som sinnlig zon 1 på förskolegård 1 där det under vinterhalvåret är oattraktivt att leka då grävmaterial plockats bort eller i lekbas 3 på förskolegård 2 där barnen upplever byggmaterialet som begränsat.
Barnen behöver ges de verktyg och material som krävs för att kunna utmana sig själva och precis som Cutter-Mackenzie (2014) i sin artikel förtydligar har tillgång av material en stor betydelse för barnets utveckling.
Det förekommer att zoner på båda förskolorna många gånger innehåller sinnliga och vidlyftiga upplevelser simultant. En zon som enligt Grahns (2011) modell
klassificerats som sinnlig, kan även besitta vidlyftiga upplevelser. Som Storli &
Hagen (2010) skriver så förknippas utomhuslek många gånger med fysisk lek och det är något som återkommande förekommer även i de zoner där huvudfokusen enligt zonens designade ändamål ligger på sinnlighet. Det dynamiska området 1 på förskolegård 1 kan upplevas som en vidlyftig plats men den innehåller även sinnliga upplevelser som den blöta och leriga sektionen. På förskolegård 2 används på samma sätt det fjärde dynamiska området för att gräva vilket enligt Grahns (2011) modell är en sinnlig upplevelse trots att zonens egentliga ändamål är dynamisk, kaotisk och vidlyftig. Även zoner vars ändamål enbart är att vara dekorativ kan innehålla både sinnliga och vidlyftiga upplevelsevärden. Då barnen i lekbas 5 kör cyklarna genom zonen blir den vidlyftig, samtidigt som vibrationerna som skapas ger barnen en sinnlig upplevelse.
Att förvandla en plats till något annat än dess egentliga ändamål är en viktig del i barnens upplevelser av en zon. Fantasi eller rymd som Grahn (2011) beskriver det visar sig förekomma i majoriteten av zonerna. En plätt blir en fotbollsarena, en uppsättning trästockar blir ett bo, och en träbåt blir ett piratskepp. Förskolegården blir en plats där barnen som Morrisey (2013) beskriver en plats för barnen att realisera världen. Då det inte finns en fotbollsarena, bo eller piratskepp använder barnen sin kreativitet för att tillsammans skapa en livsvärld. Barn är som Clark (2007) beskriver meningsskapande individer och påverkar med hjälp av sin fantasi den omgivning de befinner sig i. Genom fantasin expanderar de gränserna för användandet av en zon och omvandlar den till något användbart i deras rollek. Den låga variation som Zamani & Zahra (2017) beskriver som mest eftersträvande och erbjudande för barns konstruktiva lek blir omätbar då majoriteten av barnens upplevelser fokuserats på zoner med få inslag av naturliga element. Trots dessa begränsningar framstår det att barnen nyttjar de resurser som finns tillgängliga och tillsammans skapar en värdefull upplevelse. (något som visar sig i)
Samvaro är en aspekt som upplevs som viktig för barnen och de tillbringar sällan tid ensamma i en zon. Enligt Larrea, Muela, Miranda & Barandiran (2019) skapas fler möjligheter för social lek då barn har ett bredare utbud av fysisk affordans. Varken observation eller barnens upplevelser som framkommit under intervju indikerar dock att denna skulle ha någon större inverkan på deras villighet för samvaro. Både i observation är det sällan endast ett barn i en zon och under gruppintervjuerna framstår det att barnen oftast tillbringar tiden i zonerna tillsammans. Barnen fyller i gruppintervjuerna i varandras meningar vilket jag tolkar som att de har en delad upplevelse av zonen och det yttrar sig bland annat när barnen berättar om lekbas 3 på förskolegård 2 och hur det hade varit bra om det fanns ett tag så att det inte regnade in.
Den naturliga miljöns inverkan på barnens upplevelser blir svår att utgöra i undersökningens resultat då barnen både i observationerna och intervjuerna väljer att lägga fokusen på de konstruerade zonerna. På förskolegård 2 finns dessutom en begränsning av zoner med inslag av vild natur, något som Ernst (2010) beskriver påverkar barnens möjligheter för kreativitet. Barnen upplevs dock som väldigt kreativa i deras användande av de zoner som finns tillgängliga oavsett mängd naturligt vilda aspekter. Barnen förvandlar och upplever sanden i Lekbas 6 på förskolegård 2 som socker i deras rollek, i den sinnliga zonen 1 på förskolegård 1 letar barnen efter nergrävda skatter och stenarna i anhalt 1 upplevs som magiska. Av de upplevelser som framkom i zoner med naturligt vilda inslag som i lugna område 2 och lekbas 1 på förskolegård 1 framstår det precis som Luchs & Fikus (2016) studerat ingen märkbar skillnad i termer av aktivitet, däremot erbjuder den vidlyftiga upplevelser som att hoppa mellan stenar och göra volter. Detta är något som
resultatet av Bjørgen, Kathrines (2016) undersökning även stödjer och miljön i detta fall blir då en katalys för fysiska upplevelser.
Huruvida riskfylld aktivitet är möjlig är för barnen högst individuellt, precis som det framkommit i Sandseters (2009) undersökning och detta visar sig när ett av barnen upplever lekbas 4 på förskolegård 1 som läskig när den är hal, trots att många andra av barnen upplever det som en spänningsfaktor. Miljöns utformning har enligt
Sandseter (2009) även den påverkan på barnens frivilliga val att initiera riskfull lek.
Barnen på förskolegård 1 berättar att de ofta klättrar i Lekbas 1 vilket dessutom är zonens designade ändamål och trots att det medfört skador har det inte hindrat barnen från att ägna sig åt klättring i zonen.
Då barnen på förskolegård 2 upplever att rutschkanan i lekbas 6 alldeles för kort för deras behov och på samma sätt lekbas 2 där masten plockats bort för barnens säkerhet har risken för skada övervägt barnens möjligheter att utmana sig själva.
Barnen berättar om de spännande upplevelserna som de går miste om då masten avsaknads. Ibland är riskfaktorn så pass låg att det påverkar barnens möjligheter att utmana sig själva, något som Harper & Nevin J (2017) adresserar i sitt arbete. Enligt Yldirim, Günseli, Özyilmaz Akmca & Güzin (2017) är det genom att göra som barnen lär sig och minskar vi barnens möjligheter till utmaning, minskar vi även deras möjlighet för intag av ny kunskap. Det framstår dock att både förskolegård 1 och 2 erbjuder barnen stora möjligheter för utmaning. Det finns möjlighet att klättar på stenar, stora som små, att få gräva i sanden inne i den fjärde dynamiska zonen på förskolegård 2 och den största inverkan på risken är barnens individuella upplevelse av affordans. Risk och säkerhet bör alltid enligt Harper & Nevin J (2017) ses som en pendel mellan trygghet och utmaning. Dagens samhälle har gjort förskolan
fokuserat på reducering av risker men detta ger barnen konsekvenser i sitt
utmanande men det är som nämnt ovan inget som framstår som ett problem varken på förskolegård 1 eller 2.
5.2 Metoddiskussion
Då barnens upplevelser insamlats på ett sätt, liknande Clarks (2007) metod för insamlande av information ”mosaic approach”, skapades en ansats för att kunna närma sig barns perspektiv. Faktorer som den fenomenologiska reduktionen är dock svåra att förhålla sig till vid undersökning av barns upplevelser och trots att det var med denna utgångspunkt som arbetet genomfördes var det svårt att vara helt objektiv vid insamlandet av dessa.
Att intervjuerna utfördes i grupp var till stor fördel då det underlättade för barnens trygghetsfaktor och bidrog med att barnen kunde föra diskussion, inte bara med intervjuare, utan även med varandra. Detta skapade en ansats för att synliggöra gemensamma upplevelser. Precis som Johansson (2003) beskriver, blir barngruppen i detta fallet det verktyg som behövs för att barnen ska kunna uttrycka sina känslor och delta i varandras livsvärldar.
En av de svåraste utmaningarna under arbetets gång var själva identifierandet av barnens upplevelser. Upplevelser är ett svårdefinierat begrepp för barn och utmaningen låg i att rikta frågorna i intervjuerna med barnen så att dessa skulle framträda. Detta har gjort att resultatet skrivits utifrån hur jag tolkat att barnen upplever förskolegårdens zoner och dess påverkan på barnen. Arbetet har gjorts med fenomenologi vilken enligt Allwood & Eriksson (209) beskriver bygger på att inte göra antaganden som utgångspunkt. Torts detta finns risken trots allt alltid
närvarande att antaganden görs då jag bara kan hoppas närma mig ett barns
perspektiv på deras upplevelser. I denna utmaning ligger även en av arbetets styrkor då jag genom hela arbetet försökt att inte påverkat resultat eller riktat det mot ett
ändamål utan förhåller mig till barnens perspektiv som Johansson (2003) beskriver är något vi bara kan hoppas närma oss.