Resultaten pekar på svårigheter att definiera begreppet ”berättande” och ”berättare”. Nästan alla lärare har en egen uppfattning av vad historiskt berättandet är. Uppfattningar pendlar från en syn på berättande som en muntlig förmedling av innehållet såsom föreläst i mer traditionell undervisning, till en syn som mer liknar återberättandet. Den förra synen krockar med vad dagens pedagoger anser vara önskvärt i skolan, nämligen en dialogisk undervisning. Föreläsning anses nämligen vara den vanligaste formen av en monologisk undervisning.
Ingen av lärarna använder sig dock frekvent av egna berättelser. Endast en lärare har uppgivit att han någon gång använder egna berättelser. Resten av de intervjuade lärarna ställer sig mer eller mindre främmande inför denna metod. Vissa p g a tidsbrist, medan vissa andra verkar inte veta mycket om den diskussionen och har kanske därför inte mycket att kommentera. En av lärarna uppfattar dock att berättelser med utmålade miljöer och känslor är ganska onödiga då han menar att elevernas erfarenhet räcker till för att skapa egna bilder. Dennes uppfattning tangerar därmed en viktig diskussion, nämligen vad som är en mer elevanpassad undervisning, planerat eller spontant berättande. Behovet av att skapa välgenomtänkta berättelser kan på så vis hamna i motsatsförhållande till vad många uppfattar en elevanpassad och situationsbunden berättelsestund.
Syftet med föreläsningsberättandet/anekdoter skiftar. De vanligaste funktionerna uppges vara minnesförstärkande, underhållande, naturlig mänsklig kommunikation, empatiutlösande, samt anpassning till dem mindre studievana.
Anpassning till eleverna sker på många olika sätt: känsloladdade uttryck, personligt tilltal och humor. Det är intressant att berättandet kan betraktas vara en anpassning till både ambitiösa elever och de som har det lite svårt att ta åt sig den skrivna texten och är mindre intresserade av historia i allmänhet. Medan de förra vill ha struktur och klara besked kring vad som är ”viktigt” inför provet, vill de andra ”slippa” läsa.
Lärare som har kombinationen svenska/historia har dock nämnt det självklara i att integrera litteraturen med historieundervisning, men jag undrar nu i efterhand om detta endast inbegriper klasser som har dessa lärare i historia och svenska. Detta har jag tyvärr inte frågat
under mina intervjuer. De böcker de nämnde under intervjun som självklara val var Wilhelm Mobergs Utvandrarna och några enstaka författare från antiken.
Genusaspekten, såsom jag hade planerat att undersöka den, visade sig inte vara en särskilt framträdande differencierings faktor. Det är snarare den pedagogiska erfarenheten som avgör hur säker läraren känner sig. Beträffande språkbruket hade en av de kvinnliga lärarna uppgett att hon inte ställer sig främmande inför en anpassning till pojkarna genom att använda ”fotbollsmetaforer”. Samtidigt tycker den andra att hon aldrig skulle anpassa undervisningen så pass mycket till pojkarna med tanke på att de, enligt henne, redan är tillräckligt intresserade av ämnet (syftar nog på ”krig och kungar”). Hon drar snarare lärdom av sin tid som elev då hon höll på att somna på historielektioner ledda av uteslutande manliga historielärare och deras manliga sätt att undervisa.
Nu i efterhand, tycker jag att den här studien hade varit mer intressant om jag hade haft även en ung kvinnlig lärare bland de intervjuade.
Men de intervjuades svar på mina frågor, oavsett om läraren är man eller kvinna, och oavsett om man bemöter eleverna på olika sätt eller inte, tyder på att det finns en genomgående traditionell syn på vad tjejer, respektive killar kan vara intresserade av. Killar likställs med fotboll och krig, medan tjejer anses ta avstånd från kriget och eländet.
Min undersökning fick en annan vändning när jag hade insett att egna berättelser inte är någonting som används ofta och därmed oerhört svåra att observera. Skillnader i kroppsspråk är, t ex någonting som jag inte hade kunnat märka så mycket av, vilket kan bero på att jag hade förlorat fokus för min observation.40 Min utgångspunkt var kanske naiv och förmodligen
förblindad av det teoretiska området som berättandet ingår i. Christer Karlegärd har varit betydelsefull för Malmö högskola och därmed även för de verksamma lärarna i regionen, precis såsom Per Eliasson är idag (en av lärarna som ingått i Karlegärds projekt kring berättandet). Man hade troligen varit tvungen att närvara vid längre perioder och vid färre lärare för att fånga berättandet. Detta dels för att själva begreppet inte uppfattas likadant av de lärare som ingick i min undersökning och dels för att berättelser, om använda, enligt vissa av de intervjuade lärarna, helst skall vara spontana.
När det gäller de kvalitativa intervjuer som arbetsmetod kan jag dra följande slutsatser. Nu i efterhand kan jag märka att jag har fått vissa uppgifter, som var så pass intressanta att de mycket väl hade kunnats efterfråga hos andra intervjupersoner. Men då var det naturligtvis för sent. T. ex vid intervju nr.3 dök det upp den intressanta kommentaren till miljöbeskrivningar att man mycket väl hade kunnat förhöra sig mer även hos de andra i detta avseende.
Min urvalsgrupp har ändå varit ganska representativ för den här typen av frågor. Fyra av de lärare som ingick i undersökningen, ingår sedan länge i respektive kommuners kursplansgrupper och tre av de undervisar dessutom i språk vilket skulle tyda på att de är hängivna humanister. Vidare har alla, utom en som hade Christer Karlegärd som lärare, utan tvekan svarat jakande på frågan om de är berättare. Ingen av dem frågade dock vad som menas med detta begrepp. Min fråga var spontan första gången eftersom syftet med undersökningen varit att komma åt vilka typer av berättande som läraren använder sig av i sin undervisning. Efter min första observation insåg jag att begreppet inte är så givet. Efteråt undvek jag medvetet att förklara vad jag menar med berättande.
Mina resultat i relation till tidigare forskning
Intervjuresultatet tyder överlag på historielärarnas vilja att använda historiskt berättande i sin undervisning. Problemet ligger i vad respektive lärare avser med berättandet. I fyra av de fem fallen likställs berättandet vid antigen en traditionell föreläsning eller återberättande. I detta avseende ligger de utanför vad Karlegärd och Toftenow kallar för berättandet.
Beträffande berättandets funktion (oavsett hur den definieras av lärare) tycker samtliga att upplevelsen och möjligtvis åskådliggörande av det allmänmänskliga är huvudsyftet oavsett vad de menar med berättandet. Eleverna ska fångas och bli mer intresserade. Men, något större medvetet arbete kring upplevelsen har jag dock inte kunnat se i mina intervjuer förutom den diskussion som följde efter berättelsen om Sven Duva. Det hade varit roligt att kunna anknyta mer till Peter Aronssons uppfattning att den distanserade analysen ska vara start och slutpunkt för värderingen av upplevelsen.41
Man kan undra varför berättandet uteblir i så fall. Mycket tyder på att kritiken om envägskommunikation och det monologiska klassrummet kan kännas ganska befogad. Olga
Dysthes slutsats är att det ofta är legitima pedagogiska överväganden som gör att lärarna inte utnyttjar mer de dialogiska möjligheterna. Dessa beror på vad läraren uppfattar som mest angeläget.42 Flera av lärarna i min undersökning utrycker att deras föreläsningar är en större anpassning till eleverna än den dialogiska undervisningen skulle vara.
Man kan fortsätta att resonera kring dessa frågor: Utifrån vilka mål drar lärarna den slutsatsen? Är målet med deras undervisning, att klara prov? Hur ser då proven ut, ren fakta eller resonerande uppgifter?
I några observationer har det framgått att läraren med sitt sätt att undervisa (föreläsningsberättandet) försöker anpassa sig till elevens situation och anknyter till nutiden vid behov. Det omvända förhållandet, d v s en situation när läraren förklarar nutiden med hjälp av historia såsom uppskattats av Karlegärd och Toftenow har jag inte kunnat märka i de få observationstillfällen. Den största anpassningen till eleverna kan synas mest i berättandet som ett sätt att förmedla kunskap. Undantaget är viss anpassning i språket.
Har jag lärt mig mer om hur jag ska bli en bra berättare? Förmodligen inte, men vinsten med denna undersökning ligger mest i att inse områdets vaghet och oberäknelighet.