Här kommer vi göra en kort sammanfattning av analysen där vi undersökt hur pedagogerna uttrycker sitt förhållningsätt i förhållande till barns lek och hur pedagogerna ger uttryck för olika positioneringar i leksammanhang.
Att positionera sig som pedagog och se på leken som ett medel för att lära sig är ett återkommande tema bland pedagogernas berättelser. Att skapa förutsättningar för lärande i olika sammanhang är något pedagogerna ofta återkommer till när de beskriver sin verksamhet. Pedagogerna lyfter även vikten av att initiera och leda lekar men även observation av barnens egna lekar för att fånga deras intresse och använda detta i ett utvecklande av ett fortsatt lärande och därför väljer de ibland att inta en observerande position. I empirin framkommer pedagogernas uppfattning av lekens komplexitet, dels leken som ett uttryck för olika former av lärande och utveckling, men också som en spontan och lustfylld sysselsättning utan förutbestämd mening eller mål. Pedagogerna ger också uttryck för en försiktighet inför barnens egna lekar, då de är rädda för att förstöra dessa genom att oaktsamt involvera sig i dem.
Vi har i detta avsnitt försökt få syn på vilka olika positioner som förekommer i de olika leksammanhangen. De huvudsakliga positioner vi anser oss kunnat identifiera i vår undersökning är följande; materialförsörjare, observatör och inspiratör. Positionerna kan växla beroende på sammanhang och förutsättningar så till exempel kan inspiratörsrollen utvecklas till en medlekande form där pedagogen tar en aktiv del i leken. Dessa positioner innehåller ytterligare dimensioner som kan påverka hur positionen i fråga kommer till uttryck, till exempel genom hur den uttrycks i form av likvärdig, överordnad eller underordnad position.
6.Diskussion
Här kommer vi diskutera resultat och analysen av studien i relation till den tidigare forskning som valts och presenteras i tidigare kapitel. Vidare följer ett avsnitt med metoddiskussion samt ett avsnitt om studiens relevans för vårt kommande yrke och en avslutande del med förslag på vidare forskning.
6.1 Resultatdiskussion
I Enz och Christies (1993) undersökning visade pedagogerna en förmåga att skifta i vilken position de intog, särskilt i situationer då barnen engagerade sig i lekar som kunde utgöra en fara. Vid dessa tillfällen övergick pedagogerna till att bli vad Enz och Christie (1993) kallar safety monitor. På samma sätt fann de att när barnen till exempel efterfrågade någon rekvisita för sin lek bytte pedagogen roll till stage manager, motsvarande det kallar materialförsörjare. Detta till trots menar Enz och Christie (1993) att pedagogerna visade en preferens för en viss position. I vår undersökning visade pedagogerna ingen tendens till att föredra en någon specifik position men hemföll oftast till den vi kallar observatör. Detta kanske kan förklaras med det pedagogerna säger kopplat till uppdraget att dokumentera, i positionen av observatör ges många tillfällen till att studera barnen och på så sätt få syn på såväl befintlig kunskap som ett pågående lärande. Dessutom ger det som pedagogerna säger möjlighet till att se vilka barnens intressen är, och dessa kan då tas in i ett framtida lärande i enlighet med vad läroplanen (Lpfö18) säger om att följa barnens intressen. Detta synsätt kan också sägas stå i överensstämmelse med vad Öksnes (2011) skriver om att pedagoger ofta betraktar lek, lärande och utveckling som sammankopplade, på samma sätt som läroplanen (Lpfö 18) talar om leken som betydelsefull för utveckling och lärande. Även pedagogernas försiktighet inför leken för att inte förstöra den kan ses som en förklaring till de mer (avvaktande) positioner bredvid leken de visar sig inta. Denna försiktighet kan också ses i ljuset av vad Löndahl och Greve ( 2015 ) beskriver som ett ömtåligt agerande
mellan pedagoger och barn och som kräver en balans från pedagogens sida mellan att vara närvarande utan att vara påträngande eller att ta över helt.
Vikten av lek understryks av alla pedagoger i undersökningen, dels på det sätt som studien av Tullgren (2004) visar att leken kan ses som en viktig aktivitet där barnen anses som fria och aktiva, dels som en grund för lärande (Tullgren, 2004). Författaren problematiserar dock leken genom att säga att detta synsätt gör att leken är ständigt närvarande i förskolan och på så vis är något som inte kan väljas bort av barnen, vilket kan liknas vid det konstaterande som Huizinga (1938) gör, att påtvingad lek inte är någon lek, utan bara liknar lek. Öksnes (2011) fortsätter problematiseringen genom att säga att barnens frihet att leka fritt idag begränsas genom åsikten att lek ska ha ett syfte, främst genom att användas som ett pedagogiskt verktyg för lärande. Även i vår undersökning framkommer synen på leken som något som är viktigt för lärandet, men samtidigt uttrycks en åsikt om att leken är viktig i sig och har ett egenvärde, att få leka för lekandets skull.
Knutsdotter Olofsson (1993) säger att det förhållningssätt som pedagogen intar är avgörande för huruvida leken ska få en plats i pedagogiken, och menar samtidigt på att det finns en bristfällig kunskap om barns lek i pedagogernas egen kompetens. Detta uttalande kan kopplas till Tullgren (2004) som säger att en pedagog som engagerar sig i barnens lek bidrar till att utveckla leken genom en uppmuntrande hållning, det vill säga agerar i enlighet med det Enz och Christie (1993) benämner co-player, alltså någon som är med i barnens lek. Dock ger pedagogerna i undersökningen uttryck för det Knutsdotter Olofsson (1993) säger om att det inte alltid är så lätt för vuxna att delta i barns lek, att det för vissa är ett hinder som måste forceras och något man måste lära sig. Det är också ett förhållningssätt som måste erövras (Knutsdotter Olofsson, 1996). Samtidigt kan frågan ställas huruvida det verkligen finns en oförmåga att leka eller om det mer handlar om hur pedagogen kommer att uppfattas av sina kollegor, vi tycker oss kunna ana en underton av att man inte vill verka “fånig”. Kanske finns det en spänning mellan det som bygger på spontanitet, fantasi och lekfullhet kopplat till att vara ”läraren” och bedriva seriös undervisning och skapa goda förutsättningar för lärandet.
I undersökningen framkom det delvis en syn om att inte avbryta barns lek för olika rutiner, något Öksnes (2011) beskriver som vanligt förekommande inom förskolan där barns lek enligt författaren blir organiserad och styrd utifrån undervisning och rutiner, medan pedagoger i vår undersökning istället gav uttryck för att välja att låta barnen leka färdigt istället för att avbryta på grund av någon rutinmässig situation. Detta kan dock vara svårt att genomföra konsekvent, då till exempel lunchens förläggning inte är vidare flexibel utan serveras vid en viss given tidpunkt.
I empirin uppfattar vi att det i pedagogernas beskrivningar av barn framkommer ett tydligt sociokulturellt synsätt, där barn ses och beskrivs som aktörer med egen agens, det vill säga barn som undersökande och utforskande individer, som vill pröva sina idéer och skapa mening och förstå sig själv i sitt sammanhang, i samspel med andra (Säljö, 2000). Vi tycker oss se att pedagogernas gemensamma uttryck för synen på barn är den av ”det kompetenta barnet” som Dion Sommer (2005) talar om. Barnet ses som någon som är “redo att ingå i och lära genom meningsfylld samvaro med andra människor” (Sommer, 2005, s. 24) med vissa medfödda grundkompetenser och en potential för att, med rätt förutsättningar i den sociala kontext barnet befinner sig i, utveckla och tillägna sig andra förmågor och färdigheter (Sommer, 2005). Denna syn tycker vi visas genom att pedagogerna nämner exempel på olika samspelssituationer där de ger uttryck för en uppfattning att barnen i viss mån själva behöver få pröva sin förmåga att lösa sina konflikter innan någon vuxen ingriper, och vid dessa tillfällen intar pedagogen en avvaktande position av övervakande observatör vid sidan av, beredd att gripa in om så blir nödvändigt.
Syftet med denna undersökning var att genom intervjuer försöka få syn på hur pedagoger uppfattar och uttrycker sitt förhållningsätt i och kring barns lek. Vi ser att pedagogerna främst positionera sig utifrån sitt uppdrag som pedagoger och i denna position även intar olika underpositioner. Vi har identifierat tre olika positioner i förhållande till lek hos de pedagoger vi intervjuat, där positionen som observatör får sägas vara vanligast förekommande. Vi ser också att pedagogernas syn på barnen som kompetenta så som den kommer till uttryck i undersökningen påverkar hur de, medvetet eller omedvetet, positionerar sig i och kring de leksammanhang som barnen befinner sig i.
6.2 Metoddiskussion
Vårt val av att använda oss av semistrukturerade intervjuer har varit givande för insamlandet av empirin då det bidrog till ett rikt material där vi i stunden kunde ställa fördjupande följdfrågor till informanten. Vi valde medvetet att inte i förväg låta informanterna ta del av frågorna utan endast informera om vilket ämnesområde det skulle handla om. Vårt syfte var att vi ville att informanterna i så stor utsträckning som möjligt skulle svara fritt utifrån de tankar som vårt samtal här och nu skapade förutsättningar för, och inte att de skulle få en känsla av att det finns “rätta” svar på våra frågeställningar. Nu i efterhand skulle vi nog ha kunnat precisera ämnesområdet för informanterna än mer detaljerat, för att skapa en möjlighet att starta en egen tankeprocess hos informanten ifråga, utan att för den delen behöva lämna ut de specifika frågorna. Nackdelen med intervju kan vara att materialet kan bli omfattande till sitt innehåll vilket stämde i vårt fall. Omfånget av materialet ökade för varje intervju vi höll, vilket kan ha sin förklaring i att vi för varje intervju vi genomförde blev alltmer vana i vår egen roll i intervjuerna, och som en följd härav ställde allt fler följdfrågor då vi önskade ett material med mycket innehåll för att vårt fortsatta arbete med den kommande analysen skulle bli så fruktbar som möjligt. Detta resulterade naturligtvis i ett mödosamt arbete med transkribering samt kategorisering, men som i slutändan visade sig vara mödan värd.
Vi anser att de kriterier vi följde i urvalet av informanter var lämpliga för vår undersökning, dock inser vi att ett större antal informanter hade varit att föredra, men baserat på den tid vi hade till förfogande såg vi oss tvungna att begränsa oss till ett relativt litet antal. Trots detta anser vi oss ha haft ett tillräckligt antal informanter för den typ av begränsad undersökning vi genomfört.
Då vår studie visar på en koppling mellan pedagogers syn på barn och positionering menar vi att det kan vara relevant för förskolläraren att kunna förstå varför och på vilka sätt pedagoger utifrån sin syn på barn positionerar sig och agerar i samspelet med barnen. Med anledning av det utökade ansvaret för förskollärare enligt läroplanen (Lpfö 18), och då framför allt med utgångspunkt i ett särskilt ansvar för undervisning, utbildning och lärande, är det även av relevans att förstå hur positionering påverkar pedagogers agerande inom verksamhetens alla olika delar.