Sammanfattande diskussion av migrationspolitik

Figur 3. Operationalisering av partiernas ideologiska positionering

Kommentar: Figurerna visar partiernas placering på dimensionerna för samhällsteori och människosyn, en operationalisering av figur 1. Båda figurerna visar ideologisk positionering i frågor som rör migrationspolitik från år 2010 respektive år 2018. Figuren demonstrerar partierna; Socialdemokraterna (S), Moderaterna (M), Miljöpartiet (MP) och Sverigedemokraterna (SD).

2010

En svårighet med analysen är att placera ut partierna när det finns lite information att grunda deras ideologiska position på. Detta blir mer påtagligt i analysen av migrationspolitiken, jämfört med arbetsmarknadspolitiken. Socialdemokraterna föreslår inte några åtgärder för fysiskt inträde till Sverige och inte heller några förändrade restriktioner för anhöriginvandring. Detta kan tolkas som en optimistisk människosyn där människan har rätt att välja själv vart den ska bo, utan någon auktoritet som kontrollerar. Man vill även att nyanlända ska snabbt kunna etablera sig på arbetsmarknaden, vilket skapar utrymme för individen att utvecklas och sedan ansvara över sig själv. Socialdemokraternas samhällsteori är svårare att bestämma då den inte är lika uttrycklig. Partiet vill att alla företag ska använda sig av svenska kollektivavtal, även utländska företag. Detta är att främja de kollektiva arbetstagarna, vilket visar på tendenser av en kollektiv samhällsteori. Samtidigt skriver partiet att man vill att alla individer ska behandlas lika, “oavsett om man kommer från Ronneby, Riga eller Rotterdam”, vilket kan tolkas som en individualistisk samhällsteori då det är individen som står i fokus. Dessa faktorer gör att Socialdemokraterna har en stark kombination av de två samhällsteorierna, men dras smått mer mot det kollektivistiska hållet.

Moderaterna vill se ökad rörlighet, öppnare gränser och, likt Socialdemokraterna, inte se några restriktioner för anhöriginvandring. Allt detta tyder på en optimistisk människosyn där individen får stor frihet. Det finns dock vissa kollektivistiska inslag i den framförda politiken, till exempel vill partiet införa instegsjobb för nyanlända och gör då skillnad på människor utifrån bakgrundsfaktorer. Detta kan ses som ett mer pessimistiskt synsätt. Det kan även tolkas som en mer kollektivistisk samhällsteori, då staten blandar sig i ekonomiska frågor och reglerar marknaden. Moderaterna framhåller även betydelsen av medborgarskapet, en annan kollektiv tendens, då samhällets sociala struktur framställs som något väsentligt som alla vill vara en del av. Detta är ett exempel på hur analysinstrumentets funktion kan bli bristande vid begränsad information. Då Moderaterna skriver mer om migrationspolitik går det att göra en mer snäv analys, vilket i det här fallet drar mer mot en kollektivistisk samhällsteori. Medan Socialdemokraterna hade mer limitativ information om policyområdet och placeras närmare en mer individualistisk samhällsteori än Moderaterna. Genom viss förförståelse av svensk politik kan man förstå att detta troligtvis inte är fallet.

Miljöpartiet har, precis som de två tidigare partierna, en mer optimistisk människosyn än pessimistisk. Partiet vill inte ha några restriktioner kring varken arbetskrafts- eller anhöriginvandring, och man vill även se fler lagliga vägar för migranter in till EU. Individer som befinner sig i Sverige, med eller utan tillstånd, ska ha rätt till vård och skola. Vilket antyder på mer kollektivistisk samhällsteori. Miljöpartiet vill införa en anställning som kombinerar studier och praktik för nyanlända, vilket kan ses som en politisk styrning i kollektivistisk-anda, men partiet förhåller sig passivt kring ekonomi och lön vilket tyder på en viss individualistisk samhällsteori.

Sverigedemokraterna är det enda partiet som vill se en begränsad invandring, både arbetskrafts- och anhöriginvandring. Man vill även införa obligatoriska hälsokontroller för nyanlända. Detta kan tolkas som en pessimistisk människosyn, där auktoriteter behövs för att “ordna upp” och individen saknar valfriheten över sitt eget liv. Av samma skäl kan en kollektivistisk samhällsteori argumenteras för, då man ser på individen som oordnad i sin natur. Man vill se hårdare gränskontroller och understryker prioriteringen av “landet” och staten ska skydda samhället, en kollektivistisk tendens med fokus på samhället. Detta exempel kan dock även innebära individualistiska tendenser, som anser att samhällets enda syfte är att upprätthålla lag och ordning.

2018

Socialdemokraternas människosyn ändras från optimistisk till mer pessimistisk inför valet 2018. Partiet vill begränsa valfriheten hos individen genom att begränsa både arbetskrafts- och anhöriginvandring. Man vill även begränsa valmöjligheter ytterligare genom att införa obligatorisk språkundervisning och slopa lagen kring eget boende, där flyktingar har rätten att bosätta sig vart de vill. Dessa exempel tyder alla på en mer pessimistisk människosyn. Genom att vilja införa etableringsjobb för nyanlända och en föräldraförsäkring som underlättar för svenska studier, dras Socialdemokraterna mot en mer kollektiv samhällsteori där individen är i behov av politisk styrning för att etablera sig.

Moderaterna följer Socialdemokraternas linje med en mer pessimistisk människosyn jämfört med valet 2010. Partiet vill begränsa anhöriginvandring och ta emot färre asylsökande. Nyanlända ska ha utbildningsplikt och även genomgå ett kunskapstest, båda är bevis på ett mer pessimistiskt synsätt där individen behöver hjälp att komma till rätta. Man behåller dock den optimistiska människosynen i de fall som handlar om att förvalta sitt eget ansvar; om man

lämnar felaktiga uppgifter i sin ansökan för medborgarskap eller begår ett allvarligt brott ska personen bli av med sitt medborgarskap. För att nyanlända snabbare ska få jobb föreslår Moderaterna en anställning som kombinerar praktik och svenska studier, precis som Miljöpartiet föreslog 2010. Moderaterna placerar sig dock närmare den individualistiska samhällsteorin jämfört med 2010’s politik. Partiet vill till exempel att nyanlända ska ha samma kvalificeringsregler som övriga svenskar för att få tillgång till svenska bidrag. Man ger alltså inte några lättnader eller svårigheter till personer som inte är födda i Sverige. Moderaterna vill införa ett talangvisum där människor med viss expertis blir tilldelade visum för sin kunskap, detta tolkas som ett individualistiskt synsätt då individens kunskap ger den en förmån mot andra individer.

Miljöpartiet är det enda parti som inte vill begränsa någon typ av invandring till Sverige. Man vill fortsatt se fler lagliga vägar för människor att komma till EU. Partiet har samma optimistiska människosyn som de hade 2010, utan några direkta förändringar i deras policy. Miljöpartiet skriver inget om “plikt” eller “obligatorisk”, de nämner dock rätten till eget boende samt ökade platser på yrkesutbildningar och folkhögskola. Detta är inte konkreta tendenser mot någon av de två samhällsteorierna, men det finns en frånvaro av restriktioner och större närvaro av individens rättigheter, vilket går att tolka till en mer individualistisk samhällsteori. Även om tolkningen inte är helt idealisk.

Sverigedemokraterna har en fortsatt, och snäppet tydligare, pessimistisk människosyn. Jämfört med 2010 vill partiet enbart ta emot flyktingar från våra grannländer och man vill införa kunskapstest för medborgarskap. Genom att öka antalet förvarsplatser visar även det på tendenser till en mer pessimistisk människosyn, då man inte litar på att människor följer de regler som finns vid eventuell utvisning. När det kommer till Sverigedemokraternas samhällsteori kan man se tendenser på en kollektivism som inte följt samma mönster som de tidigare. I detta fallet blir den kollektivistiska samhällsteorin synlig genom det tydliga beskyddandet av samhället, vare sig den är legitim eller inte. Man vill begränsa människor som saknar medborgarskap så att de inte har rätt till skattefinansierad välfärd, detta kan ses som ett sätt att skydda samhället från att urholkas av personer som inte tillhör samhället. Men Sverigedemokraterna har också vissa individualistiska tendenser där individer blir utvisade om de begår grova brott och man vill att Sveriges arbetsmarknad ska själv få styra över arbetskraftsinvandringen.

8. Slutsats

I detta avsnitt kommer slutsatsen att diskuteras genom att koppla samman analysens resultat med uppsatsens syfte och frågeställning. Ett av kartellpartiteorin viktigaste särdrag jämfört med tidigare partityper är konvergens inom policy, detta föranledde till den översiktliga frågeställningen: I vilken mån har en ideologisk konvergens skett mellan riksdagspartierna

Socialdemokraterna, Moderaterna, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna mellan åren 2010– 2018?

Utifrån analysen av partiernas valmanifest visade sig flera intressanta förändringar inom respektive partis policy mellan åren 2010–2018. Om det finns ett tydligt samband av konvergens som går i linje med kartellpartiteorin? Nej, det finns ingen tydlig konvergens mellan samtliga partier. Däremot sker viss konvergens mellan vissa partier beroende på vilket policyområde som jämförs.

För arbetsmarknadspolitiken går det att se en utveckling där Sverigedemokraterna (SD) och Moderaterna (M) konvergerar, medan Socialdemokraterna (S) och Miljöpartiet (MP) rör sig i samma riktning bort från de andra två. Kollar man istället på utvecklingen av

migrationspolitiken står SD och MP stadigt på ungefär samma placering både 2010 som 2018. Däremot har de två stora partierna, S och M, konvergerat med SD. Jag finner det speciellt intressant med de stora svängningarna beroende på policyområde, speciellt mellan SD och MP. På skalan för människosyn byter dessa två partier i princip plats beroende på vilket område man tittar på, MP är pessimistisk under arbetsmarknadspolitiken och

optimistisk vid migrationspolitiken, medan SD placeras som det motsatta. En reflektion kring detta är ifall de två partierna vill uppfattas som varandras motpoler, där SD:s strikta

flyktingmottagande skapar en reflexmässig motsättning hos MP, som då vill besitta rollen som SD:s självklara motpol. En annan reflektion är utifrån förförståelse av SD:s politik, och ifall partiet har större tilltro till ”svenskar” än människor från andra länder, vilket påverkar deras positionering på skalan för människosyn. För migrationspolitiken visar

analysinstrumentet hur M och S konvergerar betydligt med SD. SD går från att var totalt isolerad från övriga partier till att sedan bli omringad av de två största partierna. SD:s roll av den ideologiska utvecklingen hos samtliga partier är intressant inom båda policyområdena, då man tydligt kan se hur partiet är avskuren från övriga partier år 2010 till att sedan beblanda sig med ett eller flera partier år 2018. Kanske bidrog SD:s intåg först till ett tydligt

ställningstagande som sedan avtog i samband med väljarnas mer eller mindre acceptans av partiet som ett etablerat riksdagsparti.

Allt detta tyder på en omfattande rörlighet inom de två dimensionerna hos samtliga partier. Om man återknyter detta resultat till kartellpartiteorin så kan man urskilja ett visst stöd till teorin. Det visar inte att partier producerar samma policy och på så sätt konvergerar, men kanske visar detta att partier inte längre är bunden till en ideologi. Kartelltesen har rätt i att det inte går att avgöra det ideologiskt distinkta med varje parti, men kanske beror detta på att konceptet av ideologi urholkas. Partier bildar istället karteller genom ”block”, ”allianser” och så vidare, där det inte längre är ideologi som för dem samman utan lockelsen av störst

maktinnehav. Likt den tidigare forskningen av Loxbo (2014) går det att urskilja en viss ökad konfliktnivå av arbetsmarknadspolitiken mellan de två tidigare blocken, där S och MP drar åt ett kollektivistiskt håll medan M placerar sig mer åt det individualistiska. Skillnaden för 2018, jämfört med Loxbo’s undersökning, är att SD konvergerar mot M och bildar en illusion av två block. Detta är dock inte fallet för migrationspolitiken, där MP får SD:s tidigare roll av att vara isolerad från de övriga partierna.

Sammanfattningsvis går det att konstatera att kartellpartiteorin fortsätter att producera spridda empiriska resultat. Tesens grundläggande antagande om konvergens inom policy får inte fullt stöd, alla partier drar inte mot samma håll och det finns fortfarande politiska alternativ för de svenska väljarna. Däremot går det inte att missa de tydliga förändringarna som sker mellan 2010 och 2018, inom båda policyområdena, där vissa partier konvergerar mer än andra.