Sammanfattningsvis handlar debatten om vilken instans som skall ha huvudmannaskapet för skolans verksamhet. Det diskuteras om vem som ska ha den administrativa rollen, vem som ska ha det ekonomiska ansvaret och om skolan skall förändras. Fortsättningsvis diskuteras det om makten, vid en eventuell förändring, ska förflyttas till en lokal nivå eller inte. Tyvärr handlar debatten mycket lite om hur skolan skulle komma att se ut, vad händer om vi gör si eller så. Den diskussionen finns förvisso men är mycket marginell. Det som kan utläsas mellan raderna är att lärarna inte vill att skolan skulle kommunaliseras och att deras rädsla var att eleverna inte skulle få en likvärdig skola. Denna rädsla grundade sig i att kommunerna inte hade samma förutsättningar, varför en skola kunde bli ”bättre” än en annan skola.
I min problemformulering tar begreppet decentralisering en central roll. Det är vanligare och vanligare idag att förflytta visst ansvar till en lokal nivå. En anledning är att tjäna pengar. Det som kan utläsas av media under den här tiden är bland annat de besparingskrav som Ingvar Carlsson (s), dåvarande statsminister, öppnade upp inför den förväntade konjunktionssvackan. En tanke som väcks är om kommunaliseringen fick staten att ”snabbt” spara pengar? Naturligtvis var tanken om att kommunalisera skolan inte ny, den hade trots allt pågått i ca 40 år, men kanske lade man lite extra krut på frågan inför detta. Det skulle till viss del förklara den ”slarviga och otydliga” proposition som presenterades. Kanske var det vad regeringen lyckades få fram på kort tid? Detta är endast spekulationer men med tanke på att inom en decentralisering kan vara att tjäna pengar är det en ändå en rimlig tanke.
En annan decentraliserings orsak kan vara att förbättra förutsättningar för att anpassa offentlig service till lokala behov och detta tas upp i debatten. Argumentationen handlar här om att regeringen sätter upp mål och visioner för hur de vill att det ska se ut medan motargumenten menar att det är otydliga ”krav” på hur detta skall uppnås. Även tilltron till kommunens skicklighet önskas öka från regeringens sida. Proargumenten här är att kommunfullmäktige skall få ett bättre anseende som en engagerad ansvarsfull person. Detta skulle ske om föräldrar och elever fick bättre insyn i skolan och fler rättigheter. Dessa förslag kan dock få till följd att kommunerna inte kommer att få samma skolstandard på grund av kommunernas olika ekonomi. De svaga grupperna, vilket kan sägas att lärarna är här, får det svårare att få fram sina åsikter. Den sista följden förverkligades redan under debatten då man inte lyssnade på vad
‐ 36 ‐
lärarna hade att säga. En stor majoritet av lärarna ville inte att kommunaliseringen skulle ske och en stor del av contraledamöterna ansåg att regeringen ville processera fram kommunaliseringen för snabbt.
Naturligtvis ville Socialdemokraterna med dåvarande Göran Persson som minister få en ännu bättre skola, den debatten pågår ständigt. Enligt debatten är de argument som kommer fram renhåriga, det vill säga de är hållbara, även om de inte är konkreta i den grad som vore önskvärt. Socialdemokraterna ville få ett slut på det dubbla huvudmannaskapet för en permanent lösning. I och med beslutet fick kommunerna ta över ansvaret för det administrativa arbetet tillsammans med de organisatoriska och ekonomiska uppgifterna. Det organisatoriska arbetet och kommunens ekonomi gick inte alltid jämt ut, varför många skolor fick det arbetsamt.
Frågorna är många och fler väcks under arbetet i den här undersökningen, det är spännande även om alla frågor inte blir besvarade. Ytterligare en fråga som kommer upp är varför Vänsterpartiet inte gjorde uppror när statsbidraget på 50 miljoner per år minskade. Att kommunerna skulle få ett statsbidrag varje år för skolans räkning var en förutsättning för Vänsterpartiet för att lägga sin röst på Socialdemokraternas förslag. På detta sätt strukturerar staten upp målen för kommunerna men förklarar inte hur de skall nås, vilket leder till att kommunerna strider i en ekonomisk fejd.
Det sades också från regeringens sida att kommunerna skulle få visa allmänheten sitt engagemang för en likvärdig och bra skola. Det kan istället konstateras att kommunerna i utbyte blivit lurade på den makt som utlovades. Staten bestämmer fortfarande vad som skall uppnås men inte hur, precis så som propositionerna blev utformade. Det kan också sägas att eftersom staten bestämmer de nationella målen har det fortfarande en indirekt makt över pedagogiken. Kommunerna utför administrationen och det organisatoriska men lärarna har intvingats att delta i dessa istället för att endast utföra sin professionalitet.
De viktigaste slutsatserna i uppsatsen är att riksdagen gjorde sitt jobb genom att ställa motargument och begära tydlighet av regeringen. Ledamöterna hade hållbara samt relevanta argument mot förslaget i propositionen. Regeringen har varit otydlig i sin proposition och frågan som väcktes i och med det samt samhällssituationen om decentralisering som trend, är om regeringen vill ha en decentralisering av skolan eftersom i den annalkande lågkonjunkturen hade skolan kostat staten för mycket pengar. Dessa tankar finns det inget belägg för men oftast i en fråga om decentralisering är det de ekonomiska frågorna som man främst vill diskutera.
‐ 37 ‐
Finansfrågan grundar sig också på spekulationer om framtiden, vilket kan vara avgörande för beslutsfattandet. Hur tjänar man in mest pengar är det att ge bifall eller inte i den tänkta frågan. När det gäller kommunaliseringsfrågan är min åsikt att ekonomin påverkade mer än vad som kan ses i resultatet.
Tanken var att skolan skulle bli mer jämlik och likvärdig, vilket den inte har blivit. Snarare har skolan istället blivit elevernas skola, de har oerhört många rättigheter men mycket få skyldigheter. Självklart skall skolan inte vara insynsskyddad av föräldrar men i den grad som elever och föräldrar kan ställa krav idag är inte värdigt varken för skolan eller för läraren som professionell pedagog. Skolan är heller inte likvärdig, vare sig mellan skolans inre delar (arbetslag och eller program) som nationellt mellan skolor. På gymnasiet är det tillexempel så att olika program har olika innehåll i kurserna. Det varierar även mellan svårighetsgrad, vilket inte kan kallas likvärdigt. En elev som flyttar från en skola till en annan skola har inte samma förutsättningar som de elever som redan går på den nya skolan. Kurserna kan variera även när och hur de är placerade under skolåren. Detta ger unika skolor men likvärdiga och jämlika är de inte.
De lärare och riksdagsledamöter som motsatte sig förslaget för att kommunerna skulle ha olika förutsättningar beroende på den situation som de befann sig i då har också fått rätt. En del skolor i de rikare kommunerna har satsat mer på skolan än de kommuner som inte har samma ekonomiska situation. Att skolan skulle bli mer jämlik och att kommunerna skulle bestämma över hur mycket av statsbidraget som skulle gå till vad, är inte förenligt med verkligheten. Avslutningsvis kan sägas att ju mer insatt i debatten man blir desto mer förstår man att en D- uppsats i Samhällskunskap inte kan redogöra för alla infallsvinklar men uppsatsen är ett gott försök till att redogöra för kommunaliseringsdebatten. De pro- och contra argument som tydligast syntes är alltså pedagogiska aspekter, organisatoriska samt den ekonomiska aspekten i frågan. De aktörer som medverkade är de riksdagsledamöter som är i opposition mot regeringen, vilka gör sitt jobb inom den roll som de representerar. En tanke som ytterligare väcks är den forskning som vidare kan förklara debatten och den situation som då rådde. Exempelvis kan en intervjustudie om vad ett antal lärare som var med om kommunaliseringen av skolan göras. Då kunde undersökningen också handla om deras uppfattningar om förslaget, vad de tyckte och vad de anser om att centralisera skolan igen redogöras för.
‐ 38 ‐
REFERENSER
Beckman, Ludvig, 2005, Grundbok i idéanalys – det kritiska studiet av politiska texter och
Idéer, Stockholm: Santérus Förlag.
Bergström, Göran, 1993, Jämlikhet och kunskap - Debatter och reformstrategier i
socialdemokratisk skolpolitik 1975 - 1990, Stockholm.
Bergström, Göran, & Boréus, Kristina (red), 2005, Textens mening och makt, Lund: Studentlitteratur.
Bryman, Alan. Samhällsvetenskapliga metoder. Översättning Nilsson, Björn. Linköping: Liber, 2001.
Esaiasson Peter, Gilljam Mikael, Oscarsson Henrik & Wängnerud Lena, 2007, Metodpraktikan
- konsten att studera samhälle, individ och markand, Vällingby: Elanders Gotab
Haldén, Eva, 1997, avhandling Den föreställda förvaltningen – En institutionell historia om
central skolförvaltning, Stockholms universitet, statsvetenskapliga institutionen
Holme, Idar Magne & Solvang, Bengt Khon. Forskningsmetodik – Om kvalitativa och
kvantitativa metoder. Lund: Studentlitteratur, 1997.
Johansson, Bo & Svedner, Per Olov, 2006, Examensarbetet i lärarutbildningen. (Upplaga 4). Uppsala: Kunskapsförlaget.
Munknäs, Stig, 1981, Statlig eller kommunal skola? En studie av centraliserings- och
decentraliseringsproblem inom svensk skolförvaltning.
Naess, Arne Empirisk semantik, 1959, Oslo: Universitetsförlaget och Almqvist & Wiksell Förlag AB.
Pierre, Jon, 2001, Kapitel: Decentralicering, governance och institutionell förändring, ur Politik som organisation.
Regeringsproposition 1988/89:41 Om kommunalt huvudmannaskap för lärare, skolledare,
‐ 39 ‐
Regeringsproposition 1990/91:18 (hämtad 2009-11-18). Proposition 1980/81:107
Proposition 1980/81:4
Riksdagsmotioner: Ub5, Ub6, Ub7, Ub11, Ub14, Ub35, Ub821. Utbildningsutskottets betänkande UbU4, UbU4 reservation 1, 2, 16.
Wahlström, Ninni, Om det förändrade ansvaret för skolan – vägen till mål- och
resurstatsstyrning SOU1973:48 Skolans regionala ledning.