Jag har med min undersökning av topos i dagskritiken av Felicia försvann och Min kamp 1-6 visat att den tidigare forskningen om den svenska litterära offentligheten inte kan ses som representativ för dagskritikens värderingssystem. Jag menar att en topos-analys är en
lämpligare metod för undersökningar som denna. Topos underlättar kategorisering och gör det därefter lättare finna argument på specifik nivå. Med det sagt är dagskritiken ett område som berättar mycket om mänskliga värderingar och kommunikation i stort. Studier av
litteraturkritik är därför en tacksam port in mot kunskap om normer i vårt sätt att förmedla mening till varandra.
Syftet med min analys var att med hjälp av retorisk teori komma fram till grunder till värdering i svensk dagskritik av två självbiografier. Jag delade in materialet i allmänna topos för att utifrån dessa hitta specifika argumentationsinriktningar, eller särskilda topos, bland skribenterna. För att få en överblick av vilka särskilda topos som dominerat i de olika diskussionerna har jag sammanställt dem med antalet skribenter som argumenterar utifrån dem i diagrammen nedan. Jag har skilt män och kvinnor åt för att se om några skillnader finns i fokus i argumentationen beroende på kön.
105 Jens Liljestrand, ”Felicia Feldt: Felicia försvann”, Dagens Nyheter 11/1 2012, http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/felicia-feldt-felicia-forsvann (2012-11-15).
Särskilda topos Knausgård
Diagrammen visar att den största skillnaden mellan män och kvinnor i Knausgård-kritiken är att kvinnor talar om en manlighetskris när män talar om sviten som ett samtidsuttryck.
Männen argumenterar ofta utifrån särskilt topos autenticitet medan kvinnorna problematiserar mer ur ett genusperspektiv. Om Feldt visar den kvinnliga kritiken mer ambivalens än den manliga. Kritiken mot detta verk är överlag mer problematiserande än kritiken mot Min
Kamp.
I den tidigare forskningen om svensk litteraturkritik är skillnaden mellan
manliga och kvinnliga kritiker en av de mest utpräglade. Emotionell måttlöshet straffades hos kvinnor i recensioner och debattartiklar.106
Jag har visat hur Feldt-kritiken, trots att hon lämnar ut en offentlig person är nyanserad bland både kvinnor och män. Det är vanligare förekommande att kritiken av Felicia försvann fokuserar själva handlingen och det vidriga i hur Feldt behandlades, än det amoraliska i utlämnandet av Wahlgren. I Karl Malmqvists undersökning betonar kritiken frågan om fiktionalisering av respekt för de utlämnade.107
Jag finner ingen i mitt material som diskuterar detta. Om Knausgård värderas autenticiteten högt – konsten tar skada av översminkning – medan man i Feldt-kritiken oftast ser historien som en hämnd och en sanning, fiktionalisering blir därmed inaktuellt. I mitt material ser jag alltså viss skillnad i fokus mellan kvinnor och män, men sett till fördelningen mellan män och kvinnor som recenserar finns ingen direkt divergens.
I diskussionen om moral i dagskritiken av Min kamp finns den mest radikala åsikten hos Witt Brattström och Milles, som efterlyser självreflektion hos huvudkaraktären och ifrågasätter andra kritikers hyllningar. Deras utsagor bemöts av många och Ingela Linds åsikt blir representativ för de som erkänner problematiken men försvarar författaren: denna självframställning illustrerar en manlighetskris sett till identitet som är högst aktuell i samhället.108
Här blir Wilders topos social rättvisa representativ för mitt material, då den innefattar kritik som tar hänsyn till kulturella omvandlingar med resultat i att man fokuserar förändring av strukturer på olika nivåer.109
Få skribenter kritiserar Knausgård, de söker snarare hur den moraliska problematiken kan försvaras av stil och ambition. Anledningen till detta kan vara att ingen verkar utgå ifrån att Knausgård har författat med ett ohederligt motiv. I Feldt-kritiken blir topos social rättvisa aktuell i diskussionen om fadern. Vissa saknar reflektion om hans ansvarsroll och menar att berättelsen missgynnas av att denna uteblir. I den tidigare
106 Malmqvist 2012, s. 330 f. 107 Ibid. s. 257.
108 Lind, 23/6 2011. 109 Wilder 2005, s. 99 f.
forskningen behandlade kritikerna ofta ansvaret om andras integritet, något som inte
diskuteras som ett direkt problem i Min kamp. Här fokuseras fortfarande utlämnande, men i nästan alla fall ses detta som ett nödvändigt ont, i konstens namn. Här ser jag spår av kritiken av de tidigare verken hos Malmqvist, där litteraturen som heligt objekt lyfts.110
Skillnaden är dock att konsten i detta fall rättfärdigar moraliska tveksamheter, det finns ingen som
efterlyser maskering av tveksamma partier, vilket var vanligt i den tidigare forskningen.111
Den öppenhet på bekostnad av den personliga integriteten som Knausgård representerar blir för de allra flesta i min undersökning en bra sak, en unik och eftersträvansvärd sådan. Mest utpräglat i moraldiskussionen i dagskritiken av båda verken är att genusperspektivet är ingången till topos social rättvisa.
Hur verken bör definieras och läsas råder viss skillnad om bland skribenterna. Vissa menar att Felicia försvann är skriven i terapisyfte, likt Nils Schwartz diskuterade Min
kamp, medan andra pekar på hämndmotivet. 112
I båda dessa fall får man anta att skribenten utgår ifrån att berättelsen är sann. Om Min kamp menar majoriteten av den manliga kritiken att den ska läsas som ett uttryck för den tid som vi just nu lever i. En tid av identifikationskris i allmänhet, men för män i synnerhet, i alla fall enligt de kvinnliga kritikerna. Den går därmed hand i hand med intimitetsboomen som vi just nu upplever.113
Även om denna manlighetskris kan fungera uttråkande för kvinnliga läsare, vilket bland andra Ingela Lind påpekar, lyckas Knausgård med sitt språk och målande skildringar behålla läsarens intresse, oavsett kön.114
I de flesta recensioner uppmärksammas att Knausgård har en så unik och beundransvärd stil att han gör minsta blöjbyte intressant. Det råder härmed någorlunda konsensus om att Knausgård, oavsett hur mycket som är ren sanning, har författat något unikt, något som ligger i tiden och som något vi alla behöver.
Om Feldt ser det annorlunda ut, troligtvis eftersom hon verkar ha författat en hämndbok. De flesta är överens om att verket är en vedergällning, vilket ju i Malmqvists avhandling var något negativt och lågt. Kvinnorna som hämnades blev som tidigare nämnt förklarade psykiskt sjuka.115
I detta fall är kritiken inte entydig, några kan inte bortse från att hela syftet verkar vara att döma ut modern inför hela det läsande Sverige, medan andra värnar om författarens rätt till sin egen historia, då berättelsen kan upplysa och hjälpa andra. Här finns en likhet i bedömningen av Min kamp och Felicia försvann: han hjälper män i kris,
110 Malmqvist 2012, s. 339. 111 Ibid. s. 324.
112 Schwartz, 11/11 2010.
113 Se bland andra: Heberlein, 16/11 2011, Weyler, 1/10 2012, Lind, 23/6 2011 och Liljestrand, 18/11 2011. 114 Lind, 23/6 2011, Liljestrand 18/11 2011.
medan hon kanske kan hjälpa barn som far illa. I båda verken blir läsarens möjlighet till
identifikation ett kriterium för självbiografins relevans.
Hyllningarna av Knausgård bottnar i många fall i hans unika stil och det blottande i handlingen. Han har författat något unikt och därmed bidragit till genrens utveckling. I Feldtkritiken betonas, mer än i kritiken av Knausgård, faktumet att så fort en roman utger sig för att vara självbiografisk har den automatiskt ett sanningsanspråk.116
Många har problem med hämndmotivet medan andra helt avsäger sig uppgiften att värdera. Vissa tar upp faktumet att Feldt har skrivit en hämndbok med syftet att inte rannsaka och förlåta, i detta bidrar även hon med någonting nytt till genren.117
Autenticiteten spelar härmed en stor roll i värderingen av dessa två verk.
Jag kan inte uttala mig om huruvida Knausgård helt lyckats revidera synen på självbiografiska romaner, men att han utmanat samt vunnit bifall råder ingen tvekan om i materialet i denna undersökning. Detta kan förklaras med ett skifte i synen på
självframställningen, ett skifte som kanske initierades med just Knausgård. Många kritiker frågar sig om hans metod egentligen är försvarbar, och kommer fram till att den är det.118
Han verkar ha gjort sina kritiker perplexa, ingen tycks kunna jämföra honom med tidigare
självbiografiker. Oavsett vem Knausgård jämförs med blir slutsatsen att ingen riktigt spelar i hans division, Min kamp blir snarare ett verk som man i recensioner av andra verk använder som referenspunkt.119
Som jag tidigare nämnt är det många som om Feldt fokuserar utanför det faktiska verket. Detta är inte märkligt då föräldern som hängs ut fortfarande lever och kan försvara sig i media, något hon gör med publiceringen av Sanning eller konsekvens (2012).120
Kritiken av detta verk är mer problematiserande än kritiken av Min kamp. Förklaringen kanske finns i det faktum att Felicia försvann är kortare till sidantalet och fragmentariskt utformad, när Min kamp är omfattande. Som vi minns menar många att Knausgårds
detaljrikedom är en av de största kvalitéerna i sviten. Gällande framställningen av sig själva i handlingen fokuserar kritiken oftast självreflektion hos karaktärerna. Feldt tappar sympatier med bristande självreflektion, men den saknas ju även hos Knausgård enligt vissa kritiker? Det mest påtagliga är att det om Min kamp endast är kvinnliga kritiker som menar att denna brist drar ner kvalitén medan samma åsikt om Feldt är jämnt fördelad mellan könen.
116 Rabe, 12/1 2012. 117 Verdinelli, 17/1 2012.
118 Se bland andra: Weyler, 1/10 2012. Melberg, 22/11 2011. Schwartz, 27/11 2011. Björk, 4/3 2011. Ullgren, 11/10 2012.
119 Schwartz, 15/4 2012.
Malmqvist talar om hur gränsen mellan privat och offentligt i litteraturen har flyttats från att värna om konstens estetik till att värna om personlig integritet.121
Här blir Knausgård mest intressant, som jag har visat menar kritiken att man utifrån autenticitet och i den stora konstens namn måste kunna namnge andra. Knausgård ursäktas då han inte lämnar ut med syfte att hänga ut. Utifrån detta kan man motsäga Malmqvist då litteraturens estetik är närvarande i allra högsta grad i diskussionen om moraliskt ansvar. Den normativa åsikten om detta blir att syftet bakom bestämmer om verket är moraliskt försvarbart. I kritiken av Feldt är det fler som ser denna problematik. I vissa fall är hon dock ursäktad av verkets form – det handlar förvisso om hämnd - men det är inte en illa skriven roman.122
Vissa betonar att nyfikenhet gör boken intressant, medan andra fokuserar att man kan lyfta handlingen till allmängiltighetens nivå. Även om det är en subjektiv skildring är den viktig då den illustrerar maktförhållanden som finns överallt. Centralt för värdering av båda verken är alltså att berättelserna kan lyftas till allmängiltighetens nivå och därmed blir intressanta för läsaren.
Sarrimo poängterar hur den kvinnliga självbiografin har haft politiskt förändring som mål. Fiktion var på 1960- och 70-talen negativ enligt feminister, då den motarbetade denna förändring. Här blev den kvinnligt författade litteraturen konfessionell medan den manliga litteraturen beskrev lyckade liv.123
Knausgård passar väl in i beskrivningen av en typiskt kvinnlig självbiografi, både sett till handlingen och vad som fokuseras i kritiken. Han delar med sig av hela sitt liv och blir hyllad för sina skildringar av tillkortakommanden och ångest. Han kanske inte har någon politisk förändring i åtanke, men att han målar om kartan för vad som bör delas och inte är klart.
Min undersökning visar att självbiografin är en genre för vår tid. Feldt och Knausgård medverkar till en rekonstruktion av vad som anses accepterat att dela. Den kontextuella omvandlingen som den beskrivs av Malmqvists är säkerligen en anledning till kritikens omvandling, men hans förenklade beskrivning av kritikens innehåll passar inte helt in på dagskritiken i min undersökning. Det finns snarare mer gemensamt med Laura Wilders analys av kritik i USA då hennes två mest framträdanden topos misstagen kritiker och social
rättvisa även är högst närvarande i den svenska dagskritiken av självbiografier, något som
talar för lämpligheten i att använda retorisk teori i undersökningar som dessa.
Man kan hävda att Knausgård bidragit till en revidering av de värderingar som illustreras i den tidigare forskningen. En utgångspunkt till detta finner jag i Mats Rosengrens
121 Malmqvist 2012, s. 339 f.
122 Rabe 12/1 2012, Verdinelli 17/1 2012. 123 Sarrimo 2000, s. 57 f, 74.
tanke om sanning: ” Det handlar inte om att hitta sanningar, värden eller fakta – det handlar om att skapa dem.”124
Jag menar att litteraturkritiken av självbiografier står inför just ett sådant nyskapande av värden, vilket kanske är ett resultat av 2000-talets utveckling mot ett mer individualistiskt samhälle. Jag menar också, för att tala med Malmqvist och Forser, att detta kan förklaras med den kontextuella omvandlingen, individualismen och
intimitetsboomen. Den normativa värderingen av självbiografier står alltså under revidering, tryck från olika instanser lyfter problematik, exempelvis med Witt Brattström och Svensson som efterfrågar reflektion om skillnad i hur vi möter de olika könen.125
Det finns viss skillnad i hur kvinnor och män behandlar denna typ av litteratur, men jag menar att denna gräns mellan könen i denna undersökning inte är explicit på samma sätt som i den tidigare forskningen. Största skillnaden mellan manliga och kvinnliga kritiker finns som tidigare nämnts i behandlingen av Knausgård. Samma särskilda topos finns i resonemang av kvinnor och män men mest framträdande är identifikationsfaktorn, allmängiltigheten och
autenticiteten som främsta grund för alla förslag på vad en bra självbiografi ska innehålla och hur den bör författas.