”I allt har jag känt igen mig, mot allt har jag värjt mig.”
En undersökning av svensk dagskritik av Felicia försvann och Min kamp ur ett retoriskt perspektiv
Amalia Forsmark
Ämne: Retorik Nivå: C
Poäng: 15 hp Ventilerad: Ht -12
Handledare: Janne Lindqvist Grinde Litteraturvetenskapliga institutionen Uppsatser inom retorik
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 1
1.2 Syfte ... 2
1.3 Teori och Begrepp ... 3
1.4 Material ... 6
1.5 Tidigare forskning ... 7
2. Analys ... 8
2.1. Min kamp ... 8
2.1.1. De kvinnliga kritikerna ... 9
2.1.2 De manliga kritikerna ... 13
2.2 Felicia Försvann ... 19
2.2.1 De kvinnliga kritikerna ... 19
2.2.2 De manliga kritikerna ... 23
3. Sammanfattande diskussion - kritiken och topos ... 25
4. Utblick ... 31
5. Källförteckning ... 32
5.1 Digitala källor ... 32
5.2 Litteratur ... 36
1. Inledning
”Karl Ove Knausgård bor i Malmö. Det gör väl honom till svensk författare? Snälla!”.1 År 2009 publicerades Min kamp 1 i Norge, den första av sex delar i Karl Ove Knausgårds självbiografiska romansvit som har engagerat både litteraturkritiker och vanliga läsare i hemlandet Norge såväl som i Sverige. När ett verk utges för att vara baserat på verkligheten uppstår ofta ett moraliskt dilemma, för hur kan man berätta sanningen om sitt eget liv utan att andra, verkliga personer, också finns med?
Kränkningar av andra blev en omdebatterad sak när Maja Lundgrens Myggor och Tigrar publicerades 2007. Lundgren berättar sin egen historia om den svenska
kultureliten och det manliga föraktet mot kvinnor inom denna krets. I kontrast till mottagandet av Knausgårds bekännelser gick litteraturkritiker ut hårt mot Lundgren. Hennes mentala hälsa ifrågasattes och massiv kritik riktades mot förlaget Bonnier som många ansåg hade profiterat på en sjuk människas upptåg. Lars Norén med En dramatikers dagbok (2010) och Carina Rydbergs Den högsta kasten (1997) kan också räknas till dem som bidragit till att
problematisera det självupplevda som berättelsegrund i litteratur, då även de namnger offentliga personer.
Våren 2012 utgavs den senaste självbiografiska romanen som uppmärksammats stort bland läsare och litteraturkritiker i Sverige, Felicia Feldts Felicia Försvann. I Feldts barndomsskildring får modern Anna Wahlgren kritik för sina brister under Feldts uppväxt.
Porträttet som målas är chockerande för många då Anna Wahlgren fungerade som en förebild i barnuppfostran under 80-talet, men som enligt Feldt var en självcentrerad mor.
Det finns självklart olika motiv bakom självbiografiska verk – det handlar inte alltid om att gestalta en uppgörelse med polemiskt bläck i pennan. Men oavsett tänkbara syften och specifika reaktioner har det publicerats ett antal uppseendeväckande självbiografier under 2000-talet. I denna uppsats undersöks svensk dagskritik av Min kamp (2009-2011) och Felicia försvann (2012) ur ett retoriskt perspektiv. Ämnet i sig är inte unikt i forskning, det finns avhandlingar om litteraturkritik både inom sociologi och litteraturvetenskap, men i Sverige saknas forskning på detta område utifrån retoriska perspektiv. Genom insikt i denna kommunikation, menar jag att man kan påvisa strukturer för hur vi värderar självutlämnande i stort, något som är högst aktuellt i denna individualistiska tid.
1 Jonas Thente, ”Min kamp 6”, Dagens Nyheter 25/11 2011, http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/min-kamp-
Citatet i uppsatsens titel är hämtat ur en recension av Min kamp 1-6 skriven av Nils Schwartz för Expressen.2
1.2 Syfte
Syftet med min studie är att utveckla vår kunskap om litteraturkritik i Sverige, mot bakgrund av den tidigare forskningen på området. I den svenska forskningen är Karl Malmqvists avhandling i sociologi en utgångspunkt för undersökningar av detta slag. Han granskar
kontroverser kring självframställningar för att påvisa en förändring av litteraturkritikens fokus och utformning över tid. Jag kommer dock att undersöka området utifrån retorisk teori.
Med retoriken kan man addera ytterligare en dimension i diskussionen om litteraturkritik. Recensenten eller debattören vill övertyga sin läsare om ett litterärt verks värde och gör så genom argumentation, redan här ser vi tre ingångar för en retorisk analys.3 Man behöver endast vända sig till USA för att hitta undersökningar inriktade på detta område och med retorik som teori.4 Att liknande forskning saknas i Sverige visar en brist i synen på litteraturkritik. Denna uppsats ämnar därför ta ett första steg mot att understryka retorikens lämplighet på detta specifika område, där förmedling av en åsikt står centralt. Ambitionen med detta är att nå förståelse för dagskritikens normativa värderingar samt att understryka retorikens relevans för denna förståelse.
Ytterligare en faktor som tas hänsyn till är faktumet att kvinnor inte deltagit i den offentliga kritiken förrän under 1990-talet, vilket illustrerar den mansdominans som har präglat bemötandet av litteratur i pressen.5 Ett genusperspektiv blir också intressant då
självbiografin har fungerat som forum för kvinnor att delge varandra erfarenheter, och därmed ansetts vara en mindre konstfull genre.6 Syftet med denna undersökning är dock, till skillnad från Malmqvists, inte att undersöka fördelning mellan kön och social status bland skribenter, utan att peka på hur det faktiskt ser ut i den dagskritik som behandlar dessa två verk.
Jag kommer att utgå ifrån följande frågor i analysen: Vilka aspekter av verken
2 Nils Schwartz, ”Min kamp 1-6”, Expressen 27/11 2011,
http://www.expressen.se/kultur/karl-ove-knausgard-min-kamp-1-6/ (2012-11-14).
3 Se Chaïm Perelman, Retorikens imperium, Stockholm: Symposium 2004, s. 20 f. för en fördjupad beskrivning av den moderna retorikens områden.
4 Jeanne Fahnestock & Marie Secor, ”The rhetoric of literary criticism”, C. Bazerman & J.
Paradis (red.), Textual dynamics of the professions: Historical and contemporary studies of writing in professional communities, Madison: University of Wisconsin Press 1991, s. 77-96, e-artikel:
http://wcx.sagepub.com/content/22/1/76.refs (2012-11-04).
5 Tomas Forser, Kritik av kritiken, Göteborg: Daidalos 2002, s. 140.
6 Cristine Sarrimo, När det personliga blev politiskt, Stockholm: Symposium 2000, s. 42.
fokuseras i varje text? Finns det någon skillnad i hur män bemöts av män, kvinnor av kvinnor och vice versa? Med utgångspunkt i svaren på dessa frågor kommer jag att redovisa ett förslag på normativ värdering inom svensk dagskritik av två självbiografier under senare delen av 2000-talet.
1.3 Teori och Begrepp
Allmänna och särskilda topos
För att kunna uttala mig om normer bakom värdering på dagskritikens område kommer jag att tillämpa en topos-analys. 7 Topos som verktyg för retorikern att finna argument härstammar från Aristoteles Retoriken och utvecklas vidare av bland andra Chaïm Perelman och Lucie Olbrecht-Tyteca i Traité de l’argumentation – la nouvelle rhétorique (1958). Grunden till forskning om topos utgår ifrån Aristoteles distinktion mellan allmänna topos, som fungerar oberoende av situation, och särskilda topos, som är direkt kopplade till talsituationen.8 Det råder dock viss förvirring om hur man ska definiera och tillämpa begreppet, för hur kan man skilja dessa två typer av topos åt rent praktiskt?
Jonas Gabrielsen ämnar utveckla och förtydliga Aristoteles tvetydighet gällande topos i Topik – Ekskursioner i retorikkens toposlæra (2008). Han definierar dubbelheten i toposbegreppet genom att presentera två nivåer på vilka topos vanligen diskuteras: en
innehållslig och en som fokuserar form. Den förra blir argumentationsgrunder i praktiken och den senare de val man gör när det kommer till konkreta ämnen och språkliga uttryck. 9
På en teoretisk nivå kan vi förstå skillnaden mellan dessa två typer genom Grimaldis förklaring av särskilda topos som ämnesutvecklande och allmänna topos som slutledningsinriktade. Särskilda topos blir materiella och allmänna topos blir formella - stoff samlas för att kunna dra en slutsats om ett problem.10 Gabrielsen ser dock en brist i Grimaldis
7 Jag kommer att använda den svenska böjningen av begreppet där topos blir benämningen även i plural.
8 Mats Rosengren, Doxologi – en essä om kunskap, Åstorp: Retorikförlaget 2002 s. 91 f. Rosengren redogör för hur retoriken är en doxologisk kunskapslära inom vilken topos kan användas: om doxa är gemensamma försanthållanden är topos de platser som visar hur dessa försanthållanden uttrycks. Anledningen till att
Rosengrens doxologi inte kommer att lyftas in i uppsatsen är begreppet doxas mångtydighet, det finns inte plats inom uppsatsens ramar för att redogöra för denna teori. Jag har valt att endast fokusera de värderingar som uttrycks i de olika fallen, för att se om gemensamma faktorer styr eller ej. Diskussionen om doxa kommer alltså inte att fördjupas inom denna undersökning, även om den kan hävdas är högst aktuell inom områden som detta.
9 Jonas Gabrielsen, Topiker - Ekskursioner i retorikkens toposlære, Åstorp: Retorikförlaget 2008 s. 83 f.
10 Ibid. s. 99.
teoretiska karaktärisering av topos då han inte diskuterar det praktiska användningsområdet som ju topos konstruerats för. För Gabrielsen är topos ett verktyg som för det första möjliggör utskiljande av premisser i en argumentation och för det andra hjälper oss att avgöra vilka av alla dessa premisser som är fruktsamma att ta fasta på i en viss situation.11 Här gör han skillnad på teoretisk argumentation genom syllogismer med generellt fokus och praktisk argumentation där situationsbundna enthymem dominerar.12 Diskussionen om topos är kopplad till den praktiska argumentationen och skillnaden mellan allmänna och specifika topos står att finna i enthymemets premisser. Formella topos bidrar med en induktiv premiss genom generalisering via exempel medan materiella topos ger premissen för det faktiska ämne retorn vill lyfta. Formella topos blir slutledningen i argumentationen där man väljer på vilket sätt ämnet ska vinklas. Det med andra ord genom allmänna topos som argumentet får sin slutgiltiga form och särskilda topos ger det specifika ämne som ska behandlas. Här blir det klart att dessa två typer av topos ska förstås i relation till varandra.13
I denna undersökning kommer jag att utgå ifrån Gabrielsens distinktion och kategorisera argumentationen utifrån allmänna topos då dessa utgör argumentets vinkel, och därefter studera varje enskild skribent för att finna vilka specifika topos som de enskilda resonemangen bottnar i.
Som bakgrund för allmänna topos finns Chaïm Perelmans genomgång av olika sorters associativa, eller sammankopplande, argument: kvasilogiska argument, argument som baseras på verklighetens struktur, argument som strukturerar verkligheten och argumentation med exempel, illustrationer och modeller. I denna undersökning utgår jag främst ifrån
argument som baseras på verklighetens struktur. Perelman exemplifierar dessa med successionsförbindelser eller kausalförhållanden, där argument konstrueras efter orsak och effekt.14 Koexistensförbindelser där argument fokuserar förhållanden mellan ”realiteter på olika nivåer”, dessa förbindelser blir aktuella i argumentation som utgår ifrån att personer är kopplade till sina handlingar: hur påverkar en specifik handling uppfattningen om personen bakom?15 Samt symbolisk förbindelse, dubbla hierarkier, artskillnader som påminner om koexistensförbindelser men som sammankopplar realiteter som inte nödvändigtvis är direkt kopplade till varandra tidsmässigt.16
I kritik av självbiografier menar jag att koexistensförbindelser kan ses som
11 Gabrielsen 2008, s. 108.
12 Ibid. s. 114.
13 Ibid. s. 120 f.
14 Perelman 2002, s. 107 f.
15 Ibid. s. 116.
16 Ibid. s. 124 f.
främsta grund till värdering, då självframställningar oftast diskuteras i relation till sin författare. Med denna ingång och olika tema i texterna har jag skapat tre allmänna topos- kategorier: moraliskt ansvar, definition och identifikation. Dessa allmänna topos är de övergripande mest framträdande i diskussionen om självframställningar och kommer att användas för att i första hand kategorisera texterna och för att sedan finna de specifika argumenten i resonemangen.
Laura Wilder, assistant professor vid University at Albany i USA, bidrar i "'The Rhetoric of Literary Criticism' Revisited: Mistaken Critics, Complex Contexts, and Social Justice” med en retorisk analys av litteraturkritik av vetenskapliga verk i USA. Hon skrev artikeln med avstamp i Jeanne Fahnestock och Marie Secors ”The Rhetoric of Literary Criticism” som diskuterar vetenskaplig litteraturkritik i 1970-talets USA ur ett retoriskt perspektiv. Fahnestock och Secors toposanalys av den amerikanska kritiken visar attoavsett till vilken grad olika topos framträder finns antagandet om litteraturens komplexitet som grund till alla kritiska resonemang. Fahnestock och Secor utgår ifrån status i kritiken och kommer efter detta fram till vilka särskilda topos, som dominerar. 17
Wilder motiverar sin undersökning med att retorisk analys av litteraturkritik på detta område inte genomförts i USA sedan Fahnestock och Secor, trots att mycket har hänt på den litterära marknaden under de senaste åren. De specifika topos som används i den tidigare undersökningen menar Wilder är gammalmodiga och har tappat relevans, hon vill därför addera till denna apparat.18 Hon genomför sin analys på modernare texter och ämnar ge en bild av hur ”knowledge is built within disciplinary communities”.19
I både den äldre och den nyare undersökningen är exempelvis topos
apperance/reality grundläggande då spänningen mellan sken och verklighet i litteratur är anledningen till varför den behöver tolkas för att förstås.20 Hon kommer fram till att tidigare topos hos Fahnestock och Secor fortfarande går att finna, men att de behöver kompletteras. I Wilders undersökning dominerar bland annat topos social justice där social change är mål för tolkning av litteratur, om man tidigare fokuserat på att litteratur skildrar en specifik och avlägsen tid vill man nu lära av vad litteraturen berättar, oavsett när den skrevs.21 Ett annat nytt topos är mistaken critic där kritiken fokuserar tidigare utsagor om verk för att rätta till
17 Fahnestock & Secor 1991, s. 89.
18 Laura Wilder, “The Rhetoric of Literary Criticism' Revisited: Mistaken Critics, Complex
Contexts, and Social Justice”. I Written Communication 22:1, California: Sage Publications 2005, s. 76-119, e- artikel: http://wcx.sagepub.com/content/22/1/76 (2012-11-03). s. 78.
19 Ibid. s. 76.
20 Ibid. s. 91.
21 Ibid. s. 97 f.
och omtolka.22 Hon konstruerar också topos context verkets kontext blir central för en
”korrekt” tolkning av det.23 Hennes slutsats utifrån dessa topos liknar Fahnestock och Secors:
litteraturen är komplex, därför behövs tolkning av olika slag. Wilder menar att hon med sin analys understryker att topos och status är flexibla analysverktyg, vilket behövs för att kunna ta hänsyn till de nyanser som finns på området.24
1.4 Material
Jag kommer att behandla kommunikationen kring Karl Ove Knausgårds romansvit Min kamp (2009-2011) samt Felicia Feldts Felicia försvann (2012).25 Anledningen till att jag inte kommer att rikta in mig på någon av de specifika delarna av Min kamp är att de är skriva som just en svit: delar som hör ihop i en helhet. Det är dessutom sällan en recensent berör någon av delarna utan att även lyfta in de andra. Man kan invända mot paradoxen i att analysera ett norskt verk för att få insikt i svensk litteraturkritik, men jag menar att Knausgård nått ett sådant genomslag i Sverige att verkets härkomst blir sekundär.
Recensioner från de största svenska dagstidningarnas kommer att behandlas tillsammans med artiklar från deras kultursidor. Urvalet är avgränsat till texter som i första hand diskuterar författarna i relation till verken. Jag kommer att gå igenom träffar på
författarna och verken på DN.se, SvD.se, Aftonbladet.se, Expressen.se, Fokus.se samt GP.se och välja ut ett antal som kan ses som representativa. Malmqvist anger internets utökade inflytande på litteraturkritik som en anledning till förändringar i utformningen, därför kommer även recensioner från litteraturbloggen Bokhora.se och Litteraturmagazinet.se att lyftas in.
Sökord: ”Felicia Feldt”, ”Felicia Försvann” och ”Knausgård”, ”Min kamp”.
Åtskilliga skribenter diskuterar Karl Ove Knausgård och hans litterära karriär, jag har gått igenom drygt 230 av dessa texter, varav 31 har valts ut som representativa för just litteraturkritiken av Min kamp, 13 är skrivna av kvinnor och 18 av manliga skribenter. Det finns inte lika mycket skrivet om Feldt, då debatten tog slut relativt fort efter verkets publicering. Jag har därför behandlat runt 50 olika texter om Felicia försvann varav sju
22 Wilder 2005, s. 101.
23 Wilder 2005, s. 104.
24 Wilders särskilda topos social justice och mistaken critic återkommer i mitt material, dessa är något osmidigt översatta till topos social rättvisa och topos misstagen kritiker.
25 De fem första delarna av Min kamp finns översatta till svenska av Rebecca Alsberg och är utgivna på Nordstedts.
skrivna av män kommer att presenteras, respektive 12 av kvinnor.26
1.5 Tidigare forskning
Den tidigare forskningen inom litteraturkritik kan delas upp i två läger, ett svenskt och ett amerikanskt. I Sverige är Karl Malmqvists avhandling, vid sidan av Tomas Forsers Kritik av kritiken (2002), det mest omfattande studiet under 2000-talet. Malmqvist utgår ifrån två nivåer i sin undersökning, en normativ och en kontextuell.27 På den normativa nivån
analyseras gränsen mellan privat och offentligt, vad bör döljas och vad är accepterat att dela?
En utgångspunkt i detta resonemang är Bourdieus syn på allmängiltighetsidealet i självframställningar: handlingen måste fungera intressant för andra än författaren själv.
Malmqvist tar upp tre kontextuella faktorer som gjort att litteraturkritiken har förändrats:
demotisering (individer utanför kritikerkåren gör anspråk på att värdera), feminisering och mediekonvergens (ökat inflytande via internet).28 Han analyserar mottagandet av sex självbiografiska romaner, de som diskuteras först är Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna (1976), Sven Lindqvists En gift mans dagbok (1981) och Jan Myrdals Barndom (1982). Om de tidigare verken är kritiken koncentrerad på estetik samt maskering av det ohövliga och låga, så som sexuella behov.29 Litteraturen var ett heligt objekt och kraven på författaren gällde sublimering av känslor samt ett litterärt uttryck som maskerar det ohövliga.30
I kontroverserna kring de senare verken, Carina Rydbergs Den högsta kasten (1997) Maja Lundgrens och Myggor och tigrar (2007) och Lars Noréns En dramatikers dagbok (2008) har gränsen för vad som bör uttryckas i en självframställning flyttats. Nu börjar man problematisera kring vad som är moraliskt försvarbart och inte.31 Här lyfter Malmqvist in Michel Foucaults behandling av begreppet parrhesia. Den som utövar parrhesia gör anspråk på sanningssägande ur ett underläge, andras integritet kan inte tas hänsyn till.32 Om de senare verken fokuseras fortfarande estetik, men den negativa kritiken diskuterar inte
26 Jag har hämtat recensionerna och artiklarna från internet. I vissa fall publicerades materialet på tidningarnas hemsidor inte samma dag som i de tryckta versionerna i dagstidningarna. Inom denna undersökning har dock ursprungligt publiceringsdatum mindre relevans, varför jag har valt att endast lyfta in de digitala artiklarna och recensionerna.
27 Karl Malmqvist, Offentlighetens gränser – Fem kultursociologiska studier av kontroverser kring litterära självframställningar i Sverige, 1976-2008, Göteborg: Diadalos 2012, s. 39.
28 Ibid. s. 58 ff., 169-175.
29 Ibid. s. 163.
30 Ibid. s. 165.
31 Ibid. s. 166.
32 Ibid. 168 f.
längre de ohövliga egenskaperna, man pratar istället om moraliskt ansvar inför andra. De som försvarade Rydberg och Lundgren var till störst del kvinnor som menade att deras
namngivande av verkliga personer visade på mod, ett uttryck för parrhesia.33 Bland både Rydbergs och Lundgrens motståndare gick vissa så långt som att ifrågasätta deras psykiska hälsa.34 Skillnaden i behandlingen av Noréns verk låg i att man inte fokuserade personlig integritet, trots att Norén likt Lundgren namnger och kritiserar kultureliten. Det som
behandlades i anslutning till verket handlade snarare om kritikernas relation till författaren.35 Mottagandet av de senare verken menar Malmqvist kan förklaras med den kontextuella omvandling som fältet stod inför.36 Han går med på att gränsen mellan privat och offentligt har suddats ut, men att man i samtliga senare kontroverser arbetat för att upprätta den igen.37
Tomas Forser, professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet menar i Kritik av kritiken (2002) att litteraturkritik av den gamla skolan måste ge plats för en ny, anpassad efter medias utveckling och en mer mångfacetterad läsarkrets.38 Han talar om hur kritiken förändrats med feminismen då den manliga dominansen har skapat villkor även för kvinnor.39 Det finns härmed stora likheter mellan Forsers och Malmqvists slutsatser.
I det amerikanska lägret blir Laura Wilders artikel som presenterades i teori- avsnittet central. Wilder ser tendenser mot en mer personlig kritik, liknande den som Malmqvist och Forser finner i litteratur från 90-talet och framåt. Det finns naturligtvis även stora skillnader i Malmqvists slutsatser om det kulturella fältet i Sverige och resultatet av undersökningarna från Amerika, vilket kan ha att göra med de olika forskningsingångarna och att de undersöker kritik i olika genre.
2. Analys
2.1. Min kamp
Min kamp, med sina sex delar, täcker över ca 2600 sidor. Handlingen sträcker sig från författarens tidiga barndom till nutid och berättar historien om ett liv i skuggan av en
33 Malmqvist 2012, s. 212 f, 243.
34 Malmqvist 2012, s. 215.
35 Ibid. s. 295.
36 Ibid. s. 316 ff.
37 Ibid. s. 337.
38 Forser 2002, s. 201.
39 Ibid. s. 121.
pennalistisk far, samt skildrar detaljer ur det egna faderskapet och andra händelser ur vardagslivet. Stämningen i dagskritiken av Min kamp är, oavsett om läsningen gjorts av en kvinna eller man, etablerad kritiker eller litteraturbloggare, oftast hänförd. Det råder inga tvivel om att Karl Ove Knausgård anses ha bidragit med något stort till litteratursverige.
Fokus ligger dock olika i kritiken, även om majoriteten hyllar verket finns det skillnader mellan vilka faktorer som dominerar i värderingen, dessa redovisas nedan.
2.1.1. De kvinnliga kritikerna
Allmänt topos moraliskt ansvar
Det moraliska ansvaret i den tidigare forskningen på området centreras kring utlämnandet av andra i handlingen. Diskussion utifrån detta förekommer förvisso även här, men det är få som ger Min kamp negativ respons utifrån utlämnande av släkt och familj. Mest radikala i
diskussionen om moral i Min kamp-sviten blir Ebba Witt Brattström i debattinlägget ”En kamp för det första könet” i Dagens Nyheter och Ulrika Milles med ”Ännu en
manlighetssåpa” i samma tidning. Här lyfts frågor kring moral ur ett genusperspektiv.
Knausgård kritiseras för att vara stereotyp i sin manliga blick och Witt Brattström påpekar att:
Knausgård refererar knappt till någon enda kvinnlig författare, inte heller till manliga feminister som Ibsen eller Almqvist, så var skulle han ha kunnat lära sig att det går an att skildra kvinnor som något annat än våp? Man blir vad man läser: Karl Oves bildningsgång är skrattretande ensidig och från hans sida oreflekterat manskodad.40
Witt Brattström menar att Knausgård bjuder in till könskrig och avslutar sitt inlägg med:
”Döp om ’Min kamp’ till ’Det första könet’ och verket kommer att bli en nordisk
mansklassiker.”41 Milles i sin tur ser inte problematik i att Knausgård gestaltar könsroller från
”stenåldern” i sig, utan i att reflektionen om detta uteblir. 42 Hon ifrågasätter andra kritiker och menar att fokus på Knausgårds ärlighet gör att man bortser från de skeva värderingar som framkommer i hans syn på bland annat Sverige (han kallar Sverige för ett ”fittland” i del 2).
Gemensamt för dessa debattinlägg är den feministiska läsningen som resulterar i ett uppmärksammande av bakåtsträvande strukturer i Karl Oves beteende. Båda dessa artiklar
40 Ebba Witt Brattström, ”En kamp för det första könet”, Dagens Nyheter 31/1 2012, http://www.dn.se/kultur- noje/debatt-essa/en-kamp-for-det-forsta-konet (2012-11-14).
41 Ibid.
42 Ulrika Milles, ”Ännu en manlighetssåpa”, Dagens Nyheter 20/6 2011, http://www.dn.se/kultur-noje/debatt- essa/annu-en-manlighetssapa (2012-11-14).
kan sällas till den, av Brigitte Mral beskrivna, konfliktinriktade argumentationen som gjort feminismen stark: en motståndets retorik.43 För att tala med Laura Wilder sällas
argumentationen till topos social rättvisa kopplat till ett genusperspektiv, då båda uppmanar till reflektion om hur Knausgård framställer kön och egna värderingar. Att verket påverkas negativt av denna icke-reflektion sällas till topos besvärande omständighet. Milles kritik mot andra kritiker blir ett uttryck för topos misstagen kritiker.
Bland de som lovprisar Knausgård hörs Johanna Lindbäck för Bokhora högt, hon är hänförd. Hon lyfter Knausgårds briljanta sätt att skriva, han jämförs med Lars Norén som Lindbäck menar är en av de författare som gett henne mest behållning de senaste åren.
Lindbäck berör moralisk problematik, men här om utlämnandet av familj och släkt, hon menar att hon själv, som inte känner Knausgårds familj, inte bryr sig om att de lämnas ut.44 Detta argument har jag placerat under topos förmildrande omständighet. Detta sätt att bedöma den moraliska problematiken går inte att återfinna i den tidigare forskningen, där integritet var en relevant och uppmärksammad sak. Även om denna faktor diskuterades olika beroende på författare som togs upp.45 Intressant är att Lindbäck står för en åsikt, som går att återfinna bland de flesta skribenter som diskuterar utlämnande av familjen.
Mikaela Blomqvist för Göteborgs-Posten påpekar också kvinnosynen i Min kamp men jämför inte verket med Lars Norén och Maja Lundgren, som många andra, utan drar en parallell till Strindbergs En dåres försvarstal. Detta främst utifrån den ”säregna kvinnosynen”, texten blir för Blomqvist en ”studie i störd manlighet”.46 Hon har dock ändrat synen på denna störda manlighet i sin recension av Min kamp 5: ”Det är en av de mest omfattande och insiktsfulla skildringarna av manlig inbundenhet och alkoholriskbruk jag läst.”47 Hon refererar tillbaka till sin tidigare bedömning och menar att hon nu har fått
baksidan av machokulturen som han beskriver i tidigare delar. Han är ursäktad av Blomqvist, nu har han blivit en riktig författare. Detta resonemang sällas till topos misstagen kritiker även om det skiljer sig från Wilders material då en kritiker här rättar sig själv och inte någon annan.
Åsa Beckman talar om den våg av självbiografier som präglat det litterära Sverige under 2010 och betonar problematiken i att lämna ut andra. Även hon menar att det
43 Brigitte Mral, ”Motståndets retorik. Om kvinnors argumentativa strategier”, Rhetorica Scandinavica 2003:27, s. 39 f.
44 Johanna Lindbäck, ”Min kamp 1-3” (2010-03-30), Bokhora,http://bokhora.se/2010/min-kamp-1-3-karl-ove- knausgard/ (2012-11-14).
45 Malmqvist 2012, s. 304 f.
46 Mikaela Blomqvist, ”Karl Ove Knausgård – Min kamp 2”, Göteborgs-Posten 31/5 2011, http://www.gp.se/kulturnoje/litteratur/1.641292-karl-ove-knausgard-min-kamp-2 (2012-11-14).
47 Mikaela Blomqvist, ”Karl Ove Knausgård – Min kamp 5”, Göteborgs-Posten 1/10 2012, http://www.gp.se/kulturnoje/litteratur/1.1082384-karl-ove-knausgard-min-kamp-5 (2012-11-20).
bara är släkt och tidigare familj som reagerat på Knausgårds a-moral, och hävdar att han trots allt visar på hög moral. Om ärlighet är syftet måste detta finnas med, sviten hade förlorat på översminkade partier. Med detta sagt lyfter hon även in en ”demokratisering av det
konstnärliga rummet”, vilken kan komma att resultera i att Knausgårds egna barn i framtiden ger ut verk där han lämnas ut (vilket vi bland annat kan se i fallet Felicia Feldt/Anna
Wahlgren).48 Topos: förmildrande omständighet.
Allmänt topos definition
Vid sidan av diskussionen om moraliskt ansvar ligger fokus på hur man egentligen bör läsa Karl Ove Knausgård och därefter bedöma hans verk.
Ingela Lind bemöter Ulrika Milles debattartikel i Dagens Nyheter. Hon stödjer resonemanget och undrar varför denna självbiografi inte skärskådats lika tufft som tidigare liknande verk. Med det inte sagt att hon inte beundrar Knausgård och hans sätt att skriva. Hon frågar sig:
Men varför läsa tusentals sidor om det som jag själv tycker är urbota trist att göra? Det här är en förnyad diskbänksrealism. […] Han är makalöst fysisk i sitt skrivande. En kroppskonstnär i kamp mot samtidens förnuft och allt som luktar postmodernism.49
Hon uppmärksammar hur Knausgård rör sig på kvinnliga områden i skildringarna av blöjbyten och matlagning. De primitivistiska dragen ser hon i hans öppenhet mot den egna svagheten, sorgen och det blottade jaget. Han blir i hennes ögon en symbol för den nutida mannens kris. Jag har valt att benämna detta särskilda topos manlighetskris.
Malin Ullgren lovordar sviten. Hon lyfter den autofiktiva benämningen och menar att den är tveksam på detta verk, sanning är alltid flytande. Hon menar dock att en författares ansvar består, oavsett genrebestämmelse. Att pappan lämnas ut menar Ullgren gör romanen till en hämndaktion, men Knausgårds påtagliga sorg lyfter utlämnandet till ”stor litteratur”.50 För henne är Knausgård ursäktad då han med sitt ärliga uppsåt lyfter verket till en högre nivå. Att han ”ligger på knäna” i sin skam för tankarna till parrhesia som ju refererar till
48 Åsa Beckman, ”Vi biografi/Del 2”, Dagens Nyheter 12/3 2010, http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/vi- biografidel-2 (2012-11-14).
49 Ingela Lind, ”Idémässigt är Knausgård en klassisk primitivist”, Dagens Nyheter 23/6 2011,
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/ingela-lind-idemassigt-ar-karl-ove-knausgard-en-klassisk-primitivist (2012-11-14).
50 Malin Ullgren, ”Karl Ove Knausgård: ’Min kamp’”, Dagens Nyheter 11/10 2010, http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/karl-ove-knausgard--min-kamp (2012-11-14).
att tala sanning i underläge, likt exempelvis Maja Lundgren.51 Skillnaden mellan Lundgren och Knausgård är dock att han inte döms ut för sina skamliga skildringar, han blir snarare hyllad för dem, vilket kan ha sin förklaring i att han inte lämnar ut någon offentlig man i sina bekännelser. Ullgrens argument sällas också till topos förmildrande omständighet.
Pia Bergström argumenterar också utifrån topos förmildrande omständighet när hon återkopplar till de argsinta feministiska inläggen om handlingen i del två när hon
recenserar den tredje. Precis som många andra är hon hänförd och lovprisar hur författaren lyckas fånga en ”halvmytisk pojkverklighet på 70-talet”.52 I skildringen av hans barndom framkommer att han varit retad och kallad för ”femi”, vilket för henne förklarar hans rädsla för att framstå som kvinnlig i sin manlighet.
I Jenny Tunedals recension av Min kamp 1 är tonen annorlunda, här betonas den romantiska tanken som lyser igenom författarens skildring av faderns död och den tidiga ungdomen. Hennes dom blir att Knausgård verkar ha skrivit denna första del i ett terapeutiskt syfte, inte för någon annan än sig själv.53 Topos blir därför terapeutiskt motiv.
Allmänt topos identifikation
Nina Björk bidrar med en unik uppfattning, hon möter inte Knausgård, hon blir honom:
Nu är jag han. Jag är ung igen, men inte som den jag var då, eller som den jag är i dag när jag minns. Jag är en ung norsk man. Och jag tänker högtidligt: detta är litteraturens privilegium.
Människor kan byta kön, ålder, nationalitet, minnen. […] Allt flyter på grund av det gemensamma: mänsklighet och språk.54
Hon menar vidare att romanen blir en bruksanvisning till de unga män hon själv mött tidigare i livet, då kunde hon inte förstå dem, men Knausgård ger henne förklaringar. För Björk blir det genom Knausgård klart att det inte var så stor skillnad på unga kvinnor och män och även om det finns skillnader mellan könen så förstår hon i alla fall nu. Denna åsikt är som sagt unik i materialet, jag har valt att kalla detta särskilda topos förklaring.
51 Malmqvist 2012, s. 321.
52 Pia Bergström, ”Guttens kamp”, Aftonbladet 14/11 2011, http://www.aftonbladet.se/kultur/article13930184.ab (2012-11-14).
53 Jenny Tunedal, ”Fadern & sonen”, Aftonbladet 11/10 2010,
http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article12650261.ab (2012-11-14).
54 Nina Björk, ”Jag läser Knausgård, jag blir en man – allt är detsamma”, Dagens Nyheter 4/3 2012,
http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/nina-bjork-jag-laser-knausgard-jag-blir-en-man--allt-ar-detsamma (2012- 11-14).
Hotet mot maskuliniteten, som Knausgård ständigt återkommer till i svitens olika delar, behandlas även av Jenny Tunedal i recensionen av Min kamp 2 där hoten mot Karl Ove haglar både inom den egna familjen och från ”fittlandet Sverige”. Hon betonar ärligheten men menar att verket inte är något undantag från nutida värderingar, det bör läsas som ett uttryck vår tid. Möjligheten till identifiering med handlingen är denna dels största styrka: den riktar sig till ”den självständigt tänkande majoriteten”.55 Då hon resonerar på ett sätt som skulle kunna förklaras med topos manlighetskris men hävdar att läsningen är relevant för alla, inte bara män, har jag valt att kalla detta topos för samtidsuttryck.
En dominerande uppfattning är alltså att Knausgårds självbekännelse är ett uttryck för en manlighetskris. Ann Heberlein uttrycker oro för de svenska männen. Hon påstår att män ”tappar sans och vett” i läsningen av Min kamp då Knausgård personifierar ”drömmen om mannen, såsom mannen drömmer om Mannen”. 56 Ett ideal som karaktäriseras av att gå sin egen väg, inte bry sig. Hon drar identifikationsfaktorn ett steg längre och sällar sig inte till de som menar att Knausgård representerar den nutida krisande mannen, han sätter snarare upp kriterier som gör att den nutida mannen krisar ännu mer. Topos: manlighetskris.
2.1.2 De manliga kritikerna
Allmänt topos moraliskt ansvar
Jonas Thente talar sig varm om Knausgård i recensioner och blogginlägg. När han om Min kamp 6 berör de moraliska aspekterna menar han att Knausgårds utlämnande av sig själv, likt Rydberg, Norén och Linderborg, är en av de faktorer som gjort honom så bra:
Dessa författare har satt sig själva i pant, tar på sig ansvaret för vad de säger, döljer sig inte bakom fiktiva figurer i en offentlighet som till allra största delen är trams och teater.57
Ärlighet blir härmed ett ideal inom litteratur för Thente, något som återfinns bland de kvinnliga kritikerna som läste Rydberg och Lundgren i Malmqvists undersökning. Trots att Knausgård inte befinner sig i något direkt underläge kan man se spår av parrhesia i Thentes
55 Jenny Tunedal, ”Manskrisen”, Aftonbladet 30/5 2011,
http://www.aftonbladet.se/kultur/article13100760.ab (2012-11-14).
56 Ann Heberlein, ”Knausgård och Zlatan väcker mäns drömmar”, Dagens Nyheter 16/11 2011,
http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/ann-heberlein-knausgard-och-zlatan-vacker-mans-drommar (2012-11-14).
57 Thente, 25/11 2011.
utgångspunkt. Han hyllar även Knausgårds ambition att träda över gränsen för vad som anses lämpligt: problemet med dagens litteratur är att fiktiva verk är just fiktiva och sällar sig till samhällets brist på uppriktighet. Knausgård utmanar uppfattningen om vad som är anständigt och ”skämmer det allra mesta som har åstadkommits skönlitterärt på senare tid”. Med fokus på uppriktighet konstruerar Thente sina argument utifrån topos autenticitet.
Dagens Nyheter publicerade en artikel om utlämnandet av familj och släkt ur Bergens tidende, Norge, där bland annat Knausgårds egen syn framkommer. Han talar om att han tagit hänsyn till familjen så till vida att det är hans egen historia som berättas, om de inte håller med kan de gå ut i media, vilket exempelvis exfrun Tonje gjorde i en radiodokumentär i NRK.58 Artikelförfattarna menar att nakenheten som Knausgård beskriver sig själv med ger intryck av att ”Knausgård ikke skriver selvbiografisk for å være trendy, men av
nødvendighet”.59 Intrycket blir alltså att utlämnandet är ursäktat då sviten har ett högre syfte än att kasta smuts och hämnas. Topos: förmildrande omständighet.
Tomas Forser recenserar tredje delen och lyfter frågan om den manliga blicken:
Det sägs förstås också att mannens minne och blick är manlig och att han som skriver inte korrigerar de synfel som därmed uppstår. Även om detta är genuskorrekt kan andra hävda att synpunkten är missvisande. Berättarens syfte är ju att täcka av och blotta. Och hans blick borrar sig lika obarmhärtigt in i det egna mörkret som i andras.60
Problematiken erkänns men ursäktas av samma anledning som av de flesta andra: det är Knausgårds egen historia och därmed blir utlämnandet av andra nödvändigt. Forser kallar verket storartat och lägger tonvikt på skildringen av faderns tyranni och hur detta satt spår i den vuxne Karl Ove. Då Forser menar att kvalitén ligger i relevansen blir särskilt topos samtidsuttryck aktuellt, referensen till tidigare kritik grundläggs i topos misstagen kritiker.
Svante Weyler förstår det provocerande i Knausgårds syn på familjen då han värderar skrivandet högre än umgänge med den nyfödda dottern: ”Är det fasansfullt eller bara ärligt?”61 Han uttrycker dock fascination inför Knausgårds mod och ger inga direkta svar på frågorna han ställer. Knausgård utmanar, menar Weyler, men han kommer också med förklaringar. Här ser vi alltså ännu ett exempel som rättfärdigar utlämnande och moralisk
58 Radiodokumentaren, ”Tonjes version – ein radiodokumentar om å bli ufrivillig romanfigur”, NRK, 2010-10- 02. 59 Finn Björn Tönder, Gro Jörstad Nilsen, ”Familien føler seg uthengt i ny Knausgård-roman”, (Bergens Tiende 19/9 2009) Dagens Nyheter 8/11 2012, http://www.dn.se/kultur-noje/bokcirkeln/familien-foler-seg-uthengt-i-ny- knausgard-roman (2012-11-14).
60 Tomas Forser, ”Min kamp 3”, Göteborgs-Posten 14/11 2011, http://www.gp.se/kulturnoje/litteratur/1.776268- karl-ove-knausgard-min-kamp-3 (2012-11-14).
61 Svante Weyler, ”Med den äran”, Expressen 1/10 2012, http://www.expressen.se/kultur/med-den-aran/ (2012- 11-14).
problematik, argumentet bottnar i topos förmildrande omständighet.
Liknande funderingar finns i Nils Schwartz recension av Min kamp 1-6 då han menar att reaktionerna från släkten ”lämnat sprickor i skrovet” i sviten.62 Utlämnandet av hustrun Linda är, trots det estetiska och sanningssägande anspråket, hänsynslöst. Han frågar sig också hur Knausgård inte kom att tänka på denna problematik i skrivandets ögonblick, men betonar hur författaren i sista stund lyckas avvärja en kris med Linda och ror projektet i hamn med bravur. För Schwartz finns problematiken där, men Knausgård lyckas styra bort från avgrunden, ett uttryck av topos förmildrande omständighet.
Ola Larsmo, som recenserar del 1 i Dagens Nyheter har förståelse för släktens reaktioner, men han hittar inget ”effektsökeri” i den första delen av Min kamp.63 Det blir fråga om en form av ursäkt av Knausgård även här, det ohederliga motivet finns inte, alltså blir inte utlämnandet ohederligt, en förmildrande omständighet.
Allmänt topos definition
Nils Schwartz benämner Min kamp ”en öppen psykoanalys på offentlighetens divan” och menar att detta är anledningen till varför man fängslas även av de triviala partierna i sviten:
Knausgårds bekännelser är ett öppet sår.64 Detta är något Schwartz även poängterar i recensionen av de tre första delarna av sviten:
Det finns ett sådant sug i Knausgårds hypnotiskt flödande, rytmiskt strömmande utförlighet – där inget te kokas utan att hela tillredningsproceduren noteras – en så fåfäng livsnärvaro, en sådan ambition att bokstavligen försöka skriva sig in i existensens kärna […].65
Och även Schwartz, i enighet med Jonas Thentes tanke, anser att del fyra är just ett mellankapitel där det mesta i handlingen är trivialiteter. Han drar en parallell till Marcel Proust och menar att Min kamp till skillnad mot På spaning efter den tid som flytt väcker känslor som Proust inte lyckas med.66 Detaljrikedomen och livsnärvaron som anledning till storheten blir ett argument utifrån autenticitet.
Det finns ingen som är radikal som Witt Brattström bland de manliga kritikerna,
62 Schwartz, 27/11 2011.
63 Ola Larsmo, ”Min kamp 1”, Dagens Nyheter 7/12 2009,
http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/karl-ove-knausgard-min-kamp-1 (2012-11-14).
64 Schwartz, 27/11 2011.
65 Nils Schwartz, ”Min kamp del 1-3”, Expressen 11/11 2010,
http://www.expressen.se/kultur/karl-ove-knausgard--min-kamp-del-1-3/ (2012-11-14).
66 Nils Schwartz, ”Synd och snusk”, Expressen 26/3 2012, http://www.expressen.se/kultur/synd-och-snusk/ (2012-11-14).
men Björn Wiman ser relevansen i Ulrika Milles tankar om att vissa kritiker verkar glömma att självbiografier inte presenterar rådata, utan är en medvetet skapad konstruktion. Wiman menar att man med detta i åtanke ändå måste tillstå att Knausgård åstadkommit något som är närmast fulländat. Han ställer Min kamp i konstrast till:
[…] de senare årens självutlämnande litterära projekt […] eftersom den inte främst drivs av en programmatisk pubertal aggression mot omvärlden utan av en oförställd öppenhet inför det egna jaget.67
Han lyfter in den feminisering som Ingela Lind belyser, men enligt Wiman ligger inte denna i hur Knausgård går ner i tvättstugan eller byter blöjor, utan i skildringen av de egna barnen – någon som kan skriva så vackert om barn kan aldrig bli reducerad till en ”politisk
pamflettist”. Här lyfter han också frågan om verket som ett uttryck för den svenska manlighetskrisen. Särskilda topos: autenticitet och manlighetskris. Definitionen av familjeskildringen som vacker blir radikalt annorlunda mot Witt Brattströms som lyder:
På de sista sidorna hoppas Karl Ove ha ’lärt’ sig hur man stöttar sin kvinna (efter att ha dissat henne systematiskt i fem delar, fan tro’t). Familjeidyllen som målas upp på sista sidorna är såphal.68
Den enda manliga kritiker som faktiskt berör könsproblematik likt Witt Brattström har troligtvis, enligt henne, helt missat poängen.
Samma inställning som Björn Wiman har står Jesper Högström,
litteraturskribent på Expressen för när han diskuterar autofiktiv litteratur. Högström uttalar sig mot dem som menar att autofiktion är ett sätt för en författare att maskera bristande
kompetens: det är blandningen av det självupplevda och fiktionen som gör Knausgård ”så jävla bra”.69 Särskilt topos: autenticitet
I Jonas Thentes recension av del 2 uppmärksammas ”den lilla kittling som utlämnandet av det egna livet och – kanske framför allt – andras innebär i en kultur som berusas av biografiskt blod”. Paralleller om Knausgårds stil dras till den svenska författaren Stig Larsson, men Thente betonar samtidigt det unika hos Knausgård:
67 Björn Wiman, ”Knausgårds verkliga konststycke är skildringen av små barn”, Dagens Nyheter 26/6 2011, http://www.dn.se/kultur-noje/bjorn-wiman-knausgards-verkliga-konststycke-arskildringen-av-sma-barn (2012- 11-14).
68 Witt Brattström, 31/1 2012.
69 Jesper Högström, ”Litteratur lördag”, Expressen 11/12 2010,
http://www.expressen.se/kultur/jesper-hogstrom/litteratur-lordag-jesper-hogstrom-3452516/ (2012-11-14).
Att varje författare gör sig själv till universums centrum är en självklarhet, i synnerhet när det gäller självbiografiska författare. Knausgård är bara tydligare än de flesta andra. […]
Knausgårds uppsåt är ärligt. Han gestaltar sig själv som en människa fångad i strömmen av vardagens små trivialiteter men längtande efter en egen flotte att klättra upp på.70
Argumentet bottnar i topos autenticitet då Knausgård skiljs från tidigare författare i genren.
Ett svar på Ann Heberleins inlägg om män som dyrkar Knausgård kommer med Jens Liljestrand. Han ser inga problem i om Knausgård främst läses av män – Heberleins egna böcker läses ju främst av kvinnor – det finns något lågt i hur hon öser förakt. Dessutom, menar Liljestrand, är det ju väldigt många kvinnor som läser Knausgård:
Knausgårds framgångar ligger inte i hans hår, skägg eller karisma, inte heller enbart i hans stora litterära kvaliteter utan i det omättliga behov av självutlämnande autenticitet som flödar genom vår intimitetskultur.71
Liljestrands motargument bottnar i topos samtidsuttryck, topos autenticitet och topos
allmänintresse. Detta exempel på hur en kritiker är kritisk till en tidigare utsaga är som vi har sett vanligt förekommande och kopplas till Wilders särskilda topos misstagen kritiker.
I recensionen av sista delen berör Arne Melberg, faktumet att Knausgård ”bryter romankontraktet” (författarens egen benämning) och att han i del sex reflekterar över den negativa uppmärksamheten från de namngivna.72 Melberg jämför Min kamp med svenska självbiografier från senare tid och menar att Knausgård är unik då han inte skriver för att hämnas eller provocera: han vill bara tala fritt. Faktorn allmänintresse berörs också i denna artikel, det finns problem i att överge fiktionen då ”man avstår från att gestalta en problematik som går utöver det vardagliga”.73 I övrigt sällas Knausgård till den ökade intimiseringen som vi ser via bloggar och twitter. Slutligen benämns Min kamp ett exilprojekt och oavsett hur man behandlar de fiktiva och självbiografiska partierna är det är en roman för vår tid. Melberg argumenterar här utifrån två särskilda topos, samtidsuttryck och autenticitet, när han hävdar att Knausgård är representativ för samhället och bidrar med en ny sorts ärlighet till genren.
I recensionen av Min kamp 3 benämner Tomas Forser Knausgård som
romantiker i Stig Larsson-anda. Min kamp är inte en dagbok, närvaron i texten är för påtaglig.
70 Jonas Thente, ”Min kamp 2”, Dagens Nyheter 30/5 2011, http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/karl-ove- knausgard-min-kamp-2 (2012-11-14).
71 Jens Liljestrand, ”Heberlein är så tendensiös att jag knappt vet var jag ska börja”, Dagens Nyheter 18/11 2011, http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/jens-liljestrand-heberlein-ar-sa-tendentios-att-jag-knappt-vet-var-jag-ska- borja (2012-11-14).
72 Arne Melberg, ”Knausgård får sista ordet”, Svenska Dagbladet 22/11 2011,
http://www.svd.se/kultur/litteratur/knausgard-far-sista-ordet_6654480.svd (2012-11-14).
73 Arne Melberg, ”Litterär befrielsekamp i Sverigeexil”, Svenska Dagbladet 19/2 2010,
http://www.svd.se/kultur/understrecket/litterar-befrielsekamp-i-sverigeexil_4290661.svd (2012-11-14).
Genrebestämningen autofiktion tycker Forser är ”akademiskt fånig”, Knausgård är otidsenlig och bör inte passas in i existerande mönster.74 Här ser vi ännu ett exempel på hur Knausgård målas ut som ensam av sitt slag, topos autenticitet grundlägger därmed resonemanget.
Philip Teir diskuterar självbiografin som genre utifrån Ingrid Elams Jag – en fiktion (2012). Kommer jagboomen att ”sätta spiken i kistan för den klassiska romanen” som man kan få för sig i detta intimiserade samhälle?75 Antagligen inte, för även om kritiker ofta missar det, finns det i Min kamp långa partier som hör till den klassiska romankonsten. Även om Teir motsäger etiketten självbiografi bottnar argumentationen i topos samtidsuttryck.
Allmänt topos identifikation
Knausgård jämförs ofta med Rydberg, Lundgren, Norén och Linderborg, men stilmässigt figurerar även Stig Larsson som parallell.76 Larsson själv förklarar hur han ”drabbades av Knausgård” i Dagens Nyheter. Likt Thente lyfter han författarens självförtroende som förutsättning för att skriva god litteratur. Larsson beskriver oförmågan att lägga ifrån sig boken och funderar: ”Så vad var det då som gjorde att han fick mig att glömma tid och rum, fick mig att gå in i texten så där med hull och hår?”77 Två anledningar ges:
identifikationsfaktorn och egenartadheten. Enligt Larsson är sviten något speciellt i litterär väg och en av dess största styrkor är att berättelsen går att relatera till. Argumentet kan förklaras utifrån särskilt topos autenticitet.
Jonas Thente berör också identifikationsfaktorn – man känner med honom i hans smärta – för ”vi är alla lika ensamma på jorden”. I recensionen av Min kamp 4, som av många recensenter benämns som en mellanbok i sviten, är Thente fortfarande hänförd. Han talar om att denna del är svår att relatera till för vissa kvinnliga skribenter då den i huvudsak berör den artonåriga Karl Oves sexuella eskapader. Thente menar att denna del är ”extremt grabbig” men icke desto mindre ”hisnande”.78 Då Thente varken benämner handlingen som ett uttryck för en kris eller som relaterbar för alla kallar jag denna topos manlighetsuttryck.
74 Forser, 16/11 2009.
75 Philip Teir, ”Detta har hänt”, Expressen 23/2 2012, http://www.expressen.se/kultur/detta-har-hant/ (2012-11- 14).
76 Se bland andra: Forser, 16/11 2009.
77 Stig Larsson, ”Så drabbades jag av Knausgård”, Dagens Nyheter 24/11 2010, http://www.dn.se/kultur-noje/bokcirkeln/sa-drabbades-jag-av-knausgard (2012-11-14).
78 Jonas Thente, ”Min kamp 4, Dagens Nyheter 26/3 2012,
http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/karl-ove-knausgard-min-kamp-4 (2012-11-14).
Arne Melberg uppskattar Knausgårds generositet och unika uttryck och avslutar recensionen av sista delen med: ”vi behöver honom, hans kamp är vår”.79 En parallell kan dras till Malmqvists diskussion om feministerna som stöttade Lundgren och Rydberg med
argumentet om att deras erfarenheter är representativa för kvinnor inom litteraturbranschen.80 Vi kan alla relatera till Knausgård, därför ger han oss något viktigt, enligt Melberg. Topos autenticitet grundlägger argumentet.
Svante Weyler, tidigare nämnd under moraliskt ansvar, listar likt Stig Larsson sin hänförelse och identifikationsfaktorn får ta mest plats i resonemanget. Eller som han benämner det själv präglas hans läsning av ”igenkänning och främlingskap”.81 Han påpekar också hur Knausgård representerar det ”helt och hållet samtida”. Topos: samtidsuttryck.
Att Knausgård satt spår i litteraturkritikens Sverige illustreras i recensioner av andra verk, där paralleller dras till Min kamp. Ett exempel finns hos Nils Schwartz när han recenserar Gaute Heivoll som har mycket gemensamt med Knausgård. Trots detta tillstår Schwartz att Heivoll inte är någon Knausgård då hans självbiografi, trots att den är läsvärd, aldrig kan skapa ett sådant intresse som Min kamp.82 Jag sällar detta argument till topos autenticitet då Knausgårds unika uttryck gör honom till en förebild enligt Schwartz.
2.2 Felicia Försvann
Felicia försvann är en fragmentariskt framställd berättelse om Feldts barndom med en alkoholiserad mor och åtskilliga svärfäder. Topos identifikation faller bort i denna studie, då det i mitt material inte finns någon som säger sig kunna identifiera sig med vare sig
handlingen eller Feldts agerande/känslor.
2.2.1 De kvinnliga kritikerna
Allmänt topos moraliskt ansvar
79 Melberg, 22/11 2011.
80 Malmqvist 2012, s. 260.
81 Weyler, 1/10 2012.
82 Nils Schwartz, ”Pyroman eller författare”, (2012-04-15), Expressen,
http://bloggar.expressen.se/kritik/2012/04/pyroman-eller-forfattare/ (2012-11-14).
