Studiens frågeställning har varit att undersöka om pedagogerna på förskolor uppfattar TAKK som en metod för att stimulera språkutvecklingen även hos barn som inte bedömts vara i behov av särskilt stöd. Trots att de intervjuade pedagogerna på de olika förskolorna arbetat med TAKK av olika anledningar och under olika lång tid framgick att de intervjuade ansåg att arbetsmetoden kan vara en pedagogisk metod för att stödja barns språkutveckling. Det är viktigt att påpeka att pedagogerna hänvisar till sina egna upplevelser av att arbeta med TAKK. Vidare studier av arbetsmetoden och dess roll för barn som inte bedömts tillhöra den egentliga målgruppen skulle närmare kunna fastställa vilken effekt denna har för barns språkutveckling.
De personer, som vi varit i kontakt med under arbetets gång, har varit positivt inställda till vårt arbete och inspirerat oss i arbetet med denna studie. Vi har i arbetet använt oss av observationer och intervjuer för att kunna besvara vår frågeställning. Metoden har varit bra, eftersom det funnits utrymme för diskussioner med intervjupersonerna. Vi är medvetna om att denna studie bara har kunnat ge ett fåtal personers bild av TAKK- metoden och att resultatet inte kan generaliseras till alla förskolor som använder TAKK även på barn som inte är i behov av särskilt stöd. Studien har dock kunnat ge en inblick i hur arbetsmetoden kan användas och uppfattas av personer som arbetar inom vår målgrupp. Observationerna, vi genomfört, har inte fått den tidsmässiga längd vi nu anser att de kanske borde ha haft, och därför kunde observationsunderlaget ha varit större. Samtidigt har dessa gett oss en värdefull inblick i hur verksamheterna fungerar innan vi har intervjuat pedagogerna. Insamlingen av litteratur har tagit mycket tid och inte varit helt problemfri. Det har inte varit lätt för oss att hitta litteratur som behandlar TAKK i förhållande till barn som inte tillhör målgruppen.
Vi har i vår undersökning sett en koppling mellan TAKK och Baby signs. Dessa två arbetsmetoder menar vi i grunden är desamma men att de fått olika namn i tillämpningen av dem. De skiljer sig enbart åt när det gäller åldern på barnen man arbetar med. Båda metoderna syftar till att ge barnet en möjlighet att kommunicera innan det kan använda det verbala språket, anser vi. En annan intressant upptäckt vi
gjorde var att pedagogerna tecknade olika för samma ord. Detta tror vi skulle kunna förklaras av att man i arbetslaget inte i tillräcklig utsträckning diskuterat vilka tecken som skall användas med barnen. Att man använder olika tecken för samma ord skulle dock kunna förklaras av att man öppnar för möjligheten att barnen kan lära sig synonymer. Vi ställer oss frågan om detta innebär några svårigheter för barnen och vår tanke kring detta är att det eventuellt skulle kunna vara ett problem i en barngrupp där man endast tecknar till en del av barnen då dessa inte ges någon möjlighet att kommunicera med övriga barn.
När vi observerade barnen, fann vi att dessa mestadels tecknade då de var tillsammans med pedagogerna och i mindre utsträckning då barnen var ensamma utan närvaro av vuxna. Då vi såg detta, undrar vi om detta visar att endast ett mindre antal av barnen behärskar tecknen och kan använda och förstå dem självständigt. Vi tycker inte att vi kan bortse från risken att de barn, som kan teckna, då får mindre utbyte av TAKK om inte övriga barn kan ge gensvar med tecken.
Vi har vidare reflekterat över om det skulle vara möjligt att stimulera barnens språkutveckling med hjälp av TAKK. Då tänker vi oss TAKK-metoden utformad utifrån Strömqvists teorier om en så kallad ordförrådsspurt (Strömqvist, 2003). Här kan arbetsmetoden ge barnens språkutveckling extra stöd genom att man tecknar de ord som ingår i respektive fas i barnets ordförrådsspurt. Detta innebär då att man tecknar substantiv i första fasen, verb i den andra samt funktionsord i den tredje fasen. Vi frågar oss om inte detta skulle kunna vara en tänkbar utvecklingsmöjlighet.
Trots tänkbara utvecklingsmöjligheter menar vi att det är viktigt att ha i åtanke att barn inte är en homogen grupp och således kan det inte fastställas att TAKK är en metod som gynnar alla barn. Metodens uppbyggnad är sådan att vissa färdigheter i motorik och förståelse behövs för att metoden ska vara till gagn för den enskilde. Den viktigaste aspekten i användandet av TAKK är trots allt beroende av det sociala samspelet. Det handlar inte bara om att lära sig en metod och att lära sig teckna orden. Utan trygghet och ett socialt samspel, mellan de som tecknar, kan inte metoden fungera utan stannar vid att vara tecken utan innebörd.
5.1 Fortsatt forskning
En intressant tanke, som har utvecklats under vår studie, är hur begreppet TAKK ska användas och vilken målgrupp metoden är avsedd för. Det står klart för oss att det hela är mer komplext än vi från början hade trott. Varken litteraturen eller våra intervjupersoner har kunnat bringa klarhet i skillnaden mellan begreppen TSS (tecken som stöd), TTT (Tecken till tal), Teckenkommunikation och TAKK. Om det finns någon skillnad och vad denna i så fall består av, är intressant, men varierar beroende på vem man frågar eller vilken litteratur man söker svaren i. Är begreppen tidstypiska eller tecken på trender? Är det för att tydliggöra olika målgrupper som olika benämningar används? Finns det för lite kunskap inom området för att överenskommelser om gemensamma benämningar skall kunna fattas? Vi anser att det behövs mer omfattande forskning, kring arbetsmetoden, för att kunna fastslå hur denna kan vara ett stöd för förskoleverksamheten och barnens utveckling. Ett ytterligare uppslag, för vidare forskning, kan vara att analysera TAKK utifrån könsaspekter. Det kan vara värdefullt att kombinera könsperspektivet inom pedagogiken med studiet av TAKK för att belysa den roll som arbetsmetoden spelar och dess användbarhet.