Sammanfattande diskussion

Efter att ha undersökt på vilket sätt flickor och pojkar framställs i 3§ LVU-ärenden och vilka skäl som ligger till grund för omhändertaganden kan man dra slutsatsen att skillnaderna kan kopplas till de genusskillnader som återfinns bland flickor och pojkar rent generellt i samhället (se Ulmanen & Andersson, 2006:66, Schlytter, 1999:13). Vissa sociala problem kopplas till flickor och andra till pojkar (se Kullberg, 2012:61).

Uppsatsens resultat kommer fram till att vissa genusskillnader finns i domar gällande 3§ LVU och att flickors sexualitet ses som ett riskbeteende som kan gå under annat socialt nedbrytande beteende (se bland annat Schlytter 1999). Flickornas sociala nedbrytande beteende tolkas inte likadant som pojkarnas på det ligger mer fokus på deras sexualitet (se bland annat Hamreby, 2004). I uppsatsens resultat visas att fler pojkar än flickor blir omhändertagna enligt 3§ LVU (se Lundström & Sallnäs, 2003) och att de ofta har ett kriminellt och aggressivt beteende som är skälet för omhändertagande (se Kullberg, 2012, Ulmanen & Andersson, 2006). Om de omhändertas på grund av missbruk är ofta deras bruk av narkotika tyngre än flickornas (se Schlytter, 1999). Pojkarna i domarna blir utsatta och indragna i gängkriminalitet och samhällsvåld och flickorna utsätts mer för sexuella övergrepp och emotionellt våld utifrån vad som skrivs i domarna (se Kerig, 2018). I uppsatsens resultat visas det att pojkarna är mer benägna att begå brott medan flickorna har genomfört brott av mildare karaktär och domarna benämner flickornas psykiska ohälsa samt tar upp emotionella orsaker i högre utsträckning (se Laanemets & Kristiansen, 2008). Vidare kunde författarna utläsa att flickorna i domarna blev omhändertagna i högre utsträckning på grund av 2§ LVU (se Linell, 2016), alltså brister i omsorgen.

Då analysen av domarna visar att man kan se en viss koppling till att genusstereotyper återfinns i domarna (se Kullberg, 2012, Schlytter, 1999) - speciellt i socialnämndens, polisens och i ett fåtal uttalanden från rättens sida - så håller inte denna studie med forskning som tagits fram av Espinosa, Belshaw & Osho (2008) som menar att det inte finns något empiriskt stöd som indikerar att kön spelar en roll i bedömning av besluten kring bland annat placering av unga. Vidare visar resultatet att socialnämnder och polis utgår från genusstereotyper i vissa fall (se Herz, 2012, Laanemets och Kristiansen, 2008) och nämner flickornas sexualitet, exempelvis tidig sexdebut eller att de haft sex med många äldre män, som grunder som ska vägas in i omhändertagandet (se Hamreby, 2004). I domskälen beskrivs fler flickor med begreppet “vagabonderande livsstil” än pojkarna, vilket grundar sig i en traditionell syn på flickors frihet och sexualitet och finns kvar i socialtjänstens bedömningar än idag (se Ulmanen och Andersson, 2006:69). Dessa tendenser vid bedömningar om tvångsomhändertagande enligt 3§ LVU tycks även göra sig gällande vid beslut inom andra rättsområden än det rent socialrättsliga. Skillnader i utfall kring hur flickor och pojkar behandlas av rätten när de begår ungdomsbrott har bland annat anförts av MacDonald & Chesney-Lind (2001:173). Detta gör sig framförallt gällande vid bestraffning när pojkar och flickor har rymt hemifrån, varpå flickornas får hårdare straff. Det teoretiska ramverket i uppsatsen har varit behjälplig med att förstå hur dessa skillnader kan ske och hur de kommer till uttryck genom att exempelvis koppla

ihop ovanstående resultat med vad Kullberg (2012:27) anfört om synen på kvinnor som sköra individer. Att bland annat rymma hemifrån ses som ett större risktagande när det görs av flickor eftersom de enligt den beskrivna genusteorin ses som potentiella offer och pojkar ses mer som våldsutövare. Flickor straffas därför hårdare om de rymmer hemifrån, vilket även MacDonald & Chesney-Lind (2001:189) tar upp. Skillnaderna mellan hur pojkar och flickor bedöms blir enligt Macdonald & Chesney-Lind även synlig när flickors brottslighet är återkommande. Som Piuva anfört i teorin av uppsatsen kan detta förklaras av att ett brottsligt beteende ligger långt ifrån vad som kan betraktas som “normalt” för en flicka. Detta avvikande från det normala ses därför som allvarligare från myndigheternas sida vilket kan förklara varför mer ingripande åtgärder vidtas mot flickors beteenden. Den lägre tröskeln för vad som utgör ett riskbeteende för flickor och hur synen på vad som är normalt för en flickor kan förklara varför flickors sexualitet i högre utsträckning vägs in vid bedömningar om tvångsomhändertagande enligt 3 § LVU än vid bedömningar som rör pojkar. Det kan även förklara varför mindre allvarliga missbruk bedöms hårdare bland flickor än motsvarande bedömningar för pojkar.

Uppsatsens resultat visar att värderingar och genusstereotyper finns inom rätten även fast det ska råda en könsneutralitet och jämställdhet i rättsliga sammanhang mellan könen (se Elvin, 2010, Schlytter, 1999). Rätten ska vara jämställd och behandla lika utifrån kön men man kan se att en viss särbehandling görs, emellertid från socialnämnden och polisens sida i domarna när de kommenterar flickors sexualitet och detta kan bero på ett traditionellt förhållningssätt gällande genus (se Byrman & Skoglund, 2018, Fitzpatrick, 2017). Ingripanden för ett omhändertagande görs också tidigare eller på svagare grunder för flickorna, då pojkarna ofta har grövre beteenden eller bakgrunder som är skäl för omhändertaganden. Denna könsmässiga särbehandling i rätten - samt inom socialnämnden och polisen - kan bidra till bevarandet av traditionella genusnormer och stereotyper kring pojkar och flickor och att dessa normer reproduceras i samhället (se Ulmanen & Andersson, 2006).

Som framhållits i resultatet ovan öppnar LVU:s konstruktion upp för att domstolars genusrelaterade föreställningar ska få genomslag vid tvångsomhändertagande enligt 3§ LVU. Detta genom rekvisitet “annat socialt nedbrytande beteende”. En diskussion som är viktig att ta upp även här är att rätten i så hög utsträckning som möjligt strävar efter en juridisk professionalitet och korrekthet (se Elvin, 2010). Faktorer som bygger på genusrelaterade föreställningar om män och kvinnor blir därför inte lika tydliga i kammarrättens och förvaltningsrättens domskäl i domarna som analyserats eftersom de dessutom ges ett visst svängrum vid tillämpning och tolkning av rekvisitet “annat socialt nedbrytande beteende”. Ett tvångsomhändertagande kan då ske på grunder som inte är klart definierade. Som Schlytter (1999:53–54) framhåller främjas andra intressen när rättstillämpare använder sig av abstrakta begrepp, principer och generella konstruktioner. Dessa begrepp ger ett intryck att vara till för båda könen men kan särbehandla flickor i vissa fall (se Schlytter, 1999:53–54). Som framhållits ovan kan beteenden gällande bl.a. sexuella handlingsmönster som bedöms som skadliga och självskadebeteende räknas in i detta rekvisit eftersom ett socialt nedbrytande innebär beteenden som “avviker från samhällets grundläggande normer” (Prop. 1989/90:28 s. 67). Myndigheters uppfattningar om vad som t.ex. kan anses vara ett sexuellt handlingsmönster som är skadligt för flickor ges därmed större utrymme än vid bedömningar avseende rekvisiten om missbruk eller brottslig verksamhet som är tydligare till sin karaktär. Frågan bör dock ställas om en annan ordning är lämplig. Att i bestämmelsen lista alla tänkbara beteenden som kan vara skadliga för en ung person skulle skapa en stelhet i rättstillämpningen, vilket skulle kunna vara skadligt för ungdomarna som blir föremål för prövning. Den flexibilitet i rättstillämpning som rekvisitet “annat socialt nedbrytande beteende” i viss utsträckning skapar får dock inte ske på bekostnad av svenska jämställdhetsideal och lagstiftning (Byrman & Skoglund 2018:54). För att undgå

att genusrelaterade föreställningar reproduceras bör rättstillämpare istället vara uppmärksamma på sådana föreställningar och deras potentiella inverkan på beslut (se Byrman & Skoglund 2018:53).