Syftet med studien var att analysera asyldomar gällande flyktingstatus när sexuell läggning varit kriteriet för asylskäl. De frågeställningar som analysen utgått ifrån är; vilka konstruktioner av sexualitet som kan utläsas när fruktan för förföljelse på grund av sexuell läggning tillämpas. Vilka konstruktioner av sexualitet framträder i domar där den asylsökande har fått avslag samt bifall och hur skiljer dem sig åt? Genom att göra en kritisk diskursanalys utifrån ett queer – perspektiv, ville
författaren undersöka vilka konstruktioner av sexualitet som gick att utläsa i domarna. Queer - perspektivet har ett kritiskt förhållningsätt till normalitet och i synnerhet heteronormativitet. Genom att klassificera människor utifrån sexualitet, där det heterosexuella överordnas, utövas en makthandling genom språket.
Performativitet syftar på hur språket är en social handling som skapar uppfattningar om verkligheten samt påverkar människor och samhället. I dessa 13 domar görs sexualitet genom performativa handlingar som
kommuniceras mellan rätten och den asylsökande. I de påståenden om sexualitet i dessa domar går det att urskilja vilka normer som är rådande . I de motiveringar som finns i domskälen för att den asylsökande ska få flyktingstatus går de att se hur sexualitet konstrueras och vilka konstruktioner som blir gilltiga och ogilltiga inom den juridiska diskursen.
Genom att jämföra domar där den asylsökande fått avslag respektive bifall var går det att urskilja vilka objekt och subjektspositioner som skapas vad gäller den asylsökandes sexualitet. Därav utläses konstruktioner av sexualitet samt vilka normer som präglar de domar som studerats. Totalt sett är 10 av de domar som ingår i studien gällande länder där förbud mot homosexualitet är lagstiftat. I de övriga två länderna uppger landrapporter att förbud inte är instiftat i lag, men att det finns starka socialstrukturer av homofobi och utestängning av homo- och bisexuella.
Resultatet visar i linje med tidigare forskning hur motiveringarna i domskälen underbyggs av heteronormativa antaganden om sexualitet i allmänhet och de asylsökandes sexualitet i synnerhet. Det återfinns tydliga konstruktioner av gilltig samt ogilltig homosexualitet. Enligt utlänningslagen har den asylsökande
bevisbördan, vilket innebär att det är den sökande som ska lägga fram fakta och bevis som styrker att personen fruktar förföljelse på grund av den sexuella
läggningen. Den asylsökande ska dock inte behöva bevisa sin sexuella läggning. I de domar som analyserat framgår det explicit i 8 av 13 domar att det krävs av den asylsökande att bevisa och styrka sin sexualitet, mer specifikt, sin homosexualitet. Det framgår både i de domar som fått bifall och avslag och uttrycks med ord som sannolik, tillförlitlig, ostridlig eller ifrågasätter, inte sannolik i de domar där den asylsökande fått avslag. Påståendena grundar sig i ett antagande om att det finns vissa egenskaper som ingår i en homosexuell läggning och som förutsätt
presenteras i asylberättelsen för att passera som homosexuell och bli beviljad flyktingstatus. Dikotomin mellan homosexuell och heterosexuell manifesteras i dessa resonemang om homosexualitetens trovärdighet. Bekännelsen är enligt queerteorin en mekanism i samhället som upprätthåller dikotomin mellan
heterosexuell och homosexuell. Genom att den asylsökande ska bevisa och styrka sin homosexualitet försätts den i en underordnad position, under granskning av handläggare och domare. Ur ett queer - teoretiskt perspektiv sker ett
upprätthållande av heterosexualitetens hegemoni. När motiveringarna i domskälen skapar konstruktioner av en trovärdig sexualitet framträder heterosexualitetens hegemoni och synliggör hur normer kring sexualitet styr besluten.
Slutsatser av analysen är att de domar där den asylsökande fått avslag återfinns påståenden om en sexualitet som inte är trovärdig, mer specifikt är det vissa konstruktioner av homosexualitet som inte ges legitimitet inom diskursen. Den asylsökandes homosexualitet ifrågasätts när den asylsökande, inte har levt i homosexuella relationer. Det vill säga när personen inte beskrivit sin sexuella praktik på så sätt att det innefattar en partner av samma kön. Även RFSL:s rapport och den externa granskningen uppvisar att den sexuella praktiken blivit
uteslutande det som bedömningen utgår från. När den asylsökande har gett beskrivningar som domare/handläggare anser ingå i ett heterosexuellt liv, så som att personen har varit i relationer med motsatta könet och har barn, betraktas inte den sexuella läggningen som trovärdig. En bisexuell praktik tillskrivs därmed som en ogiltig sexualitet och synliggör återigen den skarpa dikotomin mellan
heterosexualitet och homosexualitet. Sexualitetens trovärdighet påverkas även negativt när det inte ges tydliga beskrivningar av, när och hur, den asylsökande fick insikt om sin homosexualitet. I 4 av de 5 domar som fått bifall formuleras den asylsökandes sexualitet som trovärdig och sannolik. För att den asylsökande ska få möjlighet att inta en subjektsposition inom den juridiska diskursen är när homosexualitet beskrivs utifrån att personen lever i en homosexuell relation. I analysen återfinns även föreställningar om att den homosexuella läggningen ska återföljas av en insikt vid en viss tidpunkt och ska inrymma omvälvande känslor. Den homosexuella läggningen anses också trovärdig när den asylsökande har identifierat sig med det genus som åtrår det motsatta genus och därmed går det att se hur den heterosexuella matrisen upprätthålls och konstituerar homosexualitet genom heteronormer.
Möjligheten att definiera sig själv och sin sexualitet anser författaren vara grovt inskränkt i de domar som analyserats. Makten att definiera och erkänna den
asylsökandes sexualitet ligger hos de som gör prövningen och tar besluten. Butler belyser hur begreppet homosexuell ständigt definieras av andra och ger exempel från militären i USA. Homosexualitet regleras inom militären och genom att förbjuda uttryck som ”jag är homosexuell” utesluts rättigheten att definiera sig själv. Exemplet är relevant i förhållande till motiveringarna i de domar som studien omfattar. I en bedömning om homosexualiteten är övertygande synliggörs ett tydligt maktutövande från handläggare och domare. Makten manifesteras i rätten att dra gränser för vad som är acceptabel homosexualitet och inte
I en jämförelse mellan domar där den asylsökande fått bifall och avslag återfinns olika uppfattningar om sexualitet utifrån erkännande av strukturellt förtryck. I de domar där den asylsökande blivit beviljad flyktingstatus återfinns inte
formuleringar som ifrågasätter den asylsökandes levnadssätt och sexuella vanor. Definitionen av sexualitet är istället satt i ett större sammanhang med fokus på de sociala strukturerna som råder i hemlandet. De strukturella orättvisorna mot HBTQ-personer finns med i motiveringarna och hur de påverkar individen. I domskälen där asylsökande fått avslag ifrågasätts trovärdigheten i samtliga domar. I dessa domar har den asylsökande berättat om situationer när personen homosexualitet manifesterats ofrivilligt, genom att personen blivit påkommen under en sex-akt. I dessa fall ifrågasätts trovärdigheten och det går att finna konstruktioner av sexualitet och antaganden som ger acceptans och godkännande av den rådande heteronormen och strukturellt förtryck. Det blir den asylsökande som har ansvar att dölja sin sexualitet i länder där homosexualitet är straffbart. För att den asylsökande ska vara trovärdig i sin beskrivning av sin sexualitet krävs det att den asylsökande ska vara medveten om den aktuella lagstiftningen, de rådande normerna och sin egen utsatta situation i landet. Följande påstående återfinns då, borde intagit försiktighetsåtgärder, torde vara insatt i den aktuella lagstiftningen (dom 8), mer informerad om homosexuellas situation(dom 9), inte känt till att homosexualitet är straffbart (...)framstår som märkligt om man är homosexuell (dom 10). Den heterosexuella matrisen genomsyrar resonemangen om den
asylsökandes trovärdighet, då de i domskälen klandrar den asylsökande för att inte infoga sig i konstruktionerna av vad som utgör en normal sexualitet, stabila
relationer mellan kön, genus och sexualitet där heterosexualitet är dess
obligatoriska bindning. Det skapar en syn på sexualitet i domarna som accepterar den överordnade heteronormen i dessa länder och klandrar den asylsökande för att inte uppträda inom de strikta normerna och lagarna. Där avviker analysens resultat från vad RFSL och den externa gransknigen kommit fram till, nämligen att
öppenhet och manifesterande av sin sexualitet i hemlandet, ökar chanserna för den asylsökande att bli beviljad flyktingstatus. I de domar som denna studie omfattas av återfinns istället beskrivningar av manifesterad sexualitet som argument mot en trovärdig homosexualitet. Utsagorna bygger på antaganden om den enskilde har ett ansvar att förhålla sig till de rådande normerna genom att inte agera utifrån sin sexualitet. Begreppet subversiv performativitet innebär handlingar som motsätter sig de rådande normerna och rubbar den heterosexuella matrisens position. Istället för att synliggöra den subversiva performativiteten, det vill säga de
asylsökandes motstånd i asylberättelserna, blir de låsta i sina förtryckta positioner och erkänns inte som subjekt.
De slutsatser som kan dras av den kritiska diskursanalysen av domarna, är att konstruktioner av sexualitet inom den juridiska diskursen, befinner sig inom snäva ramar som är uppbyggda av heteronormativa värderingar kring sexualitet. Den
asylsökandes sexualitet ifrågasätts och det synliggör hur det finns uppfattningar om legitimerad och icke legitimerade uttryck för homosexualitet, där bisexualitet osynliggörs. Juridiken och lagen kräver en trovärdig berättelse och bevis som styrker de asylskäl som framförts. Vilka dessa skäl än må vara så är det upp till enskilda personer i maktpositioner så som handläggare och domare att bedöma huruvida personen berättelse är trovärdig och om det som förts fram uppfyller rekvisiten för flyktingstatus.
Syftet har inte varit att undersöka rättstillämpningen utifrån huruvida den stämmer överens med gällande rätt och lagmotiv och förarbeten. Det är ändå av vikt att synliggöra resultatet vad gäller de krav som uttryckligen ställs på den asylsökande att bevisa och stryka sin sexualitet. Den bedömningen påläggs då handläggare och domare i den praktiska tillämpningen. Det leder till att enskilda individers
föreställningar och uppfattningar om homosexualitet får prägla dessa domar. Den externa granskningen har uppmärksammat hur bedömningen av trovärdigheten återfinns föreställningar om hur en homosexuell ska agera utifrån stereotyper, vilket går igen i analysen av domarna. Författaren anser att det är ytterst problematiskt, att det i domskälens motiveringar inrymmer heteronormativa föreställningar som fastställer vissa konstruktioner av homosexualitet som mer gilltiga än andra. Det krävs av den asylsökande att inrätta sig i dessa
konstruktioner av sexualitet för att bli betraktad som flykting i rättens ögon och undvika återvändande till ett land där homosexualitet är kriminaliserat.
I och med resultatet av den kritiska diskursanalysen vill författaren belysa den problematik som uppstår när människors sexualitet ska kategoriseras inom juridikens ramar där det finns krav på fakta och bevis. Hur ska den asylsökande kunna garanteras en rättvis och rättsäker prövning när det i praktiken görs
konstruktioner av homosexualitet som utestänger möjligheter för den asylsökande att definiera sig själv. Det som framkommit i analysen underbyggs av RFSL:s rapport och den externa normkritiska granskningen av migrationsverket. Författaren vill också kommentera och understryka de svårigheterna som
påträffats för att få tillgång till dessa domar. Enligt författarens uppfattning leder den begränsade möjligheterna till insyn i dessa beslut till svårigheter att upptäcka de normer som styr asylprövningarna i praktiken, och är problematiskt ur ett rättsäkerhetsperspektiv.
Resultatet av den kritiska diskursanalysen gäller 13 domar och en genomgång av ett större material hade givetvis varit att föredra. De konstruktioner av sexualitet som går att utläsa i dessa domar kan i alla fall belysa hur den asylsökandes sexualitet i praktiken ifrågasätts och urskiljs utifrån en heteronormativ bedömningsgrund, när fruktan för förföljelse på grund av sexuell läggning tillämpas i praktiken.
En aspekt som denna studie inte har tagit upp, men som enligt min uppfattning är viktig, är genusperspektivet. I de 13 domar som analyserat har det enbart varit 2 av de asylsökande som varit kvinnor och uttryckligen varit lesbiska. I betänkandet från 2004 går det att läsa att de asylsökande som åberopar homosexualitet som asylskäl överstiger andelen män klart över andelen kvinnor.I Susanne Bergers forskning synliggörs en genusskillnad bland homosexuella asylsökande. Det framgår hur manliga homosexuella mer ofta har uttryck sin sexualitet explicit och hur kvinnliga asylsökande inte definierar sig själva som homosexuella. De
hot från stat och myndigheter är vanligare bland manliga asylsökande. Det vore därför intressant och relevant att undersöka vidare, ur ett intersektionellt