Ortsboöknamnen bete cknar by gdeborna kollektivt. Det k an där vid vara fråg a om landskapsbor, soc kenbor e l l e r bybor, men också innevånare inom e t t etnogeografiskt definierat område. Öknam
nen ifråga k a n visserligen individualiseras, men d etta bör
betrak tas såsom e t t specia lfall i användningen. Öknamnen syftar på ort sborna so m helhet, äv en o m de m estadels använts i mansdominerade situationer. Endast i undantagsfall avser ort s
boöknamnen ex klusivt någon viss del av befolkningen, t .e x . männen elle r kvinnorna, nå gon gå ng enb art bar nen.
Det är boe ndeorten s om är den huvu dsakliga utgångspunkten vid bild andet av o rtsboöknamnen. N amnen har m .a.o. etnocentrisk motivering, även o m de o ckså st undom k an ha en därmed samve r
kande sociocentrisk bakgrund. Namngivningen är i princip in i
tierad av by gdegrannarna, m en i vissa fal l kan det tänkas a t t bygdeborna s jälva har skapa t s i t t öknamn, kanske i opposition mot e t t alltfö r nedsättande namn. En he lt annan sak är det emellertid a t t sockenborna ka n an vända ök namnet i självomtal.
Detta har troligen sa mband m ed a t t öknamnet så sm åningom k unnat avemoti vi seras så mycket a t t det f å t t karaktär av e t t närmast neutralt bin amn, s om kunnat a nvändas vid sid an av det regelrät
ta inbyggarnamnet så som en s kämtsam sidovariant.
Beträffande ortsboöknamnens emotiva status har konstatera ts a t t öknamnen ifråga kan ha olik a stark emotiv laddning, a l l t ifrån k lart nedsättande ö knamn t i l l binamn, m öjliga a t t använda skämtsamt t.o.m. av bygdeborna själva vid sida n av det regel
rätta inbyggarnamnet. Å andra sidan k an e t t regelrätt inbyggar-namn så småningom pej orativi seras t i l l den gra d a t t det får en nedsättande bety delse. Samm anfattningsvis kan man konstatera a t t det inte föreligger e n enty dig skilln ad me llan in
byggarnam-nen o ch ort sboöknambyggarnam-nen m ed av seende p å deras emotivitet i den meningen a t t ortsboöknamnen - och enda st de ssa - uppbär ne d
sättande 1 addni ng.
Ortsboöknamnen används framförallt för a t t reta e l l e r skämta med or tsborna. Analysen av de s ituati oner där des sa beteckningar främ st har k ommit t i l l användning visar a t t situa
tionerna v ar i t mansdominerade oc h a t t man m ed ö knamnens hjälp ofta haft t i l l syfte a t t provocera fram skä rmytslingar. Det f i nn s härvidlag en p ri n c ip i e l l t viktig skillnad mellan de individuella öknamnen oc h de kollektiva, ty medan de förra huvudsakligen an vänds i omtal (och b akom ryggen p å d en ö knämnde), kommer de ko llektiva na mnen t i l l bruk bå de i omtal och -företrädesvis - i direkt t i l l t a l .
Ett or tsboöknamn be höver i princip inte innehålla ort namnet ( el l e r en del av d etta) eller inbyggarnamnet (eller en d el av detta) som förled elle r efterled. Däremot m åste det s j ä lv f a l
l e t framgå a t t öknamnet ha r klar kollektiv syftning p å inne vå
narna i en viss by gd.
Några krav på a t t öknamnen sk all ha en viss grammatisk form, ingå i vissa ramsmönster e l l e r ha si n bakgrund i t . e x.
a ll i t t e r a t i ons- e l l e r assonansförhållanden t i l l ortnamn ell er inbyggarnamn finns dä remot inte.
2. 3. NÅGRA K ARAKTÄRISTISKA D RAG
2.3.1. Öknamnens funktion: några utgångspunkter
Som kommer a t t framgå vid granskningen av ökn amnens sakl iga bakgrund (kapitel 4) ger öknamnen knappa st en san ningsenlig bild av respe ktive orts karaktäristiska drag. M an k an dä rför ha skäl a t t undra vilken betydelse det har a t t överhuvud taget granska de sakli ga mo tiv so m lämnats s om förklaring t i l l öknam
nen. Ett v ik ti gt skäl är emellertid a t t det är just med hjälp av ste reotyper (varpå ök namnen utgör exempel) som m änniskan ori enterar sig i en mån gfasetterad verkligh et. O m stereotyper se b l.a. Yelure 1 979:145, Schaff 1979 - vilken ger teor etiska utgångspunkter, bl. a. t i l l frågan o m stereotyperna har en kä rna av s anning eller endast är överdrivna general i seringar utan sanningsgrund - samt Sare ssalo 19 83:195 f f .
Magne Velure (1979:145) karaktärisera r stereotyper "som föreställ ningar o m a t t medlemmar av e n etnisk, social, religiös och/eller nationell grupp har yttre och/eller inr e egenskaper på grun d av a t t de är m edlemmar i den aktuella gr uppen. Männi
skan blir inte värderad s om en enskild individ med personl iga och individuella förutsättninga r, utan som r epresentant för gruppen" (m in understrykning). Angående e tniska stereotyper framhåller Saressalo (1983:200) a t t "de färdig a stereo typerna förstärker de n i enkulturationsprocessen för värvade ber edskapen för etnoce ntriska atti tyder". När m an m ed ö knamnens hjälp sök er ge e n bild av gr annbygdernas innevånare b l i r också detta en förenkling av den mångfasetterade verklig heten; efte rsom det sker m ed ö knamnens hjälp b lir bilden a v gra nnarna därti ll elakt vantolkande och/eller humo ristiskt färgad .
Doppagne m enar a t t "les blasons populaires" haft en psyko-social betydelse, eftersom de spelar "un rôle de definition, permettant au x ge ns d e situer les groupes loc aux e t de s'orien
t e r parmi eux" (Doppagne 1 968:346). Det ta är e t t viktigt påpe
kande, för oavsett o m öknamnen all tså fångar de m est karaktäri
serande dragen i en bygd e l l e r e j (vilket de sällan gör), så har m an m ed ö knamnens hjälp ku nnat orie ntera sig i bygden - där
och där bor de so m huvu dsakligen är (eller åtminstone varit) bruksinnevånare, där o ch d är fiskarna, där o ch d är de s om anses vara rika, där och där tattarna, där och där de som säger na
i s tä l l e t för v i , där oc h där de so m äter pal t o.s.v .
Jag menar därför, a t t öknamnen visar hur na mngivarna före
s t ä l l t sig sina grannar oc h dera s ver ksamhet i stort med hjälp av anslående drag såso m kläd mode, språkbruk oc h pe rsonnamns
bruk, bar a för a t t ta några mot ivkretsar so m aktu alisera s vid öknamnsbildningen. Öknamnen l ä r oss vilka d et al j e r som man ansett var a anm ärkningsvärda - på så s ätt speglar de na mngivar
nas värderingsnormer. M en det är som sagt en naturlig sa k a t t de b eskrivningar so m man m ed ö knamnens hjälp ger by gdegrannarna blir nedsättande. Ö knamn är ju per de finitionem n edsättande!
Att m ärka är a t t öknamnet ofta inte innehåller något i sig nedsättande element - vad är det t.ex. för fel i att säga aa
ist äll et för v i ? - men m an m åste vid na mnanalysen erinra sig varför dessa beteckningar s kapats. De är ju bilda de för a t t antingen reta e ller skämta m ed by gdeinnevånarna. Just detta gör en b enämning s om n a b or 'd e som säger m a' nedsättande, tr ots a t t den inte innehåll er någ ot i sig nedsättande o rd. Beteckningen ä r nämligen tillkommen i e t t sammanhang där v i är normen, utifrån vilk en avv ikelsen m a är klandervärd.
2.3.2. Öknamnens Situationella och etnocentriska status
Vid definitionen av termen ortsboöknamn ovan har jag något berört de ol ika situa tione r i vilka ö knamnen k ommit t i l l an
vändning. De kont extuella och situa tio nella aspekterna har därvid betonats. En teoret isk ram för situatio nsanalysen ger den so ciolingvistiska skol a so m - med D ell Hymes s om teoretiker
- studerar "the e thnography o f speaking"; se härför t. ex. Hymes 1968:99-138.
Inte minst vid analys av vits ar och ry kten o m folk, typer av spr åkmanifestation som ligg er ortsboöknamnen nära ( e l l e r åtminstone har o m dessa på minnande intentioner), har socioling
vistiska teoriramar an vänts. An alyser så som B aumans (1975:290-311) o ch V elures (19 79:144-156) - den s istnämnda undersökningen handlar o m rykten oc h vi tsar om invandrare - har s ignifika tivt nog uppt agit el ement från Dell Hymes an alysmodell.
Teorin om fattar e n fo rm av k ommunikationsmodell. I en så dan
Genom uppteckningar oc h uppgi fter i fråge! istesvar vet vi
torde enda st und antagsvis ha k ommit t i l l uttryck i dessa sam
manhang: här var det i s t ä l l e t sockenborna och ibland oc kså landskapens inne vånare s om fick hålla sa mman m ot pojka rna från andra socknar/landskap. I det sammanhanget gällde det förstås för soc kenborna/landskapsborna a t t glömma d en inbö rdes r i v a l i teten och hålla ihop. I litteratu ren nämns ofta just militär-förl äggningen so m en van lig "spelplats", där o rtsboöknamnen k om t i l l användning, j f r DertCker 1929: 117 och Ejdest am 1 942:86 m.fl.
Då de t gälle r byboöknamnen är a t t märka a t t också des sa ofta kom t i l l användning i typ iskt manliga konsituationer.
Detta k an exe mplifieras m ed d en s.k. utpågåingen el ler nattfr i
eriet (nattlöperiet), varom k o r t f at t at ovan i definitions av
s n i t t e t . Både E. Granberg (19 36a:82-101) oc h - med stö d i e t t ytt erligt sto rt etnologiskt källmat erial - K. Rob. V. Wikman 1937, har betonat a t t man i det ga mla m ellannorrländska bo nde
samhället - om också inte alltid i praktiken - tillämpade någ ot som skul le kunna jämföras m ed e ndogami, d. v.s. gifte inom byn (eller åtmi nstone in om socknen).( 1 5 ) Åtskilliga uppteckn ingar betonar också det anmarkningsvärda i a t t g if t a sig utanför socknen eller byn ( t.ex. ULMA 208,9, U LMA 1136,1:5, j f r därtill också Granberg 1 936b:127ff oc h W ikman 1 937 pa ssim, särskilt s . 109 f f . ). Man sö kte dä rvid h ålla rivale r från andra byar och framförallt andra socknar bor ta. Stejs kal (1954:32) lämnar exempel på vilka orsa ker by slagsmålen k unde ha i nom h ans und er
sökningsområde (Österbottens svenskspråkiga by gder), och h an sammanfattar:
Orsaken t i l l byslagsmålen var o f t a s t flickorna.
Pojkarna i en by diskuter ar t . e x . någon främmande bypojkes frie ri ell er sällskapande m ed e n fli cka. Man besluter gå t i l l b^n ifråga. Mötesplatsen är mesta
dels vä gen elle r någon gård splan. Först tar man nå gra rediga sup ar, så far man t i l l grannbyns pojkar och krig är förkla rat. Andra or saker t i l l byslagsmål kan vara, a t t pojkarna hyser agg t i l l varandra, avund
sjuka och grälsjuka i allmänhet. M an tyc ker o ckså o m a t t 'skäll a' på vara ndra, nå gon har någ onstans skym
fat den a ndra by ns po jkar oc h detta skall vedergällas o.s.v.
Och o m själva slags målets upp rinnelse säg er Stejs kal vidare (1954:33 f ) :
Före s jä l v a slagsmålet är det vanligt a t t kasta glåpord, 'munhuggas', 'käfta s', 'sk älla' på varandra
vid någon rågång m ellan bya rna, vid en lan dsvägsbro, e t t vägskäl, en grind. M an kallar varandra ' s t ö v e l ' , ' s k i t s t ö v e l ' och ' k n öl ' och öser ur sig en massa svordomar o ch o kvädinsord, t . e x. 'sk ithu sklinkon' , ' s t ac k a r e ' , 'hare', lokala skällsor d /d.v.s. vad jag kallar ortsboöknam n, min a nm./ so m 'ko rvbältare' (et t skällsord för Yöråbor), 'kapellklippare' (för M axmo-borna), 'Hindsby sel knapparna' (som an sågs vara små t i l l växten), 'storätare' (för Ma laxborna), 'lodbäss' (kastrerad bo ck m ed stora pung ar).
Vid s lagsmålen br ukar det finnas rçycket pojkar t i l l städes. Småpojkarna ka n gö ra fört ret genom a t t kasta antagonisternas mössor i en brunn e l l e r , såsom i Sibbo och Bor^å socknar, ' y l a ' som vargar , e l l e r 'br äka' som f a r , med häntydning på s k ä l l snamnen 'Sibbovargar' oc h 'Borgåbä ssar'.
Yi f år genom dessa c i t at en g od bild av hu r och varför -ortsboöknamnen a nvändes. Ö knamnen kunde också komma t i l l an
vändning när ungdomarna av olika anledningar samlades t i l l gemensamma e venemang, det kunde var a danse r e l l e r "lekstugor"
(så kallades danstillst äll ningar arrangerade på sö ndagens kväll). Karaktäristiskt för hur natu rligt öknamnen brukad es i dessa sammanhang är den uts aga som finns i e t t frågelistesvar (YSP 2300:3 6, från Vännäs sn ): "En gumma berättade om s i n ungdom på 185 0-talet. 'Då samlades vi i stora hopar hä va Bj öra
/från Jämteböle/ å S p a r r a /från Seiet / å B o c k a /Spöland/ å
S v i n a /från Vännfors/ å vi Krå ken" (min kursivering). Denna berättelse rör ungdomar ifrån byar inom Y ännäs socken. Lik
nande utsagor finns också beträf fande u ngdomen i Umeå so cken, t.ex. i DAUM gr. 332B (från Ö verboda) o ch från en mängd andra håll inom un dersökningsområdet. O m det traditio nella bondesam
hällets umgängesformer se översiktligt Löfgren 1 977:319 f f . Öknamnen kunde de ssutom användas ko nfirmationsbarnen em el
lan, jämför P. Nilsson-Tannér, Sk ämt o m bygderna oc h o rter och deras inne vånare, I (EU 327:113). Genom en a nnan up ptecknare av jämtländskt material, Gu nnar S medberg, har vi des sutom upp gift om a t t skolbarn kunde bruka benämningarna si nsemellan. (ULMA 21565:31.) Uppgifter av så dant slag är emellertid mera s ä l l synta jämfört med de fle rst ädes förekommande not eringarna o m öknamnens an vändning i samband m ed mi 1 itärmönstringen e l l e r utpågåingen, e ller vid m arknader, auktio ner o ch kyrk helger.(16) Matthias Zender har i sin uppsats (1 974) o m de tyska o r t s boöknamnen fr amhållit a t t versen visar a t t öknamnen in om h ans
område "Angelegenheit der K inder wa ren, de nn es i s t undenkbar dass Erwachsene od er au ch nu r Jug endliche sich irgendwo sol che Verse zuri efen." Ze nders tank e a t t vi skulle ha a t t göra med barnspråksbi 1 dningar därför a t t vi möter ö knamnen i form av verser ka n inte vara generellt r i k t i g . Med tanke på a t t det övervägande antalet brukssituationer där or tsboöknamnen k ommit t i l l användning varit knutna t i l l verksamheter där fullvuxna människor och/el ler ungdomar dom inerat - lägerliv, auktioner, nattfrieri - och m ed ta nke på hu r svårt det a priori är för e t t barn a t t få gehör för en ny bildning utanf ör intimsf ären, torde det var a säkrast a t t skriva huvuddelen av nybildningarna på vuxnas o ch u ngdomars k onton.
Åtskilliga av de ko nsituationer s om nämnts o van förutsätte r a t t öknamnen n y t t j a t s i direkt t i l l t a l , inte i omtal såsom fal let är vid de individuella . Syftet är många gånger främst provokativt, d.v.s. man vill med ö knamnen loc ka fr am e t t slags
mål ell er en sk ärmytsling. I någon ens taka uppteckning kan man däremot finna ex plicit a uppgifter om a t t öknamnen nyttj ats endast i omtal, t.ex . från R evsund (DAUM 3532:2).
Som o van framhållits vid definiti onen av be greppet o rtsbo
öknamn är dessa framförallt etnocen triskt mo tiverade, d.v.s. de har använts vid avgränsningen av den egn a gruppen gentemot andra byg debor, soc kengrannar elle r byagrannar. En ann an möj
lig het a t t uttrycka sådan avg ränsning ge ntemot gr annar har m an aktualiserat när m an k al l a t bygdegrannarna u t l ä n n i n g a r , och samma tanke uttrycks när man säger att man åker utrikes till Hammerda1, Anumark eller dylikt.
2.3.3. Öknannens dependensförhållanden
Ett karakt äristiskt förhållande, so m blir uppenbart redan vid en ytlig analys av ökn amnsmaterialet, är a t t namnen m ycket ofta hör sa mman m ed var andra parvis e l l e r i längre s e r ie r . Detta fenomen har tidigare i a k t t ag i t s i f l er a studier av sv enska ortsboöknamn, t.e x. av D encker 1929:123 f beträffande de sörm
ländska. Hos Ejdestam 19 42 v isas öknamnens samh örighet m ed varandra med hjälp av enkla matriser ( s . 53, karta s . 58).
Liknande iak ttagel ser kommer igen i senare sve nska studier, t.ex. hos Li ndén 1 974:16.
Namnens av hängighet av vara ndra, d.v. s. vad vi skulle k unna kalla dep endensförhållandena, har m era sy stematiskt studerats i kontinental namnforskning, främst av Hugo Mo ser och Albe rt Doppagne. Detta har skett i e t t flertal arbeten, so m kommer a t t behandlas längre fram i dett a a v s ni t t . Jag börjar med H ugo Mosers arb eten, efte rsom de ssa har v arit mycket infl ytelserika inom kontinental forskning kri ng orters oc h ortsbo rs ök namn.
2.3.3.1.Mosers fo rskning röra nde Namenfelder och t i l l ~ lämpningen a v de nna forsk ning på ö knamnsmaterial
Redan i Moser 1950 finns ( s . 422 f f ) e t t av snitt om d e psykologiska drivk rafterna bakom öknamnsbildningen, e t t avsnitt som sedan i mer elle r mindre identis k form kommer igen i Moser 1952:43 f f , 1979:382 ff och 1981:561 f f . Ett nyckelord i reso
nemanget är Namenfeld, e t t begrepp och en företeelse som ha n ägnar s t o r uppmärksamhet; Moser har anv änt sig av ide er från namnfältsteorien vid sin behandling av Ortsübernamen.
I lik het med be greppet Wortfeld är Namenfeld mycket om dis
kut erat, framförallt på tys kspråkigt område. En inblick i diskussionen ger b l . a . Witkowski 196 4:53, Fleischer 1962:319 ff och Moser 1979:447 f f , samt där c i t . l i t t . Moser ger 1 979:
451 en definition av Namenfeld, med vilket man "dre i oder m ehr innerlich ver bundene N amen ve rstehen mü ssen, / d i e/ einen Son
derfall des Wortfeldes d a rs t e ll e " . Vidare framhål 1 er Moser (1979:452) a t t "/d/as Namenfeld i s t also im G egensatz zu de m ge istig bestimmten überindividuellen Wortfeld ein e ge istig
psychologische E rscheinung w ie die individu elle V erwi rkl ichung des Wo rtfeldes." Vidare fra mhåll es:
Wie b ei der individuellen Rede findet dabei einmal eine Auswahl von Gliedern aus den in der Sp rache bereitgestellten Fel dern s t a t t , t e i l s in unveränder
t e r Form, vgl. die Tiernamen in m anchen Ne ckkreisen
( F ü c h s e , H a s e n , K u c k u c k e , Raben u sw.), meist aber durch Erweiterung der Feldglie der, vgl. die Op posi
tion W a s s e r k r ö p f e - S a u e r w a s s e r k r ö p f e , / . . . / , die Pflanzennamen der Ortsnecknamenfelder / . . . / , die fürstlichen und die religiöse n Namen in de n Kloster
bezeichnungen , die M urrhardter F lurnamen, die mi t d em
Limes zu sammenhängen (Zusammensetzungen mit Römer-,
H e i d e n - , T e u f e l - ) und die mit Tiernamen gebildet s i n d / . . . / . Handwerksbezeichnungen, T ier- und Pflan
zennamen u.a. bilden auch die Grundlage für Fe lder
von St rassennamen, ebe nso Be rufs- u nd Eig enschaftsbe
zeichnungen für die vo n H aus- u nd H ofnamen.
(Moser 1979:451.)
Jag har va lt a t t anföra detta citat in exte nso för a t t visa den m ångfald företeelseer so m enligt Mosers definition ryms i begreppet N a m e n f e l d . Påfallande många av Mos ers exempel på Namenfelder är som vi ser skilda typer av Ortsneckerei e n.
Moser betonar a t t nya f ä l t kan upp stå g enom a t t bildningar m ed samma gr undord fog ats s amman i en g rupp, som t.ex . ortsboöknam
nen K i m n i c h - , K l e e s a m e n - och P f e n n i g p a l t e r . Associationens drivkraft bet onas vida re var a utomordentligt viktig vid etable
randet a v e t t namnfält; e t t öknamn k a n utlösa e t t annat n amn och ås tadkomma en ked jereaktion, se härför Moser 1950:422-432, 1958:161 f f , 1979:451 f f , 1981:563 f f . Moser menar oc kså a t t valet av e lement so m skall ingå i e t t namnfält t räffas "wenig
stens zu ein em Teil bewusst" (1979:451). Här ligger den egent
liga kärnan i Mosers re sonemang om Ortsnecknamen analyserade som delar av e t t system, e t t namnfält. Vid n amnbildningsproces
sen in träffar något so m påminner o m en kedjereaktio n, där det ena na mnet utlöser det andra.
En a nnan h ärmed nä ra sa mhörig tan ke ho s Moser, diskuterad t.ex . i Moser 1958:162 ( men äv en flerstädes i hans arb eten), är a t t namn är "Entsprechungen" eller "Gegenbildungen ko mplementä
rer und kon trärer Art" (M oser 1979:451). I M oser 1958 m en o ckså på f l e ra andra stä lle n i hans produktion om Ortsübernamen framhålls dikotomin m ellan två varandra m otverkande p sykologi
ska principe r vid språ klig nyb ildning, å ena sidan efterhärm-ni ngspri nei pen, å den andra motsatsprincipen. H an fortsät ter anf. s t . med a t t framhålla:
Alle ge ist ig-ku lturel le Entwicklung be ruht auf d em Wiederstreit zw ischen d en Kr äften der Nachahmung und des Gegensatzes, zwischen d em Streben na ch A ngleich-ung u nd na ch A nderssein. Di e Ei nzelnen wi e die Grup
pen übernehmen nicht nur von einander, sondern ha ben auch s chon u nbewusst, z . T. aber auch bewusst, die Tendenz, sich voneinander zu unte rscheiden.
(Moser 1958:162.)
Namnens eg enart oc h likhet har Moser illustre rat med h jälp av s kisser (Moser 1950:424-427, 195 2:46, 51, 53, 55, 197 9:385-388, 19 81:565, 567, 568). Kedjorna av öknamn kan vara långa e l l e r kor ta. Är det fråga om två orter med s amma n amnelement
tala r Moser om "Zwillingneckerei" eller "Zwillingnamen", där
emot t a l a r han om "Neckpaar" e l l e r "Gegennamen" om det är frågan om "Gege nspott", som t. ex. vid öknamnen Dürnauer Hörner-/ b ö c k Hörner-/ visavi Kanzacher M u t t e l / b ö c k / ('Böcke o hne Hor ner"), se t.ex. Moser 1950:424. Mot termen Gegennane kan inv ändas a t t den int e ger någon fingervisning om v ad so m skall betraktas s om primärt oc h sek undärt i e t t namnpar. (Jfr även Ruland 1 968:228 not 24.) Är ke djan av s amhöriga n amn d äremot län gre talar Moser om "Neckreihe" om det är fråga om s amma namnelement e l l e r omtolkningar av samma namnelement, och om "Neckkreis" när namnfältet består av tr e eller flera namn (t.e x. namn ino m e t t visst betydelseområde). Moser är emell ertid angelägen o m a t t påpeka a t t skiljelinjen mellan va d so m skall räknas so m Ne ck-reihe resp. Neckkreis int e a l l t i d är kla r: ofta bildar "die abgewandelten N amen inn erhalb der Hauptreihe wieder kleinere Neckkreise" (Moser 1950:425). Öknamnen hå lls samman i e t t namnfält, anti ngen sem antiskt elle r formellt:
Inh altlich kann m an zwei Formen de r Neckpaare un d Neckkreise unter scheiden: solch e mit e inheitlichem und solche mit verschiedenem Bezug; werden die ersten du rch de n Inhalt der Namen (oft aber nicht immer, zug leich au ch d urch ihre Fo rm) zu sammengehal
ten, so sin d die anderen nur fo rmal verbunden.
(Moser 1979:389.)
Att det är fruktbart a t t i likhet med M oser betrakta o r t s boöknamnen so m delar av e t t system är h elt uppenbart. Moser har oc kså m ed e t t stort öknamnsmaterial från framförallt Würt
temberg, Hohenzol1ern, bayerska Schwaben och delar av B aden visat hållbarheten i sina teser om namnens inb ördes samhörig
het m ed va randra.
Jag ha r i det här sa mmanhanget ing en st ör re anledning a t t k r i t i s k t utvärdera namnfältsteorien so m sådan, ty denna avse r ju a t t vara ge neral i serbar för namn i allmänhet, och en mera djuplodande disk ussion o m namnfältsteorien skulle föra långt in i allmänl ingvistiska res onemang, vida utanför det som lig ger inom den na undersöknings ram. Jag vill dock på peka a t t Moser och andra som arb etat med namnfältsproblem utvecklat sina
Jag ha r i det här sa mmanhanget ing en st ör re anledning a t t k r i t i s k t utvärdera namnfältsteorien so m sådan, ty denna avse r ju a t t vara ge neral i serbar för namn i allmänhet, och en mera djuplodande disk ussion o m namnfältsteorien skulle föra långt in i allmänl ingvistiska res onemang, vida utanför det som lig ger inom den na undersöknings ram. Jag vill dock på peka a t t Moser och andra som arb etat med namnfältsproblem utvecklat sina