I detta avsnitt kommer vi att sammanfatta vår analysdel genom att diskutera övergången från andra- till tredjeklass, om det har skett någon förändring när det gäller barnens kompisrelationer, lek och trygghetskänsla.
Kompisrelationerna har inte förändrats utan barnen uppger att de leker med samma som de gjorde i andraklass. Skillnaden mellan pojkarnas och flickornas relationer är att flickorna har fler kompisar men uppger en eller två som bästa vänner. Pojkarna säger samma namn och antal både när det gäller kompisar och bästisar. Det är även så att pojkarna leker mest med de som de delar intresse med som t.ex. fotboll och detta är enligt Rödstam (1992:84) väldigt vanligt. Även Schjellerup Nielsen (2006:71) tar upp detta och skriver dessutom att pojkarna gärna umgås i stora grupper och att vem som helst brukar få vara med bara de har samma intresse. Det flickorna uppger som anledning till bästisförhållandet är att de hade känt varandra sedan de gick i förskolan och att de leker mycket både på rasten och hemma. Att vara kompis med någon på fritiden menar Wrethander Bliding (2007:77) är ett bevis på att man har en djupare vänskap.
I andraklass så uppger alla, förutom Sophia, att de inte leker med yngre barn på rasten. Hon säger att de yngre får vara med när de leker mamma, pappa, barn. När vi däremot frågar om de lekte med äldre barn när de själva gick i förskoleklassen eller förstaklass så svarade alla att de gjorde det ofta. Vi kan själva relatera till detta då det alltid har strävats efter lek med äldre under vår egen skoltid. I tredjeklass så leker de sällan med äldre elever utan håller sig mest inom klassen. De tillfällen då de leker med äldre så är det oftast då många barn leker tillsammans. En anledning till detta kan vara att vi observerade barnen tidigt på terminen och att de inte ännu känner sig trygga med att leka parvis med andra utanför klassen.
Barnen är nöjda med utbudet på de båda skolgårdarna men anser att de har sina fördelar respektive nackdelar. Skolgården barnen hade i tvåan har bra variation och en stor fördel
31
enligt barnen var att fotbollsplanen och gungorna fanns att tillgå. En nackdel med gården, enligt barnen, är att det finns för mycket grusytor och för lite asfalt på gården och barnen menar att detta gör att deras möjligheter till att leka begränsas, de kan till exempel inte cykla om de vill det. Barnen framhäver att de skulle vilja ha mer buskar och platser som ger dem möjlighet att leka avskilt och berättar att till exempel kurragömmalekar är svårt då de inte har så många ställen att gömma sig på. Om lekmiljön har många vrår och buskage stimuleras barnens parlek och rollekar och de lätt kan gömma sig och skapa avskildhet ifrån omgivningen menar Norén Björn (1977:189). Under intervjun berättade Sophia att de i tredjeklass sällan leker familjelekar. Hon sa att de gjorde det mer i andraklass men att de nu inte gör det längre för att det finns äldre barn på skolgården. Vi upplever att det lektes mer rollekar i andra klass och vi förstår Sophias känsla och att det ibland är pinsamt att leka dessa lekar inför de äldre barnen. Vi tror att de fortfarande hade lekt mer rollekar om de hade gått i tredje klass och fortfarande varit äldst på skolgården.
På den skolgård de har nu i trean är det kullen som lockar de flesta barnen. Här får de lov att leka avskilt och det är en spännande och ny miljö för barnen. Flickorna uppger att de saknar de gungor de hade tillgång till i andra klass och flera pojkar saknar att ha fotbollsplanen nära. Vi ställer oss frågande till varför det inte finns några gungor då det är en aktivitet som även äldre barn använder. Det är dessutom en könsneutral aktivitet. När vi frågar pedagogen om detta så menar hon att barnen får ta upp detta i klassrådet. Barnen har lite inflytande på skolgårdens konstruktion även om det är deras miljö menarNorén Björn (1977:63). Dessutom skriver hon att skolgårdens omgivning är konstruerad enligt de vuxnas idéer om hur de tror att barnen vill ha det. Under våra observationer, framförallt i tredje klass, såg vi ofta barn som under rasten klättrade högt upp i träd eller som utförde andra våghalsiga aktiviteter. Vid ett tillfälle så var det en grupp pojkar som åkte skateboard och rollerblades nerför en rutschkana. Pojkarna åkte ner med väldigt hög hastighet och utmanade varandra i detta. En av pojkarna slog sig ganska illa mot den kant som avgränsar den sandlåda rutschkanan står i. Enligt en av pedagogerna ska rastvakten säga till när det blir för utmanande lekar men under den rast då detta hände såg vi ingen rastvakt ute. I likabehandlingsplanen kan man även läsa att det alltid ska finnas en vakt ute vid varje rast och att denna alltid ska bära en gul väst så att barnen snabbt ska kunna lokalisera den vid behov. Vid denna ålder, 9-10 år, är barnen inne i en fas där de vill gärna prova på så mycket så möjligt. Rödstam (1992:64-65) skriver att denna energi tillsammans med äventyrslustan kan göra att barnen kanske inte riktigt ser faror med de
32
aktiviteter de tar sig för. De är fortfarande, i denna ålder, egocentriska och tror att de klarar vad som helst och det bidrar till att framförallt pojkar testar fysiska utmaningar med livet som risk. Med tanke på de aktiviteter vi såg under rasterna så borde man vara extra noga med att alltid ha rastvakt ute.
Flera av barnen menar att det var mer konflikter när de gick i andra klass. Detta kan bero på att man på den skolgården inte har så många platser där man kan leka ostört. Vid för stora öppna ytor avbryts leken oftare och barnen får hela tiden börja om på nytt (Norén Björn, 1977:189). Om skolgården har områden där barnen kan leka i avskildhet får leken oftast fortlöpa och barnen blir inte avbrutna lika ofta (a.a). Barnen själva berättar att det kunde vara jobbigt med de yngre barnen som gärna ville störa och att de gärna bråkar om småsaker. Till skillnad från i andraklass så har man i tredje något som kallas för Billepolarna som är en
kamratstödjargrupp. Medlemmarna väljs av klasserna själva och uppdraget varar under ett år och de får utbildning av antimobbingteam. Under rasterna ska medlemmarna ha en särskild keps och väst på sig så att de lätt kan uppsökas. Vid mindre konflikter ska eleverna i första hand kontakta en Billepolare för hjälp och den får sen bedöma om en rastvakt behöver kontaktas. I denna klass är det Veronica och Edvard som har fått detta uppdrag och båda menar att det är kul men att det är väldigt sällan någon som behöver deras hjälp. Under våra observationer ser vi inte någon gång att Billepolarna kontaktas. Kan man kräva att barnen i Billepolarna ska vara kompetenta att lösa de konflikter som uppstår, även om det är små konflikter det handlar om? Är det inte rastvakternas uppgift? I stället för Billepolarna, eller som komplement till dem, kunde skolan utveckla ett faddersystem. Fördelen med ett faddersystem är att barnen skapar relationer och gemenskap till varandra även över klassgränserna. Det skulle kanske underlättat övergången för Veronica och Johan som uttrycker att de känner viss oro över sin vistelse på den nya gården. Johan menar att han gärna går omvägar för att slippa möta de äldre eleverna och Veronica tycker att hon känner sig trygg så länge hon inte retar upp de äldre på skolgården. Som tidigare diskuterats kan en anledning till att det just är dessa två som känner oro vara att de är de enda utan äldre syskon och att de kanske inte har någon relation till äldre barn, vilket ett faddersystem kan ge möjlighet till.
Barnen är tydliga gällande att rastvakternas roll är att vakta och det är bara en pojke som nämner att han skulle vilja att rastvakterna involverade sig mer i leken. Däremot så var alla i andraklass positiva till de representanter från kyrkan som kom till skolan en gång i veckan för
33
att hålla i rastaktiviteter. Då rastvakterna också är lärare för barnen så finns det kanske ett motstånd från barnens sida när det gäller att umgås med dem. En lärare ska vara en lärare och inget annat. En tanke är att skolan kunde ha rastvärdar, eventuellt fritidspersonal från skolan, som håller i olika frivilliga rastaktiviteter regelbundet för att på så sett skapa en gemenskap för de som vill medverka.
Då barnen redan gått i samma klass sedan länge så känner de varandra väl och det finns givna relationer även om de skiftar ibland. Att de umgås mest inom klassen tolkar vi som att de skapat en stabil gemenskap och det kan vara tryggt nu när de har bytt skolgård och har rast med äldre barn.
I det stora hela så verkar övergången ha flutit på utan större svårigheter och trots att vi gjorde vår studie tidigt under terminen så känner de sig redan hemma på den nya skolgården och att det är på den nya skolgården de trivs bäst är de överens om, mycket på grund av kullen där många äventyr tar plats. Att klassens relationer redan verkar vara etablerade är kanske inte så konstigt då barnen hunnit gå tillsammans i skolan en längre tid. Att ingå i en klass skapar en trygghet och en vi-känsla och man kan nästan sammanlikna det som att ingå i en familj enligt Sally Anderson (Schjellerup Nilesen, 2006: 36-37). Hon menar också att ”den trygghet som faktiskt finns i klassen är i högre grad uttryck för att alla vet sin plats i den sociala hierarkin än för att barnen är likvärdiga och att det inte existerar några skillnader”. Har man hamnat i en hög social position kan det vara positivt att det skapas givna platser i hierarkin men om man tillhör de som inte är så populära i klassen så blir det en kamp om att finna en plats i gemenskapen.
34
Slutdiskussion
Vårt övergripande syfte med undersökningen var att undersöka hur barnens rastsituation i en andra/tredjeklass ser ut. Hur barnens relationer ser ut, vad de gör på rasten och om de känner sig trygga. Vi ville även undersöka övergången mellan andra- och tredjeklass. Genom att observera och intervjua barnen har vi fått inblick i hur deras rastsituation ser ut och barnen har varit väldigt tillmötesgående under studiens gång. I kommande punkter diskuterar vi vår valda metod och vårt resultat samt förslag till fortsatt forskning.