Sammanfattande reflektion

Severinsson har i sin avhandling uppmärksammat att kvinnors användande av långbyxor verkade skapa en rädsla i samhället, både för en uppluckring av könsskillnader i fråga om klädsel, men också för en maktförskjutning i samhället.75 Rädslan för en uppluckring av

könsskillnader är något som framgår tydligt när vi undersöker Iduns krönikor. Till allra största del handlar denna rädsla eller oro om att kvinnan i sin kamp mot jämställdhet ska förlora sin

72 Åkerhielm, Annie, “Långa kjolar och korta”, Idun nr. 43, 1926, s. 1093. 73 “Äro herrarna tråkigt klädda?”, Idun nr. 13, 1927, s. 311.

74 Ibid.

feminina sida. I de fall där det maskulina moderna modet lyfts som något positivt kompenseras det majoriteten utav gångerna med feminina begrepp vilket gör att även kvinnligheten lyfts fram. Det är endast vid få tillfällen där det maskulina modets förespråkare totalt bryter med den genusordning som säger att mannen är manlig och kvinnan är kvinnlig genom att låta modet tala för endast ett praktiskt syfte. I de flesta fall fokuseras diskursen på hur den moderna kvinnan ska bibehålla sin kvinnlighet, oavsett om krönikan syftar till att lyfta fram det maskulina moderna modet eller argumentera för att läsaren borde återgå till det mer voluminösa, feminina modet. Det faktum att det endast förekommer ett fåtal krönikor där krönikören eller intervjuobjektet tydligt talar för en bruten genusordning kan antingen bero på just rädslan att verka för radikal i sina åsikter om förändring, eller grunda sig i att majoriteten av skribenterna inte är beredda att bryta genuskontraktet i frågan om modet. Å andra sidan kan avsaknaden av dessa argument tvärtemot grunda sig i just viljan att förändra genusordningen. Genom att försöka integrera kvinnligheten med det maskulina modet bryts genuskontraktet då linjen mellan kvinnligt och manligt mode bleknar.

7.2 För vem?

Jag har funnit att det i flertalet utav Iduns modekrönikor under 1920-talet diskuterats vem kvinnan klär sig för, samt vilka det egentligen är som kontrollerar modet och idealet. Några menar att kvinnan klär sig av individuella skäl, andra att de klär sig för att behaga sin man och några menar att det är modeskaparna som styr modet och att kvinnorna helt enkelt klär sig på ett visst sätt för att modet säger så. Allt oftast beskrivs kvinnorna i form av slavar för modet, det vill säga att kvinnan styrs av modets förändringar och inte tvärtom. Denna del av analysen fokuserar på att ta reda på för vem, enligt Iduns krönikörer, kvinnan klär sig.

7.2.1. För henne

“Kvinnan är modets slav, heter det. Men hon är också dess härskarinna.” På detta sätt uttrycker signaturen Partout det i sin modekrönika från 1927, hon påstår att trots att kvinnan mer än gärna följer med i modehusens svängar kommer modehusen alltid styras av efterfrågan och därmed alltid styras av samhällets kvinnor och vad de finner användbart och snyggt.76 I flera av

modekrönikorna fokuseras det moderna kvinnliga modet på att vara hygieniskt och praktiskt för kvinnan. Bagerius diskuterar i sin avhandling att kvinnorna i dräktreformrörelsen kämpade

för att ta fram ett mode vilket skapade frihet för kvinnan och hennes kropp. Dessa kvinnor menade att om bara världens kvinnor blev fria från den fängslande och strama korsetten skulle även deras hjärtan och sinnen släppas fria.77 Korsetten ansågs alltså under tidigare sekel inte

endast farlig för kroppen utav även opraktisk och tillbakahållande. Dessa argument togs tillvara på och när korsetterna kom tillbaka på 1900-talet var fokus på just hygien stor. I en artikel från 1921 skriver en användare av den nya korsetten Spirella följande: “korsetten fyller sin uppgift: att vara till nytta för kvinnan i det dagliga liveet[sic!], icke en plåga.” Hon berättar också att på grund av fjäderns elasticitet orsakar korsetten aldrig någon skada på kroppen. Eftersom fjädern är byggd så att den följer kroppens rörelser menar kunden att korsetten alltid stödjer bärarens figur oavsett om hon sitter, står eller går.78 Severinsson skriver att det kvinnliga modet på 1920-

talet ofta görs till en symbol för den kvinnliga friheten. De korta kjolarna till exempel kan enkelt kopplas samman med kravet på rörelsefrihet, en rörelsefrihet vilken underlättade de moderna kvinnornas delaktighet i det moderna livet.79 I ett kåseri skrivet av historikern och

författaren Alma Söderhjelm beskriver hon hur den moderna garçonnetypen tagit form från kriget, hon anser att då kvinnan fick en ny roll i samhället antog hon även en ny yttre form. “Kvinnan har blivit en annan. I känslan av sin nyfunna frihet roar hon sig med eller känner sig kanske nödvändigheten av att finna en yttre form för vad som rör sig inom henne.”80 I en annan

text av Söderhjelm uppmärksammas ytterligare ett exempel på att kvinnan klär sig för sin egen individualitet och frihet, detta då hon talar om den moderna silkesstrumpan. “Bland de uppfattningar, som kunna karakteriseras såsom verkligt »nordiska», [...] att all vacker damklädsel är av ondo, det vill säga, uppkommen endast av lust att pråla och behaga.” Hon menar att många anser silkesstrumpan vara opraktisk, men även att kvinnor av olika slag ställer sig emot detta förakt för stumpan och att hon genom detta kan konstatera att “det verkligen finnes något som heter kvinnornas solidaritet.”81 I ett kåseri om garçonnemodet skriver

signaturen Korax att många utav världens män förfärar sig över det ständigt föränderliga kvinnomodet. Hen uttrycker att “de fatta icke att vad de tanklöst kalla det meningslöst växlande dammoderna äro en reflex av den rytm utan vilken ingen verklig utveckling kan förekomma.” Vidare skriver Korax att en brittisk läkare uttryckt att det moderna garçonnemodet är det mest hälsosamma modet och att det låga döds- och sjukdomsantalet bland kvinnorna i England 1923

77 Bagerius, s. 135.

78 “Korsettidealet Spirella”, Idun nr. 18, 1921, s. 430. 79 Severinsson, s. 171.

80 Söderhjelm, Alma, “Parisiskan och tiden: Ett kätterskt modebrev.”, Idun nr. 23, 1924, s. 564. 81 Söderhjelm, Alma, “Silkesstrumpans lov”, Idun nr. 18, 1923, s .417.

är en direkt följd av den moderna klädseln. Korax menar att “kvinnan har visat, att det som är vackert är hälsosamt” och att omdömet hos många utav världens män har stagnerat. “Och i sin patetiska enfald flinar den arma figuren år kvinnan, som genom sin friska och orädda experimentlust förverkligat det idealiska förbundet av skönhet och hälsa.”82 Att klä sig för sin

egen skull handlar alltså för 1920-talets moderna kvinna om att klä sig för sundhet och frihet, att kunna röra sig fritt och därmed kunna utföra arbeten och sysslor som tidigare endast utförts av män.

Men det var inte endast de moderna kläderna som antogs på grund av hygieniska skäl, även de kortklippta frisyrerna menade vissa klipptes inte endast för att de var moderna utan även för att de var hygieniska och praktiska. Enligt författaren av artikeln Gosstypen i modet är håret kvinnans främsta prydnad och på modet är nu den kortklippta frisyren. Hen menar att en yrkeskvinna med sinne för det praktiska och aktiva livet inte kan undgå att se fördelarna med de korta frisyrerna. “Kort hår är framför allt lättare att sköta och hålla rent än långt.” I samma artikel berättar konstnärinnan Sonja Derkert att hon själv har kort hår på grund av att detta både är hygieniskt och bekvämt. Likt henne anser simmerskan Astrid Torslow att en kortklippt frisyr passar den aktiva kvinnan bra eftersom den är både bekväm och ser hurtig ut. Däremot menar Torslow att gossfrisyren sällan används av simmerskorna då det är en alldeles för krävande frisyr.83 Den kortklippta frisyren är alltså enligt kvinnorna hygienisk, dock inte i alla fall mer

praktisk än någon annan frisyr.

Hur som helst, frågan om för vem kvinnan klär sig för verkar inte alltid vara så lätt. I krönikan Väljer er man er toalett? har krönikören intervjuat några svenska kända kvinnor angående hur stor påverkan deras makar har på deras klädsel. Krönikören menar att “de lärde tvista om huruvida den eleganta damen klär sig för sin man – resp. männen – eller för sin väninnas avundsjuka blickar.” Inget av det menar de intervjuade kvinnorna. Samtliga åtta kvinnor påstår att de klär sig för sin egen skull, men att de alla trots detta bryr sig om sina mäns åsikter i frågan. Fru Lisa Bratt berättar till exempel att hennes man Ivan Bratt (känd läkare och politiker) “med ett enda ord kan [...] slå ihjäl min förtjusning över nyförvärvet. Därför aktar jag mig noga att köpa något som jag vet att han inte skulle tycka om.” Alla intervjuade kvinnor är överens om att de klär sig efter deras egen individuella smak och tycke, dock anser dem att deras män

82 “Garconne-modets triumf”, Idun nr. 44, 1924, s. 1111, 1124. 83 “Gosstypen i modet”, Idun nr. 6, 1924, s. 139.

alla har god smak på kvinnokläder och därför gärna får vara med och välja dräkter vid nya inköp.84 Det fru Bratt berättar i intervjun uppfattas i detta fall aningen motsägelsefullt, hon

anser sig klä sig för sin egen skull, men skulle aldrig köpa någonting herr Bratt inte skulle tycka om. Det hon säger är då snarare att hon köper sina egna kläder, det vill säga väljer dess själv, men hon gör detta för att behaga sin make. För inte vill väl en hustru klä sig i någonting hennes make inte skulle finna smakfullt även om hon själv ansåg detta vara ett snyggt och bekvämt plagg? Detta för analysen in på nästa spår, nämligen att kvinnan klädde sig för att behaga mannen.

7.2.2. För mannen

“Skall det evigt vara hennes lott att kläda sig mannen till behag? Tycks så.”85 Bagerius lyfter i

sin avhandling att det under 1800-talets slut fanns en önskan hos de flesta kvinnorna att vara moderiktiga, men att detta satte dem i en svår position. Det var nämligen en fin linje mellan att vara modernt klädd och provokativ. Det ansågs vid tiden vara kvinnans uppgift att behaga mannen, men det var viktigt att vara “kokett på rätt sätt”. Hon fick inte väcka uppmärksamhet från mer än en man, då skulle hon istället anses vulgär eller lösaktig.86 Just begreppet kokett

används flitigt även i modekrönikorna i Idun under 1920-talet, men till skillnad från i Bagerius exempel från det tidigare seklet används begreppet här till största del i synonym till elegant och fokuserar därmed inte speciellt mycket på kvinnans behagsjuka. Däremot finns det texter i Idun vilka tyder på att kvinnan även under senare sekel fortfarande klädde sig för att behaga mannen. Det är dock tydligt att det inte handlar om vilken man som helt, utan hennes make i första hand. I ett kåseri av en kvinna vid namn Boj beskriver hon hur hon önskar att hon inte brytt sig så mycket om vad hennes man tycker om hennes kläder, men att hon trots det bryr sig väldigt mycket om vad han tycker. I texten skriver hon att hon köpt en ny klänning som hon hoppas att hennes man ska tycka om, eller rättare sagt beskriver hon det såhär: “jag hoppades inte att Åke skulle stycka[sic!] om den men att han skulle tycka om mig i den – det är en himmelsvid skillnad.”87 Fru Boj likt de intervjuade kvinnorna i tidigare kapitel har köpt kläder utan hennes

makes delaktighet, men anser att det är viktigt att den klänning hon köpt behagar hennes make.

84 “Väljer er man er toalett?”, Idun nr. 3, 1928, s. 63.

85 “Är studentmössan missklädande?”, Idun nr. 23, 1924, s. 563. 86 Bagerius, s. 112–113.

I de två kåserierna Våra damers sätt att klä sig: Av en ung man och – Och våra herrars: Av en ung kvinna skriver de två kåsörerna om deras uppfattning av kvinnors respektive mäns relation till kläder och mode. Båda texter inleds med ett liknande upplägg där det beskrivs hur både kvinnan och mannen i fråga är en sorts slav för modet genom att direkt gå och införskaffa det som stått i tidningen varit modernt. Med samma struktur fortsätter texten med en dialog mellan två personer där, i båda fallen, dialogen hålls med en förtvivlad ung kvinna (dock är hon förtvivlad över två helt skilda skäl). I den unga mannens (Erik Zetterström) text är den unga kvinnan förtvivlad över att en bekant köpt samma tyg till vårdräkten som henne. Varav i kvinnans text är den unga kvinnan förtvivlad över att hennes käresta lämnat henne för en annan ung kvinna av det skälet flickan tror är en modernare klänning. Båda texterna avslutas med att författaren förundrar sig över kvinnors respektive mäns inställning till kläder.88 Här verkar

skribenterna vara en aning oense huruvida kvinnan klär sig för mannens skull eller för modets skull. Enligt den unga kvinnliga skribenten klär sig den unga kvinnan i kåseriet för att behaga hennes käresta, alltså mannen, men misslyckas eftersom mannen lämnat henne för en kvinna med modernare dräkt. Zetterströms syn på för vem kvinnan klär sig verkar vara en annan, här är den unga kvinnan förtvivlad över att hon kommer gå klädd i samma tyg som en annan kvinna och därmed inte vara unik i sin nya vårdräkt. I Zetterströms text finns därmed inget tecken på att den unga kvinnan skulle klä sig för att behaga någon man. Utifrån dessa texter kan det utläsas ett visst behov från kvinnan att behaga sin man genom hennes klädsel, däremot verkar det vara något man gärna inte erkänner. Uttrycker en kvinna att hennes man har inverkan på hennes modeköp vill hon gärna också försäkra att det trots allt är hon själv som väljer vad hon ska klä sig i och att mannen endast fungerar smakråd.

7.2.3. För modet

Trots att flera krönikörer visat att kvinnan klär sig för antingen henne själv eller mannen finns det nästan konstant en annan faktor med i spelet; modet i sig. I en artikel av Matts A. Stenström diskuterar han det faktum att man under 1920-talet brukar tala om modets tyranner, något Stenström menar inte borde vara ett begrepp då det enligt honom inte handlar om enväldiga härskare av modet utan om modets slavar. Han menar att det finns inga personer eller modehus mäktiga nog att styra över modet, trots att dessa kan tro sig göra det. Vidare skriver han att det närmsta modetyranner världen skådat är en dam vid namn Rose Bertin från Paris, som under

88 Zetterström, Erik, “Våra damers sätt att klä sig: Av en ung man”, Idun nr. 17, 1925, s. 494; “–Och våra herrars: Av en ung kvinna”, Idun nr. 17, 1925, s. 494.

Ludwig XV skapade sig ett namn inom modevärlden. Genom att bli Marie Antoinettes främsta sömmerska skapades ett exklusivt varumärke, där Bertin och drottningen styrde när kunderna skulle få ta del av de allra modernaste kreationerna. Efter revolutionen och Bertins död var det enligt Stenström flera kejsare och kejsarinnor som sökte maktspråk gällande modet, men även om de kunde påverka modet i en viss riktning var deras påverkan på modet föga. Slutligen menar Stenström att även de stora modefirmorna står slavar inför modet. “Ingen enda modell slår igenom som ej blir godtagen av denna osynliga och populärt ofattbara makt, som kallas dagens mode.”89 Liknande denna åsikt att modet är större än både modeskapare och bärare

skriver signaturen Partout i en utav sina modekrönikor:

[...] man måste fråga sig varför i alla dagar en kvinna skall till sitt yttre så mycket som möjligt närma sig det manliga släktet? Dock – att opponera sig lönar föga. Våra ögon, inriktade på den raka linjen, fordra att de kvinnliga formerna borttrollas. Modet vill ha det så – alltså blir det så.90

Enligt Partout verkar inte kvinnorna ha någon som helst chans till egen vilja när det gäller modet. Skulle hon vilja klä sig i en mer kvinnlig stil kommer hon inte att vara en modern kvinna, därför måste hon välja, kvinnlig och omodern eller maskulin och modern. Bagerius beskriver att redan i slutet av 1800-talet, i samband med dräktreformrörelsen, använde man sig av begreppet modeslavar. Han lyfter att modet ofta beskrevs i form av en enväldig utländsk gudinna, vilken med hjälp av de franska modeskaparna styrde vad folket i Europa skulle ha på sig.91 Detta verkar alltså inte ha förändrats speciellt mycket trots dräktreform och

kvinnorörelser. Genomgående i Iduns modekrönikor under 1920-talet används begreppet modeslavar för att beskriva de kvinnor som följer modets skiften. Ett tydligt exempel på detta är en modekrönika skriven av signaturen Ave, där krönikören förklarar att de parisiska modehusen är de styrande kuggarna inom modet och därmed också kroppsidealen. Detta förklarar hen genom att jämföra modet med ett herravälde.

Vad Paris säger om modet är och har i århundraden varit parollen för all världens vita kvinnor. När andra riken falla, [...] när kejsare störtas och nya gudar komma, Paris’ modediktatur står fast och dess modekungar sitta i

89 Stenström, Matts A., “Modets tyranner”, Idun nr. 21, 1921, s. 493. 90 “Den raka linjen triumferar i vårmodet”, Idun nr. 18, 1924, s. 432. 91 Bagerius, s. 235.

orubbat bo. Ängsligt och troget följa deras undersåtar i världskriget varje deras vink.92

Ave tillägger sedan att det inte är fel att använda sig av just begreppet modekungar eftersom det är just män som styr majoriteten av de parisiska modehusen och inte kvinnor.93 Likt Ave

uttrycker Söderhjelm att i modets huvudstad Paris är “den stad, där mannen gör koaffyrerna och kläderna, och koaffyrerna och kläderna göra kvinnan, har modet blivit till gudom.”94 Ingen

tycks riktigt kunna sätta fingret på vem det egentligen är som styr modet och därmed inte heller vem det är som bestämmer hur kvinnorna ska se ut. Därav beskrivs modet som något allsmäktigt och större än mänskligheten i flera av fallen, där modehus och modeskapare endast fungerar profeter till modet. Även när man riktar in sig på de svenska kvinnorna specifikt anses kvinnan vara en slav under modets herravälde. I en intervju med några kända damer i Stockholm ställs frågan om den svenska kvinnan är slav under modet. Författaren Mia Leche-Löfgren uttrycker sig starkt i frågan och menar att svenskan saknar självständighet när det gäller klädsel och mode. Vidare uttrycker hon att “svenskan saknar fantasi både när det gäller kläder, mat, kärlek, litteratur och politisk åskådning.” Avslutningsvis menar Leche-Löfgren att modeintresserade svenska kvinnor saknar utpräglad individualitet. Denna åsikt backas upp av statsministerns fru Anna Branting som anser att “svenskan, enkannerligen stockholmskan, har varken mod eller fantasi eller självständighet då det är fråga om kläder.” Även grevinnan Astri Douglas anser att svenskorna klär sig “opersonligt och modeslaviskt, även om de alltid är ytterligt propert och korrekt klädda.” Alla anser dock inte att de svenska kvinnorna sticker ut bland världens modeslavar. Skådespelerskan Olga Raphael-Linden anser inte att den svenska kvinnan är mer slav än någon annan europeisk kvinna, enligt henne går de flesta kvinnorna likadant klädda i hela Europa.95 Det verkar i detta fallet inte vara något tvivel om saken ur den svenska övre

medelklassens perspektiv, även den svenska kvinnan är en slav under modet, av några ansett värre än resterande Europas kvinnor, av andra inte mer men heller inte mindre. Deras argument att de svenska kvinnorna på grund av deras modeslaveri anses sakna självständighet kan dock uppfattas en aning motsägelsefullt. I flera andra krönikor lyfts det moderna modet upp som en symbol för självständighet, något de intervjuade kvinnorna inte tycks hålla med om. Detta skulle kunna tyda på att dessa kända kvinnor inte finner det moderna modet särskilt tilltalande.

92 “Modekungar vid Seinen”, Idun nr. 27, 1925, s. 736. 93 Ibid.

94 Söderhjelm, Alma, “Parisiskan och tiden: Ett kätterskt modebrev.”, Idun nr. 23, 1924, s. 564.