Vår första forskningsfråga var följande:
Vilken syn på kön och genus bygger pedagogernas föreställningar om hen på?Ingen av pedagogerna är direkt positiv till att använda hen och de ställer sig kritiska till det med hänsyn till de eventuella konsekvenserna det kan tänkas få för barnen om de skulle börja använda det i skolverksamheten. De bygger oftast sina argument mot hen på att det går emot den naturligt givna uppdelningen av flickor och pojkar (män och kvinnor). En del informanter menar att det kan vara negativt för identiteten att använda hen, då de tror att barnen hade kunnat bli osäkra på vilket kön de tillhör. De menar att identiteten är starkt knuten till det biologiska könet. De tycks mena att det även finns många andra skillnader (genus) mellan könen än rent kroppsliga, eftersom de talar om att de vill bevara skillnader som hen kan riskera att släta ut.
Det är lite olika bland pedagogerna om de ser på både kön och genus som något medfött, eller om de ser på kön skilt från genus där egenskaper och intressen istället ses som socialt konstruerade. Oavsett deras syn på kön och genus så tycks de flesta av pedagogerna i undersökningen mena att de inte tror att hen hade kunnat fylla en funktion i genusarbetet. Detta tycks bero på att de i genusarbetet vill stärka ”han” och ”hon” var för sig och att detta måste göras via en uppdelning. Det handlar därför snarare om deras ”feministiska strategi” där de vill höja upp ”hon” och ge flickan högre värde. Antingen gör de detta genom att stärka henne i den traditionella könsrollen, eller genom att uppmuntra henne att intressera sig för det ”manliga” och därigenom höja sin status. Samtidigt, och något motstridigt, så menar de att de jobbar jämlikt genom att bemöta individen. När de talar om individen så tycks de tro att de inte gör skillnad på könen, men troligtvis bemöter de individen utifrån förväntade olikheter (som de har påpekat finns) mellan flickor och pojkar.
52 Vår andra forskningsfråga var följande:
Vilken betydelse kan pedagogernas föreställningar om genus som biologiskt eller socialt konstruerat ha för barnens möjligheter och begränsningar till att själva skapa sin identitet?Ser pedagogerna på genus som biologiskt så tycks de mena att könsstereotypa lekar är något barnen dras till som en följd av något vi har i oss fysiskt, till exempel någon form av hormon- eller kromosompåverkan. Detta kan möjligen medföra att de kommer att acceptera och kanske till och med uppmuntra könsstereotypa lekar, medan något som strider mot det ses som avvikande och därmed motarbetas. Pedagogerna riskerar därför att reproducera traditionella könsmönster där barnen begränsas av pedagogernas förväntningar.
Även då pedagogerna talar utifrån ett socialkonstruktivistiskt perspektiv på genus så betonar de det biologiska könets betydelse för identiteten. Därför finns det även en risk med ett perspektiv på genus som konstruerat att det bara kommer att handla om att genus delvis är konstruerat. Eftersom de även här betonar de biologiska skillnadernas roll för identiteten så blir det också logiskt att de fortfarande kommer att koppla vissa egenskaper mer till flickor respektive pojkar. Oavsett om de ser genus som socialt eller biologiskt så menar de att skillnader och olikheter finns. Med den utgångspunkten och med ambitionen att bemöta olikheter och stärka individen i sina egna specifika olikheter, så kan det hända att de trots allt generaliserar att gruppen flickor innehar vissa specifika egenskaper och att kategorin pojkar innehar vissa andra specifika egenskaper. Är så fallet fungerar detta troligtvis ofta begränsande eftersom pedagogerna ändå kommer att ha skilda förväntningar på pojkar och flickor. Tänker en pedagog att flickor brukar ha mer tålamod än pojkar så kommer de troligtvis också att kräva mer tålamod av en flicka. Förväntar sig en pedagog att pojkar är mer aktiva än flickor så kommer de troligtvis tillåtas vara mer aktiva, ta mer plats, och sättas i aktivitet i lägen där en flicka istället hade låtits vara för sig själv (Eidevald 2009). Vi tycker oss dock se en ambition att vilja undanröja sådana orättvisor, vilket trots allt måste vara en bättre utgångspunkt än att peka på skillnader för att vilja bevara och förstärka dem. Björk (1996) talar om ett feministiskt perspektiv som lyfter och diskuterar skillnader mellan män och kvinnor för att sedan kunna motarbeta dessa, vilket skiljer sig från livmodersfeminismen som letar efter skillnader mellan män och kvinnor för att kunna konstatera olikheter och sedan
53
stärka och bevara dem. Självklart bör det vara bättre att gå in med intentionen att motarbeta skillnader i bemötandet av barnen än att stärka detta, om man som pedagog strävar efter att uppnå målet i läroplanen att motverka könsstereotypa mönster.
I solidaritet med de som uppfattas underordnade tycks pedagogerna vilja stärka flickorna antingen (precis som vi skrev i sammanfattningen av svaret på första frågan) genom att bejaka den könsstereotypa kvinnorollen eller genom att försöka implementera pojkrelaterade intressen hos flickorna för att höja deras status. Sällan är det pojkarna som behöver brys av en förändring eller utveckla nya sidor. Deras status ifrågasätts inte heller. Vill man öppna upp för möjligheter för barnet att självt forma sin identitet utan begränsningar bör man enligt Eidevald (2009) se barn som individer med en stor uppsättning av både maskulina och feminina egenskaper, som barnet i fråga aktivt själv kan välja att utveckla om det finns möjlighet och barnet ser en vinst med det. Det tycks därför handla mycket om bemötande och attityd mot barnen beroende på hur de väljer att positionera sig, men också vilka möjligheter barnen får att positionera sig.
54