Pedagogerna fick uttala sig om 6 leksituationer: - konstruktionslek med lego och kaplastavar - barnens leker med musik, rörelse och dans - barnens lek med bil och flygplan
- ett barnets lek med inpassningslåda - barnens leker med kuddar
- barnens lek med duplo
Utifrån resultatet kan jag konstatera att pedagogerna ser att barns utveckling sker i alla typer av den fria leken och att leken har många funktioner. Barnen tränar sig i problemlösning, både när de handskas med små saker och i andra sammanhang, t ex när det uppstår konflikter mellan dem. I leken utforskar barnen omgivningen och de stimuleras i sin kreativitet, sätter ord på det de gör. De tränar det logiska tänkandet. Barnen tittar på varandra och härmar varandras rörelser och ljud. Kommunicerar med varandra både med kroppen och muntligt, och deras språk utvecklas. Fin- och grovmotorik tränas i den aktiva, fria leken. Leken utvecklar och stärker barnen i deras identitet och självkänsla och de bearbetar i leken sina upplevelser.
47
Jag inser att detta stämmer överens med teorierna om lek som många forskare har framhållit, både de moderna som Lillemyr (1990), Knutsdotter-Olofsson (1999) och Löfdahl (2002), och de från tidigare perioder som Piaget (Lillemyr, 1990) och Vygotsky (Wretman, 2004). Med hjälp av den litteratur som jag har refererat till i undersökningen vill jag sammanfatta mina egna slutsatser om pedagogernas syn på barnens lek i förskolan.
Av min undersökning framgår att i den gemensamma leken syns det att barnen tränar språket, viljestyrka och utvecklar social kompetens i leken. Pedagogerna uppmärksammade att sociala och språkiga färdigheter inte alls tränades i leken där barnet lekte ensamt. I gemensamma lekar har barnen kunnat lära sig att hantera sin omgivning, träna sina känslor i förhållande till andra och forma sin ”jag” uppfattning. Barnen pratar mycket när de leker tillsammans, de samspelar och kompromissar, utmanar varandra, tar hänsyn till varandra. De delar på utrymmen och löser problem och konflikter i leken. Det stämmer med Vygotsky (Wretman, 2004), som påpekar att genom språk och i samspel med andra får barnet ett medvetande om sig själv och sitt beteende. Vygotsky framställer leken som en social process, där barnet tränar social kompetens.
Det är också mycket synligt för pedagogerna att i leken utstrålar barnen mycket av glädje. Barnen har roligt tillsammans i leken, de visar glädje genom gemenskap, utvecklar förståelse för varandra, empati kan utvecklas. Traditioner tas tillvara, som syns exempelvis i dans och musik leken. Barnen visar i leken förmåga att samspela och att iaktta varandra, och genom detta utvecklar de nya kunskaper och färdigheter. Av alla pedagogerna uppfattas barnen i leken, i enlighet med Vygotsky, som aktiva, handlande och sökande människor.
Pedagogerna betonar också att leken är mycket viktig för barnens allsidiga lärande och det stämmer bl.a. med Ole Fredrik Lillemyr (1990), som anser att leken är en central
kunskapsskälla för barnen eftersom leken kan stimulera alla sidor i deras utveckling. Lek kan bland annat bli en problemlösningsprocess, där barnet utforskar sig självt och sin omgivning genom sina förmågor. Han menar att genom leken lär sig barnet självkännedom och lär sig vilka krav och utmaningar som barnet klarar av. Enligt Fagerli (m.fl, 2001) har också andra kommunikationsformer möjlighet att utvecklas i det sociala spelet. Pedagogerna påpekar att barnen i gemensamma lekar visar förmågan att kommunicera på olika sätt, ex iaktta och
48
härma varandra, håller ögonkontakt och skrattar tillsammans. De flesta pedagogerna ser detta mycket tydligt.
De talar om att barn i olika åldrar i leken använder färdigheter och kunskaper som hjälper dem vidare i språkutvecklingen, att deras fantasi stimuleras, att det syns när barnen tänker logiskt och löser problem, att det gör dem medvetna och att de testar olika funktioner och konstruktioner. Den schweiziske forskaren Jean Piaget framhåller att lärande är en kognitiv process som omfattar upplevelser, tankar och känslor, som uppstår i relation orsak – verkan. Det framgår också från mitt resultat att pedagogerna har kunnat lägga märke till vilka
relationer som har orsakat en viss verkan, t. ex: flyggresan – lek med flyget, brummande ljud, eller TV-tittande - har inspirerat barnen till konstruktion och bygglekar.
Pedagogerna i min undersökning markerar också att det lustfyllda lärandet pågår i barnens lek. Det är intressant att jämföra resultatet i denna undersökning med Brigitta Knutsdotter Olofssons (1999) åsikter. Hon tycker att de kognitiva funktionerna som håller fram läsning, skrivning, räkning m.m., bygger på andra grundläggande förmågor, och att alla barn behöver lära sig leka på flera olika sätt för att utveckla de förmågorna. De behöver kunna behärska sin kropp och de skall lära känna sin omvärld. De måste utveckla sin förmåga till kommunikation och skall kunna lära sig att uttrycka sina känslor. Barnen får via leken social kompetens och deras fantasi och föreställningsförmåga utvecklas. Jag instämmer med Knutsdotter Olafsson. I de flesta lekobservationerna har jag kunnat få fram pedagogernas synpunkter om lekens möjligheter att utveckla barnens motoriska, sociala, språkliga, emotionella och intellektuella sidor. I nästan alla lekar ser pedagogerna att barnen visar på bra fin- och grovmotorik, att de prövar sina kroppsmöjligheter, tränar balansen, tränar öga/hand koordination, att barnen kommunicerar med varandra verbalt och med kroppsspråk, att de visar känslor, visar nyfikenhet inför vad som händer, tränar problemlösning, kreativitet och fantasi. Genom inspelningar av lekobservationer har jag också märkt att den fria leken karakteriseras som lustfylld, frivillig och spontan, som även Knuttsdater Olofsson påpekar i sin forskning(1999). Min undersökning har också hjälpt mig att se hur olika tankegångar och kommunikativa färdigheter utvecklas under barnets lek och i samspel med omgivningen. I musik och dans lek har barnen hittat ett kommunikationssätt, där de improviserar och härmar varandra och leken får olika former (dansa, hoppa, undersöka CD-n). Att det finns utrymme till dans och att sången är välkänd för barnen har stor betydelse för lekens utveckling. Annica Löfdahl menar i
49
sin doktorsavhandling (2002) att tid, rum och material har stor betydelse för innehållet och barns möjligheter att skapa mening i lekarna. Att förstå barns perspektiv i leken innebär, enligt henne, att förstå hur barn uppfattar lekens förutsättningar. I konstruktionsleken med lego och kaplastavar bygger några pojkar en sorts ”Bay – Blade”, som de har sett i ett TV- program. Det hörs och syns att pojkarna delar åsikter med varandra, att de jämför och är medvetna om vad de vill uppnå i leken med kaplastavar. Löfdahl tycker att barnen i sin lek utmanar strukturer och prövar nya handlingar, och att i gemensamma lekar kommunicerar barnen kring lekens kulturella tema men att alla lekar inte innehåller tematik. I de lekar, där barnen inte har lyckas skapa tematik blir leken, enligt Löfdahl, fattigare och leken upplöses utan tydlig avslutning. Detta syns också tydligt i min undersökning, där jag har observerat barn som leker med stora ”duplo”. Leken innehåller inte tematik, hoppande på klossarna är roligt, det inser alla, men leken skapar inte några förutsättningar, och efter en kort stund upplöses den av sig självt.
Det framgår också i min undersökning att de relationer som pedagogerna har till de observerade barnen klart påverkar synen på de färdigheter och kunskaper som barnen förmedlar via den fria leken. De pedagoger som känner barnen väl har kunnat ge många fler detaljerade beskrivningar på de kunskaper och färdigheter som var synliga i barnens lek. De har kunnat skildra orsak och verkan, och de har bättre förstått vad barnen gör och pratar om. Detta syns exempelvis i intervjuerna där pedagogerna har observerat leken med kaplastavar eller i leken med bilen och flygplan. Pedagogerna som inte känner barnen har inte alltid riktigt uppfattat vad barnen gör och säger i sin lek. En av pedagogerna, vid analysen av barnens lek i den icke kända förskolan, uppfattar till och med att barnen i konstruktionsleken ” inte leker så mycket tillsammans”, trots att alla andra pedagoger tydligt har framhållit att det pågår
samspel i leken, och att barnen visar på god förmåga att samarbeta med varandra, bjuder varandra in i leken. I samtalen efter intervjuerna har en pedagog yttrat sig om att det var mer intressant att analysera barns lek när hon kände barnen än att se på och analysera barnens lek i en annan förskola. Filmsekvenser från den förskola som hon inte kände upplevdes som lite ”jobbiga”.
Barnen tränar olika färdigheter och kunskaper i olika typer av den fria leken. Jag har fått bekräftelse på att det som jag har tagit till mig via litteratur stämmer överens med de uppfattningar som pedagogerna har förmedlat om den fria leken, och detta kan jag
50
sammanfatta kort: det pågår ett lustfyllt lärande i den fria leken och via lek utvecklas barnen i sin helhet.
Det framgår också i min undersökning att själva relationerna till barnet påverkar intresset, pedagogernas granskning av observationer och bedömning av barnens förmågor. Det är viktigt att känna barnen väl för att kunna förstå orsak och verkan processen, och för att kunna se barnet som en helhet.
Det är pedagogens ansvar att i sitt dagliga arbete utveckla sin professionalism och skapa ett arbetssätt och en miljö där barnen kan utvecklas flersidigt. Lpfö 98, som är förskolornas styrdokument för normer och riktlinjer, gör alla anställda skyldiga att planera, genomföra, utvärdera och utveckla förskolans verksamhet i förhållande till de uppställda målen.
”Förskolan skall erbjuda barnen en trygg miljö som samtidigt utmanar och lockar till lek och aktivitet. Den skall inspirera barnen att utforska omvärlden. I förskolan skall barnen möta vuxna som ser varje barns möjlighet och som engagerar sig i samspelet med både det enskilda barnet och barngruppen” (Lpfö 98, s. 9).
51
5 Diskussion
Jag tror att den kunskap som jag har fått genom detta examensarbete kan hjälpa mig, och förhoppningsvis andra lärare också, att tänka ytterligare när man ser på lekande barn. Den fria leken är viktig och det är också betydelsefullt att i observationerna försöka fånga det
”osynliga”, det som förmodligen finns där någonstans inuti barnet och som man kanske inte alltid kan se så tydligt om man inte känner barnet väl. Att kunna se och förstå vad barnen ”kan just nu” ger alla oss som arbetar professionellt med barnen, en bra grund för att hjälpa barnen i utvecklingen av det de ”inte kan”, men strävar mot att uppnå.
Jag anser att noggrann observation av barnet under leken kan fånga många kunskaper och färdigheter som barnen förmedlar, trots att de kanske inte är tydliga för alla. Bra
iakttagelseförmåga, vettiga diskussioner i arbetslagen, där man konfronterar och kompletterar varandras åsikter och en professionell syn på barnens utveckling, kan hjälpa till att skapa en bra balans i den uppfattning som man har om barnet och bidra till att barnet ses i helhet. Ett exempel på detta är observationen OB1, där en pojke handskas med inpassningslåda. En av pedagogerna utvärderar pojkens intellektuella utveckling genom att uttrycka: ”Barnet har svårt att se var klossarna ska vara”, ”han kan inte se utan att prova”. De andra pedagogerna anser (i fri ordning): ”Pojken undersöker en plockelåda…tränar former…sätter klossorna i rad…vet att klossarna hör ihop med lådan…hittar på olika sätt…testar funktioner…använder uteslutningsmetoder…tränar fantasi…tänker logiskt…är koncentrerad…uthållig…”. När jag själv observerar barnet och tar till mig alla dessa uttalanden så inser jag att pojken
förmodligen ser former, men att han har svårt att para ihop dem. Jag tror att man kan hjälpa honom att utveckla denna förmåga genom att skapa miljö för många andra lekar där barnet kan para ihop saker med likadan form, färg etc. Till stor nytta kan det också vara att stimulera samarbete mellan hjärnhalvorna genom t.ex. att ge barnet möjlighet att krypa (ex. i ”tunnel”). Detta med tanke på hur människans hjärna är uppbyggd och hur den utvecklas. Bramstång och Dahlkvist (1993) beskriver att genom Nobelpristagaren Roger Sperrys upptäckter kan vi förstå att i den högra hjärnhalvan utvecklas bl. a. insikt om färg, form och fantasi, och i den vänstra halvan den logiska och analytiska förmågan. För länge sedan har jag har lärt mig att i ”krypaleken” måste två delar av kroppen samarbeta växelvis: höger och vänster, och då får båda hjärnhalvorna också ”gymnastik” och ”lär sig” samarbeta bättre.
52
Jag tror att en professionell lärare måste kunna se helheten hos barnet, och förstå hur utvecklingen pågår och hur olika kunskaper och färdigheter bygger upp varandra och påverkar varandras funktioner.