Sammanfattande slutsatser

Hos samtliga av mina informanter så fick jag bilden att de gärna vill bredda och hitta nya sätt att arbeta med estetisk aktivitet och kultur. Många uttryckte att de ville ta sig bort från invanda mönster, tänka utanför förutbestämda ramar och bryta ny mark genom sina verksamheter. Den estetiska formen anses vara bra för att ta sig an olika ämnen och vikten för barn att själva få utforska och skapa. Det fanns även en strävan att samarbeta med samhället omkring och hela tiden hitta nya sätt att skapa ett levande kulturliv. Bland annat en vilja att öka samarbetet med skolan och möjligheten för enskilda individer och grupper att få ta del av kulturlivet.

I mina intervjuer fick jag också bilden att begrepp som kreativitet och estetik kan vara

svårdefinierade och att det kan vara olika vilka tankar som dyker upp. Här fanns det ingen enhetlig bild utan begreppen skiljde sig mellan informanterna, och det fanns också likheter i de olika

beskrivningar jag fick. När det gäller estetiska uttrycksformers betydelse för lärande så var samtliga informanter positivt inställda, men varför de ansåg att det var viktigt skiljde sig åt och man beskrev det på olika sätt. En av de historier som kom upp som skulle kunna kopplas till frågan om värdet av estetiska läroprocesser är det Raja berättade om alternativa vägar inom utbildningen. Hon beskriver att: ”Och vi behöver alternativa vägar som också handlar om att skapa medvetande om hur du tänker, vad du känner och hur du kan uttrycka dig själv genom att använda din kropp.” Här finns det en kritik mot det traditionella skolsystemet där man använder sig av främst ord, och hon talar om hur man skulle kunna få elever att vara mer aktiva i sin lärandesituation och öppna upp för fler av barns alla språk. Här finns det en bild av att lärandet kan bli mer lustfyllt och att man lär sig mer om man får vara medskapare i lärandeprocessen. Klerfelt och Qvarsell (2012) talar om att man kan vidga begreppet inlärning genom att också titta på fler aspekter som till exempelvis elevernas sinnen och känslor, att man tar tillvara elevers alla språk. Detta kan ledas till Vygotskij (1995) som i boken Fantasi och kreativitet i barndomen talar om människan som en aktiv varelse och talar om det begränsande i att bara återskapa det gamla. Den kreativa process som sker genom att kombinera,

testa nya saker och skapa nya situationer, möjliggör för att framtiden kan skapas och även att nutiden kan förändras. Andra historier var att en del tyckte det var viktigt med att bedriva verksamhet som passar många olika personer då man lär på olika sätt. De olika estetiska

uttrycksformerna som musik eller bild, öppnar upp till fler av människans olika sinnen. En del har kanske lättare för att läsa en text, medan en annan behöver sjunga den för att kunna ta till sig innehållet. Vissa informanter började också prata om vikten av att bredda synen på att en

lärandesituation inte behöver hända i en skolmiljö utan kan vara vardagliga företeelser som städning eller en promenad. Detta resonemang kan igen kopplas till fritidshemmets verksamhet där fokus ligger på det informella lärandet och hur detta kan kopplas ihop med estetiska uttrycksformer (Falkner & Ludvigsson 2012). Falkner och Ludvigsson (2012) beskriver att det informella lärandet, där lärande kan uppstå till exempel tillsammans med andra i en lek, gynnas när fritidshemmet erbjuder eleverna varierande lärandesituationer. Estetisk verksamhet på fritidshemmet är grupporienterat och det enskilda barnet bedöms inte individuellt utan ett lärande uppstår i interaktion med andra. Jag ser här många likheter mellan beskrivningar av fritidshemmets

verksamhet och kulturarbetarnas berättelser om värdet av deras verksamheter. Därför anser jag att ett ökat samarbete mellan fritidshem och kulturlivet hade kunnat gynna båda parter.

Det fanns också beskrivningar av vikten av kommunikation, social interaktion och lekens betydelse. När det gällde leken, så uttrycktes åsikten att det fanns ett värde i att kombinera leken med ett pedagogiskt perspektiv där lek och lärande kombinerades. Esra på organisationen Abdoun tyckte dock att det var viktigt att det inte alltid fanns en poäng bakom leken utan att det handlade mer om att göra något för att det är kul och att man sen fick se resultatet. Maria Øksnes talar i boken Lekens

flertydlighet (2011) om att leken måste bara få vara och inte alltid vara styrd av vuxna. En lek som

inträffar och där det inte går att alltid kontrollera vad som kommer hända eller hur det kommer sluta. Detta kan även åter igen kopplas till Gustavssons (2007) teorier om kunskap som ”bildning” eller som nyttoaspekt. En kunskap som bara uppstår genom en spontan lek, är fortfarande en kunskap, men den är svår att mäta innan det inträffar.

Gemensamt för de svar jag fått av mina informanter är att de alla anser att arbeta tillsammans med skolor är något överlag positivt och att samtliga tycker att ett ökat samarbete vore bra. En del

nämner att det är viktigt att bryta mönstret med att alltid vara i skolans miljö och att det är viktigt att hitta alternativa sätt att bedriva undervisning. Dock är begränsade resurser och tid något som gör att detta samarbete är svårt att genomföra. En av informanterna nämner även att skolan behöver